Den berömda kampen om boken versus filmen

"Läs boken istället!" är något en hör ofta. Och i flera fall, antagligen de flesta, stämmer det ju, att den litterära förlagan är bättre, men... Ibland är det inte så. Ibland har regissören satt sin alldeles egen knorr på berättelsen, gjort verket till ett slags samarbete mellan författare och filmskapare. Filmmakarna lyfter fram och belyser andra sidor av verket, eller gör helt enkelt en djäkligt bra story inspirerad av boken. Sedan finns det ju utmärkta, trogna filmatiseringar som gör boken i sig rättvisa, och då känns det mest som att återbesöka en kär vän när man ser filmen.
Jag är alltså ingen "läs boken istället"-fascist. Böcker och filmer är två helt olika medier och förmedlar en berättelse på så olika sätt. Jag säger istället; gör vad fasen du känner för. Här är några exempel på filmatiseringar som i mitt tycke är antingen bättre eller lika bra som boken.

Stanley Kubricks Barry Lyndon är enligt mig en sagolikt vacker film. Den berömda ljussättningen, den fantastiska musiken, skönheten och humorn, den fascinerande och osympatiske huvudkaraktären... Jag älskar allt med den filmen, den hör definitivt till en av mina favoriter. Thackerays förlaga är helt och hållet annorlunda. Den osympatiske huvudkaraktären och hans uppgång och fall klättrandes på den sociala stegen är faktiskt en av få gemensamma nämnare. Boken har inte ens någon duellscen!
Stilarna och stämningarna är alldeles olika varandra, Thackerays roman är ett satirisk verk. Där finns ingen hisnande skönhet, istället är humorn bitskare och Barry är både roligare i sina illusioner om sin egen förträfflighet och mer osympatisk.
Här är det filmversionen som är min favorit. Jag tycker dock väldigt mycket om boken (jag borde dock läsa om den, det var flera år sedan sist), den hade massvis med roliga passager. Jag anser att boken och filmen kompletterar varandra. Jag kan varmt rekommendera båda! (Ett litet inflikande, dock; jag är i princip epokfetischist. Filmen är alltså rent ut sagt visuellt sexig i mina ögon.)

491 av Lars Görling, filmatiserad av Vilgot Sjöman. 491, 491, 491. Vad jag älskar den, både boken och filmen. Filmatiseringen är väldigt trogen boken, även om alltför "stötande" material har klippts bort. Alldeles underbar bok, nästan precis lika underbar film. Jag skrev lite kort om boken en gång. Boken och filmen är väl egentligen inte såpass olika att man "behöver" se båda, men jag vill i alla fall personligen inte vara utan någon av dem. Läs, se eller både och! Jag rekommenderar 491 av hela mitt hjärta.

Här fuskar jag lite, för jag minns inte tillräckligt mycket om varken boken eller filmen The Servant - boken är skriven av Robert Maugham och filmen är regisserad av Joseph Losey. Vad jag minns är att filmen är riktigt snyggt gjord och välspelad och att den var trogen men inte liksom bokstavstrogen förlagan. Exempelvis är boken mer homoerotisk, även om det finns symboler i filmen som för tankarna dit. Det är ett (eller två) verk om besatthet och manipulation - huvudkaraktären blir mer och mer beroende av sin betjänt, och betjänten nästlar sig in mer och mer in i huvudpersonens liv. Jag rekommenderar... ja, antingen eller egentligen. Exempelvis så är boken väldigt kort, så på det viset har filmen den fördelen att kunna bygga ut historien lite mer. Å andra sidan är boken verkligen skitbra, den också, och innehåller inte ett ord för mycket.

Trainspotting. Fantastisk film, fantastisk bok - jag älskar att den till stor del var skriven på skotsk dialekt. Boken är argare och skitigare, filmen är liksom snygg-skitig. Snygg rent visuellt, men skitig. Dock inte lika mycket som boken. (Till och med den bokstavligen skitiga scenen i filmen är vidrigare i boken.) Jag tror faktiskt att jag föredrog filmen, om jag ska vara ärlig, och om jag måste välja. Jag gillar verkligen hur Danny Boyle tagit Irvine Welshs historia och gjort den till något personligt, något riktigt filmiskt. Därför spelar det för mig ingen roll att det är många saker i filmen som inte stämmer överens med boken - om vi ska ta en enkel sak - deras utseenden. Detta kan ha med nostalgi att göra, dock. Jag såg filmen före och blev förälskad direkt, och jag har sett den massvis med gånger, därför ligger den mig extra varmt om hjärtat. Det är dock väldigt roligt att både ha läst boken och ha sett filmen - boken har ju hur många scener som helst som inte filmen har, så de kompletterar definitivt varandra.

Forrest Gump är ingen favoritfilm, men söt är den. Riktigt söt. Och jag älskar Bubba och lt. Dan. Boken, däremot... är inte söt. Nu var det längesedan jag läste den, fem eller sex år sedan, men jag tyckte inte särskilt bra om den. Det var nog tur att filmen bara var löst baserad på boken. Det var karaktären Forrest jag inte tyckte om, jag fann honom bufflig och osympatisk. Humorn var märklig. Lite pubertal, om jag inte minns fel. Där tycker jag definitivt att filmen överträffar boken. Om man anser att filmen var för sentimental och vill ha något lite mer cyniskt (det låter ju som jag, men å andra sidan så växte jag upp med Forrest Gump) så rekommenderar jag Winston Grooms roman.

