Kvinnliga favoritförfattare

För att fortsätta på temat litteratur och kvinnor. Jag insåg, eller rättare sagt har jag insett det länge, att den stora majoriteten av mina favoritförfattare är män. André Gide, Oscar Wilde, Roberto Bolaño, Jean Genet, Lorca, och så vidare och så vidare. Så jag tycker att några underbara författarkvinnor förtjänar ett omnämnande. Sedan finns det ju massor av böcker som jag älskar som är skrivna av kvinnor, men där jag kanske bara läst en bok, samt författare jag känner på mig att jag kommer att älska men att jag måste läsa mer för att hon ska bli en favorit (jag tittar på dig, Elfriede Jelinek).
En trevlig sak, förresten, med den här listan är att jag insåg att mer än hälften av kvinnorna är queera. Fint!

Herta Müller. Den första bok jag läste av henne var Hjärtdjur, som jag fick av pappa samma år som hon fått Nobelpriset - 2009, då jag låg på sjukhus för första gången. Jag blev direkt hänryckt av hennes vackra språk, det är som poesi mitt i allt det hemska och realistiska hon skildrar. Hon blev väldigt snabbt en favorit, och den bästa boken av henne är i mitt tycke Andningsgunga, som jag beställde direkt efter att jag lånat den på biblioteket eftersom jag kände att jag var tvungen att äga den.

Gabrielle Wittkop. En annan författare med ett otroligt vackert språk. Barnahandlerskan är, som titeln avslöjar, en roman med ett otäckt ämne - barnprostitution på sjuttonhundratalet är ämnet, och trots att det är en omoralisk, oanständig och grym berättelse är det en ren njutning att läsa den. Jag kan inte bestämma mig om jag tycker bäst om den eller om Nekrofilen, även den oanständig och njutbar, men med en slags ömhet som väcker sympati för den ensamme huvudpersonen.

Maria Gripe. Henne har jag nämnt en hel del på bloggen den senaste tiden. Hon var en av mina första favoritförfattare, jag älskade hennes barnböcker, men det var när jag läste Skuggan över stenbänken, ...och de vita skuggorna i skogen och Skuggornas barn som jag verkligen kände att jag avgudade henne. Hon skriver vackert, hennes karaktärer är fantastiska och hon tar sina unga läsare på allvar genom att inte skriva simpelt och förenklat. Ett plus är att hon, genom några citat i ...och de vita skuggorna i skogen väckte mitt intresse för Oscar Wilde när jag var i tio-elvaårsåldern.

Sapfo. Definitivt den mest inflytelserika kvinnliga författaren! Trots att det inte finns mycket kvar av hennes diktning känner jag att hon är en favorit - det lilla som finns är nämligen underbart. Mitt intresse för henne väcktes som queer fjortonåring då jag glatt analyserade Gudars like på en lektion i svenska. Jag älskar hennes fragment, de är vackra i sig själva, och det är på något vis spännande att inte veta hur dikten var menad att se ut.

Sarah Waters. Jag älskar den finstämda, lugna stämningen i hennes böcker som även finns där vid mer dramatiska händelser. Jag tycker mycket om flirten med brittisk viktoriansk litteratur, men i lesbisk tappning. Kärlekshistorierna gör mig alldeles varm i hjärtat, och hon blandar glädje, sorg och allvar på ett väldigt fint sätt. Jag tror att Nattvakten är min favoritbok av henne, den utspelar sig dock inte på artonhundratalet, utan omkring andra världskriget.

Mary Renault. Hon är ytterligare en författare som, när hon beskriver kärlek, gör mig alldeles varm i hjärtat. Liksom Sarah Waters är hennes böcker historiska romaner och oftast queera. De flesta av Renaults böcker utspelar sig i antikens Grekland, och hon blandar kärvhet med skönhet. Min favoritbok av henne är Alexander, min härskare (vars översättning av Inger Edelfeldt jag nästan gillade mer än originalet av någon anledning), en otroligt vacker kärlekshistoria mellan den vackre, persiske eunucken Bagoas och Alexander den Store.

