Vertigo förlag tycker att det är roligt om man fotograferar sin samling Vertigo-titlar och skickar dem. Jag vill göra det när jag a) har hittat Golem - var fanken har den gömt sig? och b) har tillgång till en vettig kamera. Som inte är en webcamera alltså.
Hur som haver så är jag stolt ägarinna till följande Vertigo-böcker (inte en jättesamling, men det börjar arta sig!):
Gustaviansk mystik
Hatets sånger
Köttets poesi
Köttets poesi 3 (Fjärde midvinterboken. Läste den av någon outgrundlig anledning inte förrän förra helgen. Älskade den!)
Romantiska Fragment
Magister Hoffmann av Håkan Alexandersson
De elvatusen spöna av Guillame Apollinaire
Skändlighetsutställningen av J G Ballard
Den tredje systern-trilogin av Gunnar Blå
Du äter mitt ansikte av Gunnar Blå (Har inte läst något av Blå än, fyndade på rean)
Klumpigheten Redux av Gunnar Blå
Närmare av Dennis Cooper
Kluven av Dennis Cooper
Att smiska hembiträdet av Robert Coover
Hogg av Samuel R. Delany
Golem av Gustav Meyrink
Berättelsen om O av Pauline Réage
Venus i päls av Leopold von Sacher-Masoch
Sauermugg Redux av Stig Saeterbakken
Segerhuva av Martin Tistedt
Florina av René Vázquez Díaz
Barnahandlerskan av Gabrielle Wittkop
Nekrofilen av Gabrielle Wittkop
Visar inlägg med etikett politik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett politik. Visa alla inlägg
torsdag 7 mars 2013
tisdag 5 mars 2013
Jag har lärt mig ett nytt ord!
Jag tänkte vänta tills den kom i pocket, alternativt låna den av en vän, men den såg så fin och lockande ut på bokrean. Konsten att vara kvinna av Caitlin Moran alltså. Det var liksom silverbokstäver på den... och fina ornament... eh. Jag gillar fina utgåvor. Även om utgåvan antagligen är tryckt på ordinärt papper och den ser ut som vilken svart bok som helst naken och det egentligen bara är skyddsomslaget i kombination med en inbunden bok som är fin. HUR SOM HAVER!
Jag tyckte om boken. Moran är kvick, och hennes texter är väldigt lättlästa och lätta att ta till sig - jag tänker att det nog är lätt för every(wo)man att uppskatta vad hon skriver. Det är liksom... eh, vasst och ändå ganska ofarligt samtidigt. Lättillgängligt. Inget SCUM-manifest direkt. Nu läste jag den på svenska och inte på engelska, men det störde inte, vilket jag tänkte att det kanske skulle göra eftersom a) humor kan vara svåröversatt och b) hon skriver om namn på könsorgan och andra kroppsdelar because of stora olikheter mellan språken när det gäller just slang och sådant. Det måste ha varit en bra översättning eftersom jag inte satt och tänkte"men vad FAAN" hela tiden.
Jag håller inte med Moran på alla punkter, och det behöver jag inte göra heller. Vi behöver inte vara hundra procent kompatibla i våra feministiska tankegångar för att jag ska gilla boken och tycka att Moran verkar vara en skön typ. Det är lite väl mycket "oss kvinnor emellan, höhö"-skämt, det känns gammalt och generaliserande, men det är som det är, ingenting som man kan göra något åt, etcetera. Det var nog mitt största störningsmoment, och det var ju knappast hela världen.
Det nya ordet förresten. När jag läste delen om namn på Det Kvinnliga Könsorganet satt jag och småskrattade hur länge som helst åt att Moran växt upp med orden "bot" för rumpa och "bot-bot" för snippa. Och det följande, om hur hon själv säger bot-bot när hon pratar med sin dotter, och hur det passar när man pratar om och med barn, men... "Det var inte Scarlett O'Haras bot-bot som fick henne att ränna runt i Atlanta efter först Ashley och sen Rhett. Det finns inga inslag av bot-bot i Georgia O'Keefes tavlor. Madonna visar inte upp sin bot-bot i Sex." HAHA. Eller när Caitlin och hennes syster diskuterade muff-namn. "Vi skulle kunna kalla den Ernest." Det hade någonting med Hemingways skägg att göra. De tittade bara på varandra efter det förslaget, men jag köper det direkt. Alltså, inte för att jag har sett någon bot-bot som ser ut som Hemingways skägg, men det låter fruktansvärt badass att ha en Ernest där nere.
