Något dök upp i hennes huvud som hon formulerade under de kommande minuterna:
Fysikernas bryderi:
Att vi inte minns det som ännu ej har inträffat.
Filosofernas bryderi:
Att vi minns något bara för att det har inträffat.
Psykologernas bryderi:
Att vi minns som det passar oss.
Politikernas bryderi:
Att folk har minne.
Medicinarnas bryderi:
Att minnet sviktar.
De olyckliga älskandes bryderi:
Att minnet av det som hänt förändrar oss.
Visar inlägg med etikett tjugohundratiotal. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett tjugohundratiotal. Visa alla inlägg
tisdag 1 juli 2014
måndag 30 juni 2014
Upprorsmakaren
Eller Zealot, som originaltiteln lyder, den kontroversiella boken om den historiske, politiske Jesus, fick jag äntligen tillfälle att läsa i helgen efter att ha varit nyfiken på den ett tag. Boken väckte som bekant uppståndelse för att författaren Reza Aslan är muslim... för helvete. Nåväl.
En får lära sig mycket om tiden och det politiska klimatet som Jesus från Nasaret levde i, och hur hans personlighet och agenda har förvridits genom tiderna för att passa in i en religion istället för i en historisk kontext, upprorsmakaren blir from och mild, uppviglaren blir pacifist. Eftersom det finns så få källor om Jesus är det ju förstås vanskligt att försöka få fram en helhetsbild om vem han var, men det känns i alla fall som att jag har fått bättre grepp om vad det var han ville åstadkomma.
Jag visste ju redan att evangelierna inte är pålitliga källor om Jesus som person då de är skrivna långt efter hans död och dessutom efter muntlig tradition, men det är spännande att få veta varför vissa evangelier säger vissa saker - exempelvis den "teatraliska" scenen med Pilatus, som var skriven för att greker och romare skulle kunna kuvas lite genom att få Pilatus att låta rättvis, som om han personligen ömmade för Jesus.
Vad som fastnade bäst var delarna om Johannes Döparen som Jesus tycks ha inspirerats mycket av (det är intressant att de båda tycks använda samma språkbruk), informationen om Jesu bror Jakob, "den rättfärdige", som faktiskt låter betydligt mer som Bibelns Jesus än Jesus själv, och Paulus, som någon slags första kristen fundamentalist som ignorerade Jesu lära och försökte göra något nytt, hans version av Jesus blev mytologisk istället för mänsklig.
Vad som är sant och inte är som sagt nästan omöjligt att veta, men man märker att Aslan verkligen gjort sin research, och det var spännande att läsa om Jesus som människa, som rebell, hur mycket jag än älskar att läsa Bibeln (där han var lite av varje). Boken var välskriven och lättillgänglig och ibland kändes det nästan som att läsa en roman.
En får lära sig mycket om tiden och det politiska klimatet som Jesus från Nasaret levde i, och hur hans personlighet och agenda har förvridits genom tiderna för att passa in i en religion istället för i en historisk kontext, upprorsmakaren blir from och mild, uppviglaren blir pacifist. Eftersom det finns så få källor om Jesus är det ju förstås vanskligt att försöka få fram en helhetsbild om vem han var, men det känns i alla fall som att jag har fått bättre grepp om vad det var han ville åstadkomma.
Jag visste ju redan att evangelierna inte är pålitliga källor om Jesus som person då de är skrivna långt efter hans död och dessutom efter muntlig tradition, men det är spännande att få veta varför vissa evangelier säger vissa saker - exempelvis den "teatraliska" scenen med Pilatus, som var skriven för att greker och romare skulle kunna kuvas lite genom att få Pilatus att låta rättvis, som om han personligen ömmade för Jesus.
Vad som fastnade bäst var delarna om Johannes Döparen som Jesus tycks ha inspirerats mycket av (det är intressant att de båda tycks använda samma språkbruk), informationen om Jesu bror Jakob, "den rättfärdige", som faktiskt låter betydligt mer som Bibelns Jesus än Jesus själv, och Paulus, som någon slags första kristen fundamentalist som ignorerade Jesu lära och försökte göra något nytt, hans version av Jesus blev mytologisk istället för mänsklig.
Vad som är sant och inte är som sagt nästan omöjligt att veta, men man märker att Aslan verkligen gjort sin research, och det var spännande att läsa om Jesus som människa, som rebell, hur mycket jag än älskar att läsa Bibeln (där han var lite av varje). Boken var välskriven och lättillgänglig och ibland kändes det nästan som att läsa en roman.
söndag 29 juni 2014
Inga riktiga damer
Ja. Jag ligger och bloggar på min födelsedag. Jag firades nämligen igår, och kommer att småfira lite i veckan och sådär, så detta har varit en ganska ordinär söndag i sällskap med min familj. Jag har passat på att läsa böcker som min syster äger, bland annat Av oss blev det aldrig några riktiga damer - en antologi om feminism som behandlar allsköns ämnen från intersektionalitet till att vara kvinna och fotbollssupporter till att vara man och känna att man måste Beskydda Sin Kvinna genom att slåss istället för att faktiskt försöka få henne att känna sig tryggare...
Det är ett par mer eller mindre kända mediafeminister, ett anonymt inlägg, flera småstadsfeminister som flyttat till Stockholm i hopp om att komma från den där typiska mentaliteten som man kan hitta i mindre orter, men som i nästan lika hög utsträckning finns överallt. Man kan inte flytta ifrån patriarkatet, liksom.
En del texter sade mig inte så mycket, det kändes mest som upprepningar man hört på diverse feministbloggar, det var bra texter, men de tillförde liksom ingenting nytt. Andra var mer personliga - jag fastnade för texten om fotbollssupportern och hur hon blir behandlad när hon kommer för att heja på sitt favoritlag, eller texten om skönhetsskribenten på en stor damtidning som fick höra att man inte kunde vara intresserad av smink och mode som feminist.
Jag tyckte mycket om texten om rockstjärnor och hur manliga sådana kan komma undan med vilka svinaktigheter som helst medan kvinnor såsom Courtney Love och Lady Gaga blir utmålade som trashiga och dåliga förebilder. Män behöver inte vara förebilder, de får glatt leva sitt sex & drugs & rock'n'roll-liv.
På det stora hela kändes det väl inte som en Fittstim för en ny generation, men det var en fräsch blandning av texter, och det var skönt att det inte bara var vita, heterosexuella cis-kvinnor (eller kvinnor för den delen, en man fanns faktiskt med) som fick plats i antologin.
Det är ett par mer eller mindre kända mediafeminister, ett anonymt inlägg, flera småstadsfeminister som flyttat till Stockholm i hopp om att komma från den där typiska mentaliteten som man kan hitta i mindre orter, men som i nästan lika hög utsträckning finns överallt. Man kan inte flytta ifrån patriarkatet, liksom.
En del texter sade mig inte så mycket, det kändes mest som upprepningar man hört på diverse feministbloggar, det var bra texter, men de tillförde liksom ingenting nytt. Andra var mer personliga - jag fastnade för texten om fotbollssupportern och hur hon blir behandlad när hon kommer för att heja på sitt favoritlag, eller texten om skönhetsskribenten på en stor damtidning som fick höra att man inte kunde vara intresserad av smink och mode som feminist.
Jag tyckte mycket om texten om rockstjärnor och hur manliga sådana kan komma undan med vilka svinaktigheter som helst medan kvinnor såsom Courtney Love och Lady Gaga blir utmålade som trashiga och dåliga förebilder. Män behöver inte vara förebilder, de får glatt leva sitt sex & drugs & rock'n'roll-liv.
På det stora hela kändes det väl inte som en Fittstim för en ny generation, men det var en fräsch blandning av texter, och det var skönt att det inte bara var vita, heterosexuella cis-kvinnor (eller kvinnor för den delen, en man fanns faktiskt med) som fick plats i antologin.
 |
onsdag 25 juni 2014
Egenmäktigt förfarande
Jag har flera gånger hört att Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson är en bok många känner igen sig i. Detta tycker jag är otroligt ledsamt, med tanke på att det är en väldigt melankolisk roman om hur en kvinna bänder på och bryter sina ideal och är otroligt självuppoffrande i sin förälskelse till konstnären Hugo Rask. Det känns så sorgligt att det är så vanligt att känna sig sådär självuppoffrande, som en liten hundvalp som kommer springande så fort det vankas närhet, att stoltheten och integriteten förloras.
Ester vill verkligen att förälskelsen ska vara besvarad, även om hon förmodligen ganska tidigt märker att den inte är det. Hon accepterar hans cynismer, hans små pikar, hon accepterar allt han gör, bara de får vara tillsammans. Även om det är på hans villkor. För det är det. Alltid på hans villkor. Det spelar ingen roll att hon förlorar sin stolthet, det spelar ingen roll att hon lyssnar intensivt på allt han har att säga medan han bara lyssnar med ett halvt öra och kanske kommer med en illa dold pik.
Hur hon vill ändra på honom med sin kärlek - hon planerar att få honom att sluta röka. Sig själv ändrar hon ganska genast på. Hon äter vegetariskt samt ryggradslösa djur. Ändå står hon och lagar kycklingfiléer när Hugo ska komma på middag.
Han tär på henne, han tär på hennes integritet och självständighet. Hennes besatthet av honom är någonting han använder sig av för att få skina lite, få sig några ligg och lite sällskap av någon som dyrkar honom. Det är ofta de besatta som är manipulativa - men här är det Hugo som är det. Esters besatthet är introvert, den plågar inte Hugo, den plågar bara henne själv. Hugo är ingen rakt igenom dålig människa, ibland har de konversationer där de tycks vara på samma nivå, han lyssnar intresserat på henne ibland - men han utnyttjar Esters förälskelse, och jag har väldigt svårt att sympatisera med honom.
Det är väldigt dyster läsning, men jag tycker verkligen om boken. Den är något nytt och fräscht, känns det som, och en värdig vinnare av Agustpriset. Jag tyckte verkligen om språket. Det var elegant, sakligt, ibland nästan formellt och ibland ganska lakoniskt. Det jag älskade med det var att en sådan berättelse lätt hade kunnat bli sentimental, men med denna sortens språk får man liksom känna efter själv.
"Hans elakhet var inte uttänkt eller utstuderad. Den var simpel underlåtenhet, oförmåga, rädsla utklädd till omtanke."
Ester vill verkligen att förälskelsen ska vara besvarad, även om hon förmodligen ganska tidigt märker att den inte är det. Hon accepterar hans cynismer, hans små pikar, hon accepterar allt han gör, bara de får vara tillsammans. Även om det är på hans villkor. För det är det. Alltid på hans villkor. Det spelar ingen roll att hon förlorar sin stolthet, det spelar ingen roll att hon lyssnar intensivt på allt han har att säga medan han bara lyssnar med ett halvt öra och kanske kommer med en illa dold pik.
Hur hon vill ändra på honom med sin kärlek - hon planerar att få honom att sluta röka. Sig själv ändrar hon ganska genast på. Hon äter vegetariskt samt ryggradslösa djur. Ändå står hon och lagar kycklingfiléer när Hugo ska komma på middag.
