Ficktjuven

Den var inte riktigt vad jag trodde att den skulle vara, Sarah Waters Ficktjuven. Jag blev inte direkt besviken, men jag måste säga att jag blev lite förvirrad.
Först var den skitbra, jag fick den där mysiga Sarah Waters-London på artonhundratalet-intressanta karaktärer-känslan. Sedan kom en twist och man fick höra Maud, flickan som det var meningen att Susan Småtjuv och Richard "Gentleman" Rivers Bedragare skulle, uh, bedra, och jag blev överlycklig, jag kände för att sitta och fnitterkackla ondskefullt.
Där lurade du mig Sarah Waters, du fick mig, och jag älskar det!
Jag älskade det ett tag (och jag älskar fortfarande den twisten, även om, jag vet inte, en kanske borde ha fattat? Jag var mest inne i boken och tänkte inte så mycket framåt (mer än att det skulle vara lite lesbiskt sex, förstås). Men i alla fall. Sedan kom twist på twist och twist and turn and turn around och berättelsen stod samtidigt och stampade på vissa ställen, det blev lite långdraget, men samtidigt var ju språket och berättarrösterna en njutning, så... Ibland kändes det dock som att Maud och Susan flöt ihop lite, de var underbara men samtidigt stack de inte ut lika mycket efter ett par hundra sidor, de förlorade lite av sin lyster och kändes mer och mer likartade.
Och det blev kaotiskt, riktigt djävla kaotiskt och jättemycket hände på få sidor utan någon verklig förklaring och konstiga känslostormar och en söt ung gosse som grät hela tiden men som Susan var ganska elak mot. (Okey, han grät hela djävla tiden, get a grip, men han var ju så rar...)
Jag vet knappt vad boken handlade om, eller jo, det gör jag ju, men... Den var rörig. Jag tyckte ändå om den. Jag tyckte om karaktärerna, jag tyckte om Gentleman (som karaktär, som person var han en biatch) eftersom jag gillar att läsa om eleganta egoistiska bedragare och förförare som krossar kvinnors och mäns hjärtan, men men... men... Jag känner mig mest...  kluven. Den hade kunnat bli underbar, men det var för mycket av en del saker och för lite av andra. Och slutet i sig, vad i...

Two loves, av Lord Alfred "Bosie" Douglas

I dreamed I stood upon a little hill, 

And at my feet there lay a ground, that seemed 

Like a waste garden, flowering at its will 

With buds and blossoms. There were pools that dreamed 

Black and unruffled; there were white lilies 

A few, and crocuses, and violets 

Purple or pale, snake-like fritillaries 

Scarce seen for the rank grass, and through green nets 

Blue eyes of shy peryenche winked in the sun. 

And there were curious flowers, before unknown, 

Flowers that were stained with moonlight, or with shades 

Of Nature’s willful moods; and here a one 

That had drunk in the transitory tone 

Of one brief moment in a sunset; blades 

Of grass that in an hundred springs had been 

Slowly but exquisitely nurtured by the stars, 

And watered with the scented dew long cupped 

In lilies, that for rays of sun had seen 

Only God’s glory, for never a sunrise mars 

The luminous air of Heaven. Beyond, abrupt, 

A grey stone wall. o’ergrown with velvet moss 

Uprose; and gazing I stood long, all mazed 

To see a place so strange, so sweet, so fair. 

And as I stood and marvelled, lo! across 

The garden came a youth; one hand he raised 

To shield him from the sun, his wind-tossed hair 

Was twined with flowers, and in his hand he bore 

A purple bunch of bursting grapes, his eyes 

Were clear as crystal, naked all was he, 

White as the snow on pathless mountains frore, 

Red were his lips as red wine-spilith that dyes 

A marble floor, his brow chalcedony. 

And he came near me, with his lips uncurled 

And kind, and caught my hand and kissed my mouth, 

And gave me grapes to eat, and said, ‘Sweet friend, 

Come I will show thee shadows of the world 

And images of life. See from the South 

Comes the pale pageant that hath never an end.' 

And lo! within the garden of my dream 

I saw two walking on a shining plain 

Of golden light. The one did joyous seem 

And fair and blooming, and a sweet refrain 

Came from his lips; he sang of pretty maids 

And joyous love of comely girl and boy, 

His eyes were bright, and ‘mid the dancing blades 

Of golden grass his feet did trip for joy; 

And in his hand he held an ivory lute 

With strings of gold that were as maidens’ hair, 

And sang with voice as tuneful as a flute, 

And round his neck three chains of roses were. 