Mysterious Skin, skriven av Scott Heim och regisserad av Gregg Araki (en mycket... speciell regissör) är mitt typexempel på där filmen och boken kompletterar varandra. Det har länge varit en av mina favoritfilmer, och ungefär lika länge har den varit en av mina favoritböcker. Det är verkligen en fantastisk, ångestladdad berättelse om övergrepp och hur de formar människor. De två huvudpersonerna, unga män vid namn Brian och Neil, såg övergreppen på helt olika sätt. Neil såg dem inte ens som övergrepp, och han började tända på män som liknade hans förövare. Brian förträngde övergreppen och tror att han vid något tillfälle blivit bortrövad av aliens, detta blir till en besatthet av utomjordingar, och han hyser en stark aversion gentemot sex.
Filmen är lite "gladare" än boken - väldigt vackra färger, snyggt filmat, karaktären Eric Preston är, till skillnad från i boken där han av förklarliga skäl är mer dyster, en glad ung man. Trots detta är det inte på något sätt en film jag skulle kalla "glad" (därav citationstecknen), den är ångestfylld och äcklig, men så djävla snygg och filmisk och Gregg Arakisk. Och underbare Joseph Gordon-Levitt gör en fantastisk Neil.
Sluten är olika, det är en liten detalj som skiljer. Men oavsett om man ser filmen eller läser boken lämnar slutet samma känslor efter sig. När jag läste ut boken blev jag genast sugen på att se filmen igen (vilket jag gjorde), trots att jag mådde dåligt. Katharsisknarkare... För övrigt är det dags för en omläsning snart.

Ah, Les enfants terribles av Jean Cocteau... Jag såg filmen (regisserad av Jean Pierre Melville) strax efter att ha läst boken, och den slutsat jag drog var; de är likadana! Jag tänkte att jag antog att Cocteau älskade hur filmatiseringen blev. Här kan jag inte föredra någonting, både boken och filmen var riktigt bra. Jag känner inte att man måste läsa boken om man har sett filmen eller tvärtom (om man inte är som jag och tycker att det är roligt att se det man läst komma till liv), men de är så pass lika varandra att det inte känns alltför viktigt.

Som de flesta antagligen känner till bygger Brokeback Mountain på en novell av Annie Proloux. Det är många skillnader, och jag är imponerad av Ang Lees förmåga att ta en novell och göra till ett vackert, romantiskt, sorgligt dramamästerverk. Jag har för mig att novellen var kärvare och skitigare, och jag minns att jag verkligen gillade den. Den var olik filmen, jag tror själv att jag föredrar filmen (dock var det många år sedan jag både såg den och läste novellen), men de kompletterar definitivt varandra, och jag tycker själv att en får stor behållning av att ta del av båda.

A clockwork orange! Ytterligare en Stanley Kubrickfilm. Visuellt ögongodis, ultra violence, mjölkbaren... bara inledningsscenen i Korova Milk Bar är ju värd mer än guld. Och Anthony Burgess förlaga, även den är värd mer än guld. De är både lika och olika, jag skulle väl säga att Kubrick var hyfsat trogen förlagan (till skillnad från när han gjorde Barry Lyndon, som var mycket löst baserad på boken). Boken har sin charm, språket är riktigt coolt och jag älskar den ryskinspirerade slangen, som förvisso finns med i filmen också, fast inte till riktigt stor grad vill jag minnas. Nej, där tycker jag definitivt att boken och filmen kompletterar varandra och är lika bra. Malcolm McDowell gör en fantastiskt bra "little Alex", även om jag inte köper att snubben är fjorton! Å andra sidan; vad otroligt ruggigt det vore med en skådespelare som faktiskt såg ut som fjorton. Då hade filmen varit bra mycket obehagligare.

Filmatiseringen från åttiotalet av Stephen Kings Children of the corn har varit en guilty pleasure sedan jag var tretton. MALACHAAAAI! HE WANTS YOU TOO... MALACHAI! Jag och en vän citerade den varje gång vi sågs vid den tiden (vilket förvisso inte var så ofta, hon bodde i Göteborg vid den tiden, och jag bodde i Höör, men vi pratade ju i telefon också), vi hade gummiband med halloweenpumpor där min fick heta Isaac och hennes Malachai. Vi gjorde även en liten sång... Där deras namn var den enda texten. Det är en film som egentligen är dålig, men jag älskar den. Jag älskar sådant. B-skräck, slashers, you name it. Jag läste novellen när jag var fjorton, och den var ganska olik filmatiseringen, något som inte förvånade mig ett dugg. Då tyckte jag om båda lika mycket, fast på olika sätt. Nu antar jag att jag föredrar nostalgifilmen. De kompletterar varandra, men om du gillar Stephen King rekommenderar jag novellen. Om du gillar underbart dåliga 80-talsslashers så rekommenderar jag filmen.

Stevensons Dr Jekyll and Mr Hyde är en sak. Filmen från 1939 är en helt annan. (Samma sak gäller alla andra adaptioner - de andra filmerna, musikalen, och så vidare.) Jag har skrivit långt om det tidigare; Här!, så slipper jag skriva om allt det där igen. Trots att jag tycker bättre om boken än om filmen så tycker jag ändå att de kompletterar varandra. Det freudianska i filmen är intressant, dessutom är den riktigt djäkla snygg, och det är roligt att en film från den tiden vågar hantera sexualitet som den gör. Boken är obehaglig, filmen är snygg och intressant.