Han tär på henne, han tär på hennes integritet och självständighet. Hennes besatthet av honom är någonting han använder sig av för att få skina lite, få sig några ligg och lite sällskap av någon som dyrkar honom. Det är ofta de besatta som är manipulativa - men här är det Hugo som är det. Esters besatthet är introvert, den plågar inte Hugo, den plågar bara henne själv. Hugo är ingen rakt igenom dålig människa, ibland har de konversationer där de tycks vara på samma nivå, han lyssnar intresserat på henne ibland - men han utnyttjar Esters förälskelse, och jag har väldigt svårt att sympatisera med honom.
 |
| Lena |
"Hans elakhet var inte uttänkt eller utstuderad. Den var simpel underlåtenhet, oförmåga, rädsla utklädd till omtanke."
onsdag 18 juni 2014
Om författare, självbiografiska ämnen, ansvar och integritet
Som författare tycks man ha ett visst ”ansvar” som skribent och offentlig person, detta kan man utläsa av den strida strömmen självbiografier som kommit och toppat försäljningslistorna de senaste åren – ska man bli ordentligt populär ska man vara ärlig, dela med sig av sig själv och av sitt liv samt inte hymla med sina åsikter. I dagens samhälle med internet, bloggar och Facebook har normen blivit att människor, kända som okända, ska bli alltmer självutlämnande, och detta gäller då i högsta grad författare eftersom deras ställning är ganska så ”naken”. Media skriver reportage och regelrätt ”skvaller” om ”kändisar” i alla de former och dessa förväntas även tala ut i intima intervjuer.
”Att inte vara engagerad hade en gång högt anseende. Det kallades vishet. Senare döptes det om till resignation, mindre storslaget men fortfarande med en del av prestigen i behåll. Nu har denna livshållning råkat i vanrykte. Man vill inte längre veta av människor med inåtvänd blick, som inte fäster avseende vid de stora samhällsfrågorna” skriver Horace Engdahl i Cigaretten efteråt. Man förväntas tycka, ha åsikter om det mesta, engagera sig, bjuda på sig själv. Vara offentlig.
Idag, med ökade print-on-demand-förlag, bloggar och e-böcker där läsaren kan få tag på välskrivna texter betydligt lättare än för bara några år sedan är det svårare än någonsin att bli publicerad på förlag. Då krävs det att man kan sälja, det krävs originalitet – men inte för mycket, då är det svårt att veta vad som säljer, där gäller den gyllene medelvägen –, det krävs autencitet. Heberleins ibland maniska och ibland nattsvarta texter i sin Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva har blivit hyllade på grund av Heberleins mod. Hur hon vågar lämna ut sin ångest och desperation till allmänheten. P O Enquists Ett annat liv blev omåttligt populär och dessutom vinnare av Augustpriset. Man vill se den store författaren naken och utan skygglappar i form av påhittad prosa. Man tänker inte på att han själv väljer vad han skriver, vad han utelämnar och vad han lämnar ut.
Men man vill se författarna, stora som små, som människor, som vem som helst, som du och jag, som någon som lika gärna hade kunnat vara din granne. Man söker bevis på att inte heller de stora författarna är perfekta, man jämför – man tänker kanske ”jag har gjort mina misstag i livet, men jag har i alla fall inte varit alkoholiserad, likt Enquist”. Man söker igenkänning – ”Jag har suttit i väntrummet på S:t Lars som arbetslös, som servitris, som vårdbiträde, som student, som doktorand, som tf. lektor, som doktor i etik och som författare, debattör och kulturskribent” skriver Heberlein i Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Oavsett om man är arbetslös, student, doktorand eller författare kan det gå snett i livet, och även om man vet att man inte är ensam mår människor bra att kunna identifiera sig med en offentlig person. Dock ska identifikationen helst inte vara fullständig. En offentlig person, en begåvad författare bör ha levt mer innehållsrika liv än genomsnittet de bör ha mer att säga. Som Engdahl skrev i Cigaretten efteråt: ”En bra biografi skall ha en smak av polisanmälan.”
Författarens roll är rollen som mentor, som kamrat, som vän, som stöttepelare, som dygdemönster eller som det dåliga exemplet. Samtidigt ses författare ofta som lite mer, lite högre uppsatta, upplysta på ett annat sätt än gemene man. Däri kommer ansvaret, en människa felar och vrider på sanningen – men en författare, en upplyst, en konstnär ska helst vara så felfri som möjligt, även om han eller hon varit ”det dåliga exemplet” bör han eller hon ta avstånd från sina tidigare misstag, vara upplyst, vara autentisk och vara konsekvent – nåde den författare som ändrar värderingar, åsikter eller livsåskådning på ett radikalt sätt, då sviker hon eller han sina ideal och läsare, vilket givetvis kan vara nog så paradoxalt.
”Att inte vara engagerad hade en gång högt anseende. Det kallades vishet. Senare döptes det om till resignation, mindre storslaget men fortfarande med en del av prestigen i behåll. Nu har denna livshållning råkat i vanrykte. Man vill inte längre veta av människor med inåtvänd blick, som inte fäster avseende vid de stora samhällsfrågorna” skriver Horace Engdahl i Cigaretten efteråt. Man förväntas tycka, ha åsikter om det mesta, engagera sig, bjuda på sig själv. Vara offentlig.
Idag, med ökade print-on-demand-förlag, bloggar och e-böcker där läsaren kan få tag på välskrivna texter betydligt lättare än för bara några år sedan är det svårare än någonsin att bli publicerad på förlag. Då krävs det att man kan sälja, det krävs originalitet – men inte för mycket, då är det svårt att veta vad som säljer, där gäller den gyllene medelvägen –, det krävs autencitet. Heberleins ibland maniska och ibland nattsvarta texter i sin Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva har blivit hyllade på grund av Heberleins mod. Hur hon vågar lämna ut sin ångest och desperation till allmänheten. P O Enquists Ett annat liv blev omåttligt populär och dessutom vinnare av Augustpriset. Man vill se den store författaren naken och utan skygglappar i form av påhittad prosa. Man tänker inte på att han själv väljer vad han skriver, vad han utelämnar och vad han lämnar ut.
Men man vill se författarna, stora som små, som människor, som vem som helst, som du och jag, som någon som lika gärna hade kunnat vara din granne. Man söker bevis på att inte heller de stora författarna är perfekta, man jämför – man tänker kanske ”jag har gjort mina misstag i livet, men jag har i alla fall inte varit alkoholiserad, likt Enquist”. Man söker igenkänning – ”Jag har suttit i väntrummet på S:t Lars som arbetslös, som servitris, som vårdbiträde, som student, som doktorand, som tf. lektor, som doktor i etik och som författare, debattör och kulturskribent” skriver Heberlein i Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Oavsett om man är arbetslös, student, doktorand eller författare kan det gå snett i livet, och även om man vet att man inte är ensam mår människor bra att kunna identifiera sig med en offentlig person. Dock ska identifikationen helst inte vara fullständig. En offentlig person, en begåvad författare bör ha levt mer innehållsrika liv än genomsnittet de bör ha mer att säga. Som Engdahl skrev i Cigaretten efteråt: ”En bra biografi skall ha en smak av polisanmälan.”
Författarens roll är rollen som mentor, som kamrat, som vän, som stöttepelare, som dygdemönster eller som det dåliga exemplet. Samtidigt ses författare ofta som lite mer, lite högre uppsatta, upplysta på ett annat sätt än gemene man. Däri kommer ansvaret, en människa felar och vrider på sanningen – men en författare, en upplyst, en konstnär ska helst vara så felfri som möjligt, även om han eller hon varit ”det dåliga exemplet” bör han eller hon ta avstånd från sina tidigare misstag, vara upplyst, vara autentisk och vara konsekvent – nåde den författare som ändrar värderingar, åsikter eller livsåskådning på ett radikalt sätt, då sviker hon eller han sina ideal och läsare, vilket givetvis kan vara nog så paradoxalt.
måndag 16 juni 2014
Parafras på Anarchy in the UK av Sex Pistols
...skriven av mig då min syster gav mig en skrivuppgift: "Anarchy in the UK, fast mindre korkat skriven".
Here goes:
Som en antikrist färdas jag genom Storbritanniens smutsiga städer
Ropen pulserar genom mitt blodomlopp: Anarki!
Mitt hår är rufsigt men mina tankar är klara;
Jag vet vad jag vill
Jag vet vad jag inte vill
Ha och inte ha
En utopi
En blixt från en klar himmel
Omkullkastande
Kaos i ordningen
Jag ser inte mycket ut för världen, världen ser inte mycket ut för mig
Jag är ung, men jag står fast vid min ideologi; Anarki!
Mitt land känns som en främmande planet
Jag är en främmande fågel
En antikrist som inte kommer med fred utan med svärd
För att störa, för att förstöra
Englands grå betong
Jag är inte född att lyda
Lagar och normer som råder
Folket får inte sitt
Och de som har sitt på det torra skiter jag i;
Jag är ung, berusad, förbannad
Jag är ingen slav, jag är ingen betjänt
Till Lizzie eller Maggie eller Johnny-boy
Jag kommer aldrig komma och ge kejsaren vindruvor
Istället krossar jag fruktskålen
Ett rop omkullkastar lugnet från de bullriga gatorna,
Stillsamheten i stressen, de skrockande småborgarna; Anarki!
Here goes:
Som en antikrist färdas jag genom Storbritanniens smutsiga städer
Ropen pulserar genom mitt blodomlopp: Anarki!
Mitt hår är rufsigt men mina tankar är klara;
Jag vet vad jag vill
Jag vet vad jag inte vill
Ha och inte ha
En utopi
En blixt från en klar himmel
Omkullkastande
Kaos i ordningen
Jag ser inte mycket ut för världen, världen ser inte mycket ut för mig
Jag är ung, men jag står fast vid min ideologi; Anarki!
Mitt land känns som en främmande planet
Jag är en främmande fågel
En antikrist som inte kommer med fred utan med svärd
För att störa, för att förstöra
Englands grå betong
Jag är inte född att lyda
Lagar och normer som råder
Folket får inte sitt
Och de som har sitt på det torra skiter jag i;
Jag är ung, berusad, förbannad
Jag är ingen slav, jag är ingen betjänt
Till Lizzie eller Maggie eller Johnny-boy
Jag kommer aldrig komma och ge kejsaren vindruvor
Istället krossar jag fruktskålen
Ett rop omkullkastar lugnet från de bullriga gatorna,
Stillsamheten i stressen, de skrockande småborgarna; Anarki!
söndag 15 juni 2014
Min mormor hälsar och säger förlåt
Ah, Fredrik Backman... Sveriges älskling. Tror jag. Han är bra, han. Djäkligt rolig, verkar vara en vettig person, han kan blanda humor och ömsinthet på ett riktigt bra sätt (se Saker min son behöver veta om världen och... mycket annat), han verkar vara snäll och ha fina värderingar. Återigen, se Saker min som behöver veta om världen.
