En massa underbara kvinnor - Del 2.

Jag tänkte ju först bara göra en lista, men sedan blev jag lite överselotisk och började skriva utläggningar. Så här kommer del två, utan inbördes ordning, som så sig bör:

Fantine. Från Victor Hugos Samhällets olycksbarn (eller Les Misérables som aristokraterna säger). Hennes historia berör mig något så fruktansvärt - hon var ung och lite naiv, blev gravid med en snubbe som bara ville ha lite skojsigt i sänghalmen. Det hade kunnat hända vem som helst, bara det att vi har lite mer sociala skyddsnät om man säger så. Och dottern blev hennes allt. Hon offrade allt för att dottern skulle överleva, trots att de var mil ifrån varandra. Hon är inte någon slags stereotyp guldhjärtad hora, hon är en arg, rädd, ledsen, uppgiven - och god - kvinna som förlorat allt och måste ta till drastiska åtgärder - smycken, tänder och kropp säljs, inte för att hon ska överleva, utan för att dottern ska göra det. En dotter hon aldrig fick se igen. Inte ens feberillusionen om dotterns skratt fick hon behålla.

Ruthie Henshall som Fantine i musikalversionen

Paula Alshammar. Paula, en av huvudpersonerna i Sara Lövenstams Udda var en karaktär som verkligen växte i mina ögon. Hon kändes dryg, arrogant och bitter - och med all rätta kanske. Hon har stumpar till ben och skeva anletsdrag, därför är det ju fullt naturligt att gardera sig gentemot hånfulla blickar, medlidande och fetischister. Hon är stark, men får samtidigt lov att vara svag. Det är fint när hon tillåter sitt hårda skal att krackelera.

Gwendolen Fairfax. Nog för att hennes ömma moder också är riktigt skön så vill jag ge lite cred till Gwendolen i The importance of being earnest av Oscar Wilde. Hon är viljestark, temperamentsfull, gillar namnet Earnest (det är ett tjusigt namn!) och får lov att vara lite fjompig (hennes söta bråk med Cecily, där de strax efteråt är de käraste av vänner igen) utan att för den sakens skull vara ett våp. Jag älskar att hon inte bara är en passiv vacker blomma, utan faktiskt en viktoriansk dam som tänker för sig själv. Hon hade nog aldrig ställt sig på några barrikader och blivit suffragett några år senare, det tror jag att hon vore för bekväm för. Men det är ju inte perfekta kvinnor jag letar efter här. Åh, Gwendolen...

Gwendolen till höger, spelad av Irene Vanbrugh

Geneviéve. Nu ska jag berätta om en alldeles fantastisk kvinna vid namn Geneviéve, vilket också är namnet på det tredje och sista och bästa (och, till min enorma grämelse och besvikelse ofullbordade) stycket ur André Gides Äktenskapsskolan. Geneviéve är en ung kvinna präglad av sin fars melodramatiska utspel, och hennes historia handlar mycket om att bryta sig loss. Och den är queer! Och den är feministisk! Geneviéve blir alldeles betagen i Sara, en judinna i hennes egen ålder som är den som tar det första initiativet till deras nära relation. De diskuterar många kvinnosaksfrågor tillsammans med en tredje väninna; "Hör på, sade Sara, vi kunde bilda ett förbund. Ett hemligt förbund: förbundet för kvinnors oberoende." En annan aspekt som känns härligt modern (när det är skrivet av en äldre herre på fyrtiotalet) var att Geneviéve, som trots allt inte är intresserad av män, vill hitta en man enbart i fortplantningssyfte då hon vill bli mor. Det som gör det hela så häftigt är att Gide själv gjorde på det viset - han levde ett kyskt äktenskap, men skaffade en dotter med en väninna - och därmed applicerar sina egna erfarenheter på en ung kvinna. Jag önskar bara att han inte hade "känt att han blivit för gammal" för att avsluta Geneviéves historia...

Lovis. Lovis från Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter. Det behövs nog inte sägas så mycket mer. Lovis är bäst. Hon är kärv och kärleksfull och bestämd och ömsint och sjunger Vargsången. Hur kan man inte älska Lovis?