Jag tyckte om boken. Moran är kvick, och hennes texter är väldigt lättlästa och lätta att ta till sig - jag tänker att det nog är lätt för every(wo)man att uppskatta vad hon skriver. Det är liksom... eh, vasst och ändå ganska ofarligt samtidigt. Lättillgängligt. Inget SCUM-manifest direkt. Nu läste jag den på svenska och inte på engelska, men det störde inte, vilket jag tänkte att det kanske skulle göra eftersom a) humor kan vara svåröversatt och b) hon skriver om namn på könsorgan och andra kroppsdelar because of stora olikheter mellan språken när det gäller just slang och sådant. Det måste ha varit en bra översättning eftersom jag inte satt och tänkte"men vad FAAN" hela tiden.
Jag håller inte med Moran på alla punkter, och det behöver jag inte göra heller. Vi behöver inte vara hundra procent kompatibla i våra feministiska tankegångar för att jag ska gilla boken och tycka att Moran verkar vara en skön typ. Det är lite väl mycket "oss kvinnor emellan, höhö"-skämt, det känns gammalt och generaliserande, men det är som det är, ingenting som man kan göra något åt, etcetera. Det var nog mitt största störningsmoment, och det var ju knappast hela världen.
Det nya ordet förresten. När jag läste delen om namn på Det Kvinnliga Könsorganet satt jag och småskrattade hur länge som helst åt att Moran växt upp med orden "bot" för rumpa och "bot-bot" för snippa. Och det följande, om hur hon själv säger bot-bot när hon pratar med sin dotter, och hur det passar när man pratar om och med barn, men... "Det var inte Scarlett O'Haras bot-bot som fick henne att ränna runt i Atlanta efter först Ashley och sen Rhett. Det finns inga inslag av bot-bot i Georgia O'Keefes tavlor. Madonna visar inte upp sin bot-bot i Sex." HAHA. Eller när Caitlin och hennes syster diskuterade muff-namn. "Vi skulle kunna kalla den Ernest." Det hade någonting med Hemingways skägg att göra. De tittade bara på varandra efter det förslaget, men jag köper det direkt. Alltså, inte för att jag har sett någon bot-bot som ser ut som Hemingways skägg, men det låter fruktansvärt badass att ha en Ernest där nere.
 |
| Hahaha, bot-bot |
tisdag 26 februari 2013
Liv och Voltairine
Nu har bokrean börjat, och det var väl egentligen inte extremt många titlar jag var intresserad av; mycket skönlitteratur som ändå finns till billiga priser i pocket och så vidare. Men Liv Strömquists Einsteins fru var med i rean, det album av henne (förutom Drift) jag inte hade läst, så det blev i alla fall mitt för sextionio kronor. Tjohej.
Liksom allt annat jag läst av henne var det smart humor där skrattet ofta fastnar i halsen: men här fanns det ändå mer utrymme för glädje och inspiration. Historiska kvinnor har inte bara varit förtryckta och/eller levt i skuggan av sina makar eller (manliga) älskare.
Ett exempel: Den fransk-amerikanska anarkisten Voltairine de Cleyre. Det var väldigt roligt att det fanns en serie om henne. Den kvinnan var bara så fruktansvärt cool. Hon sade vad hon tyckte, även om kontroversiella ämnen (betänk att hon levde på artonhundratalet samt det tidiga nittonhundratalet). Hon hycklade inte. Om bröllop sade hon: "Jag tycker att kyrkoäktenskap är ett sjukt sätt för prästen att blanda sig i människors individuella affärer. Att få någon att lova 'tills döden skiljer oss åt' är att göra den fria människan till sin slav under sina nuvarande känslor för resten av livet."
Liksom allt annat jag läst av henne var det smart humor där skrattet ofta fastnar i halsen: men här fanns det ändå mer utrymme för glädje och inspiration. Historiska kvinnor har inte bara varit förtryckta och/eller levt i skuggan av sina makar eller (manliga) älskare.