But he that was his comrade walked aside; 

He was full sad and sweet, and his large eyes 

Were strange with wondrous brightness, staring wide 

With gazing; and he sighed with many sighs 

That moved me, and his cheeks were wan and white 

Like pallid lilies, and his lips were red 

Like poppies, and his hands he clenched tight, 

And yet again unclenched, and his head 

Was wreathed with moon-flowers pale as lips of death. 

A purple robe he wore, o’erwrought in gold 

With the device of a great snake, whose breath 

Was fiery flame: which when I did behold 

I fell a-weeping, and I cried, ‘Sweet youth, 

Tell me why, sad and sighing, thou dost rove 

These pleasent realms? I pray thee speak me sooth 

What is thy name?' He said, ‘My name is Love.' 

Then straight the first did turn himself to me 

And cried, ‘He lieth, for his name is Shame, 

But I am Love, and I was wont to be 

Alone in this fair garden, till he came 

Unasked by night; I am true Love, I fill 

The hearts of boy and girl with mutual flame.' 

Then sighing, said the other, ‘Have thy will, 

I am the love that dare not speak its name.'

Ett kärt återseende av Sarah Waters författarskap

Jag har ägt Sarah Waters roman Ficktjuven i flera år, säkert fem, men inte kommit mig för att läsa den förrän nu (av okänd anledning). Jag är bara på sidan 111, men jag märker redan att jag har saknat Sarah Waters böcker. De är verkligen någonting alldeles extra - sammansatta karaktärer, pastischen på artonhundratalslitteratur, mysighetsfaktorn (ett ord jag egentligen inte använder), de fina lesbiska scenerna...
Jag hade höga förväntningar på Ficktjuven - jag gillar visst böcker om crooks and con men and con women i historisk miljö. Och givetvis älskar jag Gentleman - den stilige, flirtige, retsamme bedragaren som utnyttjar sin charm, sitt utseende och sina manér för att komma dit han vill, det vill säga, bli rik.
Huvudpersonen Susan är härlig - en ung kvinna från en familj småtjuvar som verkligen kan ta hand om sig själv och som har sett livets smutsiga sidor.
Jag misstänker att Waters inte kan göra mig besviken. Jag ser verkligen fram emot att läsa klart det här. Sedan får jag försöka leta rätt på filmatiseringen.

Från filmen. Inte min Gentleman - denne ser alldeles för snäll och pojkaktig ut.

The love that dares to speak its name, av James Kirkup

As they took him from the cross
I, the centurion, took him in my arms-
the tough lean body
of a man no longer young,
beardless, breathless,
but well hung.

He was still warm.
While they prepared the tomb
I kept guard over him.
His mother and the Magdalen
had gone to fetch clean linen
to shroud his nakedness.

I was alone with him.
For the last time
I kissed his mouth. My tongue
found his, bitter with death.
I licked his wound-
the blood was harsh
For the last time
I laid my lips around the tip
of that great cock, the instrument
of our salvation, our eternal joy.
The shaft, still throbbed, anointed
with death's final ejaculation

I knew he'd had it off with other men-
with Herod's guards, with Pontius Pilate,
With John the Baptist, with Paul of Tarsus
with foxy Judas, a great kisser, with
the rest of the Twelve, together and apart.
He loved all men, body, soul and spirit. - even me.

So now I took off my uniform, and, naked,
lay together with him in his desolation,
caressing every shadow of his cooling flesh,
hugging him and trying to warm him back to life.
Slowly the fire in his thighs went out,
while I grew hotter with unearthly love.

It was the only way I knew to speak our love's proud name,
to tell him of my long devotion, my desire, my dread-
something we had never talked about. My spear, wet with blood,
his dear, broken body all open wounds,
and in each wound his side, his back,
his mouth - I came and came and came

as if each coming was my last.
And then the miracle possessed us.
I felt him enter into me, and fiercely spend
his spirit's finbal seed within my hole, my soul,
pulse upon pulse, unto the ends of the earth-
he crucified me with him into kingdom come.

-This is the passionate and blissful crucifixion
same-sex lovers suffer, patiently and gladly.
They inflict these loving injuries of joy and grace
one upon the other, till they dies of lust and pain
within the horny paradise of one another's limbs,
with one voice cry to heaven in a last divine release.