Men nu. Min mormor hälsar och säger förlåt. Det känns nästan lite konstigt att skriva om en så pass... jag vet inte... ny och "hjärtevärmande" och "mainstream" bok. Inte för att jag har något problem med något av det, och jag gissar på att jag ändå är riktigt fett djäkla sen på att blogga om den, i alla fall om man jämför med bokbloggare som skriver om pinfärsk litteratur, vilket jag ju som bekant är alldeles för otrendig för att göra.
Jag hade faktiskt tänkt blogga om den tidigare, det hade jag, för det var väl ungefär sex veckor eller så sedan jag läste den, men så blev det aldrig av. Jag fick den av min pappa (som gav mig Hjärtdjur och Röde orm första gången jag var inlagd och Born to run andra gången jag var det) när jag nyligen låg på sjukhus för tredje gången i mitt liv, och då inte gjorde annat än att ligga och läsa (mellan doktorssamtal och fina besök). Jag tror att det var en perfekt bok för mig att läsa vid det tillfället. Den var relativt tjock men otroligt lättläst, vilket var bra eftersom jag läste långsammare än vanligt på grund av att jag kände att jag hade nedsatt koncentrationsförmåga, den var rolig, den var gripande.
Jag kände att jag verkligen tyckte om Backmans fantasi - den excentriska mormodern (som jag för övrigt älskade), hur hon, efter döden, skickar ut sin dotterdotter på "skattjakt", hur alla historier hänger ihop med varandra, både livsödena och mormoderns sagor. Jag älskade hur det kändes som att hela poängen med boken var att människor är komplexa - allt är inte som det ser ut, alla är inte som de till synes verkar vara, vi är alla flerdimensionella med goda och dåliga sidor.
Kanske var den lite sentimental? Jag vet inte. Var den det? Det känns som att den hade kunnat vara det (även om jag aldrig skulle förknippa Backman med sentimentalitet), men jag minns faktiskt inte, och det kändes inte så när jag läste den. Kanske hade jag kunnat tycka det om det inte vore för att jag läste den vid den tidpunkt jag gjorde. Den tidpunkt då jag behövde en bok som den som bäst.
Jag tror jag rekommenderar den med en kram - och till alla som behöver en kram.
Detta är, för övrigt, det mest out-of-character jag någonsin skrivit på denna blogg. Håll till godo, snart lär väl kramarna bytas ut mot kopulerande och myset med morbiditeter i sedvanlig anda.
Men nu. Min mormor hälsar och säger förlåt. Det känns nästan lite konstigt att skriva om en så pass... jag vet inte... ny och "hjärtevärmande" och "mainstream" bok. Inte för att jag har något problem med något av det, och jag gissar på att jag ändå är riktigt fett djäkla sen på att blogga om den, i alla fall om man jämför med bokbloggare som skriver om pinfärsk litteratur, vilket jag ju som bekant är alldeles för otrendig för att göra.
Jag hade faktiskt tänkt blogga om den tidigare, det hade jag, för det var väl ungefär sex veckor eller så sedan jag läste den, men så blev det aldrig av. Jag fick den av min pappa (som gav mig Hjärtdjur och Röde orm första gången jag var inlagd och Born to run andra gången jag var det) när jag nyligen låg på sjukhus för tredje gången i mitt liv, och då inte gjorde annat än att ligga och läsa (mellan doktorssamtal och fina besök). Jag tror att det var en perfekt bok för mig att läsa vid det tillfället. Den var relativt tjock men otroligt lättläst, vilket var bra eftersom jag läste långsammare än vanligt på grund av att jag kände att jag hade nedsatt koncentrationsförmåga, den var rolig, den var gripande.
Jag kände att jag verkligen tyckte om Backmans fantasi - den excentriska mormodern (som jag för övrigt älskade), hur hon, efter döden, skickar ut sin dotterdotter på "skattjakt", hur alla historier hänger ihop med varandra, både livsödena och mormoderns sagor. Jag älskade hur det kändes som att hela poängen med boken var att människor är komplexa - allt är inte som det ser ut, alla är inte som de till synes verkar vara, vi är alla flerdimensionella med goda och dåliga sidor.
Kanske var den lite sentimental? Jag vet inte. Var den det? Det känns som att den hade kunnat vara det (även om jag aldrig skulle förknippa Backman med sentimentalitet), men jag minns faktiskt inte, och det kändes inte så när jag läste den. Kanske hade jag kunnat tycka det om det inte vore för att jag läste den vid den tidpunkt jag gjorde. Den tidpunkt då jag behövde en bok som den som bäst.
Jag tror jag rekommenderar den med en kram - och till alla som behöver en kram.
Detta är, för övrigt, det mest out-of-character jag någonsin skrivit på denna blogg. Håll till godo, snart lär väl kramarna bytas ut mot kopulerande och myset med morbiditeter i sedvanlig anda.
måndag 9 juni 2014
En massa underbara kvinnor - Del 1.
Efter att ha åkt en lång omväg i en buss började jag tänka på hur mycket jag älskar Hervor i Marianne Cederwalls böcker Svinhugg, Svartvinter, Spinnsidan och Stormsvala. Och så började jag tänka mer, att det finns så otroligt många manliga karaktärer jag är platoniskt förälskade i/icke-platoniskt förälskade i/kan relatera till/vill ha som vänner och så vidare och så vidare. Jag ville göra en lista med enbart kvinnor nu. Inte "starka kvinnor", för jag vet inte vad en stark kvinna innebär. Först tänkte jag förebilder, men förebilder ska man ju liksom se upp till... men lite i den stilen, hur mycket jag än älskar Oscar Wildes Salomé är hon ju något av en röv och platsar inte på just denna lista. Det blir helt enkelt kvinnor som jag tycker förtjänar lite cred. Sådana som man vill ha som polare, sådana som helt enkelt förtjänar lite cred, sådana man ser upp till, sådana man vill bli som och sådana man vill gifta sig med. En komplex samling, som så sig bör.
Jag insåg att jag ville ha med en djäkla massa kvinnor, så för att detta inlägg inte ska bli tjugo meter långt så får det komma en del två också.
Så, utan inbördes ordning:
Hervor Isaksson. Hon figurerar som sagt i Svinhugg, Svartvinter, Spinnsidan och Stormsvala av Marianne Cederwall. Hon är fantastisk, jag hade kunnat prata hur länge som helst om min kärlek till Hervor. Hon är en äldre kvinna, godhjärtad och alldeles underbart kärv samtidigt. Hon kallas Lapplandshäxan, kan allt om olika örter, formler och dylikt, men hon står ändå bastant med båda fötterna på jorden. Hon har fasta principer, men är samtidigt öppensinnad. Hon svär som en sjöman, hon röker som en borstbindare och pimplar både kokkaffe och rödtjut. Och så kompletterar hon sin lite mer osäkra och självmedvetna väninna Mirjam utmärkt. De är ett riktigt radarpar, jag älskar dem båda (och jag längtar både till Hervors Lappland och Mirjams Gotland när jag läser böckerna), men Hervor... Jag vill ha en Hervor i mitt liv.
Emilia. Desdemonas vän och Iagos fru i Shakespeares Othello. Hon tog ingen skit. Hon var realistisk, cynisk, en stark kontrast till den oskyldiga och godtrogna Desdemona (som jag också älskar, jag vill krama och beskydda henne). Desdemona idealiserar Othello medan Emilia i princip säger att Iago är dålig i sängen. Desdemona skulle aldrig bedra sin make "No, by this heavenly light", Emilia verkar ganska obrydd över att Iago antagligen har bedragit henne; "Nor I neither by this heavenly ligt: I might do't as well i'th dark". Hon ser sig inte som "Iagos fru", hon ser sig som Emilia, som människa. Vad hon säger till Desdemona om kvinnor påminner ju starkt om Shylocks berömda monolog om judar. "Why, we have galls, and though we have some grace, / Yet have we some revenge. Let husbands know / Their wives have sense like them: they see and smell, / And have their palates both for sweet and sour / As husbands have."
Lily. Lily är den ena berättaren i Dash and Lily's book of dares av Rachel Cohn och David Levithan, en feel good-ungdomsbok där hipstern Dash och Lily ger ledtrådar och utmaningar till varandra via en anteckningsbok som Lily placerade ut i en bokhandel. Lily är en frisk fläkt, en charmig, originell och "quirky" sextonåring - och då inte sådär konstlat quirky, utan hon är verkligen det. Inte någon stereotyp "obnoxious" tonårstjej, och inte heller den här trista, bleka huvudpersonen som alltför många ungdomsböcker lider av. Och så är hon galen i julen och kallas Shrilly av sin bror. Bara det. (Tack så mycket, syster, för tipset!)
Leon Larssons Sångmö. Leon Larsson var en svensk arbetardiktare i början på nittonhundratalet, han var mycket politisk, och jag tycker definitivt att hans sångmö passar in i min lista. Här är ungefär halva dikten: "Min sångmö är icke som andra, / en ungmö af kvitter och skratt; / nej, hon är en kvinna av mörkret, en dotter av kyla och natt. / Hon lärde sig aldrig att skratta /och fostrades icke i lek, / och aldrig i lifvet hon kände till lyckliga människors smek. / Från vårdagens glädje hon stängdes, / från solen och himmelen blå, och därför i förtid hon böjdes / och kinden blef fårad och grå. / Men brinner på kinden en rodnad / i hektisk och stickande glöd, / då är det af feber i blodet / som kinden är dunkel och röd."
Berta. Åh, Berta, Berta, Berta! Min kära lilla Berta! Hon är berättarjaget i Maria Gripes Skuggan över stenbänken, ...och de vita skuggorna i skogen samt Skuggornas barn, tillika mina favoritungdomsböcker. Berta var den jordnära människan bland alla hemlighetsmakare, dramaqueens, fascinerande personligheter och skönheter. Berta, berättaren, hon som beskådade. Hon som alltid var lite i bakgrunden, lite vid sidan av. Mer en lyssnare än en talare. Och givetvis tycktes hon ju då lite tråkig, lite konservativ som inte brast ut i jubel för bland annat Carolins nyckfulla upptåg. Carolin var den alla blev förälskade i - förklädd till en ung, stilig storebror till Berta vann hon både Arilds och Rosildas hjärtan. Arild var lugn, filosofisk och begåvad, Rosilda var fantastiskt vacker och dessutom stum. Berta var den grå musen. Kära gamla Berta som alla kunde lita på, som först skulle skyddas från alla hemligheter, sedan var det ändå henne alla tydde sig till. Därför tycker jag att (hur kär jag fortfarande är i Carolin, Arild och Rosilda) att Berta förtjänar mer cred. Hon är inte tråkig. Hon är principfast, rar och jordnära, dessutom är hon otroligt trofast. Man behöver en Berta i sitt liv. Hon förtjänar all upprättelse.
Hedda. Berättarjaget My från Smulklubbens skamlösa systrar av Mian Lodalen i all ära, hon är underbar, men det är nog ändå Hedda som är min favorit. Jag kan tänka mig att många skrattar åt igenkänningshumorn - My är realistisk på ett sätt som kvinnor oftast inte får vara i litteratur - sunkig, fattig, ibland objektifierande - men Hedda är gravt underskattad. Hon är så otroligt skön, det är nästan lite comic relief över henne. Hon är "den snygga, feminina flatan" med ett bullrande skratt, hon är raljant, glad och gapig. Jag vill ha en Hedda!