Ett exempel: Den fransk-amerikanska anarkisten Voltairine de Cleyre. Det var väldigt roligt att det fanns en serie om henne. Den kvinnan var bara så fruktansvärt cool. Hon sade vad hon tyckte, även om kontroversiella ämnen (betänk att hon levde på artonhundratalet samt det tidiga nittonhundratalet). Hon hycklade inte. Om bröllop sade hon: "Jag tycker att kyrkoäktenskap är ett sjukt sätt för prästen att blanda sig i människors individuella affärer. Att få någon att lova 'tills döden skiljer oss åt' är att göra den fria människan till sin slav under sina nuvarande känslor för resten av livet."
 |
| Voltairine |
söndag 16 september 2012
Ett ganska långt och politiskt inlägg som började med Skuggekrönikor
Akta er killar här kommer gud och hon är jävligt förbannad av Linda Skugge (ja, det gjorde ont att skriva det... Gud med liten begynnelsebokstav, inte ett enda skiljetecken och djävligt utan d) låg vid min säng eftersom min syster läst i den sist hon hälsat på. Jag funderade lite på att läsa om den så jag öppnade den, såg några rubriker, skumläste, stängde den igen. Krönikorna är skrivna mellan 1998 och 2001. Jag föddes -90, så jag var inte gammal på den tiden, men definitivt tillräckligt gammal för att förstå en del om hur omvärlden fungerade. Så att läsa hennes krönikor (där många förvisso är bra, andra inte lika, men hon var i alla fall feminist på den här tiden och inte superblå som ber tjejer att sluta kalla sig för det där hemska ordet, annars får de inga jobb) är lite som att komma tillbaks till det sena nittiotalet/det tidiga tjugohundratalet.
Massor, massor, massor med homofobi. Och antifeminism. Även om feminism fortfarande ofta får en negativ klang (åt helvete med det, för övrigt) så var det långt mer tabu för 10-15 år sedan. Då var alla feminister manshatande, fula, håriga, lesbiska (åh, nej, det är ju förfärligt med håriga, fula och/eller lesbiska kvinnor!) gapkärringar med hängbröst. Nu är det lite bättre, nu är vi bara kränkta, gnälliga och mansförtryckare. Jag minns när jag, som tioåring, sade till min mamma att jag var feminist. Jag hade relativt nyligen lärt mig begreppet. Mamma tyckte inte att det var ett bra ord, associationerna var för dåliga. Sådana där rödstrumpor. "Man kan ju kalla sig... humanist istället." Det betyder något helt annat. Och jag ville verkligen inte använda något slags förmildrande uttryck så att jag inte lät alltför radikal.
Homo/bi/transsexualitet var så tabu att jag inte ens vill tänka på det egentligen. Ordet "bög" lärde man sig på skolgården. Betydelsen lärde man sig av en lärare som predikade om att man inte fick springa omkring och kalla varandra bögar, "det är sådana där killar som gillar killar, Bert-Åke gillar inte killar". Bert-Åke/Linus/Daniel var fan sju-åtta år gamla, de visste troligtvis inte ens själva (konkret så att det kunde beskrivas i ord) om de gillade killar, tjejer, båda eller inget av det.
Jag frågade vad det där programmet som var så otroligt grovt men så otroligt bra, det som mamma och pappa alltid stannade uppe och tittade på, handlade om.
-Det är lite fult.
-Men vad?
-Det är ju fult, då ska jag inte säga det.
-Säg, mamma.
-*viskning* Killar som gillar killar...
Jag var nio-tio år gammal (mamma var dessutom ung, tjugonio eller trettio) och jag fick knappt höra vad ett bögprogram handlade om. (Hon är alltså ingen inskränkt eller gammalmodig människa alls, tvärtom så är hon vänlig och tolerant, jag skyller därmed på samhällets enkelspåriga normer och attityd.) Jag fattade inte varför det var så "fult", men jag har tagit upp det med mamma ett par gånger flera år senare. Den första gången hade det gått tre år. "Haha! Hur kunde jag säga något sådant? Jag älskar ju bögar!" Den andra gången var väl för bara något år sedan. Då suckade hon och sade att det var en djäkla tur att tiderna förändras och så även attityderna.
I skolböckerna stod det saker i stil med att man skulle vara snäll mot de som blev kära i samma kön (män kan kallas "homosexuella" och kvinnor kan kallas "lesbiska"), för trots att de inte var som "vi" kunde de vara rätt så snälla och förmodligen kände de sig redan tillräckligt utanför och behövde allt stöd de kunde få. I tjejtidningar för tonåringar som jag läste i tio-elvaårsåldern, FRIDA och liknande, var det då och då reportage om ungdomar som var HBTQ. Alla likadana: de kände sig annorlunda, de såg sig i spegeln och sade "jag är bisexuell", de grät, mamma grät, pappa blev arg, sedan grät han, sedan grät mormor, sedan flyttade hen til Stockholm för alla som inte var därifrån var inskränkta och dumma i huvudet. Fast ibland fick de såklart höra glåpord där också.