Och så avslutar jag med lite mer skräck. The legend of Hell House heter filmen och är regisserad av John Hough, Hell House heter boken och är skriven av Richard Matheson. Jag skrev om den här. Först såg jag filmen, sedan läste jag boken, sedan såg jag filmen igen. Det är en relativt trogen filmatisering, men samtidigt finns det mycket i boken som gör berättelsen än mer spännande. Den innehåller fler sexuella anspelningar, och jag tycker att sex och skräck är en intressant blandning. Inte för att inte filmen innehöll sexuella anspelningar... för det gjorde den definitivt.  Filmen imponerade på mig den också, riktigt ordentligt, jag älskar den, älskar stämningen. Den skrämde mig inte, men den är riktigt intressant, stämningen är obehaglig, stämningen överlag är underbar. Jag tycker definitivt att boken och filmen kompletterar varandra, jag kan dessutom inte välja favorit.

Jag känner att jag inte riktigt kan prata om Fight Club (herregud, jag insåg inte den där referensen förrän lång efter att jag skrivit det), eftersom jag inte minns boken och filmen så väl. Jag såg filmen som tolvåring, sedan såg jag den för två år sedan - berusad - dagen efter att jag läst boken. Jag minns inte vilken som var bäst i mina ögon, en vild gissning är att de kompletterar varandra ganska bra.

Jag inser att jag äger massor av böcker som några favoritfilmer är baserade på - nu blir jag än mer sugen på att läsa dem! Och någon gång gör jag göra ett inlägg om pjäser som blivit filmatiserade.

Min värsta läsupplevelse - på riktigt den här gången

VARNING. ETT JÄTTETRAMSIGT INLÄGG SKRIVET I REPTILHJÄRNEAFFEKT

Jag har ju aldrig riktigt varit så säker på vad jag ska svara när jag frågar mig själv vilken min värsta läsupplevelse var. Ibland har jag svarat De 120 dagarna i Sodom för att den var grymmast och därför påverkade mig starkt på ett negativt sätt, jag läste den när jag hade enorma sömnproblem, däckade av trötthet och drömde mardrömmar om sexuell tortyr och lustmord. (Och ändå sitter jag här, flera år senare, och planerar att läsa om den.) Någon gång har jag tänkt Lust av Elfriede Jelinek eftersom den inte alls var vad jag trodde att den var, den lyckades enbart äckla, och jag läste den alldeles för snabbt, även då hade jag inte sovit på något dygn. Jag är dock ganska säker på att jag skulle uppskatta den idag.

Flera gånger har jag nämnt Mina drömmars stad eftersom jag 1.) blev "tvingad" att läsa den och vid alldeles fel tidpunkt - i nian, då jag bara ville vara hemma, lyssna på musik, läsa manga och kopulera (vilket jag även gjorde, då jag skolkade mycket - dock inte på samma gång) och 2.) blev "tvingad" att läsa den igen ett eller två år senare eftersom vi skulle skriva en massa analyser och ännu fler djäkla artiklar till en fake-tidning med bland annat en intervju med Henning och Hennings dödsruna. I SAMMA NUMMER. ...så var jag ju tvungen att läsa den igen, för inte satan mindes jag allt det där. Och jag sköt upp allt till sista dagen och läste den snabbt som ögat och ville bara spy på Henning och Lotten och Tummen och Stockholm och arbetarlitteratur och...
Den boken har skadat mig för livet (jag kommer förmodligen alltid att få något konstigt i blicken när jag tänker på svensk arbetarlitteratur och stadsskildringar, även om jag älskar Moberg och definitivt vill läsa mer arbetarlitteratur). Jag är säker på att det är en bra bok egentligen, men eftersom jag läste den vid världens sämsta tillfälle och sedan blev tvingad att läsa den igen har jag fått en sådan förskräcklig aversion gentemot boken trots att det börjar närma sig ett decennium sedan jag läste den att jag förmodligen aldrig kommer att klara av att ge boken den chans den förmodligen förtjänar. (Jag hade dock gärna läst Sommaren med Monika då jag tyckte mycket om filmen, men någon av hans stad-böcker... nej, mitt psyke hade inte klarat av det. Inte igen.)

Den SABLA utgåvan också...!

Men. Inte ens den upplevelsen var den värsta, hur många gånger jag än har pratat om den. Den värsta kanske var så hemsk att jag förträngde den vid pressade situationer.
Flickan från ovan av Alice Sebold. The lovely bones. The lovely bones. Vad är det för en djävla titel egentligen!? Är vissa ben mer älskvärda än andra? Är hon ett ljuvligt skelett? Bli brutalt mördad, dö ung och bli en vacker benhög? Okay, jag har för mig att det var ett djuuupt citat som handlade om något helt annat, men ändå. Titeln är ändå... uärk. Jag var väl sexton år eller så när jag läste den. Mamma sade att den var dålig. Jag trodde henne, men läste den ändå.
Den irriterande, lillgamla kvasifilosofiska ungen tänker sobert på det faktum att hon blivit våldtagen och mördad, för det är ju faktiskt inte så himla farligt att bli det; synd bara att man inte kan ha sex, eller snarare "älska", för det är ju precis så det går till när tretton-fjortonåringar ligger med någon, förresten så har huvudpersonens lillasyster fönster i fittan. Inte bokstavliga fönster förstås, och ordet "fitta" var nog utbytt, men likväl så gjorde hon en liknelse om att hennes syster, vars sexdebut hon bevakar, har fönster i sitt underliv.
Och så bevakar hon "sin mördare, sin mördare, sin möööördare" och sin familj (som reagerar precis som en stereotyp familj ska), som hon tänker förnumstiga tröstande tankar åt och så går hon i skola i himlen för det ska vara så, fast det är inte riktigt den riktigt riktiga himlen och dessutom har alla en egen himmel... eller något. Och allt är klyschigt och allt är sentimentalt på ett sätt som bara blir irriterande. Författaren verkar försöka alltför hårt för att beröra och få folk att gråta och skratta lite och känna att liiivet har en meeening och ungen är så filosoofisk och... Och hennes död ledde ju faktiskt till något positivt. (Eller vad fan vill hon ha sagt? Jag hoppas verkligen att det är jag som minns fel.) Och mördaren och karma liksom. Hihi.