Jag har en massa andra damer planerade för nästa inlägg. Om någon har något tips får den gärna hojta till. Men jag orkar inte Jane Eyre, och jag kan ingenting om Katnissar och sådär.
Jag insåg att jag ville ha med en djäkla massa kvinnor, så för att detta inlägg inte ska bli tjugo meter långt så får det komma en del två också.
Så, utan inbördes ordning:
Hervor Isaksson. Hon figurerar som sagt i Svinhugg, Svartvinter, Spinnsidan och Stormsvala av Marianne Cederwall. Hon är fantastisk, jag hade kunnat prata hur länge som helst om min kärlek till Hervor. Hon är en äldre kvinna, godhjärtad och alldeles underbart kärv samtidigt. Hon kallas Lapplandshäxan, kan allt om olika örter, formler och dylikt, men hon står ändå bastant med båda fötterna på jorden. Hon har fasta principer, men är samtidigt öppensinnad. Hon svär som en sjöman, hon röker som en borstbindare och pimplar både kokkaffe och rödtjut. Och så kompletterar hon sin lite mer osäkra och självmedvetna väninna Mirjam utmärkt. De är ett riktigt radarpar, jag älskar dem båda (och jag längtar både till Hervors Lappland och Mirjams Gotland när jag läser böckerna), men Hervor... Jag vill ha en Hervor i mitt liv.
Emilia. Desdemonas vän och Iagos fru i Shakespeares Othello. Hon tog ingen skit. Hon var realistisk, cynisk, en stark kontrast till den oskyldiga och godtrogna Desdemona (som jag också älskar, jag vill krama och beskydda henne). Desdemona idealiserar Othello medan Emilia i princip säger att Iago är dålig i sängen. Desdemona skulle aldrig bedra sin make "No, by this heavenly light", Emilia verkar ganska obrydd över att Iago antagligen har bedragit henne; "Nor I neither by this heavenly ligt: I might do't as well i'th dark". Hon ser sig inte som "Iagos fru", hon ser sig som Emilia, som människa. Vad hon säger till Desdemona om kvinnor påminner ju starkt om Shylocks berömda monolog om judar. "Why, we have galls, and though we have some grace, / Yet have we some revenge. Let husbands know / Their wives have sense like them: they see and smell, / And have their palates both for sweet and sour / As husbands have."
 |
| Anna Patrick som Emilia i Oliver Parker's Othellofilmatisering |
Leon Larssons Sångmö. Leon Larsson var en svensk arbetardiktare i början på nittonhundratalet, han var mycket politisk, och jag tycker definitivt att hans sångmö passar in i min lista. Här är ungefär halva dikten: "Min sångmö är icke som andra, / en ungmö af kvitter och skratt; / nej, hon är en kvinna av mörkret, en dotter av kyla och natt. / Hon lärde sig aldrig att skratta /och fostrades icke i lek, / och aldrig i lifvet hon kände till lyckliga människors smek. / Från vårdagens glädje hon stängdes, / från solen och himmelen blå, och därför i förtid hon böjdes / och kinden blef fårad och grå. / Men brinner på kinden en rodnad / i hektisk och stickande glöd, / då är det af feber i blodet / som kinden är dunkel och röd."
Berta. Åh, Berta, Berta, Berta! Min kära lilla Berta! Hon är berättarjaget i Maria Gripes Skuggan över stenbänken, ...och de vita skuggorna i skogen samt Skuggornas barn, tillika mina favoritungdomsböcker. Berta var den jordnära människan bland alla hemlighetsmakare, dramaqueens, fascinerande personligheter och skönheter. Berta, berättaren, hon som beskådade. Hon som alltid var lite i bakgrunden, lite vid sidan av. Mer en lyssnare än en talare. Och givetvis tycktes hon ju då lite tråkig, lite konservativ som inte brast ut i jubel för bland annat Carolins nyckfulla upptåg. Carolin var den alla blev förälskade i - förklädd till en ung, stilig storebror till Berta vann hon både Arilds och Rosildas hjärtan. Arild var lugn, filosofisk och begåvad, Rosilda var fantastiskt vacker och dessutom stum. Berta var den grå musen. Kära gamla Berta som alla kunde lita på, som först skulle skyddas från alla hemligheter, sedan var det ändå henne alla tydde sig till. Därför tycker jag att (hur kär jag fortfarande är i Carolin, Arild och Rosilda) att Berta förtjänar mer cred. Hon är inte tråkig. Hon är principfast, rar och jordnära, dessutom är hon otroligt trofast. Man behöver en Berta i sitt liv. Hon förtjänar all upprättelse.
 |
| Anna Björk som Berta i teveserien Flickan vid stenbänken |
Hedda. Berättarjaget My från Smulklubbens skamlösa systrar av Mian Lodalen i all ära, hon är underbar, men det är nog ändå Hedda som är min favorit. Jag kan tänka mig att många skrattar åt igenkänningshumorn - My är realistisk på ett sätt som kvinnor oftast inte får vara i litteratur - sunkig, fattig, ibland objektifierande - men Hedda är gravt underskattad. Hon är så otroligt skön, det är nästan lite comic relief över henne. Hon är "den snygga, feminina flatan" med ett bullrande skratt, hon är raljant, glad och gapig. Jag vill ha en Hedda!
Jag har en massa andra damer planerade för nästa inlägg. Om någon har något tips får den gärna hojta till. Men jag orkar inte Jane Eyre, och jag kan ingenting om Katnissar och sådär.
söndag 18 maj 2014
Philip Teirs noveller
Både jag och en god vän till mig tycker om att läsa novellsamlingar - det är en konst att berätta en historia på bara ett fåtal sidor, och dessutom är böckerna ofta snabba och lätta att ta sig igenom. Vi satt och diskuterade detta för någon vecka sedan, och i samma veva talade jag om min återkommande Weltschmerz och om dagens samhälle med dessa djävla ekorrhjul och hur allt handlade om effektivitet och pengar och skit. Hon läste vi detta tillfälle Akta dig för att färdas alltför fort av Philip Teir och sade att det fanns en novell i den som hade lite med det att göra, jag som läser så snabbt kunde ju ta mig an novellen medan hon gick och pudrade näsan som vi fina damer säger.
Scam/Skam hette novellen, jag tyckte om den och behöver egentligen bara sammanfatta den med följande citat: "Tror du att målet med evolutionen är att människan ska ha nio mellanchefer?"
Jag besökte samma vän nu i helgen, jag läste ett par noveller innan jag somnade (vilket måste ha varit runt fem på morgonen då vi konverserade till klockan började närma sig fyra) och lånade den sedan för att läsa ut den på tåget hem.
Mina reaktioner var blandade, minst sagt. En del noveller förstod jag inte alls innebörden av och tänkte bara "ja...ha?" - jag gillar öppna slut, som fanns med då och då, både i noveller jag tyckte om och i noveller jag inte fastnade för - men vad hjälper det när resten av berättelsen inte säger mig någonting (Skridskobanan, Kung dam knekt, Vit mans slav, Bliniveckor), andra tyckte jag om och två var jag riktigt glad i, den första novellen i samlingen och den sista. Den ena var The Jörg Donner Appreciation Society om harmlösa, mysiga nörderier som till blir idoldyrkan som blir till besatthet. Den andra var Hinder - ingen novell i ordets egentliga meningen, utan en lista på rädslor, allt från "Rädsla för att somna och drömma om att ha sex med sin pappa" till "Rädsla för att vara sist med allting".
Jag gillar Teirs sätt att skriva och om han skulle komma ut med en ny novellsamling skulle jag vilja läsa den, men samtidigt hoppas att den var mindre ojämn. Jag undrar hur hans roman och hans dikter är.
Scam/Skam hette novellen, jag tyckte om den och behöver egentligen bara sammanfatta den med följande citat: "Tror du att målet med evolutionen är att människan ska ha nio mellanchefer?"
Jag besökte samma vän nu i helgen, jag läste ett par noveller innan jag somnade (vilket måste ha varit runt fem på morgonen då vi konverserade till klockan började närma sig fyra) och lånade den sedan för att läsa ut den på tåget hem.
 |
| Iakttag försiktighet vid den händelse att Ni skulle komma att spankulera i en överdrivet hög hastighet |
Mina reaktioner var blandade, minst sagt. En del noveller förstod jag inte alls innebörden av och tänkte bara "ja...ha?" - jag gillar öppna slut, som fanns med då och då, både i noveller jag tyckte om och i noveller jag inte fastnade för - men vad hjälper det när resten av berättelsen inte säger mig någonting (Skridskobanan, Kung dam knekt, Vit mans slav, Bliniveckor), andra tyckte jag om och två var jag riktigt glad i, den första novellen i samlingen och den sista. Den ena var The Jörg Donner Appreciation Society om harmlösa, mysiga nörderier som till blir idoldyrkan som blir till besatthet. Den andra var Hinder - ingen novell i ordets egentliga meningen, utan en lista på rädslor, allt från "Rädsla för att somna och drömma om att ha sex med sin pappa" till "Rädsla för att vara sist med allting".
Jag gillar Teirs sätt att skriva och om han skulle komma ut med en ny novellsamling skulle jag vilja läsa den, men samtidigt hoppas att den var mindre ojämn. Jag undrar hur hans roman och hans dikter är.
fredag 16 maj 2014
Tomhet, idel tomhet
Elin Grelssons roman Du hasar av trygghet är rent ut sagt en ganska deprimerande bok - men på något sätt är det skönt, rent ut sagt befriande. Att det får lov att gå åt helvete ibland, att huvudkaraktären får lov att känna den här starka ledan boken igenom utan att erbjudas några snabblösningar. När det känns som att det inte finns någon väg ut, som att livet är inrutat och ständigt kommer att vara det är detta en motpol till litteratur om att finna kärleken eller drömjobbet eller att förverkliga sig själv eller vad det nu må vara.
Huvudpersonen Sara mår inte bra. Det är, som sagt, leda. Det är huvudvärk, sömnlöshet, ett vikariat där det är osäkert om hon får stanna kvar, slentrianmässiga parmiddagar med pojkvännen. Det är även destruktivitet - allt från att cykla över sniglar och maskar och trampa sönder rabatter till att hetsätning och meningslösa ligg. Då och då är det lätt att känna igen sig (jag hade för övrigt huvudvärk när jag läste boken, bara en sådan sak).
Vissa stycken handlar om hennes barndom, när hon är i mellanstadieåldern. Hennes mamma pikar henne för hennes valpfett, pappan lär henne om ytspänning, hon skäms över sin tidiga pubertet, hennes kompisar vill leka med hennes barbiehus (och givetvis är det en av kompisarna som vill att Barbie och Ken ska knulla hela tiden), hon läser Jean M Auel och onanerar samtidigt som hon äter choklad, hon blir retad för att hon inte lyssnar på Roxette. Hon är ständigt lite annorlunda, lite utanför. Det tycker jag också om att Grelsson tar upp - att Sara förvisso inte är ett offer för mobbing, men ändå inte riktigt passar in, ständigt står lite vid sidan av, till viss del självvalt. Detta utanförskap verkar hon känna även i vuxen ålder.
