The last temptation of Christ

Jag är inte så van vid att skriva filmrecensioner, men detta är ju trots allt en blogg om litteratur och andra njutningar, och filmatiseringen av Nikos Kazantzakis bok (som jag hemskt gärna vill läsa) var verkligen en njutning! Jag hade tänkt se den länge men inte kommit mig för, men så fick jag ett exemplar av en god människa som gav mig sin dubblett han fått till skänks, han var väldigt mån om att jag skulle ge honom min uppfattning av filmen, så när jag såg den satt jag och antecknade aningen överambitiöst (fast inte lika överambitiöst som det långa kristendomssamtalet vi hade på midsommar, där jag misstänker att hans sambo tillika min nära kära vän, som också tycker om den filmen, och hennes syster blev lite trötta).

I have kissed thy lips, Jokanaan, I have... oj, fel verk.

Så, ja. Jag har inte sett särskilt många filmer av Scorsese, så det kanske inte säger så mycket att detta är min favorit av honom, men med tanke på hur mycket jag tyckte om denna och hur relevant den var för mina intressen. (Detta är främst en litteraturblogg, där kanske det inte är en synd att inte säga att Taxi Driver är bäst i världen eller av Scorsese, även om jag vill minnas att jag tyckte rätt bra om den. Och även om det är en synd så skiter jag i vilket.)
Även om Willem Dafoe är alldeles för vit, blond och västerländsk egentligen gör han en utmärkt Jesus. Utmärkt. Jesus som karaktär i filmen är fantastisk - han är mänsklig, han tvivlar, han är karismatisk, han syndar, han är rättfärdig, han är kärleksfull, han är stark, han är svag, han är ilsken, han är melankolisk, han är charmig... Han blir en komplex, mångfacetterad hel människa, varken upphöjd som någon perfekt person eller sedd med skeptiska ögon. Willem Dafoe gör denna version av Jesus trovärdig och levande, och då slutar jag väldigt snabbt tänka på hans mörkblonda hår.
Även Maria Magdalena, spelad av Barbara Hershey, porträtteras väldigt bra. Hon är en kvinna som känns både förföriskt flärdfull och smutsig (rent bokstavligt alltså). Jag är inte så glad i att hon nästan alltid reduceras till prostituerad, men här gör det inte heller så mycket, för hon är inte bara prostituerad, hon är inte en stereotyp sköka (tart with a heart eller vulgär och rå), även hon är mycket mänsklig. Mänskliga karaktärer överlag känns typiskt för den här filmen - Judas och Jesus dynamiska relation där de ofta är varandras motpoler men samtidigt håller den andre kär, lärjungarna som inte bara är en flock som följer efter Jesus, utan faktiskt har distinkta personligheter... Jag tycker så mycket om det.

Något annat jag verkligen uppskattas är hur saker och ting slås omkull - i början tillverkar Jesus kors åt romarna och blir beskylld för att "döda judar", han kallar sig själv för syndare och hycklare - han som verkligen slår hårt mot just hycklare i Bibeln , här är det alltså inte Kristus fri från synd - och vid ett tillfälle kallar Judas Jesus "förrädare". Det är ofta en ganska trogen bibeltolkning, men lika ofta är det en alldeles egen berättelse med egna detaljer om står på egna fötter.
Den är väldigt "filmisk", fina miljöer, snyggt kamerajobb, innovativa och starka bilder... En av mina absoluta favoritscener var den med Johannes Döparen - en otroligt intensiv och snygg scen. Det var, som sagt, en film som var väldigt relevant för mina intressen, och jag älskade den.

Skål!

Den berömda kampen om boken versus filmen

"Läs boken istället!" är något en hör ofta. Och i flera fall, antagligen de flesta, stämmer det ju, att den litterära förlagan är bättre, men... Ibland är det inte så. Ibland har regissören satt sin alldeles egen knorr på berättelsen, gjort verket till ett slags samarbete mellan författare och filmskapare. Filmmakarna lyfter fram och belyser andra sidor av verket, eller gör helt enkelt en djäkligt bra story inspirerad av boken. Sedan finns det ju utmärkta, trogna filmatiseringar som gör boken i sig rättvisa, och då känns det mest som att återbesöka en kär vän när man ser filmen.
Jag är alltså ingen "läs boken istället"-fascist. Böcker och filmer är två helt olika medier och förmedlar en berättelse på så olika sätt. Jag säger istället; gör vad fasen du känner för. Här är några exempel på filmatiseringar som i mitt tycke är antingen bättre eller lika bra som boken.

Stanley Kubricks Barry Lyndon är enligt mig en sagolikt vacker film. Den berömda ljussättningen, den fantastiska musiken, skönheten och humorn, den fascinerande och osympatiske huvudkaraktären... Jag älskar allt med den filmen, den hör definitivt till en av mina favoriter. Thackerays förlaga är helt och hållet annorlunda. Den osympatiske huvudkaraktären och hans uppgång och fall klättrandes på den sociala stegen är faktiskt en av få gemensamma nämnare. Boken har inte ens någon duellscen!
Stilarna och stämningarna är alldeles olika varandra, Thackerays roman är ett satirisk verk. Där finns ingen hisnande skönhet, istället är humorn bitskare och Barry är både roligare i sina illusioner om sin egen förträfflighet och mer osympatisk.
Här är det filmversionen som är min favorit. Jag tycker dock väldigt mycket om boken (jag borde dock läsa om den, det var flera år sedan sist), den hade massvis med roliga passager. Jag anser att boken och filmen kompletterar varandra. Jag kan varmt rekommendera båda! (Ett litet inflikande, dock; jag är i princip epokfetischist. Filmen är alltså rent ut sagt visuellt sexig i mina ögon.)