Then lie long together, peacefully entwined, with hope
of resurrection, as we did, on that green hill far away.
But before we rose again, they came and took him from me.
They knew not what we had done, but felt
no shame or anger. Rather they were glad for us,
and blessed us, as would he, who loved all men.

And after three long, lonely days, like years,
in which I roamed the gardens of my grief
seeking for him, my one friend who had gone from me,
he rose from sleep, at dawn, and showed himself to me before
all others. And took me to him with
the love that now forever dares to speak its name.

"Foxy Judas" och Jesus, trött efter eskapaderna. Vad känner mig privilegierad som såg denna show live...
Källa: http://fotoroddan.blogspot.se/2014/03/jesus-vilken-upplevelse.html

Den berömda kampen om boken versus filmen

"Läs boken istället!" är något en hör ofta. Och i flera fall, antagligen de flesta, stämmer det ju, att den litterära förlagan är bättre, men... Ibland är det inte så. Ibland har regissören satt sin alldeles egen knorr på berättelsen, gjort verket till ett slags samarbete mellan författare och filmskapare. Filmmakarna lyfter fram och belyser andra sidor av verket, eller gör helt enkelt en djäkligt bra story inspirerad av boken. Sedan finns det ju utmärkta, trogna filmatiseringar som gör boken i sig rättvisa, och då känns det mest som att återbesöka en kär vän när man ser filmen.
Jag är alltså ingen "läs boken istället"-fascist. Böcker och filmer är två helt olika medier och förmedlar en berättelse på så olika sätt. Jag säger istället; gör vad fasen du känner för. Här är några exempel på filmatiseringar som i mitt tycke är antingen bättre eller lika bra som boken.

Stanley Kubricks Barry Lyndon är enligt mig en sagolikt vacker film. Den berömda ljussättningen, den fantastiska musiken, skönheten och humorn, den fascinerande och osympatiske huvudkaraktären... Jag älskar allt med den filmen, den hör definitivt till en av mina favoriter. Thackerays förlaga är helt och hållet annorlunda. Den osympatiske huvudkaraktären och hans uppgång och fall klättrandes på den sociala stegen är faktiskt en av få gemensamma nämnare. Boken har inte ens någon duellscen!
Stilarna och stämningarna är alldeles olika varandra, Thackerays roman är ett satirisk verk. Där finns ingen hisnande skönhet, istället är humorn bitskare och Barry är både roligare i sina illusioner om sin egen förträfflighet och mer osympatisk.
Här är det filmversionen som är min favorit. Jag tycker dock väldigt mycket om boken (jag borde dock läsa om den, det var flera år sedan sist), den hade massvis med roliga passager. Jag anser att boken och filmen kompletterar varandra. Jag kan varmt rekommendera båda! (Ett litet inflikande, dock; jag är i princip epokfetischist. Filmen är alltså rent ut sagt visuellt sexig i mina ögon.)

491 av Lars Görling, filmatiserad av Vilgot Sjöman. 491, 491, 491. Vad jag älskar den, både boken och filmen. Filmatiseringen är väldigt trogen boken, även om alltför "stötande" material har klippts bort. Alldeles underbar bok, nästan precis lika underbar film. Jag skrev lite kort om boken en gång. Boken och filmen är väl egentligen inte såpass olika att man "behöver" se båda, men jag vill i alla fall personligen inte vara utan någon av dem. Läs, se eller både och! Jag rekommenderar 491 av hela mitt hjärta.

Här fuskar jag lite, för jag minns inte tillräckligt mycket om varken boken eller filmen The Servant - boken är skriven av Robert Maugham och filmen är regisserad av Joseph Losey. Vad jag minns är att filmen är riktigt snyggt gjord och välspelad och att den var trogen men inte liksom bokstavstrogen förlagan. Exempelvis är boken mer homoerotisk, även om det finns symboler i filmen som för tankarna dit. Det är ett (eller två) verk om besatthet och manipulation - huvudkaraktären blir mer och mer beroende av sin betjänt, och betjänten nästlar sig in mer och mer in i huvudpersonens liv. Jag rekommenderar... ja, antingen eller egentligen. Exempelvis så är boken väldigt kort, så på det viset har filmen den fördelen att kunna bygga ut historien lite mer. Å andra sidan är boken verkligen skitbra, den också, och innehåller inte ett ord för mycket.