NEJ.

Ur Marat/Sade av Peter Weiss:

MARAT: Wrong Sade wrong
This imagination you talk of is
useless to me
Imagination can't break down
any real barriers
I write but I never believed the pen alone
could destroy institutions
I know the dangers
However hard I fight for the new age
the only time it seems to come any closer
is in the quiet between our clumsy battles
We're all so clogged with dead ideas
passed from generation to generation
that even the best of us
are unable to control our own lives
We invented the Revolution
but we didn't know how to run it
Look everyone wants to keep something from the past
a souvenir of the old regime
This man decides to keep a painting
This one keeps his mistress
This man keeps his horse
He [pointing] keeps his garden
He [pointing] keeps his estate
He keeps his factories
This man couldn't part with his shipyards
This one kept his army
and that one keeps his king
And so we stand here
and write into the declaration of the rights of man
the holy right of property
And now we find where that leads
Every man's equally free to fight
fraternally and with equal arms of course
Every man his own millionaire
Man against man group against group
in happy mutual robbery

Barndomsfavoriter

Med mitt ibland maniska läsande kommer det väl inte som någon större överraskning att jag slukade böcker som maränger även som barn. Jag har haft ett litet projekt med mig själv, strax innan jag återuppväckte denna blogg, nämligen att läsa om böcker som gjort starkt intryck på mig som barn och yngre tonåring. Det har varit väldigt givande, speciellt omläsningen av Margaret Mahys Trixarna som var min favoritbok när jag var tio år gammal. Undertonen är ganska erotisk och ibland blev jag lite förbryllad över att en tioåring kunde ha så stor behållning av den - den lämpar sig bättre för femton-sextonåringar och uppåt skulle jag säga idag.
Det är ungdomsböcker i stil med den jag fortfarande har behållning av idag - välskrivna, drömska där författaren tar läsaren på allvar trots att det är en ung människa. Som inte förenklar, som inte använder sig av ett banalt språk. Det bästa exemplet är nog ...och de vita skuggorna i skogen (och de andra böckerna i samma serie) av Maria Gripe, den var underbar när jag var elva och den är underbar idag. Och det är nog därför jag har så svårt att bedöma böcker för barn i lågstadieåldern. För där måste ju författaren ta hänsyn till att läsarna är väldigt unga, språket kan inte bli för invecklat, boken kan inte vara alltför tjock...
Jag läste nyligen om tre favoriter från lågstadieåldern, Glasblåsarns barn av Maria Gripe och Önskehäxan av hennes dotter Camilla Gripe, som jag först läste när jag var sju år gammal, samt Häxorna av Roahld Dahl som jag läste när jag var nio. Hm. Häxtema. Vilken slump, för jag var väl inte mer intresserad av häxor än gemene barn.

Maria Gripe, trés stilig

Hur som haver. Glasblåsarns barn, som handlar om de två barnen Klara och Klas och deras försvinnande var mysig att läsa om. Jag mindes den dock som mindre koncis, mer detaljrik - som att vissa saker borde ha broderats ut mer. Det är därför jag är så usel på att läsa barnböcker, jag tänker "den här historien var ju fin, men vilken underbar saga det hade varit om författaren hade ägnat ännu mer tid på det... och det... och den scenen borde ju vara längre". Men det var en fin barnbok och ett kärt återseende. Vissa detaljer älskade jag - häxan Flaxa Mildväder och hennes ömsinta stränghet, hennes korp Kloke som blir naiv och fjompig efter att ha förlorat sitt "nattöga" som gjorde att han såg de mörkare sakerna i livet, nu hade han alltså det bara ljusa, glada "dagögat" kvar. Hertiginnan som fick varenda önskan uppfylld och därför inte kunde le. Hur barnen till slut inte kunde se sina egna spegelbilder i Härskarens hem. Fadern Albert som inte blåste annat än tårformat glas när han saknade sina barn, han var en djupt gripande karaktär. Maria Gripes böcker är alltid fint skrivna, och jag älskar Harald Gripes illustrationer.

Den andra boken jag läste, Önskehäxan,  mindes jag inte mycket av före omläsningen, jag lånade den på biblioteket flera gånger, jag är ganska säker på att jag var sju år gammal vid ett tillfälle, men jag var i varje fall mellan sex och åtta när jag läste den. Camilla Gripe var en av favoritförfattarna när jag gick i första klass, jag minns titlar såsom Spöken - hjälp, Klara Selma Matilda, Bortbytingarna och Den splittrade bilden. (Den sistnämnda älskade jag när jag var i nio-tioårsåldern, den finns någonstans på mammas vind, jag vill väldigt gärna läsa om den också.) Vad jag är usel på att komma till saken idag!
Önskehäxan är i alla fall en bok om en flicka, Liselott, som tappar sin lyckosten i en önskedamm, och när hon går i för att leta efter den stoppar hon på sig några av mynten som andra slängt i. Önskningarnas häxa, en riktig trickster, tycker att man inte bör lägga beslag på andra människors önskningar och ger Liselott en rad prövningar för att ställa allt till rätta. Jag mindes som sagt i princip ingenting, men jag hade för mig att det fanns en man som spelade dam med råttskallar. Jag tänkte att jag antagligen hade fel eftersom jag jämt råkar minnas oskyldiga barnberättelser som mycket mörkare än vad de är (de malde ner människor i Olssons pastejer och använde i pastejerna, och Till vildingarnas land var en saga om ond, bråd död) - men till min lycka fanns det en man som spelade dam med råttskallar. Just den delen av berättelsen gillade jag bäst, när Liselott var i en gammal borg där det fanns själar som ville bli fria.
Önskehäxan var ju definitivt mindre "djup" än barnböckerna hennes mamma skrev, men det är ju en smaksak - själv gillade jag båda stilar när jag var liten. Det var ett kärt återseende, en mysig bok. Och så fanns det söta (talande) katter i den. Och en hund (ej talande), men jag gillar inte hundar.