491 av Lars Görling, filmatiserad av Vilgot Sjöman. 491, 491, 491. Vad jag älskar den, både boken och filmen. Filmatiseringen är väldigt trogen boken, även om alltför "stötande" material har klippts bort. Alldeles underbar bok, nästan precis lika underbar film. Jag skrev lite kort om boken en gång. Boken och filmen är väl egentligen inte såpass olika att man "behöver" se båda, men jag vill i alla fall personligen inte vara utan någon av dem. Läs, se eller både och! Jag rekommenderar 491 av hela mitt hjärta.

Här fuskar jag lite, för jag minns inte tillräckligt mycket om varken boken eller filmen The Servant - boken är skriven av Robert Maugham och filmen är regisserad av Joseph Losey. Vad jag minns är att filmen är riktigt snyggt gjord och välspelad och att den var trogen men inte liksom bokstavstrogen förlagan. Exempelvis är boken mer homoerotisk, även om det finns symboler i filmen som för tankarna dit. Det är ett (eller två) verk om besatthet och manipulation - huvudkaraktären blir mer och mer beroende av sin betjänt, och betjänten nästlar sig in mer och mer in i huvudpersonens liv. Jag rekommenderar... ja, antingen eller egentligen. Exempelvis så är boken väldigt kort, så på det viset har filmen den fördelen att kunna bygga ut historien lite mer. Å andra sidan är boken verkligen skitbra, den också, och innehåller inte ett ord för mycket.

Trainspotting. Fantastisk film, fantastisk bok - jag älskar att den till stor del var skriven på skotsk dialekt. Boken är argare och skitigare, filmen är liksom snygg-skitig. Snygg rent visuellt, men skitig. Dock inte lika mycket som boken. (Till och med den bokstavligen skitiga scenen i filmen är vidrigare i boken.) Jag tror faktiskt att jag föredrog filmen, om jag ska vara ärlig, och om jag måste välja. Jag gillar verkligen hur Danny Boyle tagit Irvine Welshs historia och gjort den till något personligt, något riktigt filmiskt. Därför spelar det för mig ingen roll att det är många saker i filmen som inte stämmer överens med boken - om vi ska ta en enkel sak - deras utseenden. Detta kan ha med nostalgi att göra, dock. Jag såg filmen före och blev förälskad direkt, och jag har sett den massvis med gånger, därför ligger den mig extra varmt om hjärtat. Det är dock väldigt roligt att både ha läst boken och ha sett filmen - boken har ju hur många scener som helst som inte filmen har, så de kompletterar definitivt varandra.

Forrest Gump är ingen favoritfilm, men söt är den. Riktigt söt. Och jag älskar Bubba och lt. Dan. Boken, däremot... är inte söt. Nu var det längesedan jag läste den, fem eller sex år sedan, men jag tyckte inte särskilt bra om den. Det var nog tur att filmen bara var löst baserad på boken. Det var karaktären Forrest jag inte tyckte om, jag fann honom bufflig och osympatisk. Humorn var märklig. Lite pubertal, om jag inte minns fel. Där tycker jag definitivt att filmen överträffar boken. Om man anser att filmen var för sentimental och vill ha något lite mer cyniskt (det låter ju som jag, men å andra sidan så växte jag upp med Forrest Gump) så rekommenderar jag Winston Grooms roman.

Mysterious Skin, skriven av Scott Heim och regisserad av Gregg Araki (en mycket... speciell regissör) är mitt typexempel på där filmen och boken kompletterar varandra. Det har länge varit en av mina favoritfilmer, och ungefär lika länge har den varit en av mina favoritböcker. Det är verkligen en fantastisk, ångestladdad berättelse om övergrepp och hur de formar människor. De två huvudpersonerna, unga män vid namn Brian och Neil, såg övergreppen på helt olika sätt. Neil såg dem inte ens som övergrepp, och han började tända på män som liknade hans förövare. Brian förträngde övergreppen och tror att han vid något tillfälle blivit bortrövad av aliens, detta blir till en besatthet av utomjordingar, och han hyser en stark aversion gentemot sex.
Filmen är lite "gladare" än boken - väldigt vackra färger, snyggt filmat, karaktären Eric Preston är, till skillnad från i boken där han av förklarliga skäl är mer dyster, en glad ung man. Trots detta är det inte på något sätt en film jag skulle kalla "glad" (därav citationstecknen), den är ångestfylld och äcklig, men så djävla snygg och filmisk och Gregg Arakisk. Och underbare Joseph Gordon-Levitt gör en fantastisk Neil.
Sluten är olika, det är en liten detalj som skiljer. Men oavsett om man ser filmen eller läser boken lämnar slutet samma känslor efter sig. När jag läste ut boken blev jag genast sugen på att se filmen igen (vilket jag gjorde), trots att jag mådde dåligt. Katharsisknarkare... För övrigt är det dags för en omläsning snart.