Hon gråter ofta, både som barn och som vuxen. Hon är less, uppgiven. Och det känns så bra att läsa om när man inte orkar med lyckliga människor i lyckliga förhållanden som förverkligar sina drömmar. Det gör ont och är obehagligt, men känns otroligt äkta.
Huvudpersonen Sara mår inte bra. Det är, som sagt, leda. Det är huvudvärk, sömnlöshet, ett vikariat där det är osäkert om hon får stanna kvar, slentrianmässiga parmiddagar med pojkvännen. Det är även destruktivitet - allt från att cykla över sniglar och maskar och trampa sönder rabatter till att hetsätning och meningslösa ligg. Då och då är det lätt att känna igen sig (jag hade för övrigt huvudvärk när jag läste boken, bara en sådan sak).
Vissa stycken handlar om hennes barndom, när hon är i mellanstadieåldern. Hennes mamma pikar henne för hennes valpfett, pappan lär henne om ytspänning, hon skäms över sin tidiga pubertet, hennes kompisar vill leka med hennes barbiehus (och givetvis är det en av kompisarna som vill att Barbie och Ken ska knulla hela tiden), hon läser Jean M Auel och onanerar samtidigt som hon äter choklad, hon blir retad för att hon inte lyssnar på Roxette. Hon är ständigt lite annorlunda, lite utanför. Det tycker jag också om att Grelsson tar upp - att Sara förvisso inte är ett offer för mobbing, men ändå inte riktigt passar in, ständigt står lite vid sidan av, till viss del självvalt. Detta utanförskap verkar hon känna även i vuxen ålder.
Hon gråter ofta, både som barn och som vuxen. Hon är less, uppgiven. Och det känns så bra att läsa om när man inte orkar med lyckliga människor i lyckliga förhållanden som förverkligar sina drömmar. Det gör ont och är obehagligt, men känns otroligt äkta.
 |
| Grelsson |
Ett knippe karlar
Det är en samling väldigt olika karlar de här tre böckerna handlar om. Det är den äldre herren i Lars Gustavssons Fru Sorgedahls vackra vita armar som ser tillbaks på sin ungdomstid, det är de två kusinerna i Inger Edelfeldts Samtal med djävulen som träffas för första gången på över fyrtio år, och till sist är det den trötte titanen Atlas och den kaxige hjälten Herakles i Jeanette Wintersons Tyngd. Vad böckerna har gemensamt, förutom de manliga huvudkaraktärerna, är det stillsamma berättandet och ett snyggt språk.
Fru Sorgedahls vackra vita armar är den enda bok jag läst av författaren - jag minns att jag hittade pocketversionen billigt på en bokhandel och ville minnas att jag varit nyfiken på den. Kanske låg den i min önskelista på Adlibris, jag är inte helt säker. När jag började läsa den undrade jag om den var självbiografisk, och när jag sedan läste om den på nätet bekräftades det att romanen hade självbiografiska drag. Jag tycker om berättarjagets utläggningar och anekdoter, om hur han och hans vänner träffades i ett pannrum och diskuterade livsfrågor, om hans erotiska möten med fru Sorgedahl, "den vackraste kvinnan i världen" som var nästan dubbelt så gammal som honom själv, hans tankar, den stillsamma berättartonen... Ja, stillsam, men samtidigt går den snabbt att ta sig igenom. Min vän frågade om det var en melankolisk bok när jag precis hade börjat läsa den (vi pratade i telefon, och jag avslutade den senare samma kväll). Jag sade att jag inte riktigt visste, att den nog var "lite både och".
"Lite både och" passar nog ganska bra - inte för att jag skulle kalla den melankolisk, men det fanns glädjeämnen och besvikelser, ovanliga och typiska händelser, filosofiska tankar blandas med vardag. Den var vackert skriven, och det enda jag egentligen har att klaga på var att jag blev lite trött mot slutet, på mammans berättelser, de kändes aningen långdragna och skröneaktiga, det bröt lite väl mycket mot stämningen i romanen. Det förstörde dock inte helhetsintrycket - det här är en mycket fin bok.
Jag minns att jag hade ögonen på Inger Edelfeldts Samtal med djävulen på en bokrea för ett par år sedan, men jag köpte den aldrig. När jag så besökte biblioteket i onsdags letade jag efter hennes namn - jag har alltid tänkt väldigt gott om Inger Edelfeldt, jag minns att jag fascinerades mycket av När jag hatade Elaine som barn, och som ungdom älskade jag Juliane och jag och läste även den fina Duktig pojke, men Samtal med djävulen var faktiskt den första vuxenbok jag läste av henne.
Den handlar om de två mycket olika kusinerna Paul och Asger, som efter ett möte på ett tåg och en kortare brevväxling bestämmer sig för att träffas i sommarhuset som Asger fått ärva. Minnena och bilderna de har av varandra är inte särskilt positiva - de båda var frikyrkligt uppfostrade. Paul anammade detta, Asger bröt sig loss. Paul blev präst, mycket sträng med en svartvit syn på gott och ont, och han fördömde Asgers leverne och även hans homosexualitet. Asger levde enligt Paul i mörker och synd, hans liv verkar ha varit vilt, han är nykter alkoholist och bestämde sig efter en svår olycka att bli diakon - de bådas gudstro är dock väldigt olika.
Det här är en melankolisk roman. Det är inte direkt någon berättelse om acceptans och försoning, det är trevande, de båda männen har fördomar om varandra, det står klart att de inte kommer att stanna tillsammans länge... men Paul lyckas komma ur sitt skyddande skal, och samtalen blir mer och mer intima, till slut kommer de in under huden på läsaren. Det är stillsamt men obehagligt, och jag tycker mycket om det.
Jag ville läsa mer av Jeanette Winterson, det enda jag läst av henne är Passionen, som jag läste för ett par år sedan och tyckte mycket om. När jag såg Tyngd på biblioteket bestämde jag mig direkt för att låna den eftersom den handlar om myten om Atlas och Herakles, och jag är galen i grekisk mytologi.
Det är en sällsam bok, å ena sidan kärv och burdus, å andra sidan stillsam och filosoferande.
Jag älskar bilden av den trötte Atlas, hur han ställer sig med världsalltet på sina axlar, hur han knappt kan andas av tyngden, han kan inte röra på sitt huvud, kroppen värker. Den ansvarstagande Atlas. Och sedan Herakles, den kaxige djäveln, ständigt kåt och stridslysten. "I min ungdom var jag litet stöddig - jag dödade allt, knullade det som fanns kvar och åt upp resten." Smooth, Herakles.
Jag tyckte verkligen om blandningen - vulgärt och vackert, stort och smått, ömsom filosofiskt och ömsom rått. En bok där både "-Jävla Schweiz! -Vad är det för fel på Schweiz? frågade Atlas. -Alperna! De sticker in i nacken på mig" och "Det var ingen som berättade för honom [Atlas] att de gamla gudarna var borta eller att världen hade förändrats genom en blek frälsare på ett mörkt kors" både får plats och känns helt rätt.
Fru Sorgedahls vackra vita armar är den enda bok jag läst av författaren - jag minns att jag hittade pocketversionen billigt på en bokhandel och ville minnas att jag varit nyfiken på den. Kanske låg den i min önskelista på Adlibris, jag är inte helt säker. När jag började läsa den undrade jag om den var självbiografisk, och när jag sedan läste om den på nätet bekräftades det att romanen hade självbiografiska drag. Jag tycker om berättarjagets utläggningar och anekdoter, om hur han och hans vänner träffades i ett pannrum och diskuterade livsfrågor, om hans erotiska möten med fru Sorgedahl, "den vackraste kvinnan i världen" som var nästan dubbelt så gammal som honom själv, hans tankar, den stillsamma berättartonen... Ja, stillsam, men samtidigt går den snabbt att ta sig igenom. Min vän frågade om det var en melankolisk bok när jag precis hade börjat läsa den (vi pratade i telefon, och jag avslutade den senare samma kväll). Jag sade att jag inte riktigt visste, att den nog var "lite både och".
"Lite både och" passar nog ganska bra - inte för att jag skulle kalla den melankolisk, men det fanns glädjeämnen och besvikelser, ovanliga och typiska händelser, filosofiska tankar blandas med vardag. Den var vackert skriven, och det enda jag egentligen har att klaga på var att jag blev lite trött mot slutet, på mammans berättelser, de kändes aningen långdragna och skröneaktiga, det bröt lite väl mycket mot stämningen i romanen. Det förstörde dock inte helhetsintrycket - det här är en mycket fin bok.
Jag minns att jag hade ögonen på Inger Edelfeldts Samtal med djävulen på en bokrea för ett par år sedan, men jag köpte den aldrig. När jag så besökte biblioteket i onsdags letade jag efter hennes namn - jag har alltid tänkt väldigt gott om Inger Edelfeldt, jag minns att jag fascinerades mycket av När jag hatade Elaine som barn, och som ungdom älskade jag Juliane och jag och läste även den fina Duktig pojke, men Samtal med djävulen var faktiskt den första vuxenbok jag läste av henne.
Den handlar om de två mycket olika kusinerna Paul och Asger, som efter ett möte på ett tåg och en kortare brevväxling bestämmer sig för att träffas i sommarhuset som Asger fått ärva. Minnena och bilderna de har av varandra är inte särskilt positiva - de båda var frikyrkligt uppfostrade. Paul anammade detta, Asger bröt sig loss. Paul blev präst, mycket sträng med en svartvit syn på gott och ont, och han fördömde Asgers leverne och även hans homosexualitet. Asger levde enligt Paul i mörker och synd, hans liv verkar ha varit vilt, han är nykter alkoholist och bestämde sig efter en svår olycka att bli diakon - de bådas gudstro är dock väldigt olika.
Det här är en melankolisk roman. Det är inte direkt någon berättelse om acceptans och försoning, det är trevande, de båda männen har fördomar om varandra, det står klart att de inte kommer att stanna tillsammans länge... men Paul lyckas komma ur sitt skyddande skal, och samtalen blir mer och mer intima, till slut kommer de in under huden på läsaren. Det är stillsamt men obehagligt, och jag tycker mycket om det.
Jag ville läsa mer av Jeanette Winterson, det enda jag läst av henne är Passionen, som jag läste för ett par år sedan och tyckte mycket om. När jag såg Tyngd på biblioteket bestämde jag mig direkt för att låna den eftersom den handlar om myten om Atlas och Herakles, och jag är galen i grekisk mytologi.
Det är en sällsam bok, å ena sidan kärv och burdus, å andra sidan stillsam och filosoferande.
Jag älskar bilden av den trötte Atlas, hur han ställer sig med världsalltet på sina axlar, hur han knappt kan andas av tyngden, han kan inte röra på sitt huvud, kroppen värker. Den ansvarstagande Atlas. Och sedan Herakles, den kaxige djäveln, ständigt kåt och stridslysten. "I min ungdom var jag litet stöddig - jag dödade allt, knullade det som fanns kvar och åt upp resten." Smooth, Herakles.