Karin Boye. En underbar författare som både ger mig en varm känsla och som jag blir ledsen av att tänka på, på grund av hennes sorgsna liv. Jag älskar hur varierat hon skrev - himlastormande vackra dikter, en obehaglig dystopi - Kallocain, en berättelse om förälskelse och förvirring - Kris. Åh, Boye...

En massa underbara kvinnor - Del 1.

Efter att ha åkt en lång omväg i en buss började jag tänka på hur mycket jag älskar Hervor i Marianne Cederwalls böcker Svinhugg, Svartvinter, Spinnsidan och Stormsvala. Och så började jag tänka mer, att det finns så otroligt många manliga karaktärer jag är platoniskt förälskade i/icke-platoniskt förälskade i/kan relatera till/vill ha som vänner och så vidare och så vidare. Jag ville göra en lista med enbart kvinnor nu. Inte "starka kvinnor", för jag vet inte vad en stark kvinna innebär. Först tänkte jag förebilder, men förebilder ska man ju liksom se upp till... men lite i den stilen, hur mycket jag än älskar Oscar Wildes Salomé är hon ju något av en röv och platsar inte på just denna lista. Det blir helt enkelt kvinnor som jag tycker förtjänar lite cred. Sådana som man vill ha som polare, sådana som helt enkelt förtjänar lite cred, sådana man ser upp till, sådana man vill bli som och sådana man vill gifta sig med. En komplex samling, som så sig bör.
Jag insåg att jag ville ha med en djäkla massa kvinnor, så för att detta inlägg inte ska bli tjugo meter långt så får det komma en del två också.

Så, utan inbördes ordning:

Hervor Isaksson. Hon figurerar som sagt i Svinhugg, Svartvinter, Spinnsidan och Stormsvala av Marianne Cederwall. Hon är fantastisk, jag hade kunnat prata hur länge som helst om min kärlek till Hervor. Hon är en äldre kvinna, godhjärtad och alldeles underbart kärv samtidigt. Hon kallas Lapplandshäxan, kan allt om olika örter, formler och dylikt, men hon står ändå bastant med båda fötterna på jorden. Hon har fasta principer, men är samtidigt öppensinnad. Hon svär som en sjöman, hon röker som en borstbindare och pimplar både kokkaffe och rödtjut. Och så kompletterar hon sin lite mer osäkra och självmedvetna väninna Mirjam utmärkt. De är ett riktigt radarpar, jag älskar dem båda (och jag längtar både till Hervors Lappland och Mirjams Gotland när jag läser böckerna), men Hervor... Jag vill ha en Hervor i mitt liv.

Emilia. Desdemonas vän och Iagos fru i Shakespeares Othello. Hon tog ingen skit. Hon var realistisk, cynisk, en stark kontrast till den oskyldiga och godtrogna Desdemona (som jag också älskar, jag vill krama och beskydda henne). Desdemona idealiserar Othello medan Emilia i princip säger att Iago är dålig i sängen. Desdemona skulle aldrig bedra sin make "No, by this heavenly light", Emilia verkar ganska obrydd över att Iago antagligen har bedragit henne; "Nor I neither by this heavenly ligt: I might do't as well i'th dark". Hon ser sig inte som "Iagos fru", hon ser sig som Emilia, som människa. Vad hon säger till Desdemona om kvinnor påminner ju starkt om Shylocks berömda monolog om judar. "Why, we have galls, and though we have some grace, / Yet have we some revenge. Let husbands know / Their wives have sense like them: they see and smell, / And have their palates both for sweet and sour / As husbands have."