Trainspotting. Fantastisk film, fantastisk bok - jag älskar att den till stor del var skriven på skotsk dialekt. Boken är argare och skitigare, filmen är liksom snygg-skitig. Snygg rent visuellt, men skitig. Dock inte lika mycket som boken. (Till och med den bokstavligen skitiga scenen i filmen är vidrigare i boken.) Jag tror faktiskt att jag föredrog filmen, om jag ska vara ärlig, och om jag måste välja. Jag gillar verkligen hur Danny Boyle tagit Irvine Welshs historia och gjort den till något personligt, något riktigt filmiskt. Därför spelar det för mig ingen roll att det är många saker i filmen som inte stämmer överens med boken - om vi ska ta en enkel sak - deras utseenden. Detta kan ha med nostalgi att göra, dock. Jag såg filmen före och blev förälskad direkt, och jag har sett den massvis med gånger, därför ligger den mig extra varmt om hjärtat. Det är dock väldigt roligt att både ha läst boken och ha sett filmen - boken har ju hur många scener som helst som inte filmen har, så de kompletterar definitivt varandra.

Forrest Gump är ingen favoritfilm, men söt är den. Riktigt söt. Och jag älskar Bubba och lt. Dan. Boken, däremot... är inte söt. Nu var det längesedan jag läste den, fem eller sex år sedan, men jag tyckte inte särskilt bra om den. Det var nog tur att filmen bara var löst baserad på boken. Det var karaktären Forrest jag inte tyckte om, jag fann honom bufflig och osympatisk. Humorn var märklig. Lite pubertal, om jag inte minns fel. Där tycker jag definitivt att filmen överträffar boken. Om man anser att filmen var för sentimental och vill ha något lite mer cyniskt (det låter ju som jag, men å andra sidan så växte jag upp med Forrest Gump) så rekommenderar jag Winston Grooms roman.

Mysterious Skin, skriven av Scott Heim och regisserad av Gregg Araki (en mycket... speciell regissör) är mitt typexempel på där filmen och boken kompletterar varandra. Det har länge varit en av mina favoritfilmer, och ungefär lika länge har den varit en av mina favoritböcker. Det är verkligen en fantastisk, ångestladdad berättelse om övergrepp och hur de formar människor. De två huvudpersonerna, unga män vid namn Brian och Neil, såg övergreppen på helt olika sätt. Neil såg dem inte ens som övergrepp, och han började tända på män som liknade hans förövare. Brian förträngde övergreppen och tror att han vid något tillfälle blivit bortrövad av aliens, detta blir till en besatthet av utomjordingar, och han hyser en stark aversion gentemot sex.
Filmen är lite "gladare" än boken - väldigt vackra färger, snyggt filmat, karaktären Eric Preston är, till skillnad från i boken där han av förklarliga skäl är mer dyster, en glad ung man. Trots detta är det inte på något sätt en film jag skulle kalla "glad" (därav citationstecknen), den är ångestfylld och äcklig, men så djävla snygg och filmisk och Gregg Arakisk. Och underbare Joseph Gordon-Levitt gör en fantastisk Neil.
Sluten är olika, det är en liten detalj som skiljer. Men oavsett om man ser filmen eller läser boken lämnar slutet samma känslor efter sig. När jag läste ut boken blev jag genast sugen på att se filmen igen (vilket jag gjorde), trots att jag mådde dåligt. Katharsisknarkare... För övrigt är det dags för en omläsning snart.

Ah, Les enfants terribles av Jean Cocteau... Jag såg filmen (regisserad av Jean Pierre Melville) strax efter att ha läst boken, och den slutsat jag drog var; de är likadana! Jag tänkte att jag antog att Cocteau älskade hur filmatiseringen blev. Här kan jag inte föredra någonting, både boken och filmen var riktigt bra. Jag känner inte att man måste läsa boken om man har sett filmen eller tvärtom (om man inte är som jag och tycker att det är roligt att se det man läst komma till liv), men de är så pass lika varandra att det inte känns alltför viktigt.