Margaret Walsh. Se på fan! Chick lit! Änglar av Marian Keyes, närmare bestämt. Jag tyckte mycket om denna bok när jag var tonåring, dels för det kvicka språket och dels för Margaret Walsh. Den näst äldsta av fem irländska systrar. Hon var alltid sedd som den ordentliga, tråkiga och snåla, hon som alltid var "better safe than sorry" och aldrig roade sig som sina vildare systrar. Men så bestämmer hon sig för att ge sig iväg på ett eget äventyr - till familjens förvåning, givetvis, speciellt eftersom det är Los Angeles hon styr kosan till. Det är så befriande när stereotyper krossas - att även en lugn, ordentlig klippa till människa kan ha en vild sida. Hon festar och har till och med en liten lesbisk fling (vilket kändes stort när det gällde chick lit).

Tjocka Margot. Jag är bland annat för äckelmagad för att fullt ut uppskatta Villons Balladen om tjocka Margot, men herregud. Hon är en tjock prostituerad som släpper väder inför sin älskare. En annorlunda musa, ingen ljuv liten ängsblomma här inte. Och det känns bra nog.

"Ballada a vastag Margot-ról"heter tavlan på Ungerska

Auxilio Lacoture. Den unga mexikanska poesins modersfigur! Det är i alla fall vad hon kallar sig själv i Amulett av Roberto Bolaño (hon förekommer även i De vilda detektiverna.) Hon blir inlåst på en damtoalett (eller rättare sagt; hon har låst in sig själv eftersom hon redan satt på toa) på ett universitet för att undkomma den mexikanska arméns ockupation. Hon sitter där i närmare två veckor, livnärd på vatten, sina egna tankar och minnen och vid ett tillfälle äter hon toalettpapper. Hon försöker skriva på toalettpappret, men det spolar hon ner. Hon är egentligen ingen poet, utan som sagt en modersgestalt till de unga poeterna. Hon är ett riktigt original - en lång, smal kvinna med "Prins Valiantfrisyr" och ett konspiratoriskt skratt (som beror på att hon fattas sina framtänder och därför slår handen för munnen för att detta inte ska synas). Hon är en flanör, sover på soffor, ligger med poeter... En härlig vagabond.

Kvinnan i Höga Visan. Precis som det låter. Bibeln. Höga visan. Det är så härligt att läsa en så pass gammal, riktigt passionerad dikt där både mannens och kvinnans skönhet och behag dyrkas. Lusten och passionen är verkligen på bådas villkor, och jag tror att det är därför dikten håller än - även hos de som inte är särdeles intresserade av religion.

Lo. Jag borde läsa om Eva-Maria Liffners Drömmaren och sorgen, för det var en sådan bok som växte efter att en hade läst klart den - i alla fall så var det så för mig. Lo var den som gjorde starkast intryck på mig - ett nästan eteriskt, androgynt väsen, hon kändes knappt mänsklig när det gällde vissa aspekter, en "dotter av Sapfo", intelligent, skärpt, ynglingsaktig och stilig, en kvinna som gjorde ett starkt intryck på alla hon mötte - oavsett om hon mötte dem som kvinna eller man.

Robespierre fyller år...

OCH DET SKA VARA HANS MINST DYGDIGA FÖDELSEDAG NÅGONSIN!!
Sjunger/skriker: JAG ÄLSKAR FLICKOR, GOTT VIN JAG ÄLSKAR OCH! (Melodi: Vive Heni IV.)
//Grantaire. Och Danton.

Störst, bäst och vackrast i filmen

DETTA!
Det är från Les Misérables, och innehåller väl sådana där "spoilers" (om händelserna inte redan är i det kollektiva medvetandet, såsom att Jekyll och Hyde är samma människa och att Dorian och porträttet ändrar ansikte när Dorian sticker en kniv i det), men... det är revolt och lagen mot några få. Vad förväntar ni er ska hända?
I alla fall. Jag tycker att filmen försöker flirta lite för mycket med alltför många (förutom med oss som älskar musikalen och dess mäktighet, vill säga). Oss som älskar boken, genom att sätta in lite småsaker här och där som enbart vi som läst den kan känna igen och placera.
Och de som inte vet någonting om varken boken eller musikalen, genom att casta storstjärnor och lägga till en massa långtråkig dialog och till och med nya, trista låtar som stjälper helheten. Hjälper det? Ja, uppenbarligen. Nåväl, kul för dem.
Men i alla fall. Detta. Detta är så otroligt vackert, och jag är glad att de tog med det. Jag är ganska svårflirtad när det gäller denna filmatiseringen, men detta får mig nästan (!) att kapitulera.
Enjolras, Gavroche och studenterna och arbetarna dog för revolutionen.
Grantaire? Han kämpade och dog för Enjolras.