Anna Patrick som Emilia i Oliver Parker's Othellofilmatisering

Lily. Lily är den ena berättaren i Dash and Lily's book of dares av Rachel Cohn och David Levithan, en feel good-ungdomsbok där hipstern Dash och Lily ger ledtrådar och utmaningar till varandra via en anteckningsbok som Lily placerade ut i en bokhandel. Lily är en frisk fläkt, en charmig, originell och "quirky" sextonåring - och då inte sådär konstlat quirky, utan hon är verkligen det. Inte någon stereotyp "obnoxious" tonårstjej, och inte heller den här trista, bleka huvudpersonen som alltför många ungdomsböcker lider av. Och så är hon galen i julen och kallas Shrilly av sin bror. Bara det. (Tack så mycket, syster, för tipset!)

Leon Larssons Sångmö. Leon Larsson var en svensk arbetardiktare i början på nittonhundratalet, han var mycket politisk, och jag tycker definitivt att hans sångmö passar in i min lista. Här är ungefär halva dikten: "Min sångmö är icke som andra, / en ungmö af kvitter och skratt; / nej, hon är en kvinna av mörkret, en dotter av kyla och natt. / Hon lärde sig aldrig att skratta /och fostrades icke i lek, / och aldrig i lifvet hon kände till lyckliga människors smek. / Från vårdagens glädje hon stängdes, / från solen och himmelen blå, och därför i förtid hon böjdes / och kinden blef fårad och grå. / Men brinner på kinden en rodnad / i hektisk och stickande glöd, / då är det af feber i blodet / som kinden är dunkel och röd."

Berta. Åh, Berta, Berta, Berta! Min kära lilla Berta! Hon är berättarjaget i Maria Gripes Skuggan över stenbänken, ...och de vita skuggorna i skogen samt Skuggornas barn, tillika mina favoritungdomsböcker. Berta var den jordnära människan bland alla hemlighetsmakare, dramaqueens, fascinerande personligheter och skönheter. Berta, berättaren, hon som beskådade. Hon som alltid var lite i bakgrunden, lite vid sidan av. Mer en lyssnare än en talare. Och givetvis tycktes hon ju då lite tråkig, lite konservativ som inte brast ut i jubel för bland annat Carolins nyckfulla upptåg. Carolin var den alla blev förälskade i - förklädd till en ung, stilig storebror till Berta vann hon både Arilds och Rosildas hjärtan. Arild var lugn, filosofisk och begåvad, Rosilda var fantastiskt vacker och dessutom stum. Berta var den grå musen. Kära gamla Berta som alla kunde lita på, som först skulle skyddas från alla hemligheter, sedan var det ändå henne alla tydde sig till. Därför tycker jag att (hur kär jag fortfarande är i Carolin, Arild och Rosilda) att Berta förtjänar mer cred. Hon är inte tråkig. Hon är principfast, rar och jordnära, dessutom är hon otroligt trofast. Man behöver en Berta i sitt liv. Hon förtjänar all upprättelse.

Anna Björk som Berta i teveserien Flickan vid stenbänken

Hedda. Berättarjaget My från Smulklubbens skamlösa systrar av Mian Lodalen i all ära, hon är underbar, men det är nog ändå Hedda som är min favorit. Jag kan tänka mig att många skrattar åt igenkänningshumorn - My är realistisk på ett sätt som kvinnor oftast inte får vara i litteratur - sunkig, fattig, ibland objektifierande - men Hedda är gravt underskattad. Hon är så otroligt skön, det är nästan lite comic relief över henne. Hon är "den snygga, feminina flatan" med ett bullrande skratt, hon är raljant, glad och gapig. Jag vill ha en Hedda!

Jag har en massa andra damer planerade för nästa inlägg. Om någon har något tips får den gärna hojta till. Men jag orkar inte Jane Eyre, och jag kan ingenting om Katnissar och sådär.