Roald Dahl, Roald Dahl, Roald Dahl... suck och stön. Min älsklingars älskling (tillsammans med Maria Gripe) när jag var en liten sprätt. Och ja, jag älskadeTim Burton som fjortonåring. Häxorna var min favoritbok av Dahl, jag gillade blandningen mellan humor och skräckig spänning, jag vill minnas att jag rös till vid ett par tillfällen. Roald Dahl var misogyn. Man kan tycka vad man vill om hans böcker, men misogyn var han definitivt. Och jag kan inte separera hans privata åsikter med hans verk när hans sexistiska åsikter lyser igenom i Häxorna. Häxor har inga tår. Det gör ont att gå i högklackat. Varför går de inte i bekväma skor? För att det skulle väcka misstankar - alla kvinnor älskar ju högklackat. Det är klart att det är en pojke som äger mössen, en flicka skulle aldrig få för sig att skaffa möss. Alla kvinnor är rädda för möss och hoppar upp på stolar. Och det är avskyvärt att tänka sig en skallig kvinna. Nej alltså. Det var roligt att överhäxan "prrrrratade såhärrrrrr" hela tiden, Quentin Blakes illustrationer är charmiga och farmorns och pojkens relation var gullig. Men annars. Äsch. Jag orkar inte riktigt. Det var trevligt att läsa om den, den var inte dålig, men jag blev trött.

Citat ur Häxorna, absolut inte taget ur sin kontext:
"Baaajs!" vrålade häxorna. "Baaajs! Baaajs! Baaajs!"

27

Jag gav min syster ett teaterbesök i julklapp, 27, som är en teaterkonsert som spelades på Hipp i Malmö och handlade om sex rockstjärnor från "27-klubben" - Brian Jones, Amy Winehouse, Curt Kobain, Jim Morrison, Jimi Hendrix och Janis Joplin.
Jag vet inte vad jag förväntade mig, men Scheisse vad bra det var. Helt galet kreativt, underbara sångprestationer, ångestfyllt och obehagligt och med döden ständigt närvarande. Döden, som även var en karaktär, spelad av Lindy Larsson (som jag för övrigt älskar älskar älskar). Han har en otrolig karisma, jag älskar hans röst, och han utstrålar så mycket charm att man nästan drunknar, trots att hans roll här var obehaglig och liksom sleazy.
Alla rockstjärnorna var också riktigt, riktigt bra. Brian Jones spelades av en kvinna, Winehouse av en man, Kobain av en kvinna (alla var otroliga, men hennes röst var bara så djäkla bra), Jim Morrison av en man, Janis Joplin av en kvinna och Jimi Hendrix av en man. Jag gillade det, att skådespelarna inte begränsades av sitt kön och könet på den de spelade. Mari Götesdotter var för övrigt så lik Brian Jones att det nästan var obehagligt.
Min syster (som är väldigt intresserad av rockmusik, hennes favoriter ur 27-klubben är Robert Johnson och Brian Jones... mina med) var lika nöjd som jag (som inte kan överdrivet mycket om modern musik, men blev väldigt inspirerad här) var. Och det var ju nästan det viktigaste.

Brev till en bokhandel

Jag har velat läsa Helene Hanff Brev till en bokhandel ett tag, och nu har jag trött-läst den lilla boken. Den passade bra som tröttläsning, tunn och trevlig som den är. Det är en äkta korrespondens mellan amerikanskan Helene och en bokhandel i England, främst ägaren Frank. Helene köper böcker och är sådär lite oförskämd med glimten i ögat, Frank ger intrycket av en intelligent, artig brittisk gentleman.
Jag vet inte varför, men jag har lite fördomar. Jag tänker att det är en sådan bok som folk blir helt till sig av, åh, så gemytligt, brev till en brittisk bokhandel, åh, britter och böcker, åh, åh, alla som älskar böcker borde... Det är ett par korta brev liksom, knappast något att spilla ut sin själ över. (Jag har alltid gillat långa, intima brev som spritter av personlighet.)
Jag är nog mest trött, egentligen. Men det var definitivt trevlig läsning.

Lednahkob ne llit verb

Jag kan inte skriva ordentligt, jag är bergtagen

Jag är så glad! Jag har äntligen läst den där boken jag har drömt (vackra) drömmar om två gånger; We have always lived in the castle av Shirley Jackson. Och. Alltså. Wow. Den var verkligen något alldeles speciellt. Stämningen var suggestiv, tryckande, febrig, neurotisk, eerie, som titeln. Det är hela tiden något som ligger och pyr och bubblar under ytan, något som vill komma upp - något som kanske egentligen inte uppenbarar sig heller, utan är kvar och trycker och skapar ett otroligt mysigt och behagligt obehag. Den var allt vad jag förväntade mig och samtidigt inte vad jag förväntade mig. Det kommer att ta lång tid att sluta tänka på det här. Jag rekommenderar den så varmt. Jag måste äga den.