Perfektion

Imagination is intelligence with an erection.

~Victor Hugo

Grantaire

Ur Victor Hugos Les Misérables, om studenten Grantaire:

A rover, a gambler, a libertine, often drunk, he displeased these young dreamers by humming incessantly: "J'aimons les filles, et j'aimons le bon vin." Air: Vive Henri IV.

Hugo

Be like the bird who, pausing in her flight awhile on boughs too slight, feels them give way beneath her, and yet sings, knowing she hath wings.

~Victor Hugo

Mindre upprörd

Så jag köpte mig en engelskspråkig utgåva av Les Misérables/Samhällets Olycksbarn. För att gottgöra för min irritation och besvikelse när jag upptäckte att min vackra, svenska utgåva från trettiotalet var delvis stympad (inte abnormt, men det var illa nog).
Egentligen har jag ju förbjudit mig själv att köpa mer litteratur på ett tag (förutom kurslitteratur), men det här var ett legitimt undantag. En icke-slaktad version av Hugos underbara bok ska finnas i mitt hem.

"I want to drink. I want to forget life. Life is the disgusting invention of God-knows-who. It doesn't last and it isn't worth anything. We twist our necks trying to stay alive. Life is a stage setting in which almost nothing is real."

Så talade den gode Grantaire (ur Victor Hugos sagda bok), min älskade fyllbult, min student, mitt alter-ego.

The one and only

Mycket Upprörd

Jag trodde att min vackra, skinninbundna Samhällets Olycksbarn i tre volymer var oförkortad.Tydligen inte. De har snip-snip:at några småkapitel här och var, den är inte mycket kortare än vad den ska vara, men det räcker för att jag ska känna mig arg och besviken och främst: lurad. Det kapitel som fick mig att märka det var ett jag verkligen tyckte om. Det var kort och innehöll inte så mycket mer än att ge studenterna än mer kött på benen, vilket definitivt uppskattas.
Jag hatar när de ska på och korta ner klassiker för att de har ett stort sidantal. Det är inte okey. Då bestämmer någon annan över vad jag ska läsa, det uppskattas inte. Det är ingenting annat än censur, fast istället för att censurera kontroversiellt innehåll censureras det "onödiga", det "överflödiga", det "tråkiga". Tack men nej tack, jag är fullt kapabel att själv välja vad jag finner nödvändigt eller överflödigt. Ingen behöver göra det åt mig.

Döp om "abridged version" till "censored version" och se hur många som köper skiten!

(Detta handlar alltså inte om när klassiker görs om och förkortas och försnällas till barnboksversioner. Det har i alla fall ett syfte, även om jag aldrig läste sådana då jag hellre ville vänta tills jag var redo att läsa originalet. Jag ville inte förlora något i berättelserna då heller.)

Les Misérables på bio

Det blev bio i helgen, med min mamma och syster (som för övrigt blir myndig idag). Vi såg Les Misérables som jag ju svurit lite åt när jag bara hört lite av musiken (Les Misérables är en hjärtefråga) - de tama sånginsatserna! Varför inte casta människor som kan sjunga ut ordentligt? Och det behövdes mer orkester! Jag är otroligt tänd på det där superpampiga som är Les Misérables.
Jag kapitulerade inte. Så mycket. Men jag fick faktiskt rysningar någon gång. Och scenografin var snygg, som jag hade trott. Och helheten var, om än väldigt spretig, bra. Inte i Les Misérables-mått såklart. Men det var en fin film (min kära mor tyckte bättre om filmen än om musikalen på Malmö Opera, jag kan verkligen inte relatera... men förklaringen ligger väl i att jag är pamp-nörd medan mamma blir rörd av ansiktsuttryck och gester mer än perfekta sånginsatser och mäktiga orkestrar).

Vissa saker var klart trista. Onödiga repliker. Än mer onödiga småsånger som inte gjorde någonting bättre. Och det värsta - en massa bortklippt. Min favoritsångreplik att störa vänner med på fyllan, exempelvis: "Give me brandy on my breath, and I'll breath 'em all to death!" (Min favorit Grantaire, till höger, med flaskan - en njutningslysten vindrickande cyniker som jag definitivt kan identifiera mig med.) Annars gillar jag såklart Enjolras (till vänster om Grantaire). Och Bahorel och Combeferre när det kommer till identifikation.Vet ej vilka de är i filmen, men i boken är de underbara. Och Joly är så fin och... jag gillar studenterna.
Anne Hathaway är inte Fantine. Russel Crowe sjunger nasalt. Men Hugh Jackman är en djäkel på att skådespela, barrikadscenerna var gripande som bara den, Eponine-tjejen hade vacker röst och Helena Bonham Carter och Sacha Baron Cohen var fräcka som Thénardierparet.
Fint men spretigt. Spretigt men fint. Jag är kluven men kommer inte att kapitulera inför sångversionerna. Det är för tamt.

