Planering för revisitation av mina värsta läsupplevelser aka mer pornografi

Jag läste båda vid samma tillfälle; jag var i övre tonåren, sjuk, sömnlös och gjorde ingenting annat än att gå till biblioteket och sedan läsa hela nätterna (förutom att prata nätterna långa med vänner via msn). Den första har jag redan nämnt ett par gånger på bloggen; Lust av Elfriede Jelinek, som jag enbart blev illa till mods och äcklad av. En bok som jag förmodligen skulle ha uppskattat betydligt mer idag, när jag vet vad jag har att förvänta mig - dessutom har allt annat jag läst av Jelinek fallit mig mycket väl i smaken.
Den föreföll mig inte bara äcklig, utan även... snårig. Jag skummade i princip igenom den (eller åtminstone så läste jag den i ultrarapid till skillnad från mitt vanliga rapid) och jag kan ärligt säga att jag inte minns någonting av den. Jag planerar att låna den på biblioteket när jag läst klart Pianolärarinnan.

Den andra boken läste jag också ut väldigt snabbt. Jag minns betydligt mer av den, men jag lyckades visst förtränga alla de värsta sakerna, där minns jag bara bits and pieces. Som ormen. Och det bultande hjärtat. Det är alltså De 120 dagarna i Sodom av Markis de Sade jag pratar om. Jag tyckte väl inte att det var en dålig bok, men jag räknade ändå den till en av de värsta upplevelserna eftersom jag, särskilt mot slutet, där jag förträngt så mycket, mådde så otroligt dåligt av allt. All brutalitet, död, misshandel som på något vis skulle vara "sensuell", jag tyckte allt var vidrigt... och det var ju det som var meningen. Att det skulle vara vidrigt, men det var skrivet som att det skulle vara upphetsande, och det hade jag svårt för. Jag blev illa berörd av att de flesta var där mot sin vilja, men det jag verkligen hade aversioner mot var det faktum att huvudpersonerna fann det upphetsande med "lekar" med dödlig utgång. (Det var därför jag mådde så djävla dåligt när jag läste Dennis Coopers Kluven kanske ett halvår senare.)
Sedan hjälper det ju inte att jag a) var djupt deprimerad vid tillfället och b) sömnlös, och då blir ju en, eller åtminstone jag, mer lättpåverkad av intryck och stimuli och känslorna slår bakut.

Jag hade för mig att boken var taffligt skriven, det vill säga att de bara radade hemskhet på hemskhet och blandade in lite berättelser från de prostituerade historieberättarna då och då. Jag har lånat boken igen, jag har inte läst den, men jag har bläddrat, och inte verkar den dåligt skriven i alla fall. Äcklig och ond och omoralisk, men inte dåligt skriven. Egentligen lånade jag boken för att läsa det fragmentariska slutet (han hann aldrig skrivit klart hela, så slutet är bara perversioner som radas på varandra, den ena hemskare än den andra och de flesta med dödlig utgång) av morbid nyfikenhet, men nu vill jag nästan läsa om hela.

"Antinoüs, han hette så eftersom han liksom Hadrianus passive sodomit förenade världens vackraste pitt med den mest vällustiga röv vilket är mycket sällsynt, var bärare av ett redskap som var åtta tum i omkrets och tolv tum långt. Han var trettio år och hade världens snyggaste ansikte."
Antinoüs, alltså. Världens vackraste ansikte och pitt. Må han skatta sig lycklig.

Ur Elfriede Jelineks Pianolärarinnan:

HON vänder sig flera gånger om efter den fullständigt desorienterade damen, innan HON slår in på en välbekant väg till ett välbekant hem. HON hånskrattar då åt damen, glömsk av att HON om ett par minuter ska brännas till en askhög under den moderliga skärbrännarens heta låga eftersom hon har kommit hem för sent. Därvid kommer inte konsten att kunna trösta HENNE, trots att mycket påstås om konsten, framför allt att den är en trösterska. Ibland frambringar den dock i första hand lidandet.