För övrigt tänkte jag mig bokens båda systrar, Merricat och Constance, som två dockliknande varelser. Merricat som en sliten, hålögd, rufsig och lite smutsig trasdocka, Constance som en rosenkindad, ljuv, ljuvlig porslinsdocka. Och jag tänkte mig dem dessutom med så brittiska dialekter och i en miljö så engelsk att det nästan känns absurt att det är en amerikansk bok. Mitt huvud vägrade liksom inse det, trots att allt egentligen borde ha känts ganska amerikanskt.

Merricat, said Connie, would you like a cup of tea?
Oh no, said Merricat, you’ll poison me.
Merricat, said Connie, would you like to go to sleep?
Down in the boneyard ten feet deep!

Vadan detta?

Jag har, två gånger nu, drömt att jag läst We have always lived in the castle av Shirley Jackson. Varför har just denna bok (som jag enbart läst om, jag har den inte) fastnat så i mitt medvetande? Förmodligen på grund av den stiliga titeln, men att drömma om den två gånger... varför kunde jag inte ha drömt om en bok jag ägde istället?
Vilken besvikelse det skulle bli om det visar sig att jag inte alls gillar denna bok!

När ska jag orka ta mig igenom denna tegelsten?

Jag har enormt höga förväntningar på Motståndets estetik av Peter Weiss. Den verkar alldeles underbar och dessutom är titeln fantastiskt vacker. Dessutom är det ju Weiss som skrivit en av mina absoluta favoritpjäser, nämligen Marat/Sade (eller om man ska vara petig heter den ju faktiskt The Persecution and Assassination of Jean-Paul Marat as Performed by the Inmates of the Asylum of Charenton Under the Direction of the Marquis de Sade). (Titta på Peter Brooks filmatisering av den på youtube, den är fantastisk! Skådespelarna är fantastiska! Allt är fantastiskt!)

I alla fall. Motståndets estetik. På baksidan står följande: "I romantrilogin Motståndets estetik (1975-81) kombinerade han politiskt tilltal med modernistiskt experimenterande och utvecklade den romanessäistiska traditionen från Marcel Proust, Thomas Mann och Robert Musil." Och det är den kommunistiska motståndsrörelsen i nazityskland och det är Berlin och Paris och Stockholm och jag vet inte vad. Jag känner att jag antagligen kommer att älska den: men. Men! När ska jag egentligen orka ta mig igenom den? Det är inte en vanlig tegelsten. Tegelstenar har jag ingenting emot (exempelvis så läser jag just nu Fowles Illusionisten som jag velat läsa hur länge som helst av en kursare var snäll och lånade ut).

Motståndets estetik är tusen sidor lång (alltså tvåhundra sidor längre än Illusionisten). Men det är inte det största problemet. Det är ett tusensidigt djäkla textblock! Extremt få naturliga pauser och avslut alltså, nog för att jag läser snabbt och har egentligen ingenting emot liten text (som den även har) men det finns gränser även för mig - textblocket känns nästan ogenomträngligt. Jag ska inte låta det stoppa mig, det kommer inte på fråga, men jag undrar - när kommer jag att egentligen att orka?
Egentligen vill jag nu. Nu, nu, nu. Men textmuren skrämmer mig lite.

Vertigoperversitet x 2

Nu har jag läst två av böckerna ur förlaget Vertigos "perversa paket". En mådde jag illa av i över trehundra sidor men kunde trots det inte avsky den, en älskade jag trots grymheten.

Hogg av Samuel R. Delany:
Äckel, smuts, pedofili, mord, våldtäkter, vidrighet, perversitet, grymheter, allehanda kroppsvätskor, infekterade könsdelar... en (dessutom väldigt repetitiv) bok som jag inte kan rekommendera någon jag känner att läsa. Egentligen. Men så finns det ju där. Det där som gör att jag inte avskyr den. Vad är det för något? Karaktärerna som har gjort det till sin grej att vara vidriga (i ett vidrigt samhälle, kanhända?)? Den märkliga, nästan kärleksfulla ömheten? Nej, jag kan inte rekommendera mina vänner att läsa denna bok. Den är svår att tvätta bort efteråt. Men du som är härdad, luttrad och som liksom jag alltid testar sina gränser kanske vill dras med i det höga tempot och den vansinniga berättarglädjen mitt i allt äckel som är Hogg.

Barnahandlerskan av Gabrielle Wittkop:
Varför älskar jag en bok så ondskefullt pervers, så brutal, så grym som denna - om en kvinna som driver en barnbordell? Jo, på grund av skönheten som skiner in som en solstråle genom persiennerna. På grund av det utsökta språket. På grund av miljöerna - revolutionens Frankrike med sin paradoxala skönhet och smuts. På grund av en underskön hermafrodit.
Markis de Sades ande genomsyrar berättelsen.

Mästaren och Margarita

Utdrag ur min älskade Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov:

Poeten hade förlorat en natt som de andra hade tillbringat med att festa och han förstod nu att den aldrig skulle komma igen. Han behövde bara lyfta blicken från lampan upp mot himlen för att inse att natten hade försvunnit utan återvändo. Kypare höll skyndsamt på att ta bort dukarna från borden. Katterna som strök omkring utanför på verandan såg nymornade ut. En ny dag höll obevekligt på att vältra sig över poeten.