Barndomsfavoriter

Med mitt ibland maniska läsande kommer det väl inte som någon större överraskning att jag slukade böcker som maränger även som barn. Jag har haft ett litet projekt med mig själv, strax innan jag återuppväckte denna blogg, nämligen att läsa om böcker som gjort starkt intryck på mig som barn och yngre tonåring. Det har varit väldigt givande, speciellt omläsningen av Margaret Mahys Trixarna som var min favoritbok när jag var tio år gammal. Undertonen är ganska erotisk och ibland blev jag lite förbryllad över att en tioåring kunde ha så stor behållning av den - den lämpar sig bättre för femton-sextonåringar och uppåt skulle jag säga idag.
Det är ungdomsböcker i stil med den jag fortfarande har behållning av idag - välskrivna, drömska där författaren tar läsaren på allvar trots att det är en ung människa. Som inte förenklar, som inte använder sig av ett banalt språk. Det bästa exemplet är nog ...och de vita skuggorna i skogen (och de andra böckerna i samma serie) av Maria Gripe, den var underbar när jag var elva och den är underbar idag. Och det är nog därför jag har så svårt att bedöma böcker för barn i lågstadieåldern. För där måste ju författaren ta hänsyn till att läsarna är väldigt unga, språket kan inte bli för invecklat, boken kan inte vara alltför tjock...
Jag läste nyligen om tre favoriter från lågstadieåldern, Glasblåsarns barn av Maria Gripe och Önskehäxan av hennes dotter Camilla Gripe, som jag först läste när jag var sju år gammal, samt Häxorna av Roahld Dahl som jag läste när jag var nio. Hm. Häxtema. Vilken slump, för jag var väl inte mer intresserad av häxor än gemene barn.

Maria Gripe, trés stilig

Hur som haver. Glasblåsarns barn, som handlar om de två barnen Klara och Klas och deras försvinnande var mysig att läsa om. Jag mindes den dock som mindre koncis, mer detaljrik - som att vissa saker borde ha broderats ut mer. Det är därför jag är så usel på att läsa barnböcker, jag tänker "den här historien var ju fin, men vilken underbar saga det hade varit om författaren hade ägnat ännu mer tid på det... och det... och den scenen borde ju vara längre". Men det var en fin barnbok och ett kärt återseende. Vissa detaljer älskade jag - häxan Flaxa Mildväder och hennes ömsinta stränghet, hennes korp Kloke som blir naiv och fjompig efter att ha förlorat sitt "nattöga" som gjorde att han såg de mörkare sakerna i livet, nu hade han alltså det bara ljusa, glada "dagögat" kvar. Hertiginnan som fick varenda önskan uppfylld och därför inte kunde le. Hur barnen till slut inte kunde se sina egna spegelbilder i Härskarens hem. Fadern Albert som inte blåste annat än tårformat glas när han saknade sina barn, han var en djupt gripande karaktär. Maria Gripes böcker är alltid fint skrivna, och jag älskar Harald Gripes illustrationer.

Den andra boken jag läste, Önskehäxan,  mindes jag inte mycket av före omläsningen, jag lånade den på biblioteket flera gånger, jag är ganska säker på att jag var sju år gammal vid ett tillfälle, men jag var i varje fall mellan sex och åtta när jag läste den. Camilla Gripe var en av favoritförfattarna när jag gick i första klass, jag minns titlar såsom Spöken - hjälp, Klara Selma Matilda, Bortbytingarna och Den splittrade bilden. (Den sistnämnda älskade jag när jag var i nio-tioårsåldern, den finns någonstans på mammas vind, jag vill väldigt gärna läsa om den också.) Vad jag är usel på att komma till saken idag!
Önskehäxan är i alla fall en bok om en flicka, Liselott, som tappar sin lyckosten i en önskedamm, och när hon går i för att leta efter den stoppar hon på sig några av mynten som andra slängt i. Önskningarnas häxa, en riktig trickster, tycker att man inte bör lägga beslag på andra människors önskningar och ger Liselott en rad prövningar för att ställa allt till rätta. Jag mindes som sagt i princip ingenting, men jag hade för mig att det fanns en man som spelade dam med råttskallar. Jag tänkte att jag antagligen hade fel eftersom jag jämt råkar minnas oskyldiga barnberättelser som mycket mörkare än vad de är (de malde ner människor i Olssons pastejer och använde i pastejerna, och Till vildingarnas land var en saga om ond, bråd död) - men till min lycka fanns det en man som spelade dam med råttskallar. Just den delen av berättelsen gillade jag bäst, när Liselott var i en gammal borg där det fanns själar som ville bli fria.
Önskehäxan var ju definitivt mindre "djup" än barnböckerna hennes mamma skrev, men det är ju en smaksak - själv gillade jag båda stilar när jag var liten. Det var ett kärt återseende, en mysig bok. Och så fanns det söta (talande) katter i den. Och en hund (ej talande), men jag gillar inte hundar.