Älskarinnorna

Det är en Mycket Munter Bok, Elfride Jelineks Älskarinnorna. Berättelsen om Brigitte och Paula. De vill uppnå lycka, och eftersom de är kvinnor är det ju självklart hur denna lycka uppnås, nämligen genom äktenskap. Paula söker kärlek. Brigitte söker framgång och ekonomisk stabilitet. Paula har fått upp ögonen på Erich, en riktig drömprins med ett fagert anlete, och Brigitte suktar efter Heinz, en äkta karlakarl. Och sluga som de är lyckas de med att få de karlar de vill ha genom kvinnlig list, nämligen att bli med barn och därmed tvinga de stackars arma karlslokarna att ingå äktenskap med dem. Annars skulle det ju avlas oäktingar, för abort är tvi och finns inte på kartan, en ogift mor... Kommer inte på fråga!
Paula förför slugt fyllbu... jag menar den härligt dekatente drinkaren Erich och blödningar och smärta kommer ur hennes fi... vänta ett tag, jomenvisst, det måste ha varit skönt. Redan efter denna finstämda första gång blir Paula gravid, som en ung och spänstig flicka på inte ens sexton år, som sig bör.
Brigitte är redan älskarinna till Heinz, även hon blir till slut befruktad av denne underbare mans fina säd, även de delar som gör henne till kvinna fungerar och får henne därmed också att bli det ädlaste en (gift) kvinna kan bli - moder. Slutet gott, allting gott!

...nej. Låt oss nu spola tillbaks det här lite. Det är alltså en roman om förtryck - hur kvinnor och flickor indoktrinerades (vilket tyvärr fortfarande förekommer, kanske inte till lika stor del ekonomiskt, men det råder fortfarande en stark tvåsamhetsnorm och kvinnor som väljer bort barn ifrågasätts) till att tro att den enda vägen till ett rikt liv var genom en man, att leva genom sin man, att inte vara sin egen person, ingen hel person förrän en karl fanns med i bilden.
Det är en bok om kvinnor som böjs och böjs tills de nästan bräcks under patriarkatet - inte för att de är korkade, utan för att de har växt upp i ett samhälle där detta är norm. Detta är vad de har fått lära sig sedan barnsben. Så Är Det. Det förekommer inte en "män är svin"-jargong i boken, det är inte vad det handlar om. (Det känns trist att jag ens måste ta upp det, men det finns så många fördomar om feministiska verk att jag känner att jag behöver en brasklapp.) Det finns gott om vidriga män i romanen. Det finns även gott om vidriga kvinnor. Och huvudpersonerna är varken madonnor eller horor - snarare symboler (inte för att "madonnor" och "horor" inte är det).
Hade det inte varit för det finurliga språket, sarkasmerna och den svarta humorn hade detta varit en mycket tung och jobbig roman att ta sig igenom. Det gör fortfarande ont, men läsningen blir aldrig sådär kvävande deprimerande. Man blir arg, men man får någon slags distans. Rekommenderas!

Pondus, säger jag bara

"paulas ynkliga lilla mage som snart kommer att vara tjock och svullen så att man för samma summa pengar skulle få många fler kilo paula, bjuds ut på auktion. men det är ingen som vill ha den. hos en gris vore det en enorm värdestegring. hos paula är det ett tecken på att hon var lätt att få, för lätt, och därför nu är så mycket svårare att bli av med."