Varför älskar jag Mästaren och Margarita så? Jo, för språket, de fantastiska formuleringarna. För de udda karaktärerna. För den vansinniga blandningen mellan vardagligt och drömskt, realism och fantasi. För mitt intresse för herr Pilatus. För stämningen.

Ett ordens konstverk

Jag hittade boken Vid Grand Central Station där satt jag och grät av Elisabeth Smart på en second-handaffär för tio kronor och hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig. Den var beskriven som en kärlekshistoria som förflöt "som en feberdröm", och det var just ordet feberdröm som fick mig att bli intresserad, även om jag varken var särskilt förtjust i titeln eller går igång på böcker om unga kvinnors förälskelser till gifta män, som boken alltså handlar om.
Egentligen spelar det inte så stor roll vad boken faktiskt handlade om, det märkte jag när jag började läsa den. För språket är helt fantastiskt, det är det som gör boken så otroligt läsvärd, det är det som gör boken till ett ordens konstverk, det är estetik klädd i prosa. Den är alldeles full av fantastiska formuleringar som gör att man bara dras med i den till synes tunna, oansenliga boken.

Två utdrag:

När vi var ute och körde på kvällen berättade han för mig, lika opersonligt som om det var en debatt i radio: "En pojke med gröna ögon och långa ögonfransar, en som jag aldrig träffat förut, tog mig med sig in i ett rum innanför en konsthandel och älskade med mig, och i två veckor gick jag omkring och kom ihåg numren på busskonduktörernas mössor."

Illvilliga gastar visar sig vid de svarta fönsterrutorna, utan att låta sig skrämmas av fönsterkarmens bleka kors, ty nu går Jesus på en annan planets vatten, och det är bara historia som blöder ur hans gamla sår.

Elizabeth Smart

Jag sitter här och lyssnar på Jacques Brel

Jacques Brel får mig av någon anledning att känna mig mer levande och glad än en hel del annan modernare musik (det vill säga icke-klassisk musik). Han är underbar på alla sätt och vis, en utmärkt och vacker karl med en fantastisk röst.
Det dåliga är att jag förknippar hans musik med att röka cigaretter (jag minns när jag satt och skrev på min roman - det är dags för mig att jobba på redigeringen av den nu, ordentligt, jag tror att tiden är mogen!- och rökte och lyssnade på Brel). Och läste översättningar av hans underbara, underbara texter.

Åh, Jacques. Min älskade, älskade, vackre Jacques. Du ger mig förutom röksug, inspiration. Min belgiske manlige musa!

A clockwork orange

När jag besökte min vän i Hjo läste jag A Clockwork Orange av Anthony Burgess (som behållit sin originaltitel till skillnad från en äldre version kallad En apelsin med urverk... en äldre version av boken alltså, inte av Anthony) översatt till svenska, själv har jag den bara på engelska och jag var mycket nyfiken hur det skulle gå att översätta ett sådant verk. Och nog blev jag imponerad, alltid! Jag älskar verkligen den boken och den fungerade utmärkt på svenska. Dessutom har den en liten ordlista i slutet som beskriver hur de översatt de ryska orden till ryskinspirerade svensköversatta slangord. Väldigt rolig läsning! Inte boken alltså. Listan. Hur orden översatts. Boken är bra, bra, men rolig... ja, ibland. Obehaglig och rolig.

Utgåvan jag äger.

Vartgimmen

Såg alldeles nyss om Bergmans Vargtimmen med en god vän. Varje gång jag ser eller ser om en Bergmanfilm inser jag varför jag älskar honom så otroligt mycket. Det utsökta fotot, dialogen, de fantastiska skådespelarna, symboliken, detaljerna. Allt sitter, så att säga, som en smäck. Helt underbart. Vargtimmen visar verkligen hur enkla medel kan göra en film extremt obehaglig. Det borde finnas mer av denna vara, speciellt i nutidens (skräck)filmutbud.

Var är alla intressanta nutida auteurer (förutom den fantastiske Peter Greenaway)?

Max von Sydow och Ingrid Thulin. Så bra! Båda två!

Orphée av Jean Cocteau

Orfeus kom i mitt brevinkast.
Det blev våldsamt kladdigt.

Förlåt. Jag är förkyld. Jag är inte mig själv.

Cocteaus filmkonst (och hans författarskap och bildkonst) är fantastisk, och nu har jag äntligen den kompletta "Orfeustrilogin" av Cocteau - Poetens blod, Orfeus och Orfeus Testamente som de heter på svenska. Rekommenderar dem väldigt, väldigt varmt. Min personliga favorit är Poetens Blod (som för övrigt känns aningen distanserad från de andra filmerna, nu var det förvisso alldeles för länge sedan jag såg den, och jag måste erkänna att jag bara har sett den en enda gång) som är visuella orgasmer, ögongodis om man vill ha ett lite mer oskyldigt uttryck, mums för ögonen om man vill ligga lite i mitten och... ja. En otroligt vacker film helt enkelt.
Å andra sidan är det inte helt enkelt att välja favorit. Alla tre filmer har rent sublima moment! Jag älskar verkligen Cocteau. Älskar. Passionerat

Från Poetens Blod. Vackert, vackert och alldeles galet.

Från Orfeus. Även det en otroligt estetisk film

Och här är en bild från Orfeus Testamente, föreställande Cocteau själv. Han var över sjuttio år gammal men fortfarande en otroligt stilig herre.