Någon gång var det än mer exotiskt. "Min pappa är min mamma!" eller "Min mamma är min pappa!" eller något i den stilen hette artikeln. Det var om en pappa som BYTT KÖN! Små bröst hade växt ut. Dottern skämtade om böldpest. Och det var lite roligt med en kvinna med grov röst. Det stod ingenting om operationerna, hormonerna eller om mammans känslor. Mer än att hon var ledsen över att göra sin ex-fru och dotter ledsna. Som tur är så hade dottern börjat vänja sig. Lite.
Och så hade en flata i Fittstim (från 1999, mind you!) skrivit att hon var lite rädd. Eftersom HBT-människor hade det så bra så att det snart måste komma en backlash. Bra!? 1999!? Där man inte ens verkade se det minsta kritiskt på heteronormen, där HBTQ-människor i princip fick finna sig att vara lite utanför samhället. Nej, jag tycker inte att vi är klara på lång väg vad beträffar jämlikhet, tolerans, kvinnokamp, kunskapsförmedlande och så vidare. Men på ("bara") 10-15 år har vi i alla fall kommit till en punkt där det allra oftast (jag är väldigt medveten om att Sverige inte är någon utopi) är tabu att vara homofob istället för att det är tabu att vara homosexuell.
(Och en sak som fortfarande är lika djävla tabubelagt: kvinnor med hår på andra ställen än på huvudet.)
Massor, massor, massor med homofobi. Och antifeminism. Även om feminism fortfarande ofta får en negativ klang (åt helvete med det, för övrigt) så var det långt mer tabu för 10-15 år sedan. Då var alla feminister manshatande, fula, håriga, lesbiska (åh, nej, det är ju förfärligt med håriga, fula och/eller lesbiska kvinnor!) gapkärringar med hängbröst. Nu är det lite bättre, nu är vi bara kränkta, gnälliga och mansförtryckare. Jag minns när jag, som tioåring, sade till min mamma att jag var feminist. Jag hade relativt nyligen lärt mig begreppet. Mamma tyckte inte att det var ett bra ord, associationerna var för dåliga. Sådana där rödstrumpor. "Man kan ju kalla sig... humanist istället." Det betyder något helt annat. Och jag ville verkligen inte använda något slags förmildrande uttryck så att jag inte lät alltför radikal.
Homo/bi/transsexualitet var så tabu att jag inte ens vill tänka på det egentligen. Ordet "bög" lärde man sig på skolgården. Betydelsen lärde man sig av en lärare som predikade om att man inte fick springa omkring och kalla varandra bögar, "det är sådana där killar som gillar killar, Bert-Åke gillar inte killar". Bert-Åke/Linus/Daniel var fan sju-åtta år gamla, de visste troligtvis inte ens själva (konkret så att det kunde beskrivas i ord) om de gillade killar, tjejer, båda eller inget av det.
Jag frågade vad det där programmet som var så otroligt grovt men så otroligt bra, det som mamma och pappa alltid stannade uppe och tittade på, handlade om.
-Det är lite fult.
-Men vad?
-Det är ju fult, då ska jag inte säga det.
-Säg, mamma.
-*viskning* Killar som gillar killar...
Jag var nio-tio år gammal (mamma var dessutom ung, tjugonio eller trettio) och jag fick knappt höra vad ett bögprogram handlade om. (Hon är alltså ingen inskränkt eller gammalmodig människa alls, tvärtom så är hon vänlig och tolerant, jag skyller därmed på samhällets enkelspåriga normer och attityd.) Jag fattade inte varför det var så "fult", men jag har tagit upp det med mamma ett par gånger flera år senare. Den första gången hade det gått tre år. "Haha! Hur kunde jag säga något sådant? Jag älskar ju bögar!" Den andra gången var väl för bara något år sedan. Då suckade hon och sade att det var en djäkla tur att tiderna förändras och så även attityderna.