Studenterna på Café ABC!

Fan också, Les Misérables!

Det kan ha varit så att jag har lyssnat på delar av soundtracket till den där filmatiseringen av musikalversionen av Les Misérables.
Det kan vara så att det är under all kritik och allt saknar energi och vitalitet och charm och varför i helvete låter Russel Crowe så djäkla nasal och askorkad och vem fan castade Hathaway som Fantine anyway och varför sjunger de inte utan halvpratar och varför låter alla ABC-vännerna exakt likadana (och mesiga, de är ju ascoola egentligen) och... och... det känns så slött och blekt och oengagerat att jag bara vill sova och sucka och sura och svära.
Allt är inte vedervärdigt, men nästan, och jag fick inte en enda djävla rysning. Jag trodde inte att någon kunde misslyckas så med musiken därifrån. Jag som faktiskt, på allvar, längtade. Tänkte att jag skulle stuva undan fördomarna och se om jag kanske skulle bli positivt överraskad över insatserna. Men alltså, jag tror att jag stuvade undan de där fördomarna lite väl långt. Synd att filmen ser snygg ut i trailern, då känner jag liksom att jag vill se den i alla fall men assåh näe det är inte bråttom längre. Ingenting att lägga några biopengar på precis.
Fan också.

Studentdjävlar

Lite frågor om litteratur, okänt ursprung

Vilken är den första bok du minns du läste och tyckte om?
Jill Barlkems Året runt på Björnbärsstigen och allt annat om Björnbärsstigen - de underbart vackert och charmigt illustrerade böckerna med små skogsmöss i huvudrollerna. Min favorit var berättelsen om hösten, och jag hade prydnadstallrikar på mitt flickrum föreställande bilder från de olika årstidssagorna. 

Läser du serietidningar eller manga och isåfall vilka?
Nej, det kan jag inte säga att jag gör. Jag läste dock relativt nyligen Ghost World som en vän lånade ut till mig, och jag är väldigt nyfiken på att läsa mer än det otroligt lilla jag läst av Liv Strömquist. När jag var fjorton-femton läste jag en del manga. Bland annat Gravitation, Fruits Basket, Petshop of horrors samt mina favoriter Legal Drug - och Miyuki-chan in wonderland som inte hade någon vidare handling, men var väldigt söt och sexig för en hormonstinn tonårsflicka med a thing for kvinnor i uniform - sjuksköterskor, French maids och så vidare.

I vilka omgivningar läser du helst? På bussen, i bilen? Fåtöljen? Sängen?
Soffan, i parker när det är fint väder samt på caféer (som för övrigt är en underbar skrivmiljö).

Vad är det bästa att dricka/äta till en riktigt bra bok?
Eftersom jag tycker om att läsa på caféer - polkamaräng och iste. Eller vin. Vin funkar alltid.

Lånar du ofta på biblioteket?
Väldigt sällan. Kanske alldeles för sällan.

Handlar du böcker på nätet och isåfall var? Brukar du jämföra priser?
Jag brukar jämföra priser lite sisådär. Jag handlar ofta böcker på nätet. Främst från eBay och Adlibris. Ibland från Bokbörsen och Amazon.

Hundörar du? Skriver i marginalen?
Jag skriver aldrig i marginalen. Jag hundörar biblioteksböcker som redan är hundörade.

Tjocka eller tunna böcker?
Det spelar absolut ingen roll, en bra bok är en bra bok oavsett om den är 100 eller 800 sidor lång.
 
Vilken är den senaste boken du läst och tyckt om?
Karin Boyes Kallocain som jag lånade av min syster efter att ha hört henne prisa den. Och den var faktiskt väldigt bra!

Vad läser du just nu?
Massor. Jag slalomläser hela tiden. Jag läser bland annat Skulle jag dö under andra himlar av Johannes Anyuru. Den har ett väldigt vackert språk! Fast det tar tid att läsa den eftersom den gör mig så deppig. Men fin är den. Jag hoppas inte att min gode kursare som lånat mig den misstycker alltför mycket angående mitt segande!

