Barndomsfavoriter

Med mitt ibland maniska läsande kommer det väl inte som någon större överraskning att jag slukade böcker som maränger även som barn. Jag har haft ett litet projekt med mig själv, strax innan jag återuppväckte denna blogg, nämligen att läsa om böcker som gjort starkt intryck på mig som barn och yngre tonåring. Det har varit väldigt givande, speciellt omläsningen av Margaret Mahys Trixarna som var min favoritbok när jag var tio år gammal. Undertonen är ganska erotisk och ibland blev jag lite förbryllad över att en tioåring kunde ha så stor behållning av den - den lämpar sig bättre för femton-sextonåringar och uppåt skulle jag säga idag.
Det är ungdomsböcker i stil med den jag fortfarande har behållning av idag - välskrivna, drömska där författaren tar läsaren på allvar trots att det är en ung människa. Som inte förenklar, som inte använder sig av ett banalt språk. Det bästa exemplet är nog ...och de vita skuggorna i skogen (och de andra böckerna i samma serie) av Maria Gripe, den var underbar när jag var elva och den är underbar idag. Och det är nog därför jag har så svårt att bedöma böcker för barn i lågstadieåldern. För där måste ju författaren ta hänsyn till att läsarna är väldigt unga, språket kan inte bli för invecklat, boken kan inte vara alltför tjock...
Jag läste nyligen om tre favoriter från lågstadieåldern, Glasblåsarns barn av Maria Gripe och Önskehäxan av hennes dotter Camilla Gripe, som jag först läste när jag var sju år gammal, samt Häxorna av Roahld Dahl som jag läste när jag var nio. Hm. Häxtema. Vilken slump, för jag var väl inte mer intresserad av häxor än gemene barn.

Maria Gripe, trés stilig

Hur som haver. Glasblåsarns barn, som handlar om de två barnen Klara och Klas och deras försvinnande var mysig att läsa om. Jag mindes den dock som mindre koncis, mer detaljrik - som att vissa saker borde ha broderats ut mer. Det är därför jag är så usel på att läsa barnböcker, jag tänker "den här historien var ju fin, men vilken underbar saga det hade varit om författaren hade ägnat ännu mer tid på det... och det... och den scenen borde ju vara längre". Men det var en fin barnbok och ett kärt återseende. Vissa detaljer älskade jag - häxan Flaxa Mildväder och hennes ömsinta stränghet, hennes korp Kloke som blir naiv och fjompig efter att ha förlorat sitt "nattöga" som gjorde att han såg de mörkare sakerna i livet, nu hade han alltså det bara ljusa, glada "dagögat" kvar. Hertiginnan som fick varenda önskan uppfylld och därför inte kunde le. Hur barnen till slut inte kunde se sina egna spegelbilder i Härskarens hem. Fadern Albert som inte blåste annat än tårformat glas när han saknade sina barn, han var en djupt gripande karaktär. Maria Gripes böcker är alltid fint skrivna, och jag älskar Harald Gripes illustrationer.

Den andra boken jag läste, Önskehäxan,  mindes jag inte mycket av före omläsningen, jag lånade den på biblioteket flera gånger, jag är ganska säker på att jag var sju år gammal vid ett tillfälle, men jag var i varje fall mellan sex och åtta när jag läste den. Camilla Gripe var en av favoritförfattarna när jag gick i första klass, jag minns titlar såsom Spöken - hjälp, Klara Selma Matilda, Bortbytingarna och Den splittrade bilden. (Den sistnämnda älskade jag när jag var i nio-tioårsåldern, den finns någonstans på mammas vind, jag vill väldigt gärna läsa om den också.) Vad jag är usel på att komma till saken idag!
Önskehäxan är i alla fall en bok om en flicka, Liselott, som tappar sin lyckosten i en önskedamm, och när hon går i för att leta efter den stoppar hon på sig några av mynten som andra slängt i. Önskningarnas häxa, en riktig trickster, tycker att man inte bör lägga beslag på andra människors önskningar och ger Liselott en rad prövningar för att ställa allt till rätta. Jag mindes som sagt i princip ingenting, men jag hade för mig att det fanns en man som spelade dam med råttskallar. Jag tänkte att jag antagligen hade fel eftersom jag jämt råkar minnas oskyldiga barnberättelser som mycket mörkare än vad de är (de malde ner människor i Olssons pastejer och använde i pastejerna, och Till vildingarnas land var en saga om ond, bråd död) - men till min lycka fanns det en man som spelade dam med råttskallar. Just den delen av berättelsen gillade jag bäst, när Liselott var i en gammal borg där det fanns själar som ville bli fria.
Önskehäxan var ju definitivt mindre "djup" än barnböckerna hennes mamma skrev, men det är ju en smaksak - själv gillade jag båda stilar när jag var liten. Det var ett kärt återseende, en mysig bok. Och så fanns det söta (talande) katter i den. Och en hund (ej talande), men jag gillar inte hundar.

Roald Dahl, Roald Dahl, Roald Dahl... suck och stön. Min älsklingars älskling (tillsammans med Maria Gripe) när jag var en liten sprätt. Och ja, jag älskadeTim Burton som fjortonåring. Häxorna var min favoritbok av Dahl, jag gillade blandningen mellan humor och skräckig spänning, jag vill minnas att jag rös till vid ett par tillfällen. Roald Dahl var misogyn. Man kan tycka vad man vill om hans böcker, men misogyn var han definitivt. Och jag kan inte separera hans privata åsikter med hans verk när hans sexistiska åsikter lyser igenom i Häxorna. Häxor har inga tår. Det gör ont att gå i högklackat. Varför går de inte i bekväma skor? För att det skulle väcka misstankar - alla kvinnor älskar ju högklackat. Det är klart att det är en pojke som äger mössen, en flicka skulle aldrig få för sig att skaffa möss. Alla kvinnor är rädda för möss och hoppar upp på stolar. Och det är avskyvärt att tänka sig en skallig kvinna. Nej alltså. Det var roligt att överhäxan "prrrrratade såhärrrrrr" hela tiden, Quentin Blakes illustrationer är charmiga och farmorns och pojkens relation var gullig. Men annars. Äsch. Jag orkar inte riktigt. Det var trevligt att läsa om den, den var inte dålig, men jag blev trött.

Citat ur Häxorna, absolut inte taget ur sin kontext:
"Baaajs!" vrålade häxorna. "Baaajs! Baaajs! Baaajs!"