Roald Dahl, Roald Dahl, Roald Dahl... suck och stön. Min älsklingars älskling (tillsammans med Maria Gripe) när jag var en liten sprätt. Och ja, jag älskadeTim Burton som fjortonåring. Häxorna var min favoritbok av Dahl, jag gillade blandningen mellan humor och skräckig spänning, jag vill minnas att jag rös till vid ett par tillfällen. Roald Dahl var misogyn. Man kan tycka vad man vill om hans böcker, men misogyn var han definitivt. Och jag kan inte separera hans privata åsikter med hans verk när hans sexistiska åsikter lyser igenom i Häxorna. Häxor har inga tår. Det gör ont att gå i högklackat. Varför går de inte i bekväma skor? För att det skulle väcka misstankar - alla kvinnor älskar ju högklackat. Det är klart att det är en pojke som äger mössen, en flicka skulle aldrig få för sig att skaffa möss. Alla kvinnor är rädda för möss och hoppar upp på stolar. Och det är avskyvärt att tänka sig en skallig kvinna. Nej alltså. Det var roligt att överhäxan "prrrrratade såhärrrrrr" hela tiden, Quentin Blakes illustrationer är charmiga och farmorns och pojkens relation var gullig. Men annars. Äsch. Jag orkar inte riktigt. Det var trevligt att läsa om den, den var inte dålig, men jag blev trött.

Citat ur Häxorna, absolut inte taget ur sin kontext:
"Baaajs!" vrålade häxorna. "Baaajs! Baaajs! Baaajs!"

Tematrio om jänkare

Lyran tycker: Berätta om tre romaner/texter skrivna av författare från USA!

1. The sluts av Dennis Cooper. En otroligt obehaglig bok av en författare med en otroligt obehaglig fantasi. Här handlar det om berättelserna, eskapaderna och mytbildningarna om och med och kring en ung manlig eskort på en websida. Fullt av opålitliga berättare. En väldigt mörk, pervers och sällsamt poetisk roman. Coopers bästa, enligt mig. Jag mår dåligt och njuter på samma gång.

2. I en klass för sig av Curtis Sittenfeld  är en bok om en osäker liten fröken som vänder kappan efter vinden. Utnyttjar och låter sig utnyttjas. Stackars lilla naiva skitunge! Jag bannar och tycker synd om. Jag läste den när jag var sexton och tyckte mycket om den. Jag kände för att skriva ungdomsromaner efter att ha läst den. Och just nu har jag faktiskt ett sug efter samma sak.

3. Ibland bara måste man av David Levithan. Jänkarna är visst bra på att skriva om ungdomar! Så det fick bli den sötaste, raraste ungdomsboken jag vet. För att väga upp läskiga Cooperkaraktärer och egoistiska Curtiskaraktärer. En liten gay-utopi!

Tematrio om mammor

Berätta om tre minnesvärda mammor ur litteraturen! 