Ah, Les enfants terribles av Jean Cocteau... Jag såg filmen (regisserad av Jean Pierre Melville) strax efter att ha läst boken, och den slutsat jag drog var; de är likadana! Jag tänkte att jag antog att Cocteau älskade hur filmatiseringen blev. Här kan jag inte föredra någonting, både boken och filmen var riktigt bra. Jag känner inte att man måste läsa boken om man har sett filmen eller tvärtom (om man inte är som jag och tycker att det är roligt att se det man läst komma till liv), men de är så pass lika varandra att det inte känns alltför viktigt.

Som de flesta antagligen känner till bygger Brokeback Mountain på en novell av Annie Proloux. Det är många skillnader, och jag är imponerad av Ang Lees förmåga att ta en novell och göra till ett vackert, romantiskt, sorgligt dramamästerverk. Jag har för mig att novellen var kärvare och skitigare, och jag minns att jag verkligen gillade den. Den var olik filmen, jag tror själv att jag föredrar filmen (dock var det många år sedan jag både såg den och läste novellen), men de kompletterar definitivt varandra, och jag tycker själv att en får stor behållning av att ta del av båda.

A clockwork orange! Ytterligare en Stanley Kubrickfilm. Visuellt ögongodis, ultra violence, mjölkbaren... bara inledningsscenen i Korova Milk Bar är ju värd mer än guld. Och Anthony Burgess förlaga, även den är värd mer än guld. De är både lika och olika, jag skulle väl säga att Kubrick var hyfsat trogen förlagan (till skillnad från när han gjorde Barry Lyndon, som var mycket löst baserad på boken). Boken har sin charm, språket är riktigt coolt och jag älskar den ryskinspirerade slangen, som förvisso finns med i filmen också, fast inte till riktigt stor grad vill jag minnas. Nej, där tycker jag definitivt att boken och filmen kompletterar varandra och är lika bra. Malcolm McDowell gör en fantastiskt bra "little Alex", även om jag inte köper att snubben är fjorton! Å andra sidan; vad otroligt ruggigt det vore med en skådespelare som faktiskt såg ut som fjorton. Då hade filmen varit bra mycket obehagligare.

Filmatiseringen från åttiotalet av Stephen Kings Children of the corn har varit en guilty pleasure sedan jag var tretton. MALACHAAAAI! HE WANTS YOU TOO... MALACHAI! Jag och en vän citerade den varje gång vi sågs vid den tiden (vilket förvisso inte var så ofta, hon bodde i Göteborg vid den tiden, och jag bodde i Höör, men vi pratade ju i telefon också), vi hade gummiband med halloweenpumpor där min fick heta Isaac och hennes Malachai. Vi gjorde även en liten sång... Där deras namn var den enda texten. Det är en film som egentligen är dålig, men jag älskar den. Jag älskar sådant. B-skräck, slashers, you name it. Jag läste novellen när jag var fjorton, och den var ganska olik filmatiseringen, något som inte förvånade mig ett dugg. Då tyckte jag om båda lika mycket, fast på olika sätt. Nu antar jag att jag föredrar nostalgifilmen. De kompletterar varandra, men om du gillar Stephen King rekommenderar jag novellen. Om du gillar underbart dåliga 80-talsslashers så rekommenderar jag filmen.

Stevensons Dr Jekyll and Mr Hyde är en sak. Filmen från 1939 är en helt annan. (Samma sak gäller alla andra adaptioner - de andra filmerna, musikalen, och så vidare.) Jag har skrivit långt om det tidigare; Här!, så slipper jag skriva om allt det där igen. Trots att jag tycker bättre om boken än om filmen så tycker jag ändå att de kompletterar varandra. Det freudianska i filmen är intressant, dessutom är den riktigt djäkla snygg, och det är roligt att en film från den tiden vågar hantera sexualitet som den gör. Boken är obehaglig, filmen är snygg och intressant.

Och så avslutar jag med lite mer skräck. The legend of Hell House heter filmen och är regisserad av John Hough, Hell House heter boken och är skriven av Richard Matheson. Jag skrev om den här. Först såg jag filmen, sedan läste jag boken, sedan såg jag filmen igen. Det är en relativt trogen filmatisering, men samtidigt finns det mycket i boken som gör berättelsen än mer spännande. Den innehåller fler sexuella anspelningar, och jag tycker att sex och skräck är en intressant blandning. Inte för att inte filmen innehöll sexuella anspelningar... för det gjorde den definitivt.  Filmen imponerade på mig den också, riktigt ordentligt, jag älskar den, älskar stämningen. Den skrämde mig inte, men den är riktigt intressant, stämningen är obehaglig, stämningen överlag är underbar. Jag tycker definitivt att boken och filmen kompletterar varandra, jag kan dessutom inte välja favorit.

Jag känner att jag inte riktigt kan prata om Fight Club (herregud, jag insåg inte den där referensen förrän lång efter att jag skrivit det), eftersom jag inte minns boken och filmen så väl. Jag såg filmen som tolvåring, sedan såg jag den för två år sedan - berusad - dagen efter att jag läst boken. Jag minns inte vilken som var bäst i mina ögon, en vild gissning är att de kompletterar varandra ganska bra.

Jag inser att jag äger massor av böcker som några favoritfilmer är baserade på - nu blir jag än mer sugen på att läsa dem! Och någon gång gör jag göra ett inlägg om pjäser som blivit filmatiserade.