Nämn någon bok du tyckte var hopplöst dålig! 
Först blev jag tvingad att läsa Fogelströms Mina drömmars stad i åttan eller nian. Jag läste bara några kapitel. Sedan tvingades jag återigen att läsa den i ettan på gymnasiet. Usch vad den tråkade ut mig! Jag borde kanske ge den en ärlig chans nu några år senare, men jag känner mig tyvärr avskräckt.

Tvingade du dig igenom den ändå?
Ja. Jag snabbläste den.

Fem böcker du älskar?
Det känns dödssvårt, så jag tar fem jag läst relativt nyligen: De vilda detektiverna av Roberto Bolaño, Magister Hoffmann av Håkan Alexandersson, 491 av Lars Görling, Med livet framför sig av Èmile Ajar samt Ilustrado av Miguel Syjuco.

Favoritförfattare?
André Gide! Han är fantastisk och lite sorgligt bortglömd. Annars Oscar Wilde, Franz Kafka, Shakespeare, Victor Hugo, Roberto Bolaño, Federico García Lorca och... ja. Många fler.
 
Någon som du gärna skulle vilja läsa, men inte kommit dig för?
Boktjuven av Markus Zusak! Och en massa av John Fowles, däribland Illusionisten och Den franska löjtnantens kvinna. För att inte tala om alla Bret Easton Ellis-romaner jag har liggande.

Läser du faktaböcker? Vilka genrer föredrar du?
Jag läser gärna litteraturhistoria, konsthistoria, filmhistoria... och jag äger en massa böcker om psykisk ohälsa, depressioner och självmord. Självmord är ett otroligt obehagligt och intressant fenomen.

Om en bok blivit film: läser du helst boken först och ser filmen sen, eller tvärtom?
Det beror helt på situationen!

Favoritfilm (baserad på bok)?
Jag är ju väldigt svag för Trainspotting. Annars älskar jag bland annat The Servant och Diary of a country priest samt en massa äldre filmatiseringar av Ringaren i Notre Dame.

Om du ”upptäcker” en bok via film, brukar du läsa den då?
Ja, absolut, om filmen tilltalar mig ordentligt försöker jag alltid leta rätt på förlagan.

Läser du lyrik? 
Jag älskar bra lyrik, både klassisk, gammal och modern. Min favorit är nog The ballad of Reading gaol av Oscar Wilde. Den är helt fantastisk. Annars älskar jag Lorca, Rimbaud, Villon, Sapfo, Catullus och en massa märkliga moderna poeter.

Har du dolt vad du läser nångång? För att du kanske känt dig ”nördig” eller nåt sånt?
Nej för sjutton.

Känner du nånsin stress över alla böcker du skulle vilja hinna med att läsa, men inte hinner?
Naturligtvis.

Victor Hugo om att flanera

Bahorel, som lyssnade till ögonblickets ingivelse, gick än på det ena, än på det andra kaféet; de andra hade sina vanor, han hade inga sådana. Han flanerade. Att ströva omkring är mänskligt. Att flanera är parisiskt.

Ur Samhällets olycksbarn av Victor Hugo

För övrigt älskar jag Bahorel. Han är en av de där revolutionära studenterna. ABC-studenterna. Som namnet på min blogg absolut inte inspirerats av eller så. Han är en sarkastisk bråkstake och flanör.

I had a dream that life would be...

Tematrio om mammor

Berätta om tre minnesvärda mammor ur litteraturen! 

1. Fantines tragiska öde i Samhällets Olycksbarn av Victor Hugo. Hon har inte råd att sköta om sin dotter Cosette så hon måste lämna bort henne vid tidig ålder - till en familj som, utan Fantines vetskap, missköter henne och behandlar henne som gratisarbete samtidigt som de snyltar på Fantines pengar genom att ljuga om att Cosette är allvarligt sjuk och kommer att dö om hon inte får dyr medicin. Efter att ha fått sparken från fabriken där hon arbetade blir hon tvungen att prostituera sig och dessutom sälja sitt vackra, långa hår och sina framtänder. Allt för en medicin som egentligen inte ens kommer att bli köpt. Det som berör mig allra mest är när Fantine är riktigt sjuk och tror att hon kommer hinna träffa Cosette innan hon själv går bort. Sorgligt så det förslår.