Jag tyckte verkligen om blandningen - vulgärt och vackert, stort och smått, ömsom filosofiskt och ömsom rått. En bok där både "-Jävla Schweiz! -Vad är det för fel på Schweiz? frågade Atlas. -Alperna! De sticker in i nacken på mig" och "Det var ingen som berättade för honom [Atlas] att de gamla gudarna var borta eller att världen hade förändrats genom en blek frälsare på ett mörkt kors" både får plats och känns helt rätt.
torsdag 15 maj 2014
Franska noveller
...eller man kanske ska säga en fransk (eller svensk) novella och ett gäng franska noveller. Det är vad jag läst ikväll. Eller inatt kanske man ska kalla det.
Ernestine - en svensk novell är skriven av allas vår Markis de Sade och handlar om den dygdiga Ernestine och den dygdige Herman, upp över öronen förälskade i varandra. Sedan, i sann de Sade-anda finns det personer som är lite mindre dygdiga. Greve Oxtiern, till exempel, som lustar efter den sextonåriga, svenska skönheten Ernestine och nästlar sig in med falska löften.
Det kändes lite Sade light. Jag hade förväntat mig erotik, perversioner, dekadens, (mer) osedlighet, men detta var mest en kortroman där det gick åt skogen för alla, och slutet kändes nästan som någon slags moralkaka. En ganska twisted sådan, men ändock. Det var ingen dålig novell/kortroman, men jag blev aningen uttråkad. Jag hade liksom väntat mig mer, så det kändes lite som ett antiklimax.
And now to something completely different! Bubblor av Claire Castillon (vackert efternamn, för övrigt). Hennes novellsamling består av 38 kortnoveller, alla med ett förnamn som titel. Den behandlar alltså en hel massa människor, den egoistiska Annabelle, den ständigt optimistiska Madeleine, den svikne Armande... Genomgående teman är egoistiska, märkliga och rentav obehagliga föräldrar (se Hervé och Ondine), bättre föräldrar, kuvade personer, kuvande personer... Ibland är det roligt. Eller lustigt. Det finns mycket galla i novellsamlingen, den är ganska fullproppad med bitterhet. Svek och uppbrott. En del noveller är extremt cyniska. Andra är burdusa, bullriga.
Jag tycker om boken, jag tycker om att novellerna bara är ett par sidor korta men ändå lyckas få fram sitt budskap, ändå lyckas berätta sin historia. Språket är ofta rakt på sak, vilket passar berättelserna väldigt bra.
Några lösryckta citat: "Jo tack, madame borgarbracka skapar i lera, hon irrar från kulturkonferens till gymlektion, hon bildar sig men för vem, för vad? Nej, hon raggar, den där satans slampan! Hur vågar hon leva sådär bara för sin egen jävla skull? Pensionen, vilken skandal!"
"Det är tufft att vara sadistisk när man är ovan."
"Förresten, om jag gifter om mig en dag, ska jag se till att varken bjuda min bror eller mina väninnor, så att jag kan njuta av den lyckligaste dagen i mitt liv istället för att bevista den motbjudande scenen då två personer jag har älskat träffas för att sedan lämna mig."
"I gruppen finns en engelsman som jag inte minns förnamnet på som berättar historier med British accent och basröst som han överdriver, som om han svalt Blåskägg."
"Det är ju ändå jag som skapat din mellangård. Jag måste för sjutton ha ett ord med i laget!"
Ernestine - en svensk novell är skriven av allas vår Markis de Sade och handlar om den dygdiga Ernestine och den dygdige Herman, upp över öronen förälskade i varandra. Sedan, i sann de Sade-anda finns det personer som är lite mindre dygdiga. Greve Oxtiern, till exempel, som lustar efter den sextonåriga, svenska skönheten Ernestine och nästlar sig in med falska löften.
Det kändes lite Sade light. Jag hade förväntat mig erotik, perversioner, dekadens, (mer) osedlighet, men detta var mest en kortroman där det gick åt skogen för alla, och slutet kändes nästan som någon slags moralkaka. En ganska twisted sådan, men ändock. Det var ingen dålig novell/kortroman, men jag blev aningen uttråkad. Jag hade liksom väntat mig mer, så det kändes lite som ett antiklimax.
And now to something completely different! Bubblor av Claire Castillon (vackert efternamn, för övrigt). Hennes novellsamling består av 38 kortnoveller, alla med ett förnamn som titel. Den behandlar alltså en hel massa människor, den egoistiska Annabelle, den ständigt optimistiska Madeleine, den svikne Armande... Genomgående teman är egoistiska, märkliga och rentav obehagliga föräldrar (se Hervé och Ondine), bättre föräldrar, kuvade personer, kuvande personer... Ibland är det roligt. Eller lustigt. Det finns mycket galla i novellsamlingen, den är ganska fullproppad med bitterhet. Svek och uppbrott. En del noveller är extremt cyniska. Andra är burdusa, bullriga.
Jag tycker om boken, jag tycker om att novellerna bara är ett par sidor korta men ändå lyckas få fram sitt budskap, ändå lyckas berätta sin historia. Språket är ofta rakt på sak, vilket passar berättelserna väldigt bra.
Några lösryckta citat: "Jo tack, madame borgarbracka skapar i lera, hon irrar från kulturkonferens till gymlektion, hon bildar sig men för vem, för vad? Nej, hon raggar, den där satans slampan! Hur vågar hon leva sådär bara för sin egen jävla skull? Pensionen, vilken skandal!"
"Det är tufft att vara sadistisk när man är ovan."
"Förresten, om jag gifter om mig en dag, ska jag se till att varken bjuda min bror eller mina väninnor, så att jag kan njuta av den lyckligaste dagen i mitt liv istället för att bevista den motbjudande scenen då två personer jag har älskat träffas för att sedan lämna mig."
"I gruppen finns en engelsman som jag inte minns förnamnet på som berättar historier med British accent och basröst som han överdriver, som om han svalt Blåskägg."
"Det är ju ändå jag som skapat din mellangård. Jag måste för sjutton ha ett ord med i laget!"
 |
| Castillon |
onsdag 14 maj 2014
Mary is not impressed
Det är ingen from, helig Mariagestalt som Colm Tóbín beskriver i sin roman Marias Testamente, utan en trött, arg och ledsen kvinna som inte trodde att hennes son också var Guds son. Det var inte värt det, Jesu lidande och död på korset för "mänsklighetens frälsnings skull". Hon är arg på lärjungarna, arg på folket och makthavarna, arg på sig själv, arg på sin son.
"Omkring sig samlade han en grupp missfoster, sade jag, bara barn som han själv eller män utan fäder, eller män som inte kunde se en kvinna i ögonen. Män som log för sig själva eller som blivit gamla medan de fortfarande var unga."
Två lärjungar, en som förmodligen är Johannes ("Av de båda män som kommer hit var en med oss intill slutet. Det fanns stunder då han var mild, snar att hålla om mig och trösta mig, lika snar som han nu är att blänga otåligt är det jag berättar inte håller sig inom de ramar som han har ställt upp.") kommer till hennes hem, pratar med henne, skriver texter de inte vill läsa upp för henne, kanske för att deras tolkning av Jesus och hennes egen är så annorlunda. För dem är han Messias som ska återuppstå och frälsa mänskligheten, för henne är han hennes son som började vandra omkring med dessa "missfoster", tala med en högmodig stämma, föra sig kungligt - men samtidigt var han ju hennes älskade barn som hon sett växa upp och sedan maktlöst ser pinas och avrättas. Hon hör inte hans sista ord.
Språket i boken var utsökt, och jag tyckte om den bittra Mariagestalten som inte imponeras av sonens "mirakel", den irriterade Maria som tycker att lärjungarna mest är till besvär och förorenar hennes rum med "stanken av män".
Mina favoritdelar i boken är nog de om Lasarus som visst blev uppväckt från de döda - men till vilket pris? Här låter det som att det varit bäst om han fortsatt vara död, han tycks än en gång döende och kan knappt äta uppblött bröd ens en gång. Det är obehagligt och han verkar sjuklig och traumatiserad. "Det fanns något fundamentalt ensamt hos honom, och om han verkligen hade legat död i fyra dagar och kommit till liv igen var han i besittning av en kunskap som föreföll mig ha brutit ner honom; han hade smakat något eller sett eller hört något som uppfyllt honom med renaste smärta, något som på ett otäckt och obeskrivligt sätt skrämt honom bortom all fattningsförmåga."
Jag hade inte hört talas om boken förut (surprise, surprise, jag är en dinosaurie och boken är ny), men nu när jag läser recensioner tycks de ganska negativa. Själv tyckte jag att det var en väldigt fin bok med ett annorlunda perspektiv, jag kanske är partisk då jag är mycket intresserad av bibliska gestalter och händelser, men... Ja. Och vilket språk.
"Omkring sig samlade han en grupp missfoster, sade jag, bara barn som han själv eller män utan fäder, eller män som inte kunde se en kvinna i ögonen. Män som log för sig själva eller som blivit gamla medan de fortfarande var unga."
Två lärjungar, en som förmodligen är Johannes ("Av de båda män som kommer hit var en med oss intill slutet. Det fanns stunder då han var mild, snar att hålla om mig och trösta mig, lika snar som han nu är att blänga otåligt är det jag berättar inte håller sig inom de ramar som han har ställt upp.") kommer till hennes hem, pratar med henne, skriver texter de inte vill läsa upp för henne, kanske för att deras tolkning av Jesus och hennes egen är så annorlunda. För dem är han Messias som ska återuppstå och frälsa mänskligheten, för henne är han hennes son som började vandra omkring med dessa "missfoster", tala med en högmodig stämma, föra sig kungligt - men samtidigt var han ju hennes älskade barn som hon sett växa upp och sedan maktlöst ser pinas och avrättas. Hon hör inte hans sista ord.
Språket i boken var utsökt, och jag tyckte om den bittra Mariagestalten som inte imponeras av sonens "mirakel", den irriterade Maria som tycker att lärjungarna mest är till besvär och förorenar hennes rum med "stanken av män".
 |
| En man |
Mina favoritdelar i boken är nog de om Lasarus som visst blev uppväckt från de döda - men till vilket pris? Här låter det som att det varit bäst om han fortsatt vara död, han tycks än en gång döende och kan knappt äta uppblött bröd ens en gång. Det är obehagligt och han verkar sjuklig och traumatiserad. "Det fanns något fundamentalt ensamt hos honom, och om han verkligen hade legat död i fyra dagar och kommit till liv igen var han i besittning av en kunskap som föreföll mig ha brutit ner honom; han hade smakat något eller sett eller hört något som uppfyllt honom med renaste smärta, något som på ett otäckt och obeskrivligt sätt skrämt honom bortom all fattningsförmåga."