Tranströmer på engelska

Citoyens

 

The night after the accident I dreamed of a pock-marked man,
Wandering in the alleys, singing.
Danton!
Not the other one - Robespierre never strolls about like that.
Every morning Robespierre powders, preens, washes himself, painstakingly and for an hour,
The rest of the day is dedicated to the People.
In the paradise of pampleths, among the machines of virtue.
Danton-
or whoever wore his mask-
stood as if he was standing on stilts.
I saw his face from below:
scarred and moon-shaped,
half of it light, half of it dark.
I wanted to speak.
My chest is heavy, the plumb
that sets the clocks going,
hands twisting: year one. Year two.
An acrid smell of sawdust.
And, as always in my dreams, no sun.
But the very walls shone,
lit up the alleys curling
down to the waiting room, the curved room,
the waiting room where we all…

Marshlands

Jag läser Marshlands (Paludes) av André Gide. Det är en satir som handlar om en man med en know-it-all-attityd som skriver en bok för att övertyga folk att de är ignoranta, nöjda med livet trots att de inte borde vara det. Han vill bevisa att det liksom fattas något, de kan inte vara lyckliga, de bara tror att de är det. Vilket faktiskt gör mig själv lite nedstämd, det känns ju vanligare att det är tvärtom.
Gide är rolig. Jag tror att han ofta är det utan att själv inse det, även om just Marshlands är en bok skriven för att vara humoristisk. Han är bra på att skriva satir - Prometheus illbound, som jag nyligen läste om, är märklig och fantastisk. Marshlands blir jag inte lika omedelbart förälskad i, men den är definitivt mer än läsvärd. Han skrev den som ung, och hans tidiga verk såsom de två nämnda och även Jordisk föda har en slags fräschör som är helt fantastisk. Det känns som att de har varit så enkla och lustfyllda att skriva! Som att han bara fått en idé och satt den på pränt direkt, utan att tänka efter för mycket före.

Andningsgunga

Ett straffläger i Sovjetunionen, folk sliter hårt, hungrar, dör - och mitt i allt detta - underbar poesi. Jag tror absolut att det är dags för en omläsning av Herta Müllers Andningsgunga om Leopold (baserad på Oskar Pastior), en tyskspråkig rumänsk ung man, och hans upplevelser vars vidrigheter inte döljs av det vackra språket och poesin. Snarare förhöjs upplevelsen, man kan känna, lukta, smaka.
När jag hade läst boken för första gången (jag läste den på stadsbiblioteket för ungefär tre år sedan) kände jag att jag var tvungen att köpa den, den gav mig en alldeles besynnerlig känsla. Absolut en av mina favoritböcker.

"Alltsedan vi som skinn- och benmän och skinn- och benkvinnor blivit könlösa för varandra parade sig hungerängeln med alla, den bedrog även det kött som han nyss bestulit oss på, och släpade allt fler löss ned i våra sängar."

Atemschaukel

André Gide

Jag räknade mina André Gide-böcker (alltså böcker av eller om honom). Fyrtionio stycken. Det kändes både fint (jag trodde det var färre) och otillfredsställande. Varför fyrtionio? Varför inte femtio? Varför detta udda tal? Jag behöver tänka på mer relevanta saker.
Men jag ska hälsa på familjen nu i ett par dagar. Kanske komponerar min yngsta syster fler arga sånger till min ära?

Kvinnor, sex och äckel

Jag insåg att jag nog borde läsa mer av Elfriede Jelinek. Eller, det har jag väl insett ett ganska bra tag, åtminstone sedan jag såg den underbara filmatiseringen (av Haneke!) av boken Pianolärarinnan, eller Pianisten som filmen ooriginellt nog fick heta. Men jag insåg att jag kanske till och med borde läsa om Lust, vilken är den enda bok jag läst av henne, och som inte direkt gav mig mersmak. Det var fyra år sedan, och jag tyckte att den var märklig och äcklig. Jag tänker att den fortfarande lär vara det, men jag kanske kan uppskatta det på ett annat sätt, nu när jag vet vad jag har att vänta mig, och när jag vet att hon faktiskt även siktade på att skriva en just "äcklig" bok, hennes intention var tydligen att skriva något värre än Batailles Ögats historia (som jag inte har läst, men som jag väldigt gärna vill läsa).
Jag läser en hel del erotisk litteratur, inte för att bli upphetsad, för det blir jag inte, men för att jag finner det intressant, psykologin bakom, människans sexuella samspel, märkliga drifter och hur pass olika folk skriver om sex. Men jag har läst för lite av kvinnor, med kvinnliga huvudpersoner. Och är Pianolärarinnan lika bra som dess filmatisering (och jag vet ju vad man brukar säga, "läs boken istället", även om det givetvis finns undantag, eller bättre: böcker och filmer i samspel, där båda kompletterar varandra, kanske är mycket olika, där båda behövs, där de är lika bra fast på olika sätt) så kommer jag att älska den.