I skolböckerna stod det saker i stil med att man skulle vara snäll mot de som blev kära i samma kön (män kan kallas "homosexuella" och kvinnor kan kallas "lesbiska"), för trots att de inte var som "vi" kunde de vara rätt så snälla och förmodligen kände de sig redan tillräckligt utanför och behövde allt stöd de kunde få. I tjejtidningar för tonåringar som jag läste i tio-elvaårsåldern, FRIDA och liknande, var det då och då reportage om ungdomar som var HBTQ. Alla likadana: de kände sig annorlunda, de såg sig i spegeln och sade "jag är bisexuell", de grät, mamma grät, pappa blev arg, sedan grät han, sedan grät mormor, sedan flyttade hen til Stockholm för alla som inte var därifrån var inskränkta och dumma i huvudet. Fast ibland fick de såklart höra glåpord där också.
Någon gång var det än mer exotiskt. "Min pappa är min mamma!" eller "Min mamma är min pappa!" eller något i den stilen hette artikeln. Det var om en pappa som BYTT KÖN! Små bröst hade växt ut. Dottern skämtade om böldpest. Och det var lite roligt med en kvinna med grov röst. Det stod ingenting om operationerna, hormonerna eller om mammans känslor. Mer än att hon var ledsen över att göra sin ex-fru och dotter ledsna. Som tur är så hade dottern börjat vänja sig. Lite.
Och så hade en flata i Fittstim (från 1999, mind you!) skrivit att hon var lite rädd. Eftersom HBT-människor hade det så bra så att det snart måste komma en backlash. Bra!? 1999!? Där man inte ens verkade se det minsta kritiskt på heteronormen, där HBTQ-människor i princip fick finna sig att vara lite utanför samhället. Nej, jag tycker inte att vi är klara på lång väg vad beträffar jämlikhet, tolerans, kvinnokamp, kunskapsförmedlande och så vidare. Men på ("bara") 10-15 år har vi i alla fall kommit till en punkt där det allra oftast (jag är väldigt medveten om att Sverige inte är någon utopi) är tabu att vara homofob istället för att det är tabu att vara homosexuell.
(Och en sak som fortfarande är lika djävla tabubelagt: kvinnor med hår på andra ställen än på huvudet.)
onsdag 8 augusti 2012
Tematrio om Malmö
Berätta om 3 böcker/texter av författare från din hemtrakt eller om romaner som utspelar sig i din hemstad! (Säger Lyran.)
1. Jag bloggade ju glatt om en arg bok för någon dag sedan, Hatets sånger om tidig svensk socialistisk diktning. Den man som skrivit flest dikter i denna bok hette Leon Larson och han föddes i Malmö. Han var proletärförfattare och anarkist. Hans dikter är fantastiska, revolutionära, arga och ofta obehagliga. Jag fäste mig vid en rebellisk en om hans sångmö.
Min sångmö är icke som andra,
en ungmö av kvitter och skratt;
nej, hon är en kvinna från mörkret,
en dotter af kyla och natt.
2. Ulrica Lidbo kommer tydligen från Malmö. Hon skrev en ungdomsbok som jag lånade av min syster, Decembergatans hungriga andar. Den är väldigt snyggt skriven, obehaglig, gripande och känns riktigt, riktigt äkta. Huvudpersonen växlade jag mellan att ha största sympati för och känna att hon var en egocentrisk, elak och känslolös skitunge. Vilket förstås gör allt mer äkta. För hon är ju inte elak. Inte egentligen. Hon är ju ingen skitunge. Hon mår bara överdjävligt och är fjorton år gammal. Jag vet själv att man inte alltid blir så trevlig och osjälvisk när man har ätstörningar. Speciellt inte när hormonerna rusar i kroppen.
3. Kalla det vad fan du vill av Marjaneh Bakhtiari utspelar sig i Malmö och jag hittar många gator och områden jag känner igen, besöker regelbundet eller till och med bor i. Boken är befriande och underhållande, den driver med alla, och det tycker jag är fint.
1. Jag bloggade ju glatt om en arg bok för någon dag sedan, Hatets sånger om tidig svensk socialistisk diktning. Den man som skrivit flest dikter i denna bok hette Leon Larson och han föddes i Malmö. Han var proletärförfattare och anarkist. Hans dikter är fantastiska, revolutionära, arga och ofta obehagliga. Jag fäste mig vid en rebellisk en om hans sångmö.