Ur Marat/Sade av Peter Weiss:

MARAT: Wrong Sade wrong
This imagination you talk of is
useless to me
Imagination can't break down
any real barriers
I write but I never believed the pen alone
could destroy institutions
I know the dangers
However hard I fight for the new age
the only time it seems to come any closer
is in the quiet between our clumsy battles
We're all so clogged with dead ideas
passed from generation to generation
that even the best of us
are unable to control our own lives
We invented the Revolution
but we didn't know how to run it
Look everyone wants to keep something from the past
a souvenir of the old regime
This man decides to keep a painting
This one keeps his mistress
This man keeps his horse
He [pointing] keeps his garden
He [pointing] keeps his estate
He keeps his factories
This man couldn't part with his shipyards
This one kept his army
and that one keeps his king
And so we stand here
and write into the declaration of the rights of man
the holy right of property
And now we find where that leads
Every man's equally free to fight
fraternally and with equal arms of course
Every man his own millionaire
Man against man group against group
in happy mutual robbery

En massa underbara kvinnor - Del 1.

Efter att ha åkt en lång omväg i en buss började jag tänka på hur mycket jag älskar Hervor i Marianne Cederwalls böcker Svinhugg, Svartvinter, Spinnsidan och Stormsvala. Och så började jag tänka mer, att det finns så otroligt många manliga karaktärer jag är platoniskt förälskade i/icke-platoniskt förälskade i/kan relatera till/vill ha som vänner och så vidare och så vidare. Jag ville göra en lista med enbart kvinnor nu. Inte "starka kvinnor", för jag vet inte vad en stark kvinna innebär. Först tänkte jag förebilder, men förebilder ska man ju liksom se upp till... men lite i den stilen, hur mycket jag än älskar Oscar Wildes Salomé är hon ju något av en röv och platsar inte på just denna lista. Det blir helt enkelt kvinnor som jag tycker förtjänar lite cred. Sådana som man vill ha som polare, sådana som helt enkelt förtjänar lite cred, sådana man ser upp till, sådana man vill bli som och sådana man vill gifta sig med. En komplex samling, som så sig bör.
Jag insåg att jag ville ha med en djäkla massa kvinnor, så för att detta inlägg inte ska bli tjugo meter långt så får det komma en del två också.

Så, utan inbördes ordning:

Hervor Isaksson. Hon figurerar som sagt i Svinhugg, Svartvinter, Spinnsidan och Stormsvala av Marianne Cederwall. Hon är fantastisk, jag hade kunnat prata hur länge som helst om min kärlek till Hervor. Hon är en äldre kvinna, godhjärtad och alldeles underbart kärv samtidigt. Hon kallas Lapplandshäxan, kan allt om olika örter, formler och dylikt, men hon står ändå bastant med båda fötterna på jorden. Hon har fasta principer, men är samtidigt öppensinnad. Hon svär som en sjöman, hon röker som en borstbindare och pimplar både kokkaffe och rödtjut. Och så kompletterar hon sin lite mer osäkra och självmedvetna väninna Mirjam utmärkt. De är ett riktigt radarpar, jag älskar dem båda (och jag längtar både till Hervors Lappland och Mirjams Gotland när jag läser böckerna), men Hervor... Jag vill ha en Hervor i mitt liv.

Emilia. Desdemonas vän och Iagos fru i Shakespeares Othello. Hon tog ingen skit. Hon var realistisk, cynisk, en stark kontrast till den oskyldiga och godtrogna Desdemona (som jag också älskar, jag vill krama och beskydda henne). Desdemona idealiserar Othello medan Emilia i princip säger att Iago är dålig i sängen. Desdemona skulle aldrig bedra sin make "No, by this heavenly light", Emilia verkar ganska obrydd över att Iago antagligen har bedragit henne; "Nor I neither by this heavenly ligt: I might do't as well i'th dark". Hon ser sig inte som "Iagos fru", hon ser sig som Emilia, som människa. Vad hon säger till Desdemona om kvinnor påminner ju starkt om Shylocks berömda monolog om judar. "Why, we have galls, and though we have some grace, / Yet have we some revenge. Let husbands know / Their wives have sense like them: they see and smell, / And have their palates both for sweet and sour / As husbands have."

Anna Patrick som Emilia i Oliver Parker's Othellofilmatisering

Lily. Lily är den ena berättaren i Dash and Lily's book of dares av Rachel Cohn och David Levithan, en feel good-ungdomsbok där hipstern Dash och Lily ger ledtrådar och utmaningar till varandra via en anteckningsbok som Lily placerade ut i en bokhandel. Lily är en frisk fläkt, en charmig, originell och "quirky" sextonåring - och då inte sådär konstlat quirky, utan hon är verkligen det. Inte någon stereotyp "obnoxious" tonårstjej, och inte heller den här trista, bleka huvudpersonen som alltför många ungdomsböcker lider av. Och så är hon galen i julen och kallas Shrilly av sin bror. Bara det. (Tack så mycket, syster, för tipset!)

Leon Larssons Sångmö. Leon Larsson var en svensk arbetardiktare i början på nittonhundratalet, han var mycket politisk, och jag tycker definitivt att hans sångmö passar in i min lista. Här är ungefär halva dikten: "Min sångmö är icke som andra, / en ungmö af kvitter och skratt; / nej, hon är en kvinna av mörkret, en dotter av kyla och natt. / Hon lärde sig aldrig att skratta /och fostrades icke i lek, / och aldrig i lifvet hon kände till lyckliga människors smek. / Från vårdagens glädje hon stängdes, / från solen och himmelen blå, och därför i förtid hon böjdes / och kinden blef fårad och grå. / Men brinner på kinden en rodnad / i hektisk och stickande glöd, / då är det af feber i blodet / som kinden är dunkel och röd."