Jag hade inte hört talas om boken förut (surprise, surprise, jag är en dinosaurie och boken är ny), men nu när jag läser recensioner tycks de ganska negativa. Själv tyckte jag att det var en väldigt fin bok med ett annorlunda perspektiv, jag kanske är partisk då jag är mycket intresserad av bibliska gestalter och händelser, men... Ja. Och vilket språk.
lördag 10 maj 2014
Litterär S&M
Jag vet inte riktigt var eller hur jag skulle börja, vilket kanske passar bra eftersom jag först inte hade någon aning om vad det var jag läste. "En BDSM-lek utförd som bok" var i princip det enda jag visste om Tillhör Lyra Ekström Lindbäck - och så börjar den med att hon gormar och har sig. Om "er", de inskränkta, äckliga. Va? Är det mig hon äcklas av? Men jag... jag är ju inte sådan! Och inte är min rumpa gropig heller! Inte det minsta, faktiskt! Titta, Lyra, på min släta stjärt! Det är inte mig hon talar åt och om, jag är inte sådan, jag är inte som de. Jag är inte inskränkt, jag är ingen idiot. Nej, det är inte mig hon pratar om. Jag är bättre än så. Förmer.
Sedan kunde jag pusta ut lite. Jag var liten och vek och hon tog hand om mig, strödde kärleksord och smekande omhändertagande. Jag var hennes lilla flicka, hennes elev. Hon skötte om mig, bäddade ner mig, gav mig te med precis så mycket havremjölk som jag ville ha.
Sträng var hon stundvis. Och elak. Hon skällde på mig. Var jag ett hopplöst fall, trots allt? Var det fel av henne att välja ut mig?
Läsaren ska underkasta sig texten, ta till sig intrycken genom alla kroppsöppningar efter att ha blivit renad, tömd på andra invanda och stelnade sådana. Ibland beskrivs det litterärt, metaforiskt, ibland skrivs det sexuellt, köttsligt. Dominans och underkastelse; underkasta dig denna text.
Jag vet inte riktigt vad jag tyckte om boken. Speciell. Intressant. Det är nog de rätta adjektiven. Bra? Ja, kanske, men mer själva idén. Inte för att jag har något emot utförandet. Jag tyckte om boken och den satte spår. Men någonstans känns det ändå som att det hade kunnat utföras bättre, varför kan jag inte riktigt sätta fingret på. Det var i högsta grad en annorlunda upplevelse, i alla fall, detta dominans/underkastelsespel mellan text och läsare. Unikt.
Sedan kunde jag pusta ut lite. Jag var liten och vek och hon tog hand om mig, strödde kärleksord och smekande omhändertagande. Jag var hennes lilla flicka, hennes elev. Hon skötte om mig, bäddade ner mig, gav mig te med precis så mycket havremjölk som jag ville ha.
Sträng var hon stundvis. Och elak. Hon skällde på mig. Var jag ett hopplöst fall, trots allt? Var det fel av henne att välja ut mig?
Läsaren ska underkasta sig texten, ta till sig intrycken genom alla kroppsöppningar efter att ha blivit renad, tömd på andra invanda och stelnade sådana. Ibland beskrivs det litterärt, metaforiskt, ibland skrivs det sexuellt, köttsligt. Dominans och underkastelse; underkasta dig denna text.
Jag vet inte riktigt vad jag tyckte om boken. Speciell. Intressant. Det är nog de rätta adjektiven. Bra? Ja, kanske, men mer själva idén. Inte för att jag har något emot utförandet. Jag tyckte om boken och den satte spår. Men någonstans känns det ändå som att det hade kunnat utföras bättre, varför kan jag inte riktigt sätta fingret på. Det var i högsta grad en annorlunda upplevelse, i alla fall, detta dominans/underkastelsespel mellan text och läsare. Unikt.
fredag 9 maj 2014
Sjukhuslektyr
Titti är tillbaka efter ett år av vedervärdighet. Och idag kom jag hem efter en elva dagars sjukhusvistelse. Min koncentration är tillbaka. Jag läste knappt alls under ett helt år, men det har jag tagit igen. Under de knappt två veckorna jag låg inne hann jag med tolv böcker. Därför börjar jag med små minirecensioner av lite av vad jag har läst.
Alternativet av Karolina Bång var befriande att läsa. Ett seriealbum som tar upp tvåsamhetsnormen, heteronormen och andra normer samt de ofta bedrägliga självhjälpsböckerna. Det var en mycket god vän till mig som lånade ut boken till mig, hon tänkte att det kunde vara skönt att läsa något satiriskt riktat mot just självhälp och liknande när man mådde som jag. Och det kunde jag definitvt hålla med om. Jag som dessutom drömmer om detta alternativ, alternativ till tvåsamhetsheteronormen.
Samma person har jag pratat om Egalias döttrar av Gerd Brantenberg med, men det var inte henne jag lånade den av, utan min kära syster som kom in med en liten trave böcker jag kunde ha bredvid min sjuksäng. Jag hade velat läsa Egalias döttrar länge, men jag visste inte riktigt vad jag förväntade mig av den. Min första tanke var; fan vad flummig den är. Och välskriven är den inte. Och dåligt korrekturläst var den också, men det är ju inte Brantenbergs fel.
Men visst. Det är ju ett viktigt ämne, och anti-feminister borde definitivt läsa den. Men något litterärt storverk är den inte, även om jag absolut inte tyckte illa om boken. Den var bara så hoppig. Från den ena händelsen till den andra. Först vill huvudpersonen Petronius ha en dykardräkt för män. Det verkar som det ska bli en stor grej, mamman pratar om den och den tillverkas trots protester. Sedan får Petronius den, använder den aldrig och sedan nämns den inte igen. Och sådant. Och helt plötsligt är de aktivister och sedan protesterar de och sedan går de på gaybar...
Det är som att Brantenberg vill få med allt, allt, allt. Men i alla fall, trots allt, boken är läsvärd.
Min ovan nämnda vän lånade ut ytterligare ett par böcker (som jag tänker tala om vid ett senare tillfälle), en av dem var Vinden är min mor av Bear Heart och Molly Larkin. Vännen hade själv inte läst den, det var hennes yngre syster som sagt att hon fått en "mysig känsla" av den.
Det är en äldre herre som skrivit den, en nordamerikansk indiansk medicinman som blandar anekdoter från sitt liv med allmän livsvisdom. Och systern hade rätt; det är mysigt att läsa medicinmannens visdomar. Dock ger den mig lite Weldschmertz. Om bara västerlänningar inte levt i ett ekorrhjul, om vi bara levde enklare och mer i samklang med naturen... Ja, på detta år jag varit borta från bloggen har jag utvecklat mina tankar om hur livet bör levas, och jag vill helst rymma iväg med några goda vänner och skapa en stam som livnär sig på vad naturen kan ge. Drömmar, drömmar...
Och så kommer Bolaño, min älskade Roberto. Det var så längesedan jag läste någonting av honom innan jag fick låna Amulett av min syster. Denna stream of consciousness-aktiga roman om Auxilio, inlåst på en damtoalett på ett universitet för att undfly den mexikanska arméns ockupation av universitetet. Så bra den är! Så underbart språk Bolaño alltid har, så bra allt flyter ihop... och huvudpersonen Auxilio tycker jag verligen om. En lång, smal dam som "skrattar konspiratoriskt" genom att hålla för munnen då hennes fyra framtänder saknas. Modersgestalt åt den unga mexikanska poesin. Och Arturo Bolano, en av huvudkaraktärerna i min älskade De vilda detektiverna och hans vän Ernesto San Epifano får vara med. Dessutom kände jag ju redan till Auxilio från just De vilda detektiverna där hon bland annat berättar om sina tolv dagar på universitetets damtoalett.
Alternativet av Karolina Bång var befriande att läsa. Ett seriealbum som tar upp tvåsamhetsnormen, heteronormen och andra normer samt de ofta bedrägliga självhjälpsböckerna. Det var en mycket god vän till mig som lånade ut boken till mig, hon tänkte att det kunde vara skönt att läsa något satiriskt riktat mot just självhälp och liknande när man mådde som jag. Och det kunde jag definitvt hålla med om. Jag som dessutom drömmer om detta alternativ, alternativ till tvåsamhetsheteronormen.
Men visst. Det är ju ett viktigt ämne, och anti-feminister borde definitivt läsa den. Men något litterärt storverk är den inte, även om jag absolut inte tyckte illa om boken. Den var bara så hoppig. Från den ena händelsen till den andra. Först vill huvudpersonen Petronius ha en dykardräkt för män. Det verkar som det ska bli en stor grej, mamman pratar om den och den tillverkas trots protester. Sedan får Petronius den, använder den aldrig och sedan nämns den inte igen. Och sådant. Och helt plötsligt är de aktivister och sedan protesterar de och sedan går de på gaybar...
Det är som att Brantenberg vill få med allt, allt, allt. Men i alla fall, trots allt, boken är läsvärd.
Min ovan nämnda vän lånade ut ytterligare ett par böcker (som jag tänker tala om vid ett senare tillfälle), en av dem var Vinden är min mor av Bear Heart och Molly Larkin. Vännen hade själv inte läst den, det var hennes yngre syster som sagt att hon fått en "mysig känsla" av den.
Det är en äldre herre som skrivit den, en nordamerikansk indiansk medicinman som blandar anekdoter från sitt liv med allmän livsvisdom. Och systern hade rätt; det är mysigt att läsa medicinmannens visdomar. Dock ger den mig lite Weldschmertz. Om bara västerlänningar inte levt i ett ekorrhjul, om vi bara levde enklare och mer i samklang med naturen... Ja, på detta år jag varit borta från bloggen har jag utvecklat mina tankar om hur livet bör levas, och jag vill helst rymma iväg med några goda vänner och skapa en stam som livnär sig på vad naturen kan ge. Drömmar, drömmar...
Och så kommer Bolaño, min älskade Roberto. Det var så längesedan jag läste någonting av honom innan jag fick låna Amulett av min syster. Denna stream of consciousness-aktiga roman om Auxilio, inlåst på en damtoalett på ett universitet för att undfly den mexikanska arméns ockupation av universitetet. Så bra den är! Så underbart språk Bolaño alltid har, så bra allt flyter ihop... och huvudpersonen Auxilio tycker jag verligen om. En lång, smal dam som "skrattar konspiratoriskt" genom att hålla för munnen då hennes fyra framtänder saknas. Modersgestalt åt den unga mexikanska poesin. Och Arturo Bolano, en av huvudkaraktärerna i min älskade De vilda detektiverna och hans vän Ernesto San Epifano får vara med. Dessutom kände jag ju redan till Auxilio från just De vilda detektiverna där hon bland annat berättar om sina tolv dagar på universitetets damtoalett.
tisdag 30 april 2013
27
Jag gav min syster ett teaterbesök i julklapp, 27, som är en teaterkonsert som spelades på Hipp i Malmö och handlade om sex rockstjärnor från "27-klubben" - Brian Jones, Amy Winehouse, Curt Kobain, Jim Morrison, Jimi Hendrix och Janis Joplin.
Jag vet inte vad jag förväntade mig, men Scheisse vad bra det var. Helt galet kreativt, underbara sångprestationer, ångestfyllt och obehagligt och med döden ständigt närvarande. Döden, som även var en karaktär, spelad av Lindy Larsson (som jag för övrigt älskar älskar älskar). Han har en otrolig karisma, jag älskar hans röst, och han utstrålar så mycket charm att man nästan drunknar, trots att hans roll här var obehaglig och liksom sleazy.
