Poeten hade förlorat en natt som de andra hade tillbringat med att festa och han förstod nu att den aldrig skulle komma igen. Han behövde bara lyfta blicken från lampan upp mot himlen för att inse att natten hade försvunnit utan återvändo. Kypare höll skyndsamt på att ta bort dukarna från borden. Katterna som strök omkring utanför på verandan såg nymornade ut. En ny dag höll obevekligt på att vältra sig över poeten.
Varför älskar jag Mästaren och Margarita så? Jo, för språket, de fantastiska formuleringarna. För de udda karaktärerna. För den vansinniga blandningen mellan vardagligt och drömskt, realism och fantasi. För mitt intresse för herr Pilatus. För stämningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar