27

Jag gav min syster ett teaterbesök i julklapp, 27, som är en teaterkonsert som spelades på Hipp i Malmö och handlade om sex rockstjärnor från "27-klubben" - Brian Jones, Amy Winehouse, Curt Kobain, Jim Morrison, Jimi Hendrix och Janis Joplin.
Jag vet inte vad jag förväntade mig, men Scheisse vad bra det var. Helt galet kreativt, underbara sångprestationer, ångestfyllt och obehagligt och med döden ständigt närvarande. Döden, som även var en karaktär, spelad av Lindy Larsson (som jag för övrigt älskar älskar älskar). Han har en otrolig karisma, jag älskar hans röst, och han utstrålar så mycket charm att man nästan drunknar, trots att hans roll här var obehaglig och liksom sleazy.
Alla rockstjärnorna var också riktigt, riktigt bra. Brian Jones spelades av en kvinna, Winehouse av en man, Kobain av en kvinna (alla var otroliga, men hennes röst var bara så djäkla bra), Jim Morrison av en man, Janis Joplin av en kvinna och Jimi Hendrix av en man. Jag gillade det, att skådespelarna inte begränsades av sitt kön och könet på den de spelade. Mari Götesdotter var för övrigt så lik Brian Jones att det nästan var obehagligt.
Min syster (som är väldigt intresserad av rockmusik, hennes favoriter ur 27-klubben är Robert Johnson och Brian Jones... mina med) var lika nöjd som jag (som inte kan överdrivet mycket om modern musik, men blev väldigt inspirerad här) var. Och det var ju nästan det viktigaste.

Gengångare och Zombies

Jag var och såg Gengångare och Zombies på Intiman i Malmö med en vän igår. Mycket intressant version av Ibsens Gengångare. Jag tyckte om den, skådespeleriet var utsökt (jag tyckte dock att Forstenberg spelade Regine väl stelt, det kändes blekt och oengagerat - tyvärr!), Henrik Svalander, Ann Petrén och Göran Dyrssen var de som speciellt fångade min blick.
Så ja, det var en väldigt kul grej. Jag kom dock på mig själv med att ibland, bara ibland, önska att det var Ibsens verkliga Gengångare jag såg. Jag tror väl egentligen mest att hela grejen med zombierna blev lite tiotalstrendig för en kulturfascist som jag i några minuter, men jag kan inte säga att jag blev särdelses störd, jag vande mig snabbt vid det. Det var en väldigt annorlunda upplevelse och jag är glad att jag såg den. Kvällens höjdpunkt var givetvis när brandlarmet gick och lokalen fick utrymmas! Tjohej!

Deathwatch

Den alldeles underbara pjäsen Deathwatch av Gean Genet (som dessutom finns som ypperlig filmatisering från sextiotalet, kan ses på youtube) slutar med utropet: "I really am all alone!" (Jag skulle inte kalla det en spoiler, för övrigt. Det är bara en liten replik.) Det jag undrar är: hur får man det att låta naturligt? Hur betonar man det? Jag har funderat mycket på det.

Herr Nimhoy och herr Forest från filmatiseringen av Deathwatch.

Deathwatch

Jag läste Deathwatch (Haute Surveillance), av Jean Genet. En alldeles ypperlig pjäs som utspelar sig i ett fängelse och kretsar kring tre unga fångar, Lefranc, Maurice och Green Eyes.
Jag såg alldeles nyss att den fanns som film och låg uppe på youtube, en filmatisering från 1966. Jag tittar på den nu och den ser otroligt lovande ut. Att den fanns filmatiserad gjorde mig väldigt glad då väldigt många av mina favoritfilmer bygger på pjäser såsom Marat/Sade, Repet, The Maids (även det Genet), Rosenkrans och Gyllenstjärna är döda, Hamlet med David Tennant, Othello med Laurence Olivier, Amadeus och förmodligen många fler som jag glömt bort nu. Teateraktiga och/eller teatraliska (som vissa av Bergmans filmer med mycket teaterkänsla) filmer är något av det bästa jag vet, även om jag hört många som stör sig på det. Men jag är en stor teatervän, det är säkerligen därför.

Allt handlar om Othello

Idag ville min femåriga syster att jag och hon skulle se hennes favoritfilm, Othello från 1995. Det är en väldans märklig film. Det är jättekonstiga klipp och folk sover hela tiden. Den slutar faktiskt med att huvudpersonerna och deras fruar, efter ett av de där konstiga klippen, ligger i en säng och alla sover utom Iago, men jag förstår honom, jag hade också haft svårt att somna med så många personer i sängen. Det måste vara förskräckligt varmt.

Kan man konspirera med världen så att alla, liksom, låtsas lite snällt att Othello slutar med att alla somnar? Och redigera om Oliver Parkers Othellofilm så att sexscenen mellan Othello och Desdeona blir en snäll sov-scen där de lämnar festligheterna för att de är så trötta? Det är så stressigt att hoppa i filmen, jag blir bara nervös att flickebarnet kommer att bli så observant att hon märker av det och undrar vad jag har att dölja för henne. Och istället för att ta Emilia bakifrån kan väl Iago... jag vet inte, kittla henne? Och förresten så blir Roderigo inte stucken någonstans. Han bara biter sig i tungan och svimmar för att det gör så ont.

Jag ser inte fram emot den dag då min kära syster kommer att lära sig sanningen om Shakespearetragedier. Förhoppningsvis kommer hon bara tänka "vad var det där för en konstig film jag såg som slutade med att alla somnade... vilket antiklimax... antagligen drömde jag bara", men det är föga troligt eftersom hon redan sett den tre gånger, kan rabbla de flesta karaktärernas namn och har bra minne. Nej, jag vill nog helst att världen konspirerar lite. Det är liksom illa nog att hon tycker att Iago är läskig när han tittar rakt in i kameran. Ingen är så skrämmande som Kenneth Branagh.

Som vackra men groteska äktenskapslöften

OTHELLO. Å, blod, blod, blod!
JAGO. Ha tålamod. - ni kanske skiftar håg.
OTHELLO. Nej, aldrig, Jago. Liksom Svarta havet, vars kalla böljor i okuvligt lopp aldrig har uppström utan ständigt går genom Propontis, genom Hellesponten, så går min blodshåg fram i våldsam fart, ser sig ej om och ebbar ej i älskog förrän den slukas upp utav en rymlig och vidsträckt hämnd. Vid denna marmorhimmel,
[Knäböjer.]
i skyldig vördnad för ett heligt löfte ger jag mitt ord.
JAGO.            Stig inte upp ännu.
[Knäböjer.]
Vittna, ni evigheters ljus däruppe; ni alltets element som omger oss, var vittnen till att Jago nu skall ägna huvud och hand och hjärta åt den kränkte Othellos tjänst! Om han befaller mig, är det min plikt att lyda, vilket blodigt uppdrag det gälla må.          
[De stiger upp.
OTHELLO.           Din vänskap bjuder jag en hjärtats välkomst utan tomma tackord, och jag skall genast sätta dig i gång: förrn tre dygn gått, vill jag att du skall säga att Cassio inte lever.
JAGO. Min vän är död; det skedde på din önskan. Men hon måste få leva.
OTHELLO. Åt fanders med den liderliga slynan! Kom, följ mig åt; jag går och ser mig om efter ett sätt att hastigt göra slut på den fagra djäveln. Nu är du min stabschef.
JAGO. Jag tillhör er för alltid.            
[De går.


Vad jag älskar detta! Till och med när det är översatt är det fruktansvärt vackert skrivet. Hur Othello och Iago knäböjer, avger löften, som en makaber äktenskapsceremoni. Och deras dialog, det låter verkligen som att de älskar varandra på riktigt, som att det är två otroligt lojala vänner som pratar med varandra, de vackra, lojala ord Iago säger efter att ha knäböjt... och så slår det en, fast man egentligen har vetat det hela tiden, att Iago inte alls är lojal. Han kanske tillhör Othello för alltid, men Othello tillhör Iago än mer. Och då blir texten plötsligt både vacker och obehaglig. Jag älskar Iago. Få karaktärer har fascinerat mig så.

Finlay och Olivier som Iago och Othello (För övrigt har jag den här bilden som örhängen. På mig just nu, faktiskt.)