Berta. Åh, Berta, Berta, Berta! Min kära lilla Berta! Hon är berättarjaget i Maria Gripes Skuggan över stenbänken, ...och de vita skuggorna i skogen samt Skuggornas barn, tillika mina favoritungdomsböcker. Berta var den jordnära människan bland alla hemlighetsmakare, dramaqueens, fascinerande personligheter och skönheter. Berta, berättaren, hon som beskådade. Hon som alltid var lite i bakgrunden, lite vid sidan av. Mer en lyssnare än en talare. Och givetvis tycktes hon ju då lite tråkig, lite konservativ som inte brast ut i jubel för bland annat Carolins nyckfulla upptåg. Carolin var den alla blev förälskade i - förklädd till en ung, stilig storebror till Berta vann hon både Arilds och Rosildas hjärtan. Arild var lugn, filosofisk och begåvad, Rosilda var fantastiskt vacker och dessutom stum. Berta var den grå musen. Kära gamla Berta som alla kunde lita på, som först skulle skyddas från alla hemligheter, sedan var det ändå henne alla tydde sig till. Därför tycker jag att (hur kär jag fortfarande är i Carolin, Arild och Rosilda) att Berta förtjänar mer cred. Hon är inte tråkig. Hon är principfast, rar och jordnära, dessutom är hon otroligt trofast. Man behöver en Berta i sitt liv. Hon förtjänar all upprättelse.

Anna Björk som Berta i teveserien Flickan vid stenbänken

Hedda. Berättarjaget My från Smulklubbens skamlösa systrar av Mian Lodalen i all ära, hon är underbar, men det är nog ändå Hedda som är min favorit. Jag kan tänka mig att många skrattar åt igenkänningshumorn - My är realistisk på ett sätt som kvinnor oftast inte får vara i litteratur - sunkig, fattig, ibland objektifierande - men Hedda är gravt underskattad. Hon är så otroligt skön, det är nästan lite comic relief över henne. Hon är "den snygga, feminina flatan" med ett bullrande skratt, hon är raljant, glad och gapig. Jag vill ha en Hedda!

Jag har en massa andra damer planerade för nästa inlägg. Om någon har något tips får den gärna hojta till. Men jag orkar inte Jane Eyre, och jag kan ingenting om Katnissar och sådär.

Dostojevskij x2

Jag spenderade lite kvalitetstid med Dostojevskij, först inatt och nu bara för en liten stund sedan. Det var kortromanerna Värdinnan och En liten hjälte jag läste (och blev sugen på att köpa efter läsningen, både på grund av verken i sig och på grund av att förlaget Bakhåll har ruskigt tjusiga böcker), två helt olika berättelser som båda gjorde ett starkt intryck på mig.

I Värdinnan kände jag genast igen Dostojevskijs kännetecken - flanören i Sankt Petersburg, feber och feberyrande, besatthet... Här är det den unge Ordynov som är berättelsens huvudperson och flanör. Vid ett kyrkobesök får han syn på en äldre herre och en ung kvinna som gör ett starkt intryck på honom. Av olika omständigheter blir han hyresgäst hos denna udda duo, han får aldrig riktigt reda på vad för en slags relation de två har till varandra och vad kvinnan, Katja, egentligen tycker om mannen, Murin. Ömsom verkar han ha henne i ett järngrepp och ömsom dricker, skämtar och kuttrar de med varandra.
Både Katja och Murin tycks opålitliga, Katjas berättelser överensstämmer inte med varandra, Murin är både karismatisk och skräckinjagande. Är det Ordynovs feberyra som förvirrar honom? Han vet inte ens var han har Katja, hon tog hand om honom när han var sjuk, men är hon syster eller käresta? Stämningen är mycket speciell och tryckande, man känner att det är något som inte riktigt står rätt till och ibland kände jag mig själv nästan som en febersjuk.

En liten hjälte är inte ens sextio sidor lång, men lyckades gripa tag i mig totalt. Det är berättelsen om en elvaårig pojke, puberteten står för dörren och vid en resa till en släkting blir han förälskad i en kvinna, Madame M. Samtidigt finns det en annan kvinna som han både känner sig dragen till och som han skäms inför, hon nämns aldrig vid namn utan är "den blonda", en kontrast till den lugna Madame M, den blonda kvinnan är vild, glad, lite barnsligt busig, hon retas gärna med huvudpersonen - ibland går det över gränsen, som till exempel i början, då hon, trots hans protester, försöker få upp honom i sitt knä.
Det är rysk överklass, referenser till teatern - själva berättelsen känns faktiskt aningen teatralisk -, det är en historia om uppväxt, att hamna i gränslandet mellan barn och vuxen och den motstridighet det innebär, både vad beträffande ens egna känslor och hur man blir sedd och behandlad av omvärlden. Pojkens tankar beskrivs med en underton som är lika delar erotisk och finstämd. En underbar bok, och en överraskning långt över min förväntan.

Nocturno de Chile

Min syster hade hypat denna kortroman för mig, detta tunna textblock nästan helt utan andningspauser där allt bara flyter på i en förunderligt stilfull organiserad röra. Om natten i Chile av min och systers gemensamma älskling Roberto Bolaño.

