Orkar inte

 

Orkar inte skriva något passande till välentajn (fast den första bok jag tänker på när jag tänker på något riktigt romantiskt är Alexander min härskare av Mary Renault). Annars, idag; trött och fruktansvärt oromantisk. Orkar ingenting. Skittrött. Sover dåligt. Det var längesedan jag sov. Bomull i hjärnan. Ont i kroppen. Icke-verbal. Måste se om Oz. Fy fan vad bra det är. Klippet är från avsnittet Variety där de sjunger lite. Det är roligt. Speciellt när ärkefienderna Tobias Beecher och Vernon Schillinger sjunger The last duet tillsammans. "I thought they hated eachother!" var en youtubekommentar. Ja, det gör de. Var så säker.
Det finns för övrigt romantik. I Oz alltså. Fin, brutal, sjuklig och destruktiv romantik, mestadels. Precis som vi vill ha det. I teorin.

Sådana där små teveserier

Jag har varit väldigt trött på senaste, och då passar det ju bra med lite teveserier på youtube för att skingra tankarna och fixera dem på något som inte har med en själv och ens egen situation, bra eller dålig, att göra.
Först var det då den vackra och melankoliska Torka aldrig tårar utan handskar. Vad jag längtar efter att läsa böckerna nu! Och det trots min ofantliga HIV-skräck. Inombords-tårar och värk i bröstet, underbara karaktärer och sorg för de som var med på riktigt, de som fick se vänner, söner, älskare, syskon begravas. Kärlek och död, sorg och skönhet.

Så fick jag därmed smak för Jonas Gardell och tittade på De halvt dolda. Torka aldrig tårar utan handskar hade ändå många ljusglimtar. Lyckliga stunder. Men De halvt dolda hade en underliggande känsla av obehag, ångest och misär - från och med de första avsnittets första minuter kändes det som att en förbannelse vilade över huvudkaraktärerna. Som att det, på något sätt, vad som än hände, trots allt skulle gå käpprätt åt helvete.

Och nu tittar jag på Glappet, en serie som jag var för liten för att riktigt sätta mig in i när jag som sjuåring år 1997 såg delar av den på teve. Den är teatralisk, realistisk och orealistisk samtidigt. Saker som känns främmande när man tänker på sitt tonåriga jag, saker som känns alltför välbekanta när det kommer till ens tonåriga jag. Var sofistikerad. Var sval. Var samtidigt förförisk, sensuell, sexig. Rolig, galen, vild. Det som spelar roll är att männen åtrår dig. Ha en önskan om självständighet, den nya kvinnan - men se samtidigt dig själv genom männens ögon. En rolig, galen, men samtidigt smärtsam serie som påminner en om den man en gång varit.

Torka aldrig tårar utan handskar

Äntligen har jag kommit mig för att se det första avsnittet av Torka aldrig tårar utan handskar baserad på Jonas Gardells böcker. Min syster samt en god vän har tjatat länge och visst har jag velat titta, jag har varit övertygad om att jag skulle tycka mycket om serien men samtidigt så är det ju det där med min enorma HIV/AIDS-skräck. Trots att risken att jag skulle ha blivit smittad är absolut minimal gör AIDS mig paranoid och illamående. Mår jag bra och känner mig stabil är jag inte särskilt lättpåverkad, men jag har ju inte mått särskilt stabilt den senaste tiden.
Jag minns när jag läste en bok vid namn Sex på liv och död av Oscar Moore, en fin bok om en ganska promiskuös ung man som dessutom jobbade som prostituerad ett tag... och som blev smittad. Flera dagar i efterhand tyckte jag mig se konstiga märken (i stil med normala blåmärken) på min friska kropp. Jag ville inte att jag skulle bli lika paranoid igen. (Boken gav jag för övrigt bort till en vän.)

Men Torka aldrig tårar utan handskar verkar fantastisk, jag vill verkligen läsa böckerna också. Jag älskar den vackre, allvarlige och något brådmogna Benjamin, älskar den charmerande Rasmus och den hjärtligt blaserade Paul, snuskig men sexigt elegant. Vilken otroligt vacker, välgjord och hjärtknipande serie! Jag misstänker tårar - kanske inte riktiga, genuina tårar men åtminstone inombords-gråt.

Benjamin och Rasmus