Som de flesta antagligen känner till bygger Brokeback Mountain på en novell av Annie Proloux. Det är många skillnader, och jag är imponerad av Ang Lees förmåga att ta en novell och göra till ett vackert, romantiskt, sorgligt dramamästerverk. Jag har för mig att novellen var kärvare och skitigare, och jag minns att jag verkligen gillade den. Den var olik filmen, jag tror själv att jag föredrar filmen (dock var det många år sedan jag både såg den och läste novellen), men de kompletterar definitivt varandra, och jag tycker själv att en får stor behållning av att ta del av båda.

A clockwork orange! Ytterligare en Stanley Kubrickfilm. Visuellt ögongodis, ultra violence, mjölkbaren... bara inledningsscenen i Korova Milk Bar är ju värd mer än guld. Och Anthony Burgess förlaga, även den är värd mer än guld. De är både lika och olika, jag skulle väl säga att Kubrick var hyfsat trogen förlagan (till skillnad från när han gjorde Barry Lyndon, som var mycket löst baserad på boken). Boken har sin charm, språket är riktigt coolt och jag älskar den ryskinspirerade slangen, som förvisso finns med i filmen också, fast inte till riktigt stor grad vill jag minnas. Nej, där tycker jag definitivt att boken och filmen kompletterar varandra och är lika bra. Malcolm McDowell gör en fantastiskt bra "little Alex", även om jag inte köper att snubben är fjorton! Å andra sidan; vad otroligt ruggigt det vore med en skådespelare som faktiskt såg ut som fjorton. Då hade filmen varit bra mycket obehagligare.

Filmatiseringen från åttiotalet av Stephen Kings Children of the corn har varit en guilty pleasure sedan jag var tretton. MALACHAAAAI! HE WANTS YOU TOO... MALACHAI! Jag och en vän citerade den varje gång vi sågs vid den tiden (vilket förvisso inte var så ofta, hon bodde i Göteborg vid den tiden, och jag bodde i Höör, men vi pratade ju i telefon också), vi hade gummiband med halloweenpumpor där min fick heta Isaac och hennes Malachai. Vi gjorde även en liten sång... Där deras namn var den enda texten. Det är en film som egentligen är dålig, men jag älskar den. Jag älskar sådant. B-skräck, slashers, you name it. Jag läste novellen när jag var fjorton, och den var ganska olik filmatiseringen, något som inte förvånade mig ett dugg. Då tyckte jag om båda lika mycket, fast på olika sätt. Nu antar jag att jag föredrar nostalgifilmen. De kompletterar varandra, men om du gillar Stephen King rekommenderar jag novellen. Om du gillar underbart dåliga 80-talsslashers så rekommenderar jag filmen.

Stevensons Dr Jekyll and Mr Hyde är en sak. Filmen från 1939 är en helt annan. (Samma sak gäller alla andra adaptioner - de andra filmerna, musikalen, och så vidare.) Jag har skrivit långt om det tidigare; Här!, så slipper jag skriva om allt det där igen. Trots att jag tycker bättre om boken än om filmen så tycker jag ändå att de kompletterar varandra. Det freudianska i filmen är intressant, dessutom är den riktigt djäkla snygg, och det är roligt att en film från den tiden vågar hantera sexualitet som den gör. Boken är obehaglig, filmen är snygg och intressant.

Och så avslutar jag med lite mer skräck. The legend of Hell House heter filmen och är regisserad av John Hough, Hell House heter boken och är skriven av Richard Matheson. Jag skrev om den här. Först såg jag filmen, sedan läste jag boken, sedan såg jag filmen igen. Det är en relativt trogen filmatisering, men samtidigt finns det mycket i boken som gör berättelsen än mer spännande. Den innehåller fler sexuella anspelningar, och jag tycker att sex och skräck är en intressant blandning. Inte för att inte filmen innehöll sexuella anspelningar... för det gjorde den definitivt.  Filmen imponerade på mig den också, riktigt ordentligt, jag älskar den, älskar stämningen. Den skrämde mig inte, men den är riktigt intressant, stämningen är obehaglig, stämningen överlag är underbar. Jag tycker definitivt att boken och filmen kompletterar varandra, jag kan dessutom inte välja favorit.

Jag känner att jag inte riktigt kan prata om Fight Club (herregud, jag insåg inte den där referensen förrän lång efter att jag skrivit det), eftersom jag inte minns boken och filmen så väl. Jag såg filmen som tolvåring, sedan såg jag den för två år sedan - berusad - dagen efter att jag läst boken. Jag minns inte vilken som var bäst i mina ögon, en vild gissning är att de kompletterar varandra ganska bra.