Señor Bolaño

Fader Sebastián Urrutia ligger på sin dödsbädd, han minns sitt liv, sina vänner, sina uppdrag, poesin han skrev ("Min poesi hade alltid varit apollonisk, för att säga det med ett ord, men det som nu flöt ur min penna var snarare dionysiskt, om jag ska försöka beskriva det. Men egentligen var det ingen dionysisk poesi. Inte demonisk heller"), litteraturen han kritiserade och upphöjde, mötet med Pablo Neruda, som han träffade genom sin vän, litteraturkritikern Farewell, begravningar ("Dagen efter gav vi oss av till kyrkogården. Farewell var mycket elegant. Han liknade ett spökskepp, men han var mycket elegant"), Sordello - vilken Sordello?, en författarinna vars make utförde illegala handlingar i deras gemensamma källare ("Visste ni vad Jimmy gjorde? Ja, fader. Har ni samvetskval? Som alla andra, fader"), han minns de veckor då han gav bland annat Pinochet lektioner i marxism och trodde att han skulle bli förkastad av sina vänner,  allt medan hans "åldrade yngling" står och kritiserar och skriker åt honom. Det är snyggt, det är charmigt, det är djupsinnigt, det är poetiskt, det är sorgligt, det är filosoferande, det är litterärt. Det är, med andra ord, Bolaño.

Den åldrade ynglingen, månne?

"Och jag: Gud finns överallt, också på de mest egenartade platser. Och Farewell: om jag inte hade så ont i magen och vore så berusad skulle jag bikta mig nu på momangen. Och jag: det skulle vara en ära för mig. Och Farewell: eller också så skulle jag ta och släpa med er på toa och sätta på er, så det blir gjort. Och jag: det är inte ni som talar, det är vinet, det är de här skuggorna som oroar er. Och Farewell: rodna inte så, alla vi chilenare är sodomiter. Och jag: alla män är sodomiter, alla bär en sodomit inom sig, inte bara våra landsmän, och en av våra plikter är att övervinna honom, besegra honom, få honom på knä. Och Farewell: ni talar som en som suger kuk."

"Det är påven och en tysk teolog som lugnt sitter och samtalar i ett av rummen i Vatikanen. Plötsligt dyker två franska arkeologer upp, mycket upphetsade och ivriga, och säger till hans helighet att de just varit i Israel och att de har två saker att berätta, en mycket god nyhet och en som nog får betecknas som dålig. Påven bönfaller dem att berätta genast, att inte hålla honom på halster. Fransmännen talar i munnen på varandra och säger att den goda nyheten är att de har funnit den Heliga graven. Den Heliga graven? säger påven. Ja, den Heliga graven. Utan minsta tvivel. Påven gråter av rörelse. Vilken är den dåliga nyheten? frågar han medan han torkar tårarna. Att vi inne i graven hittade Jesu lik."

Inte helt och hållet spöken

När jag, för ett par år sedan, fick syn på novellsamlingen Not exactly ghosts av Sir Andrew Caldecott blev jag genast intresserad av den, både tack vare titeln och texten på baksidan som löd "The mundane becomes horrific, the everyday is unnerving and the commonplace is frightening."
Det är nämligen sådant jag fascineras av och letar efter när jag vill läsa (eller se) skräck, subtilt och krypande snarare än brutalt och blodigt. Inte för att jag har något emot exempelvis riktigt råa skräckfilmer, men de skrämmer mig inte, det är den smått förvrängda verkligheten som är obehaglig.

Jag vet inte varför det dröjde så länge innan jag läste hela; jag minns att jag hade den med mig för kanske två år sedan när jag hälsade på min pappa, och då läste jag novellen A book entry och blev genast imponerad. Den var precis sådär subtil som jag ville ha det, och med en avslutning som gav mig gåshud. Jag har haft med mig boken i väskan flera gånger med intention att läsa den, men det var  inte förrän ett par veckor sedan - denna gången då jag besökte min mamma - som jag faktiskt tog mig igenom hela.
Caldecott fortsatte att imponera. I de flesta av hans noveller byggs stämningen upp långsamt och man får små ledtrådar om vad som kommer att hända, vad som har orsakat händelserna.
De blir lite likartade efter ett tag, berättelserna. Många är stöpta i samma form, men jag känner trots det inte att jag tröttnar. Det är snarare när han avviker från sina signaturelement som novellerna blir sämre - en märklig berättelse om en pojke som tycks tro att han är en råtta. Och en annan om en man som blir galen springer ut i djungeln och karvar i kokosnötter. Då tänkte jag "har farbrodern möjligen blivit senil?" och längtade tillbaka till hans mer typiska noveller.

Helheten är, trots det, utmärkt. Jag kan faktiskt säga att jag älskar denna samling, och jag kommer nog att läsa om flera av novellerna många gånger. Min favorit är nog ändå fortfarande A book entry som jag läste först, men andra favoriter är bland annat A room in a rectory, Autoepitaphy, Decastroland, A victim of Medusa, Authorship disputed, och Seated one day at the organ.

