Seriealbum

Idag har jag försökt jaga bort mina demoner genom att shoppa mig lycklig.
Det lyckades inte.
Men jag är i alla fall tillfreds, och mycket nöjd med mina inköp... fast å andra sidan hade jag kanske inte så många demoner att jaga bort. Vid närmare eftertanke.
Inköpen blev i varje fall Nanna Johanssons Välkommen till din psykos samt Liv Strömquists Hundra procent fett.
Det var inte alls längesedan jag började läsa seriealbum. Någon månad. Jag har alltid tänkt att det inte är någonting för mig. Varför vet jag inte, jag uppskattar den vassa, politiska och feministiska humorn i de serier jag läser (och som jag redan innan visste fanns där) och jag uppskattar bildkonst. Jag äger nu tre seriealbum och har läst ett par till, det är i alla fall en början. Här är mina favoriter:

Prins Charles känsla av Liv Strömquist

Snyggt, snyggt

Jag har hört många säga att deras favorit av Strömquist är Ja till Liv!, alltså hennes senaste album. Jag är också väldigt glad i det albumet, men det slog mig som lite plottrigt, medan Prins Charles känsla är mer enhetligt med ett par teser som flyter genom hela albumet - det hade helt enkelt en "handling" och jag gillar Liv när hon gör på det viset. Dessutom är formgivningen hur snygg som helst och jag tycker hennes störtsköna (ursäkta min franska) illustrationer gör sig utmärkt i svartvitt.
Anledningen till att jag så gärna ville läsa albumet var att jag ungefär ett år tidigare (hur sjutton har tiden gått så snabbt!?) hade sett pjäsen baserad på albumet på Malmö Stadsteater med en god vän. Reaktionen på albumet och pjäsen var densamma: det är underbart, smart, vasst, argt, viktigt och så otroligt djäkla sant att jag ofta inte kunde skratta. Jag ville tycka att det var roligt, men det var helt enkelt för relevant och realistiskt att jag blev arg och frustrerad istället (ingen sämre reaktion!).
Det handlar om Charles och Diana, om Victoria Benedictsson, Whitney och Bobby, Nancy Reagan, folkkära torskar, nutid och dåtid, men allt har samma tema: feminism och kritik mot tvåsamheten, och då gärna den heteronormativa sådana. Tvåsamheten som en sekt, sexuell äganderätt... och så finns där en massa snygga parafraser på konstverk.
Min favorit är den med Den Döende Dandyn, där en av de ennui-fyllda sprättarna tänker "om jag fejkar ett sammanbrott så behöver jag inte hjälpa till!"

Välkommen till din psykos av Nanna Johansson

Nanna!

Detta är det hittills enda albumet jag läst av Nanna (men jag vill genast läsa fler eftersom jag älskar Nanna). Hon är alldeles galen. Får man säga att vissa av hennes teckningar har damp-tourettes? Antagligen inte, men jag gör det i alla fall. Det är feministiskt och politiskt (och fasligt snyggt formgivet), men det är så mycket annat också. Annan galenskap. Märkliga twistar. Smart, absurt och verkligen hur roligt som helst. Man får läsa om kräsna killar (en sådan där skrattet fastnar i halsen-serie), penispatrullen och lära sig vad som verkligen är fult, bland annat trestrecksrumpor. Jag må se upp till Liv Strömquist, men Nanna Johansson är jag regelrätt förälskad i.

Hundra procent fett, av Liv strömquist

Härligt kitsch-omslag

Ännu ett album av Liv Strömquist och ännu ett snyggt formgivet sådant. Det här är hennes första album (utkommet i en ny utgåva) och det har typiska Liv-kännetecken: feminism, politik, klass, skitgubbar och mansgrisar, (anti)rasism, förakt, smarta kommentarer och mycket mer i en väldigt salig blandning. Erutingar och längre serier. Läs om bananer, män som aldrig borde fått ha sex, ögonblicksbilder av ett patriarkat och dåligt sex. Underbart smart och roligt. Jag längtar något så otroligt efter att få läsa Einsteins fru.