Alla rockstjärnorna var också riktigt, riktigt bra. Brian Jones spelades av en kvinna, Winehouse av en man, Kobain av en kvinna (alla var otroliga, men hennes röst var bara så djäkla bra), Jim Morrison av en man, Janis Joplin av en kvinna och Jimi Hendrix av en man. Jag gillade det, att skådespelarna inte begränsades av sitt kön och könet på den de spelade. Mari Götesdotter var för övrigt så lik Brian Jones att det nästan var obehagligt.
Min syster (som är väldigt intresserad av rockmusik, hennes favoriter ur 27-klubben är Robert Johnson och Brian Jones... mina med) var lika nöjd som jag (som inte kan överdrivet mycket om modern musik, men blev väldigt inspirerad här) var. Och det var ju nästan det viktigaste.
Jag vet inte vad jag förväntade mig, men Scheisse vad bra det var. Helt galet kreativt, underbara sångprestationer, ångestfyllt och obehagligt och med döden ständigt närvarande. Döden, som även var en karaktär, spelad av Lindy Larsson (som jag för övrigt älskar älskar älskar). Han har en otrolig karisma, jag älskar hans röst, och han utstrålar så mycket charm att man nästan drunknar, trots att hans roll här var obehaglig och liksom sleazy.
Alla rockstjärnorna var också riktigt, riktigt bra. Brian Jones spelades av en kvinna, Winehouse av en man, Kobain av en kvinna (alla var otroliga, men hennes röst var bara så djäkla bra), Jim Morrison av en man, Janis Joplin av en kvinna och Jimi Hendrix av en man. Jag gillade det, att skådespelarna inte begränsades av sitt kön och könet på den de spelade. Mari Götesdotter var för övrigt så lik Brian Jones att det nästan var obehagligt.
Min syster (som är väldigt intresserad av rockmusik, hennes favoriter ur 27-klubben är Robert Johnson och Brian Jones... mina med) var lika nöjd som jag (som inte kan överdrivet mycket om modern musik, men blev väldigt inspirerad här) var. Och det var ju nästan det viktigaste.
måndag 29 april 2013
Maran
Nu har jag varit sådär otroligt dålig på att blogga, men jag har varit otroligt dålig på det mesta den senaste tiden så det är som det är.
Jag har ganska länge velat läsa Maran av Lina Neidestam eftersom jag är väldigt förtjust i hennes teckningsstil. Det är feministisk porr (jag brukar säga erotik, men detta är fan i mig porr) blandat med folktro i serieformat, men det känns som ett sådant album som jag är den sista att läsa, så jag antar att världen redan vet detta. I vilket fall som helst har jag läst den nu.
Jag kan tänka mig att den var väldigt rolig att teckna! Jag älskar kvinnokropparna, de ser så otroligt mjuka ut. Och jag gillar ramhistorien, en ung kvinna som hyr en stuga för att skriva en generationsroman men allt hon får ur sig är sago-pornografi. Hehe. Det kan säkerligen hända den bästa. Jag har sagt det förr; jag tycker att det är roligt att läsa erotik, men jag blir inte upphetsad. Så även här, men jag kan absolut inte neka till att jag såg det sexiga i den. Jag älskar att det är olika kroppstyper (fast detta gäller främst kvinnokropparna... men det är många bröst av modell större) med olika kroppsbehåring och alla möjliga sexuella läggningar. Det blir mycket roligare så.
Och den är så snygg. Underbar att bara sitta och bläddra i.
Jag tyckte väldigt mycket om den.
Jag har ganska länge velat läsa Maran av Lina Neidestam eftersom jag är väldigt förtjust i hennes teckningsstil. Det är feministisk porr (jag brukar säga erotik, men detta är fan i mig porr) blandat med folktro i serieformat, men det känns som ett sådant album som jag är den sista att läsa, så jag antar att världen redan vet detta. I vilket fall som helst har jag läst den nu.
Jag kan tänka mig att den var väldigt rolig att teckna! Jag älskar kvinnokropparna, de ser så otroligt mjuka ut. Och jag gillar ramhistorien, en ung kvinna som hyr en stuga för att skriva en generationsroman men allt hon får ur sig är sago-pornografi. Hehe. Det kan säkerligen hända den bästa. Jag har sagt det förr; jag tycker att det är roligt att läsa erotik, men jag blir inte upphetsad. Så även här, men jag kan absolut inte neka till att jag såg det sexiga i den. Jag älskar att det är olika kroppstyper (fast detta gäller främst kvinnokropparna... men det är många bröst av modell större) med olika kroppsbehåring och alla möjliga sexuella läggningar. Det blir mycket roligare så.
Och den är så snygg. Underbar att bara sitta och bläddra i.
Jag tyckte väldigt mycket om den.
 |
| Omslaget är otroligt tjusigt! |
onsdag 3 april 2013
Störst, bäst och vackrast i filmen
DETTA!
Det är från Les Misérables, och innehåller väl sådana där "spoilers" (om händelserna inte redan är i det kollektiva medvetandet, såsom att Jekyll och Hyde är samma människa och att Dorian och porträttet ändrar ansikte när Dorian sticker en kniv i det), men... det är revolt och lagen mot några få. Vad förväntar ni er ska hända?
I alla fall. Jag tycker att filmen försöker flirta lite för mycket med alltför många (förutom med oss som älskar musikalen och dess mäktighet, vill säga). Oss som älskar boken, genom att sätta in lite småsaker här och där som enbart vi som läst den kan känna igen och placera.
Och de som inte vet någonting om varken boken eller musikalen, genom att casta storstjärnor och lägga till en massa långtråkig dialog och till och med nya, trista låtar som stjälper helheten. Hjälper det? Ja, uppenbarligen. Nåväl, kul för dem.
Men i alla fall. Detta. Detta är så otroligt vackert, och jag är glad att de tog med det. Jag är ganska svårflirtad när det gäller denna filmatiseringen, men detta får mig nästan (!) att kapitulera.
Enjolras, Gavroche och studenterna och arbetarna dog för revolutionen.
Grantaire? Han kämpade och dog för Enjolras.
Det är från Les Misérables, och innehåller väl sådana där "spoilers" (om händelserna inte redan är i det kollektiva medvetandet, såsom att Jekyll och Hyde är samma människa och att Dorian och porträttet ändrar ansikte när Dorian sticker en kniv i det), men... det är revolt och lagen mot några få. Vad förväntar ni er ska hända?
I alla fall. Jag tycker att filmen försöker flirta lite för mycket med alltför många (förutom med oss som älskar musikalen och dess mäktighet, vill säga). Oss som älskar boken, genom att sätta in lite småsaker här och där som enbart vi som läst den kan känna igen och placera.
Och de som inte vet någonting om varken boken eller musikalen, genom att casta storstjärnor och lägga till en massa långtråkig dialog och till och med nya, trista låtar som stjälper helheten. Hjälper det? Ja, uppenbarligen. Nåväl, kul för dem.
Men i alla fall. Detta. Detta är så otroligt vackert, och jag är glad att de tog med det. Jag är ganska svårflirtad när det gäller denna filmatiseringen, men detta får mig nästan (!) att kapitulera.
Enjolras, Gavroche och studenterna och arbetarna dog för revolutionen.
Grantaire? Han kämpade och dog för Enjolras.
fredag 8 mars 2013
Erotik och ätande
Jag tog nyligen del av något väldigt underligt, nämligen Gunnar Blås Du äter mitt ansikte och ännu fler historier, en novellsamling som främst behandlar erotik och ätande. Jag vill inte komma med en dålig ordvits här, men snacka om att jag fick mersmak. Det låg en märklig, suggestiv stämning över novellerna, ibland var det vackert, ibland obehagligt, ibland både och. Jag tyckte om det. Jag tror till och med att jag älskade det, på ett egendomligt, skevt och ljuvligt vis. Jag hade en sådan där märklig, härlig känsla i bröstet under läsningen...
Jag försöker komma på vilken som var min favorit. Jag gillade Livets gåva och Anteckningar... men nej, jag tror inte att jag har någon favorit. Alla berättelser behövdes, de kompletterar varandra på det där underbara, vackra, groteska sättet.
Jag försöker komma på vilken som var min favorit. Jag gillade Livets gåva och Anteckningar... men nej, jag tror inte att jag har någon favorit. Alla berättelser behövdes, de kompletterar varandra på det där underbara, vackra, groteska sättet.
 |
| Får man ha någon slags crush på en pseudonym? |
torsdag 7 mars 2013
Det börjar arta sig
Vertigo förlag tycker att det är roligt om man fotograferar sin samling Vertigo-titlar och skickar dem. Jag vill göra det när jag a) har hittat Golem - var fanken har den gömt sig? och b) har tillgång till en vettig kamera. Som inte är en webcamera alltså.
Hur som haver så är jag stolt ägarinna till följande Vertigo-böcker (inte en jättesamling, men det börjar arta sig!):
Gustaviansk mystik
Hatets sånger
Köttets poesi
Köttets poesi 3 (Fjärde midvinterboken. Läste den av någon outgrundlig anledning inte förrän förra helgen. Älskade den!)
Romantiska Fragment
Magister Hoffmann av Håkan Alexandersson
De elvatusen spöna av Guillame Apollinaire
Skändlighetsutställningen av J G Ballard
Den tredje systern-trilogin av Gunnar Blå
Du äter mitt ansikte av Gunnar Blå (Har inte läst något av Blå än, fyndade på rean)
Klumpigheten Redux av Gunnar Blå
Närmare av Dennis Cooper
Kluven av Dennis Cooper
Att smiska hembiträdet av Robert Coover
Hogg av Samuel R. Delany
Golem av Gustav Meyrink
Berättelsen om O av Pauline Réage
Venus i päls av Leopold von Sacher-Masoch
Sauermugg Redux av Stig Saeterbakken
Segerhuva av Martin Tistedt
Florina av René Vázquez Díaz
Barnahandlerskan av Gabrielle Wittkop
Nekrofilen av Gabrielle Wittkop
Hur som haver så är jag stolt ägarinna till följande Vertigo-böcker (inte en jättesamling, men det börjar arta sig!):
Gustaviansk mystik
Hatets sånger
Köttets poesi
Köttets poesi 3 (Fjärde midvinterboken. Läste den av någon outgrundlig anledning inte förrän förra helgen. Älskade den!)
Romantiska Fragment
Magister Hoffmann av Håkan Alexandersson
De elvatusen spöna av Guillame Apollinaire
Skändlighetsutställningen av J G Ballard
Den tredje systern-trilogin av Gunnar Blå
Du äter mitt ansikte av Gunnar Blå (Har inte läst något av Blå än, fyndade på rean)
Klumpigheten Redux av Gunnar Blå
Närmare av Dennis Cooper
Kluven av Dennis Cooper
Att smiska hembiträdet av Robert Coover
Hogg av Samuel R. Delany
Golem av Gustav Meyrink
Berättelsen om O av Pauline Réage
Venus i päls av Leopold von Sacher-Masoch
Sauermugg Redux av Stig Saeterbakken
Segerhuva av Martin Tistedt
Florina av René Vázquez Díaz
Barnahandlerskan av Gabrielle Wittkop
Nekrofilen av Gabrielle Wittkop
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)