Min sångmö är icke som andra,
en ungmö av kvitter och skratt;
nej, hon är en kvinna från mörkret,
en dotter af kyla och natt.
2. Ulrica Lidbo kommer tydligen från Malmö. Hon skrev en ungdomsbok som jag lånade av min syster, Decembergatans hungriga andar. Den är väldigt snyggt skriven, obehaglig, gripande och känns riktigt, riktigt äkta. Huvudpersonen växlade jag mellan att ha största sympati för och känna att hon var en egocentrisk, elak och känslolös skitunge. Vilket förstås gör allt mer äkta. För hon är ju inte elak. Inte egentligen. Hon är ju ingen skitunge. Hon mår bara överdjävligt och är fjorton år gammal. Jag vet själv att man inte alltid blir så trevlig och osjälvisk när man har ätstörningar. Speciellt inte när hormonerna rusar i kroppen.
3. Kalla det vad fan du vill av Marjaneh Bakhtiari utspelar sig i Malmö och jag hittar många gator och områden jag känner igen, besöker regelbundet eller till och med bor i. Boken är befriande och underhållande, den driver med alla, och det tycker jag är fint.
måndag 6 augusti 2012
Leve revolutionen!
Jag har känt mig mysigt revolutionär de senaste dagarna. Extra mycket, alltså.
Och jag vet, man får inte prata om politik. Politik (jag är vänstervriden!!!) eller religion (jag är agnostiker!!!). Inte på tillställningar, inte i sociala sammanhang. För då börjar folk debattera och tycka olika, och det är ju det värsta som finns. Fruktansvärt. Man ska hålla käft om sina åsikter. Annars kanske folk börjar diskutera. Vedervärdigt.
Jag vill kunna prata och tycka utan skygglappar. Kunna tycka olika och ha hetsiga diskussioner utan att bli hatad eller börja hata. Men då blir folk så förbannat osäkra. Konflikträdda. Tror att det kommer bli dålig stämning, att det är bättre att sticka huvudet i sanden istället för att försöka förklara varför man tycker som man tycker och lyssna på andras åsikter - och man kanske aldrig kommer att hålla med varandra, men kanske, kanske, kanske kan man förstå varandra bättre. Och om inte rensar en debatt luften.
Det var egentligen inte det jag tänkte skriva. Jag tänkte skriva om den underbart befriande ilskna och revolutionära boken Hatets sånger, med tillägget "tidig svensk socialistisk diktning (1885-1910)". Där existerar inga skygglappar eller kompromisser. Där är det hat och revolution och ingen respekt eller nåd gentemot de som de ser som sina fiender. Dikterna är "ibland vackra ibland klumpiga" enligt baksidetexten, men jag ser bara ilska, smuts och skönhet. Skönhet för att det kommer från hjärtat. Själen. Helt utan rädsla och respekt. Bara ren och skär känsla.
Och jag vet, man får inte prata om politik. Politik (jag är vänstervriden!!!) eller religion (jag är agnostiker!!!). Inte på tillställningar, inte i sociala sammanhang. För då börjar folk debattera och tycka olika, och det är ju det värsta som finns. Fruktansvärt. Man ska hålla käft om sina åsikter. Annars kanske folk börjar diskutera. Vedervärdigt.
Jag vill kunna prata och tycka utan skygglappar. Kunna tycka olika och ha hetsiga diskussioner utan att bli hatad eller börja hata. Men då blir folk så förbannat osäkra. Konflikträdda. Tror att det kommer bli dålig stämning, att det är bättre att sticka huvudet i sanden istället för att försöka förklara varför man tycker som man tycker och lyssna på andras åsikter - och man kanske aldrig kommer att hålla med varandra, men kanske, kanske, kanske kan man förstå varandra bättre. Och om inte rensar en debatt luften.
Det var egentligen inte det jag tänkte skriva. Jag tänkte skriva om den underbart befriande ilskna och revolutionära boken Hatets sånger, med tillägget "tidig svensk socialistisk diktning (1885-1910)". Där existerar inga skygglappar eller kompromisser. Där är det hat och revolution och ingen respekt eller nåd gentemot de som de ser som sina fiender. Dikterna är "ibland vackra ibland klumpiga" enligt baksidetexten, men jag ser bara ilska, smuts och skönhet. Skönhet för att det kommer från hjärtat. Själen. Helt utan rädsla och respekt. Bara ren och skär känsla.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)