Jag inser att jag äger massor av böcker som några favoritfilmer är baserade på - nu blir jag än mer sugen på att läsa dem! Och någon gång gör jag göra ett inlägg om pjäser som blivit filmatiserade.

Teleny revisited

Jag fick ett märkligt första intryck av Teleny (kanske eller kanske inte skriven av Oscar Wilde, Robbie Ross och John Gray) - berättarstilen (huvudpersonen Camille sitter och pratar med en annan man om sin relation med pianisten René Teleny, och ibland känns det nästan som ett korsförhör) kändes konstlad, sexscenerna pinsamma (och hetero) och humorn ganska så pubertal. Samtidigt kände jag ju att jag hade behållning av den. Det var, trots allt, roligt att läsa en erotisk bok från sekelskiftets England om kärlek och sex mellan män, och eftersom Oscar Wilde är en av mina absoluta älsklingar (på delad förstaplats med André Gide), tänkte jag.
Jag tog en liten paus när jag hade läst klart del ett, det vill säga ungefär halva boken. Inte direkt en medveten paus, det bara blev så. Jag vet att jag tänkte att jag hoppades att den andra halvan av boken var bättre.
Och det var den. Verkligen. Det är här de sexuella mötena mellan Camille och René börjar, och samtidigt känns det som att berättelsen blir mer innerlig, det är inte en massa till synes ovidkommande anekdoter, och jag känner att jag bryr mig mer om de två ganska märkliga huvudpersonerna.
En del saker känns fortfarande aningen konstlade och ofärdiga, som om det vore ett första utkast som skulle kunna förbättras och förtätas, men vad fan. Efter först ha tyckt att boken var pinsam (halvt roat och halvt besviket) blev jag säkerligen lättflirtad. Jag känner att det inte gör någonting. Jag tycker om andra halvan av Teleny, jag tyckte genuint om att läsa den, och inte bara som klenod eller eventuell Wilde-bok, och det är det som lämnar avtryck.
Jag borde nog egentligen läsa om den, se om jag kanske helt enkelt inte gjorde den rättvisa från början (jag har nästan dåligt samvete!), eller om det verkligen var så att del två var betydligt bättre (trots korsförhören om relationen och de lite... lustiga sexuella metaforerna). Något jag uppskattade med boken var, trots att humorn ofta inte var min kopp te, var ändå hur den blandar genrer, ibland är komisk, ibland vacker, ibland grotesk och ibland porrig.

"Une scène d'orgie inspirée de Teleny. Laurent Cambon, Eliott Paquet, Arthur Perier"

Nekrofila tendenser - eller sexuella upplevelser med döda i litteraturen

...eller det här med att känna sexuell eller sensuell lust till döda människor. I litteraturen alltså. Inte när det kommer till mig personligen. Jag dras till människor med puls. Jag började tänka (råkade först skriva "tända", Freud försöker visst få mig att bli nekrofil trots allt) på tre väldigt olika verk med väldigt olika anledningar till att lusta för det döda. Hur olika döden i samband med sexualitet och sensualitet beskrivs. Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med min utläggning, jag tyckte mest det var intressant att studera och jämföra. Eftersom jag är morbid och pervers.

Den första är Gabrielle Wittkops underbara, hyllade Nekrofilen. Där är huvudpersonen verkligen, som titeln avslöjar, nekrofil. Ren nekrofil, han känner både lust och då och då ömsint förälskelse till de lik han "kommer i kontakt med" så att säga. Män, kvinnor, flickor, pojkar... Det döda hetsar upp honom, och ibland verkar de döda kropparna liksom upphöjda i hans ögon; "Inte en sekund funderade jag på att tränga mig in mellan dem och störa deras förening genom den orena kontakten med mitt levande kött." Det är han som är oren, han, den vitale, inte de döda som snart ska komma att förruttnas.
Det levande hetsar inte upp honom, väcker hans kärlek. Han är nekrofil i dess renaste form, och ömheten, det kärleksfulla som ofta beskrivs påminner mig om filmen Kissed om en kvinnlig nekrofil där hennes parafili behandlas på ett finstämt och ömsint sätt. Modigt, enligt mig, att behandla en film om nekrofili på det viset.

