Vägskäl

Svart och vitt strömmar bakom mina ögonlock, svart, vitt, men inte en enda nyans av grått. Det är för mycket av det ena och för lite av det andra. Det är för mycket rött vin på ena hållet och ett lättdrucket rosé på andra, jag blir tokig på striden mellan Apollo och Dionysos i mitt huvud, jag blir tokig på att välja. Välja mellan askes och dekadens, välja mellan Berlin och Paris, välja mellan skogen, havet, landet, staden, tokig. Att äta eller ätas, att stympa eller att stympa. Att vara eller att icke vara. Ska jag plocka undan disken eller ska jag krossa tallrikarna, trampa på dem, dansa en regndans över de vassa skärvorna trots att det redan regnar ute?

Othello eller Iago? Är jag en Hamlet eller en Horatio? Asexuell eller översexuell? Desdemona eller Emilia? Är jag Jesus eller Judas? Dorian Gray eller Basil Hallward? Är jag Julia eller Mercutio?

Femtiofem nyanser av grått, och ingen av dem ser jag fladdra förbi mina stängda ögon. Sjuk eller sjukast? Galen eller smakfullt galen? Krympling i kropp eller krympling i själ?
Ska jag sabotera eller saboteras? Ska jag gömma mig för världen eller ta emot den med öppen famn? Isolering eller revolution? Skönhet eller fulhet? Enjolras eller Grantaire? Hasa fram på gatorna eller flanera? Hoppa eller hoppas? Stycka eller styckas? Svart eller vitt?

Dandy eller bohem? Luffare eller hemägare? Det är för mycket, det är för mycket, allt är för mycket, den fria viljan, den fria viljan, låt oss diskutera den fria viljan… Välsignelse eller förbannelse? Ärr eller sår? Eld eller vatten? Jag blir tokig av att välja, jag blir tokig av att se, jag är tokig, men då är frågan; är jag tokig eller är jag tokigast?
Glasögon eller kontaktlinser? God eller ond? Vit eller svart? Man eller kvinna? Så, plocka ur mina ögon, plocka ut allas ögon, gör oss alla blinda! Gör oss alla omedvetna! Trampa hål på alla vägskäl, krossa med spikskor, stålhättor, trampa på oss, trampa på alla, på varandra, trampa överallt, gör oss till en enda stor blodig smet av krossade ben och förväntningar.

Min födelsedag

Idag (eller, inte idag, utan om fyra dagar, då detta inlägg skrevs, men det kommer bli "idag" då det publiceras) är det min födelsedag. Tjugofyra år. Ett år äldre än vad André Gide var när han förlorade sin oskuld till en femtonårig nordafrikansk pojke. Lika gammal som James Dean var när han dog. Lika gammal som Oscar Wilde när han fick pris för sin dikt Ravenna. Ett år äldre än vad Lord Alfred "Bosie" Douglas var när han och Oscar Wildes romans började ta form på allvar. Tre år yngre än vad alla i 27-klubben dog. Lika gammal som min mamma var när hon födde sitt andra barn (fast hon fyllde tjugofem ett par månader senare). Ett år äldre än vad min pappa var när jag föddes. Ett år yngre än John Keats var när han dog.

Och istället för att brista ut i "Ja må jag leva", så brister jag ut i Juhas sång á la Gardell:

Döda, döda, bara döda,
döda på min fö'lsedag,
sen när jag ser allt det röda
komma fram då skrattar jag!

Ondskefullt flin

En bok om självmordets kulturhistoria i Sverige

Jag läser för tillfället en intressant och underbart vackert skriven bok om självmordets kulturhistoria. Den är skriven av Arne Jarrick, professor i historia, och heter Hamlets fråga - En svensk självmordshistoria. Hamlets fråga är förstås den om att vara eller att icke vara. Det är frågan. Det är Hamlets fråga.
Det är inte bara för att jag är otroligt intresserad av fenomenet självmord som gör boken läsvärd för mig, uppbyggnaden och språket är fantastiskt. Jarrick skriver, som sagt, vackert. Vackert och väldigt lärt med många referenser till bland annat litteraturen och filosofin. Jag får intrycket att han är en väldigt intelligent och sympatisk man. Nu är jag nyfiken på att läsa mer av vad denne historiker har skrivit.

Han skriver följande på sida 18-19, mycket intressant och fint formulerat enligt mig:
"Jag hade länge svårt att känna igen mig i en sådan frågeställning, eller att ens förstå den. Som sagt. 'Ska jag välja livet eller döden?' Att ställa upp på det så föreföll mig märkvärdigt sökt och konstlat litterärt på något sätt, inte som ett verkligt livsproblem. Man kunde inte ta en sådan uppmaning på allvar. Min fråga var den motsatta: 'Måste jag verkligen dö?' Den var inte kvalfylld på samma sätt som Hamlets, eftersom den inte ställde mig i en hopplös eller som bäst svårbemästrad valsituation. Men den var arbetsam nog ändå, fast av andra skäl. För det var just det: den visade att jag inte hade något val över huvud taget; jag hade ingen röst i den procedur som skulle utesluta mig från tillvaron. Spöklikt som i den där romanen av Franz Kafka. Medan Hamlet tog sig friheten att välja döden, kunde jag inte ta mig friheten att välja bort den. Han kunde löpa bort från livet, men döden kan man inte fly."

Jag hade tur! Jag hittade boken (som jag inte kände till sedan tidigare) på Emmaus second-hand. 30:- kostade den. Titeln, ämnet och omslaget med Ofelia lockade.