Lust

En annan bok (om kvinnor och sex) som på flera ställen äcklade mig (de värsta partierna hade inte med sex att göra, utan handlade dels om en fågel som kraschade mot en fönsterruta - jag hade en aversion mot fåglar i minst ett år efteråt - och om en tjurfäktning) var Den avklädda bruden, skriven av Nikki Gemmel, men publicerad anonymt eftersom hon märkte av en viss självcensur när hon skrev under eget namn. Jag läste den när jag var sexton, så det är hög tid att läsa om den och se hur och om min uppfattning ändrats. Jag tyckte väldigt bra om den då. Jag vet att både min mamma och min mormor försökt sig på den (vem som rekommenderade den till dem minns jag dock inte, men de visste inte att jag hade läst den något år tidigare, och ingen av dem hade ens lagt den vidriga scenen med fågeln på minnet), den föll dem inte i smaken, vilket jag förvisso kan förstå, även om jag tyckte om den varierade mina känslor under läsningen, och det är definitivt en annorlunda, för att inte säga aningen märklig (trots det verklighetsnära temat, en hemmafru som upptäcker sin sexualitet och sina egna lustar genom utomäktenskapliga förhållanden) roman.

Vad som gör mig bestört är att läsa folks recensioner om den på sidan goodreads. Givetvis får man tycka vad man vill, och jag märkte ju själv att det inte var en bok som skulle kunna passa vem som helst, men folk (främst kvinnor, vilket kanske är extra ledsamt) är extremt trångsynta och dömande, den namnlösa huvudpersonen kallas "hora" och "rövhål", ingen tycks förstå hur en kvinna kan vilja ha oromantiskt gruppsex, och att hennes man är otrogen gör det tydligen inte det minsta legitimt för henne att söka den sexuella lyckan hos andra (betänk då att hon aldrig fått en orgasm med sin man, eller alls om jag inte minns fel, och mannen har en affär med hennes sexuellt frigjorda väninna som dessutom är sexterapeut, inte konstigt om hon känner sig a) frigid och b) sugen på att ha sex på sina villkor - till skillnad från en "hora" som har sex på andras villkor).
"Sex är inte vackert längre" hör jag folk gnälla. Det är det som är grejen med boken. Sex kan vara vackert, men det behöver inte vara det. Sex kan vara vackert och romantiskt, men även fult, rått, oromantiskt, enbart köttsligt. Även när det kommer till kvinnor. Även när det kommer till alldagliga, bleka, passiva, gifta kvinnor.
Dessutom är det flera som skriver att huvudpersonen läser (tar råd från? inspireras av? det var för länge sedan jag läste boken, mitt minne kan svika mig) en "viktoriansk bok". Bara det att den är från sextonhundratalet, vad sjutton, människor!? Fast det är ändå inte hälften så upprörande att vara allmänt självrättfärdig och kalla sexuellt utlevande kvinnor för horor (maken, som också var otrogen, kallade förstås ingen för hora, honom verkade folk snarare tycka synd om för att hans karaktär inte kom till sin rätt eller vad det var). Usch. (Och ja, det hade varit precis lika vidrigt om "hora" bytts ut till "slampa", "slyna" eller dylikt.)