Oscar Wildes Salomé handlar inte om nekrofili, men om besatthet. Salomé blir besatt av Jokanaan (eller Johannes Döparens) läppar, och hon ska kyssa dem. Det spelar ingen roll om han är levande eller död. Hon lustar efter honom, hon berättar hur vacker hans kropp är, och när han strängt säger åt henne att lämna honom ifred smädar hon istället kroppen, beskriver den som den hos en leprasjuk. Samma sak händer med hans hår, först beundrar hon dess svärta, sedan liknar hon det vid ormar. Men hans mun smädar hon aldrig. "I love not thy hair... It is thy mouth I desire, Jokanaan. [...] The pomegranate-flowers that blossom in the garden of Tyre, are not so red" är bara ett kort utdrag ur hennes långa tal om hans underbara läppar.
"I will kiss thy mouth, Jokanaan" är en replik som återkommer som ett mantra. "Suffer me to kiss your mouth". Och hon får sin vilja igenom eftersom hennes mor,som berömt, ber henne att önska sig Johannes Döparens huvud på ett fat efter att hon ska få vilken önskan hon vill uppfylld efter att ha dansat för Herod.
"Ah! I have kissed thy mouth, Jokanaan, I have kissed your mouth. There was a bitter taste on my lips. Was it the taste of blood.? . . . Nay: but perchance it was the taste of love. . . . They say that love hath a bitter taste. . . . But what matter? what matter? I have kissed thy mouth."

Salomé av Leopold Schmutzler

Markis de Sades De 120 dagarna i Sodom behandlar alla möjliga och omöjliga sorters "lidelser", fetischer och osedligheter, allt från pedofili, zoofili, tortyr, lekar med avföring och mord. Här varnar jag för mycket obehaglig läsning.
En del av dödandet är rena mord (med eller utan sex), gärna efter smärtsam och ibland långdragen tortyr, men inte allt. Det är många partier med sex som leder till döden, där karaktärerna med nekrofila böjelser tänder på att ligga med en människa när den dör, och en del bryr sig helt enkelt inte om personen dör under den grymma leken. Offrena är dehumaniserade, de är bara kött.
"Han tyckte ursprungligen om att piska en halvsovande kvinna, och han fulländar detta genom att döda henne med en stark dos opium; han knullar henne i fittan under dödssömnen" är en av de mildare nekrofila partierna. Jag minns starkast ett stycke om ett hjärta och en kuk, jag hittade dock inte det när jag bläddrade igenom boken - vilket kanske var lika bra det.

Sades manuskript

Barndomsfavoriter

Med mitt ibland maniska läsande kommer det väl inte som någon större överraskning att jag slukade böcker som maränger även som barn. Jag har haft ett litet projekt med mig själv, strax innan jag återuppväckte denna blogg, nämligen att läsa om böcker som gjort starkt intryck på mig som barn och yngre tonåring. Det har varit väldigt givande, speciellt omläsningen av Margaret Mahys Trixarna som var min favoritbok när jag var tio år gammal. Undertonen är ganska erotisk och ibland blev jag lite förbryllad över att en tioåring kunde ha så stor behållning av den - den lämpar sig bättre för femton-sextonåringar och uppåt skulle jag säga idag.
Det är ungdomsböcker i stil med den jag fortfarande har behållning av idag - välskrivna, drömska där författaren tar läsaren på allvar trots att det är en ung människa. Som inte förenklar, som inte använder sig av ett banalt språk. Det bästa exemplet är nog ...och de vita skuggorna i skogen (och de andra böckerna i samma serie) av Maria Gripe, den var underbar när jag var elva och den är underbar idag. Och det är nog därför jag har så svårt att bedöma böcker för barn i lågstadieåldern. För där måste ju författaren ta hänsyn till att läsarna är väldigt unga, språket kan inte bli för invecklat, boken kan inte vara alltför tjock...
Jag läste nyligen om tre favoriter från lågstadieåldern, Glasblåsarns barn av Maria Gripe och Önskehäxan av hennes dotter Camilla Gripe, som jag först läste när jag var sju år gammal, samt Häxorna av Roahld Dahl som jag läste när jag var nio. Hm. Häxtema. Vilken slump, för jag var väl inte mer intresserad av häxor än gemene barn.