Och till sist får vi inte glömma bort Sara Granér med exempelvis All I want for christmas is planekonomi. Otroligt politiskt och vänstervridet. Absurda situationer blandas med realism. Roligt och tänkvärt. Fina bilder som ligger på gränsen mellan det söta och det groteska.

En helg och lite till i mellersta Skåne

Nyligen besökte jag mitt familjehem; det vill säga det i mellersta Skåne där mina två småsystrar på fem och snart arton år bor tillsammans med min kära maman och hennes make. Helgen såg ut ungefär såhär:

1. Julkalendern. Massor av julkalendern. Eftersom jag har gått och lagt mig så tidigt har jag orkat vara uppe när resten av familjen sover förutom min femåriga syster - hon kommer in till mig, drar i mig, säger lite gulligt gnälligt att hon vill se "kalendern" men att hon är rädd för mörkret där nere (vilket hon nog inte är, hon är en modig liten dam), men eftersom det var så charmigt och på grund av det faktum att jag älskar Mysteriet på Greveholm går jag ner med henne och tittar på julkalendern. Sedan gjorde jag misstaget (?) att visa henne den ursprungliga Mysteriet på Greveholm från 1996. Då blev hon frälst och vi fick se på hela tillsammans (och så fort trötta jag somnade till ropade syster "TITTA!"). När vi sett alla avsnitt ville hon ha mer och se om vissa avsnitt. Det var då jag visade henne Sunes jul istället. Jag älskar som sagt Greveholm och spökena (snygge sprätt-Jean och gull-Staffan) men nog får vara nog. Man fick i varje fall se Sven Ahlström (Jean samt Greven i julkalendern) naken. Det kan jag absolut leva med.

2. Min yngsta syster pratar om farliga köttätande dinosaurier. Lite pedagogiskt förklarar jag att det finns dinosaurier som inte äter kött, utan gräs och växter och blad... ja, som Alex (äldsta lillasystern, som är vegetarian)! Inser sedan vad jag har sagt och får inflika att det var just det där med att inte äta kött jag menade. Jag tvivlar på att Alex äter gräs och blad.

3. Yngsta systern berättar om en märklig otäck mardröm om blod och knivar. Sedan tillägger hon att hon drömde att Jesus hade ögonen högt upp i pannan. Sedan sade han "kära Gud..." och bad om att få tillbaka ögonen på sin vanliga plats. Ytterst obehagligt. Lite senare frågade jag henne vem Gud var för att se vad hon skulle svara. Svaret löd: HAN ÄR DÖD! Sedan insåg jag att hon trodde att Gud var död eftersom han bodde i himlen.

4. Baka julgodis. Jag och Alex gör marsipanbröd att ge i julklapp till ett par släktingar. Jag penslar ett av dem i choklad och plötsligt ser det ut som Mr Hankey. Alex räddar situationen genom att platta till den till en stubbe istället.

5. Alex söker på Heinz Doofenschmirtz från det labila barnprogramet Phineas and Ferb. Läser att han är fyrtiosju år gammal.

Alex: Fyrtiosju år gammal!
Jag: Oj! Jag trodde han var yngre.
Alex: Jag med.
Jag: Han ser bra ut för sin ålder!

Han ser alltså ut såhär:

6. Jag och Alex kollar igenom gamla texter vi skrivit tillsammans och inser vidrigheten i en del. Sedan byter vi ut karaktärernas namn (och andra namn) mot sådana ur Nalle Puh. Några repliker: "Nu djävlar ska vi supa ner dig, Nasse!" "Tiger the player!" samt "Nej! Jag blev rädd för Sork!" (Sork hade då bytt namn med Norman Bates då några karaktärer diskuterade Psycho.)

Det var en fin helg.