Marshlands

Jag läser Marshlands (Paludes) av André Gide. Det är en satir som handlar om en man med en know-it-all-attityd som skriver en bok för att övertyga folk att de är ignoranta, nöjda med livet trots att de inte borde vara det. Han vill bevisa att det liksom fattas något, de kan inte vara lyckliga, de bara tror att de är det. Vilket faktiskt gör mig själv lite nedstämd, det känns ju vanligare att det är tvärtom.
Gide är rolig. Jag tror att han ofta är det utan att själv inse det, även om just Marshlands är en bok skriven för att vara humoristisk. Han är bra på att skriva satir - Prometheus illbound, som jag nyligen läste om, är märklig och fantastisk. Marshlands blir jag inte lika omedelbart förälskad i, men den är definitivt mer än läsvärd. Han skrev den som ung, och hans tidiga verk såsom de två nämnda och även Jordisk föda har en slags fräschör som är helt fantastisk. Det känns som att de har varit så enkla och lustfyllda att skriva! Som att han bara fått en idé och satt den på pränt direkt, utan att tänka efter för mycket före.

Gide och Bussy

Jag är hemma i mitt familjehem, och när jag skulle åka igår drabbades jag av en total Gidelängtan och hade svårt att bestämma mig för vilken bok som skulle med. Det fick bli Selected letters of André Gide and Dorothy Bussy som jag nu ska sätta tänderna i. Ej bokstavligt, hur mycket jag än älskar Gide. Jag har velat läsa den länge, men det har inte blivit av. Dorothy var Andrés översättare, hon var också författare, så breven ska innehålla diskussioner om både arbete och privatliv. Dorothy var förälskad i André, som inte besvarade hennes känslor. Förordet berättar om hur hon blev otroligt svartsjuk när han skaffade barn med en kvinna som inte var hans fru (av just lusten att bli far, inte av romantisk kärlek, han var homosexuell och hade inget sexliv med sin fru, därför skaffade han barn med en kvinna han var vänskapligt inställd till - modernt, tänker jag). Hon kunde tåla att han var gift och att han var homosexuell, men hon blev förkrossad över tanken på att han skulle kunna lusta efter en kvinna som inte var henne själv. Stackars Dorothy! Och även Gide, som inte ville såra någon, och hans fru, gift med en man som visst älskar henne, men enbart platoniskt. Det här kommer nog bli intressant läsning, tänker mig förtrolighet och vackra brev. Hoppas jag får rätt.

Jag kan inte skriva ordentligt, jag är bergtagen

Jag är så glad! Jag har äntligen läst den där boken jag har drömt (vackra) drömmar om två gånger; We have always lived in the castle av Shirley Jackson. Och. Alltså. Wow. Den var verkligen något alldeles speciellt. Stämningen var suggestiv, tryckande, febrig, neurotisk, eerie, som titeln. Det är hela tiden något som ligger och pyr och bubblar under ytan, något som vill komma upp - något som kanske egentligen inte uppenbarar sig heller, utan är kvar och trycker och skapar ett otroligt mysigt och behagligt obehag. Den var allt vad jag förväntade mig och samtidigt inte vad jag förväntade mig. Det kommer att ta lång tid att sluta tänka på det här. Jag rekommenderar den så varmt. Jag måste äga den.

För övrigt tänkte jag mig bokens båda systrar, Merricat och Constance, som två dockliknande varelser. Merricat som en sliten, hålögd, rufsig och lite smutsig trasdocka, Constance som en rosenkindad, ljuv, ljuvlig porslinsdocka. Och jag tänkte mig dem dessutom med så brittiska dialekter och i en miljö så engelsk att det nästan känns absurt att det är en amerikansk bok. Mitt huvud vägrade liksom inse det, trots att allt egentligen borde ha känts ganska amerikanskt.

Merricat, said Connie, would you like a cup of tea?
Oh no, said Merricat, you’ll poison me.
Merricat, said Connie, would you like to go to sleep?
Down in the boneyard ten feet deep!

Det börjar arta sig

Vertigo förlag tycker att det är roligt om man fotograferar sin samling Vertigo-titlar och skickar dem. Jag vill göra det när jag a) har hittat Golem - var fanken har den gömt sig? och b) har tillgång till en vettig kamera. Som inte är en webcamera alltså.

Hur som haver så är jag stolt ägarinna till följande Vertigo-böcker (inte en jättesamling, men det börjar arta sig!):

Gustaviansk mystik
Hatets sånger 
Köttets poesi 
Köttets poesi 3 (Fjärde midvinterboken. Läste den av någon outgrundlig anledning inte förrän förra helgen. Älskade den!)
Romantiska Fragment
Magister Hoffmann av Håkan Alexandersson
De elvatusen spöna av Guillame Apollinaire
Skändlighetsutställningen av J G Ballard
Den tredje systern-trilogin av Gunnar Blå
Du äter mitt ansikte av Gunnar Blå (Har inte läst något av Blå än, fyndade på rean)
Klumpigheten Redux av Gunnar Blå
Närmare av Dennis Cooper
Kluven av Dennis Cooper
Att smiska hembiträdet av Robert Coover  
Hogg av Samuel R. Delany
Golem av Gustav Meyrink
Berättelsen om O av Pauline Réage
Venus i päls av Leopold von Sacher-Masoch
Sauermugg Redux av Stig Saeterbakken
Segerhuva av Martin Tistedt
Florina av René Vázquez Díaz
Barnahandlerskan av Gabrielle Wittkop
Nekrofilen av Gabrielle Wittkop

Om man hade kunnat...

... ha ett passionerat förhållande med en film hade jag velat ha det med Poetens Blod av Jean Cocteau.