1. Fantines tragiska öde i Samhällets Olycksbarn av Victor Hugo. Hon har inte råd att sköta om sin dotter Cosette så hon måste lämna bort henne vid tidig ålder - till en familj som, utan Fantines vetskap, missköter henne och behandlar henne som gratisarbete samtidigt som de snyltar på Fantines pengar genom att ljuga om att Cosette är allvarligt sjuk och kommer att dö om hon inte får dyr medicin. Efter att ha fått sparken från fabriken där hon arbetade blir hon tvungen att prostituera sig och dessutom sälja sitt vackra, långa hår och sina framtänder. Allt för en medicin som egentligen inte ens kommer att bli köpt. Det som berör mig allra mest är när Fantine är riktigt sjuk och tror att hon kommer hinna träffa Cosette innan hon själv går bort. Sorgligt så det förslår.

2. Ett lika sorgligt öde väntar Esmeraldas mamma i Ringaren i Notre Dame. Hugo kunde det där med att skriva riktiga snyftare! Esmeraldas mamma hette Paquette de Chantefleurie och var en ung moder som älskade sin dotter Agnes, som Esmeralda egentligen var döpt till, över allt annat. När flickan blev bortrövad av zigenare blev Chantefleurie galen av sorg och begav sig till Paris och levde som botgörerska i en cell som kallades för Råtthålet. Hon hatade zigenare över allt annat och skrek ofta ut sin avsky, speciellt mycket avskydde hon en ung, vacker zigenerska som skulle varit i hennes dotters egen ålder. Ja, det är ganska uppenbart vem denna "zigenerska" egentligen är. Och de får träffa varandra, de får veta att de faktiskt är mor och dotter. I en scen som, trots att nästan alla dör som flugor i denna roman, är den sorgligaste av alla.

3. Den mystiska Lydia Stenstierna från ...och de vita skuggorna i skogen och Skuggornas Barn av Maria Gripe. Hon som målade sig själv som Ofelia i vattengraven, för att sedan iscensätta sitt eget självmord på samma vis och låta alla på slottet Rosengåva tro att hon är död, trots att hon irrar kring som en osalig ande och håller koll på sina två barn, de nu vuxna Arild och Rosilda. Inte konstigt att Rosilda ser mystiska vita kvinnogestalter.

Annars är ju en självklar favoritmamma, och den betydligt mindre tragisk sådan, Lovis i Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter. Om jag får barn vill jag bli precis som henne, hon är en underbar kvinna.

Tematrio om Malmö

Berätta om 3 böcker/texter av författare från din hemtrakt eller om romaner som utspelar sig i din hemstad!  (Säger Lyran.)

1. Jag bloggade ju glatt om en arg bok för någon dag sedan, Hatets sånger om tidig svensk socialistisk diktning. Den man som skrivit flest dikter i denna bok hette Leon Larson och han föddes i Malmö. Han var proletärförfattare och anarkist. Hans dikter är fantastiska, revolutionära, arga och ofta obehagliga. Jag fäste mig vid en rebellisk en om hans sångmö.

Min sångmö är icke som andra,
en ungmö av kvitter och skratt;
nej, hon är en kvinna från mörkret,
en dotter af kyla och natt.

2. Ulrica Lidbo kommer tydligen från Malmö. Hon skrev en ungdomsbok som jag lånade av min syster, Decembergatans hungriga andar. Den är väldigt snyggt skriven, obehaglig, gripande och känns riktigt, riktigt äkta. Huvudpersonen växlade jag mellan att ha största sympati för och känna att hon var en egocentrisk, elak och känslolös skitunge. Vilket förstås gör allt mer äkta. För hon är ju inte elak. Inte egentligen. Hon är ju ingen skitunge. Hon mår bara överdjävligt och är fjorton år gammal. Jag vet själv att man inte alltid blir så trevlig och osjälvisk när man har ätstörningar. Speciellt inte när hormonerna rusar i kroppen.

3. Kalla det vad fan du vill av Marjaneh Bakhtiari utspelar sig i Malmö och jag hittar många gator och områden jag känner igen, besöker regelbundet eller till och med bor i. Boken är befriande och underhållande, den driver med alla, och det tycker jag är fint.