Den avklädda bruden

Lite Gide-glorifiering

Inledningen till en gammal uppsats jag skrev om André Gides författarskap:

André Gide var en väldigt mångfacetterad person och författare, inte alltid helt lätt att få grepp om. ”Individualism- kollektivism, askes- sensualism, intellektualism- primitivism, egoism- självförnekelse, romantisk omåttlighet- klassisk behärskning, se där några av de motsatser som Gides personlighet omspänner och som gör intryck av att trotsa varje försök till en enhetlig tolkning” skriver Göran Schildt år 1946 i sin bok Gide och människan.
Under hela sitt långa författarskap var sanningen det André Gide främst strävade efter. Att förvränga eller dölja denna, hur obekväm den än kunde vara, var inte någonting för honom- utan vare sig självglorifiering eller överdriven självkritik erkände han sina styrkor och brister, sin ständiga ambivalens, sin politiska åskådning och sexuella läggning i en samtid där dessa frågor väckte stor kontrovers. Ett grunddrag hos honom var att aldrig någonsin svika sig själv.
Det var André Gide som myntade det berömda uttrycket ”det är bättre att bli hatad för den man är, än älskad för någon man inte är” och detta citat sammanfattar på ett bra sätt både Gides person och författarskap. Eftersom Gide styrdes av denna sanningslängtan men samtidigt under hela sitt liv förehöll sig ambivalent och kritisk till vad som egentligen var det rätta och riktiga i livet präglades hans författarskap av teser och antiteser. Hans böcker tycktes ofta vara försvarstal till olika livsåskådningar ända till slutet av dessa då han ofta tycks ändra sig totalt och istället förespråka åskådningen i frågas absoluta motsats.
Om romanerna speglade hans tankar speglade ofta karaktärerna honom själv och personer i hans omgivning på mer eller mindre uppenbara sätt. Vissa böcker har tydliga likheter med hans eget liv medan andra böcker är metaforer för hans själsliv och inre stridigheter. Därför innehåller många av hans romaner självbiografiska element trots att de är skrivna som skönlitterära verk.

Ett obehagligt bokomslag

Jag tittade på det här omslaget (på e-bay) i lugn och ro, tänkte tankar som "ja, det var ju ett häftigt omslag som speglar kortromanen bra... och den ljuse mannen var ju till och med lite lik André Gide på ögonen..." tills jag upptäckte det. Det där. Det där!

Hennes förvridna, plågade ansikte!

Fransoser

Berätta om tre franska favoriter. Välj om du vill berätta om en speciell bok eller en författare.
Från Lyrans blogg, som sig bör. Jag är fortfarande så långt efter min tid. Som sig bör.

Men jag läser och älskar så många franska författare och deras verk. Det känns helt omöjligt att bara välja tre! Så jag gör en o-originell sak och skriver om tre favoritförfattare som känns väldigt typiska för min litterära smak.

1. André Gide. Min älskade, älskade André Gide som jag har så många fina minnen ihop med. Författaren jag dessutom bekantade mig med av en slump då jag hittade Falskmyntarna på ett antikvariat. Sedan dess har vi varit som ett gammalt gift par, André och jag. Kyska, förstås. I alla fall gentemot varandra. Som han och hans riktiga fru, vill säga. Man måste ju vara traditionell. Några favoritböcker: Falskmyntarna, Prometheus Illbound, Om icke vetekornet dör, Jordisk föda, Corydon, The Immoralist, brev, dagböcker...

2. Victor Hugo. Min favorit bland alla supersentimentala fransmän. Han kan berätta en vacker historia så väl att en cyniker blir berörd. Några favoritböcker: Ringaren i Notre Dame, Samhällets Olycksbarn, 1793...

3. Jean Genet. Tjyven som blandar äckel och råhet med poesi och passion. Några favoritböcker: Tjuvens dagbok, Querelle, pjäsen The Maids...

Tematrio - Nobelpristagare

Snällt lånat från http://lyrannobel.blogspot.se/!