Ur Haschklubben

Opierökningen är beskriven på ett alldeles utsökt och nära nog sinnligt sätt i essän Opiepipan av Theophile Gaultier (finns i Haschklubben av Gaultier och Charles Baudelaire):

Häromdagen fann jag min vän Alphonse Karr nedsjunken på sin divan med ett tänt vaxljus bredvid sig, trots att det var ljusan dag. I handen höll han en pipa av körsbärsträ vars porslinskupan han fyllde med ett slags brun deg som mest påminde om sigillvax. Degen glödde och sprakade i piphuvudet och genom ett litet munstycke av gul bärnsten drog han in röken som sedan spred sig med en lätt doft av orientalisk parfym.
Utan ett ord tog jag pipan från min vän och satte den till munnen.

Orkar inte

 

Orkar inte skriva något passande till välentajn (fast den första bok jag tänker på när jag tänker på något riktigt romantiskt är Alexander min härskare av Mary Renault). Annars, idag; trött och fruktansvärt oromantisk. Orkar ingenting. Skittrött. Sover dåligt. Det var längesedan jag sov. Bomull i hjärnan. Ont i kroppen. Icke-verbal. Måste se om Oz. Fy fan vad bra det är. Klippet är från avsnittet Variety där de sjunger lite. Det är roligt. Speciellt när ärkefienderna Tobias Beecher och Vernon Schillinger sjunger The last duet tillsammans. "I thought they hated eachother!" var en youtubekommentar. Ja, det gör de. Var så säker.
Det finns för övrigt romantik. I Oz alltså. Fin, brutal, sjuklig och destruktiv romantik, mestadels. Precis som vi vill ha det. I teorin.

Finfint

Giovanni

Inte det minsta upprörd

Jag fick ett paket från Vertigo förlag och jag var tvungen att utbrista "Oh, lala!" (fast inte med det vanliga uttalet, utan så som min femåriga syster säger det: oh lalla!). En snygg tygkasse och den så kallade "midvinterboken" som jag fick för att ha gått med i Vertigos Stormtrupper, det vill säga att jag prenumererar på deras utgivning och får rabatt på äldre böcker och annat finfint.

Oh lalla!

Vertigos hemsida

Mindre upprörd

Så jag köpte mig en engelskspråkig utgåva av Les Misérables/Samhällets Olycksbarn. För att gottgöra för min irritation och besvikelse när jag upptäckte att min vackra, svenska utgåva från trettiotalet var delvis stympad (inte abnormt, men det var illa nog).
Egentligen har jag ju förbjudit mig själv att köpa mer litteratur på ett tag (förutom kurslitteratur), men det här var ett legitimt undantag. En icke-slaktad version av Hugos underbara bok ska finnas i mitt hem.

"I want to drink. I want to forget life. Life is the disgusting invention of God-knows-who. It doesn't last and it isn't worth anything. We twist our necks trying to stay alive. Life is a stage setting in which almost nothing is real."

Så talade den gode Grantaire (ur Victor Hugos sagda bok), min älskade fyllbult, min student, mitt alter-ego.

The one and only

Shakespeare, sonett 128

How oft, when thou, my music, music play'st
Upon that blessed wood whose motion sounds
With thy sweet fingers, when thou gently sway'st
The wiry concord that mine ear confounds,
Do I envy those jacks that nimble leap
To kiss the tender inward of thy hand,
Whilst my poor lips, which should that harvest reap,
At the wood's boldness by thee blushing stand!
To be so tickled, they would change their state
And situation with those dancing chips,
O'er whom thy fingers walk with gentle gait,
Making dead wood more blest than living lips,
Since saucy jacks so happy are in this,
Give them thy fingers, me thy lips to kiss.

En illa fjättrad Prometheus

André Gides Prometheus Illbound (eller misbound, beroende på översättning) börjar med att en smal, ung man vid namn Cocles får en hurring av en medelålders korpulent man - en bankir vid namn Zeus - efter ett kort samtal. Sedan presenteras huvudpersonen, Prometheus i ett modernare Paris, och han sitter på ett café där han presenteras för sagda Cocles och en Damocles som av samme bankir fått en check istället för en smäll. Därefter kommer Prometheus örn och tar sig en smakbit av dennes lever. Vilket upplägg.

En fars, en satir, en mytparodi. Prometheus Illbound är en väldigt speciell kortroman med ett budskap - örnen som äter Prometheus (som förmodligen ska föreställa André Gide själv) magrare och klenare föreställer samvetet, moralen. Gide skrev boken som en ganska ung man, ungefär i trettioårsåldern, då han levde efter immoralismen - ett liv där han förkastar sin tidigare självmedvetenhet och religiösa askes för att leva ett sorglöst och fritt liv utan att följa en viss moral, en befrielse från tidigare kedjor som bundit honom. (Det var i ungefär samma veva som Gide, när han var strax över tjugo, började bejaka sin homosexualitet.)
Och Prometheus Illbound är befriande att läsa. Den är kort och koncist, kvick och rolig med underbara formuleringar. "[...] a work of pure intellectual fantasy" står det på baksidan och det kan jag definitivt hålla med om. Jag rekommenderar starkt boken om Prometheus som velar mellan livsåskådningar, om Cocles och hans lycka och framgång trots (eller på grund av?) den oprovocerade smällen i ansiktet och om Damocles och hans förfall efter den till synes värdefulla checken.

"Eagle, vulture or dove" (V. Hugo)