Mer Rosenkransar och Gyllenstjärnor

Jag skrev alldeles jättenyss (eller igår, i alla fall) om pjäsen Rosencrantz and Guildenstern are dead men jag är bara tvungen att publicera detta. För att alla som läser detta ska inse hur absurt briljant dialogen är. Just nu har jag ständigt manuset i min väska. Faktiskt. Så att jag alltid har det till hands. Innan brukade jag gå omkring med Othello i väskan men omväxling förnöjer. I vilket fall. Här pratar Rosencrantz och Guildenstern om vilket håll vinden kommer från.

Rosencrantz It's coming up through the floor. (He studies the floor) That can't be south, can it?
Guildenstern That's not a direction. Lick your toe and wave it around a bit.
Rosencrantz (he considers the distance of his foot) No, I'd think you'd have to lick it for me.
Pause
Guildenstern I'm prepared to let the whole matter drop.
Rosencrantz Or I could lick yours, of course.
Guildenstern No, thank you.
Rosencrantz I'll even wave around it for you.
Guildenstern (down Rosencrantz's throat) What in God's name is the matter with you?
Rosencrantz Just being friendly.

Rosenkrans och Gyllenstjärna är döda

Tom Stoppards pjäs heter Rosencrantz and Guildenstern are dead, men sedan jag såg den svenska översättningen på filmatiseringens namn har jag inte kunnat säga annat än det; Rosenkrans och Gyllenstjärna är döda. Dels för att det ligger bättre i munnen och dels för att det låter som en särdeles morbid barnbok. Rosenkrans och Gyllenstjärna är väldigt... oskyldiga namn. Sådana namn och ordet "döda" borde liksom inte vara i samma titel.

Hur som haver. Det är en av de absolut bästa pjäser (och filmer, Stoppard själv har regisserat, kameleonten Gary Oldman spelar underbare Rosenkrans och den fantastiske Tim Roth spelar min favorit Gyllenstjärna) jag vet. Otroligt mångbottnad, man upptäcker nya saker varje gång man läser eller ser den. Den är fantastiskt kvick och rolig och dessutom med ett filosofiskt djup. Man kan både skratta sig fördärvad och få existentiell ångest. Dessutom fungerar den även om man inte har stenkoll på Hamlet - även om det blir ännu roligare om man faktiskt har det.

Handlingen och dialogen är underbart absurd och ibland riktigt lekfull. Och de goda herrarna levererar riktigt snärtiga svar på tal här till den obehagligt omnipotente skådespelaren:

Guildenstern So you've caught up.
Player  Not yet, sir.
Guildenstern Now mind your tongue, or we'll have it out and throw the rest of you away, like a nightingale at a Roman feast.
Rosencrantz Took the very words out of my mouth.
Guildenstern You'd be lost for words.
Rosencrantz You'd be tongue-tied.
Guildenstern Like a mute in a monologue.
Rosencrantz Like a nightingale at a Roman feast.
Guildenstern Your diction will go to pieces.
Rosencrantz Your lines will be cut.
Guildenstern To dumbshows.
Rosencrantz And dramatic pauses.
Guildenstern You will never find your tongue.
Rosencrantz Lick your lips.
Guildenstern Taste your tears.
Rosencrantz  Your breakfast.
Guildenstern You won't know the difference.
Rosencrantz There won't be any.
Guildenstern We'll take the very words out of your mouth.
Rosencrantz So you've caught up.
Guildenstern So you've caught on.

Deathwatch

Jag läste Deathwatch (Haute Surveillance), av Jean Genet. En alldeles ypperlig pjäs som utspelar sig i ett fängelse och kretsar kring tre unga fångar, Lefranc, Maurice och Green Eyes.
Jag såg alldeles nyss att den fanns som film och låg uppe på youtube, en filmatisering från 1966. Jag tittar på den nu och den ser otroligt lovande ut. Att den fanns filmatiserad gjorde mig väldigt glad då väldigt många av mina favoritfilmer bygger på pjäser såsom Marat/Sade, Repet, The Maids (även det Genet), Rosenkrans och Gyllenstjärna är döda, Hamlet med David Tennant, Othello med Laurence Olivier, Amadeus och förmodligen många fler som jag glömt bort nu. Teateraktiga och/eller teatraliska (som vissa av Bergmans filmer med mycket teaterkänsla) filmer är något av det bästa jag vet, även om jag hört många som stör sig på det. Men jag är en stor teatervän, det är säkerligen därför.

491, 491, 491

Jag tänker mycket på Lars Görlings 491. Råheten. Nakenheten. Hela jargongen. Hopplösheten. Misantropin. Avsaknaden av skygglappar. Befriande. Kommer det någonsin att lösa sig för de unga gossarna? Det löste sig i alla fall inte för Görling. Han tog sitt liv år 1966. Kommer det fortsatta livet att kännas lika meningslöst för Nisse, Pyret, Racing och de andra gossarna? Och blir man förlåten efter den fyrahundranittioförsta synden?

Mest illa berörd blev jag av övergreppet mot berättaren, Nisse. Det finns många andra dystra och hemska saker, men här är man med. Mitt i det hela. Får känna Nisses tomhetskänsla, äckel och besvikelse över kroppen som sviker honom.

Jag satt och lyssnade efter ljuden på gatan och från tågen som gick förbi på husets baksida. Jag tittade ut över hustaken på andra sidan gatan, på skorstenarna och duvorna. En kyrkklocka slog och jag räknade slagen. Elva stycken. Jag ville inte känna hur kroppen förrådde mig. Molnen stod stilla på himlen. Sen drog han ner byxorna helt och hållet och jag fick ställa mig framåtlutad mot skrivbordet. Det gjorde inte så ont.

                                                                                                    Lars Görling