Vilka är dina tre favoritböcker skrivna av författare som erhållit Nobelpriset?
1. Falskmyntarna av André Gide, som fick priset 1947. Den är självklar. Ett väldigt självklart val. Gide är en av mina absoluta favoriter och jag upptäckte honom av en slump - det vill säga utan att veta att han känt Oscar Wilde och fått Nobelpriset. Det enda jag visste var att han skrivit en bok vid namn Falskmyntarna (som jag hittat för 60:- på ett trevligt antikvariat i Lund) och så antog jag att han var fransk. Det var Falskmyntarna som fick mig att bli upp över öronen platoniskt jätteförälskad i André Gide. När jag läser Gide känner jag mig trygg på något sätt. Som om vi verkligen har en djup vänskapsrelation, jag och han.

2. Andningsgunga av Herta Müller, som fick priset 2009. En alldeles underbar bok. Jag älskar Müller i allmänhet, men den här är hennes bästa. Underbart språk. Fascinerande huvudperson. Läs och njut, njut, njut.

3. Midaqq-gränden av Naguib Mahfouz, som fick priset 1988. Jag minns att jag tyckte väldigt mycket om den. Det är nog dags för en omläsning snart.

Sedan fanns det ju en massa bubblare också förstås. Tranströmer, exempelvis. Början av min roman blev jämförd med hans dikt Minusgrader av en kompetent författare. Det kändes väldigt fint. Andra bubblare är Thomas Mann, Pablo Neruda, Sartre, Lagerkvist, Camus och några till. Och Selma är ju så fin.

Gabriel García Márquez och annat

Det är ju bara för sorgligt att jag inte tagit mig tid att läsa något av honom än! Han verkar väldigt lovande.

...för övrigt så drömde jag om både Stephen Fry och Oscar Wilde. Igen. Tredje natten för Stephen, andra för Oscar. Undrar vad som händer denna natt.

André Gide

Underbara, fina André Gide... Jag blir varm i hjärtat bara av att tänka på honom. Han är en jordnära motpol till min andra favoritförfattare, Oscar Wilde (som han kände, och dessutom hade en crush på ett tag).

Jag upptäckte faktiskt Gide av en ren slump. Jag var väldigt inne på fransk litteratur under den perioden, början av 2010, och jag var på ett av mina favoritantikvariat. Där stod en bok som var fint inbunden och hette "Falskmyntarna". Jag hade inte mycket att gå på. Det fanns ingen baksidetext, så jag hade ingen aning om vad den handlade om, och det stod inte vilket år den var från, varken när den skrevs eller när själva utgåvan var från. Jag fick bara en bra känsla av titeln och namnet på författaren. Min magkänsla hade rätt, jag blev förälskad när jag läste den och började samla på hans böcker (i svensk eller engelsk översättning eftersom jag tyvärr bara kan ett par ord på franska).

Jag rekommenderar Falskmyntarna (som kom i ny svensk utgåva för ett par år sedan, så även Den Omoraliske som jag bara läst på engelska, där den heter The Immoralist)... eller hans självbiografiska Om Icke Vetekornet Dör, där man får reda på en massa anekdoter (många var rörande, många - förmodligen oavsiktligt gjort av Gide - så roliga att jag fick skrattanfall... det kan ha varit eftersom jag vill minnas att jag var ganska berusad första gången jag läste den... men förmodligen inte eftersom jag skrattat åt dem flera gånger... speciellt en lilljulafton då jag var nästan insnöad i min lägenhet tillsammans med min syster... ack, härliga tider...) och kan läsa om hans äventyr i Nordafrika och hans vänskap med Oscar Wilde. Eller den helkvicka Prometheus Illbound, en modernare tolkning av Prometheusmyten. För att inte tala om den härliga Jordisk Föda som han skrev när han var ung. Oscar Wilde var tyvärr inte så glad i den. Men det gör ingenting, för jag, likt min käre Wilde, bryr mig inte särskilt mycket om vad andra tycker.

Titta vilka fina kläder Gide bar!