Barn och barnböcker (är svåra)

Alltså, den här fördomen som folk nämner (och sedan ska dementera) när det skrivs om barnlitteratur, att det skulle vara enkelt att skriva... Tror folk verkligen det på allvar, att "ähh, vem som helst kan skriva en barnbok" eller är det bara hittepå, behöver man verkligen dementera det? För mig känns det så självklart; barnböcker verkar helt äckligt svåra att skriva.
Det kanske är för att jag inte förstår mig på barn som jag känner på det viset; vad sjuttsingen är det med barn egentligen!? De är underliga (när jag var liten och blundade såg jag en jädrans lunnefågel för mitt inre, fast det säger kanske mer om mig än om barn i allmänhet) och små och läskiga (i alla fall i flock) och har en alldeles egen logik. Jag vet inte hur jag ska behandla barn. Och då är jag ändå storasyster till fyra, varav tre är barn nu. Små kusiner har jag också, och ett litet kusinbarn.
Men barn jag inte känner, alltså, hur fanken ska jag förhålla mig till dem? Det kan vara svårt nog med barn jag känner, hur mycket jag än tycker om dem (det är liksom inte det det det det handlar om). Så, alltså, barn i allmänhet... Det brister i kommunikationen! Och så känner jag att det förmodligen hade blivit om jag försökt mig på att skriva barnlitteratur också. Bristande kommunikation. Antingen skulle jag komma med något komplett oläsbart med en massa svåra ord och konstiga skämt som inte en unge under sexton skulle förstå. Eller så skulle det bli på andra hållet, att jag skrev som om jag absolut inte tog barnen på allvar, sådär som alla barn avskyr när vuxna gör. "Fin grå gris. Minigris. Nöff Nöff" i en bok för tioåringar, ungefär. (Fast jag hade inte ens försökt att skriva om djur, för djur förstår jag mig inte heller på.) Och jag tycker att det är av yttersta vikt att en barnboksförfattare tar sina små läsare på allvar, så hade jag ens försökt hade jag bara blivit äcklad (trots att det, i teorin, verkar roligt att skriva för barn).

Slutsats: Jag beundrar skickliga barn/ungdomsboksförfattare som bara den. Och, för den delen, folk som jobbar med barn och är bra på det. För själv är jag är helt clueless.

En helg och lite till i mellersta Skåne

Nyligen besökte jag mitt familjehem; det vill säga det i mellersta Skåne där mina två småsystrar på fem och snart arton år bor tillsammans med min kära maman och hennes make. Helgen såg ut ungefär såhär:

1. Julkalendern. Massor av julkalendern. Eftersom jag har gått och lagt mig så tidigt har jag orkat vara uppe när resten av familjen sover förutom min femåriga syster - hon kommer in till mig, drar i mig, säger lite gulligt gnälligt att hon vill se "kalendern" men att hon är rädd för mörkret där nere (vilket hon nog inte är, hon är en modig liten dam), men eftersom det var så charmigt och på grund av det faktum att jag älskar Mysteriet på Greveholm går jag ner med henne och tittar på julkalendern. Sedan gjorde jag misstaget (?) att visa henne den ursprungliga Mysteriet på Greveholm från 1996. Då blev hon frälst och vi fick se på hela tillsammans (och så fort trötta jag somnade till ropade syster "TITTA!"). När vi sett alla avsnitt ville hon ha mer och se om vissa avsnitt. Det var då jag visade henne Sunes jul istället. Jag älskar som sagt Greveholm och spökena (snygge sprätt-Jean och gull-Staffan) men nog får vara nog. Man fick i varje fall se Sven Ahlström (Jean samt Greven i julkalendern) naken. Det kan jag absolut leva med.

2. Min yngsta syster pratar om farliga köttätande dinosaurier. Lite pedagogiskt förklarar jag att det finns dinosaurier som inte äter kött, utan gräs och växter och blad... ja, som Alex (äldsta lillasystern, som är vegetarian)! Inser sedan vad jag har sagt och får inflika att det var just det där med att inte äta kött jag menade. Jag tvivlar på att Alex äter gräs och blad.

3. Yngsta systern berättar om en märklig otäck mardröm om blod och knivar. Sedan tillägger hon att hon drömde att Jesus hade ögonen högt upp i pannan. Sedan sade han "kära Gud..." och bad om att få tillbaka ögonen på sin vanliga plats. Ytterst obehagligt. Lite senare frågade jag henne vem Gud var för att se vad hon skulle svara. Svaret löd: HAN ÄR DÖD! Sedan insåg jag att hon trodde att Gud var död eftersom han bodde i himlen.

4. Baka julgodis. Jag och Alex gör marsipanbröd att ge i julklapp till ett par släktingar. Jag penslar ett av dem i choklad och plötsligt ser det ut som Mr Hankey. Alex räddar situationen genom att platta till den till en stubbe istället.

5. Alex söker på Heinz Doofenschmirtz från det labila barnprogramet Phineas and Ferb. Läser att han är fyrtiosju år gammal.

Alex: Fyrtiosju år gammal!
Jag: Oj! Jag trodde han var yngre.
Alex: Jag med.
Jag: Han ser bra ut för sin ålder!

Han ser alltså ut såhär:

6. Jag och Alex kollar igenom gamla texter vi skrivit tillsammans och inser vidrigheten i en del. Sedan byter vi ut karaktärernas namn (och andra namn) mot sådana ur Nalle Puh. Några repliker: "Nu djävlar ska vi supa ner dig, Nasse!" "Tiger the player!" samt "Nej! Jag blev rädd för Sork!" (Sork hade då bytt namn med Norman Bates då några karaktärer diskuterade Psycho.)

Det var en fin helg.