2. Ett lika sorgligt öde väntar Esmeraldas mamma i Ringaren i Notre Dame. Hugo kunde det där med att skriva riktiga snyftare! Esmeraldas mamma hette Paquette de Chantefleurie och var en ung moder som älskade sin dotter Agnes, som Esmeralda egentligen var döpt till, över allt annat. När flickan blev bortrövad av zigenare blev Chantefleurie galen av sorg och begav sig till Paris och levde som botgörerska i en cell som kallades för Råtthålet. Hon hatade zigenare över allt annat och skrek ofta ut sin avsky, speciellt mycket avskydde hon en ung, vacker zigenerska som skulle varit i hennes dotters egen ålder. Ja, det är ganska uppenbart vem denna "zigenerska" egentligen är. Och de får träffa varandra, de får veta att de faktiskt är mor och dotter. I en scen som, trots att nästan alla dör som flugor i denna roman, är den sorgligaste av alla.

3. Den mystiska Lydia Stenstierna från ...och de vita skuggorna i skogen och Skuggornas Barn av Maria Gripe. Hon som målade sig själv som Ofelia i vattengraven, för att sedan iscensätta sitt eget självmord på samma vis och låta alla på slottet Rosengåva tro att hon är död, trots att hon irrar kring som en osalig ande och håller koll på sina två barn, de nu vuxna Arild och Rosilda. Inte konstigt att Rosilda ser mystiska vita kvinnogestalter.

Annars är ju en självklar favoritmamma, och den betydligt mindre tragisk sådan, Lovis i Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter. Om jag får barn vill jag bli precis som henne, hon är en underbar kvinna.

Ner med flarran, Grantaire!

Klockan är massor och jag sitter och tittar på illustrationer från Victor Hugoromaner. Vilket jag borde sluta med, men mamma jag är inte tröööött! Och jag kom till bilder från Les Misérables och studentvännerna på ABC Café (ett sannerligen fult och oinspirerande namn om ni frågar mig) och - och - och det fanns en illustration som föreställde Grantaire. Min favoritstudent. Han har en ganska liten roll i romanen (och musikalen) men är cool som bara den. Han är lite grovkornig sådär. En stor drinkare. Cynisk, skeptisk. Verkar inte sådär jättehetero. Vet var man hittar livets njutningar. Och så ska han vara väldigt ful. Hur kan jag inte älska honom då?

Jag får inte sjunga "Jag är full som en kanon, om jag andas stupar de!" alternativt "Give me brandy on my breath or I'll breath 'em all to death!" när jag är berusad längre. En god vän tycker inte att jag ska göra det. Men jag tror att jag råkar göra det ändå, då och då...

Jag sätter ner flaskan när du gör det.

Och som kolasås på glassen hittade jag en urtjusig bild på Grantaire från Malmöuppsättningen. Han dröp av karisma, sjöng finfint, hade en stilig peruk på huvudet och fick en spark i baken. Nu kan jag titta på den bilden och dagdrömma om den gamla goda tiden när Les Misérables gick i Malmö. När Fred Johansson spelade Javert så underbart. När jag hängde på operan och drack champagne och kände mig sådär härligt lyxig.

Je suis sur le cul… de ma bouteille,
Marius a pris un coup de soleil.
Il nous sort les violons, ouh la la!
Nous on se prépare à l’attaque
Et voilà Don Juan qui débarque.
On est mieux ici qu’à l’Opéra

Tematrio om djur

Jag tycker att sådant här är kul och fortsätter att låna av http://lyrannobel.blogspot.se/ .

Berätta om tre böcker där djur spelar en viktig roll!
1. Ringaren i Notre Dame av Victor Hugo. Geten Djali spelar en stor roll för Esmeralda. Och för poeten Pierre Gringoire. Och för Esmeraldas öde genom Gringoire. Det är han som får den tacksamma uppgiften att avgöra vem av dem, Esmeralda eller Djali, som ska få leva eftersom han bara kan rädda en av dem.
"Och dock utkämpades inom honom en våldsam strid, i vilken han lade i vågskålen, ömsom flickan, ömsom geten. Han betraktade än den ena, än den andra med av tårar fuktiga ögon och mumlade för sig själv:
-Och ändå kan jag inte rädda er båda!"

2. Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov. En mycket snäll och rar katt figurerar och gör sådana där saker som katter brukar göra.

3. Året runt på Björnbärsstigen av Jill Barklem. Underbara barnböcker med fantastiska illustrationer. Åh, vad jag älskade sagorna och bilderna som barn! Min favoritberättelse var den om hösten.