Maria Gripe, trés stilig

Hur som haver. Glasblåsarns barn, som handlar om de två barnen Klara och Klas och deras försvinnande var mysig att läsa om. Jag mindes den dock som mindre koncis, mer detaljrik - som att vissa saker borde ha broderats ut mer. Det är därför jag är så usel på att läsa barnböcker, jag tänker "den här historien var ju fin, men vilken underbar saga det hade varit om författaren hade ägnat ännu mer tid på det... och det... och den scenen borde ju vara längre". Men det var en fin barnbok och ett kärt återseende. Vissa detaljer älskade jag - häxan Flaxa Mildväder och hennes ömsinta stränghet, hennes korp Kloke som blir naiv och fjompig efter att ha förlorat sitt "nattöga" som gjorde att han såg de mörkare sakerna i livet, nu hade han alltså det bara ljusa, glada "dagögat" kvar. Hertiginnan som fick varenda önskan uppfylld och därför inte kunde le. Hur barnen till slut inte kunde se sina egna spegelbilder i Härskarens hem. Fadern Albert som inte blåste annat än tårformat glas när han saknade sina barn, han var en djupt gripande karaktär. Maria Gripes böcker är alltid fint skrivna, och jag älskar Harald Gripes illustrationer.

Den andra boken jag läste, Önskehäxan,  mindes jag inte mycket av före omläsningen, jag lånade den på biblioteket flera gånger, jag är ganska säker på att jag var sju år gammal vid ett tillfälle, men jag var i varje fall mellan sex och åtta när jag läste den. Camilla Gripe var en av favoritförfattarna när jag gick i första klass, jag minns titlar såsom Spöken - hjälp, Klara Selma Matilda, Bortbytingarna och Den splittrade bilden. (Den sistnämnda älskade jag när jag var i nio-tioårsåldern, den finns någonstans på mammas vind, jag vill väldigt gärna läsa om den också.) Vad jag är usel på att komma till saken idag!
Önskehäxan är i alla fall en bok om en flicka, Liselott, som tappar sin lyckosten i en önskedamm, och när hon går i för att leta efter den stoppar hon på sig några av mynten som andra slängt i. Önskningarnas häxa, en riktig trickster, tycker att man inte bör lägga beslag på andra människors önskningar och ger Liselott en rad prövningar för att ställa allt till rätta. Jag mindes som sagt i princip ingenting, men jag hade för mig att det fanns en man som spelade dam med råttskallar. Jag tänkte att jag antagligen hade fel eftersom jag jämt råkar minnas oskyldiga barnberättelser som mycket mörkare än vad de är (de malde ner människor i Olssons pastejer och använde i pastejerna, och Till vildingarnas land var en saga om ond, bråd död) - men till min lycka fanns det en man som spelade dam med råttskallar. Just den delen av berättelsen gillade jag bäst, när Liselott var i en gammal borg där det fanns själar som ville bli fria.
Önskehäxan var ju definitivt mindre "djup" än barnböckerna hennes mamma skrev, men det är ju en smaksak - själv gillade jag båda stilar när jag var liten. Det var ett kärt återseende, en mysig bok. Och så fanns det söta (talande) katter i den. Och en hund (ej talande), men jag gillar inte hundar.

Roald Dahl, Roald Dahl, Roald Dahl... suck och stön. Min älsklingars älskling (tillsammans med Maria Gripe) när jag var en liten sprätt. Och ja, jag älskadeTim Burton som fjortonåring. Häxorna var min favoritbok av Dahl, jag gillade blandningen mellan humor och skräckig spänning, jag vill minnas att jag rös till vid ett par tillfällen. Roald Dahl var misogyn. Man kan tycka vad man vill om hans böcker, men misogyn var han definitivt. Och jag kan inte separera hans privata åsikter med hans verk när hans sexistiska åsikter lyser igenom i Häxorna. Häxor har inga tår. Det gör ont att gå i högklackat. Varför går de inte i bekväma skor? För att det skulle väcka misstankar - alla kvinnor älskar ju högklackat. Det är klart att det är en pojke som äger mössen, en flicka skulle aldrig få för sig att skaffa möss. Alla kvinnor är rädda för möss och hoppar upp på stolar. Och det är avskyvärt att tänka sig en skallig kvinna. Nej alltså. Det var roligt att överhäxan "prrrrratade såhärrrrrr" hela tiden, Quentin Blakes illustrationer är charmiga och farmorns och pojkens relation var gullig. Men annars. Äsch. Jag orkar inte riktigt. Det var trevligt att läsa om den, den var inte dålig, men jag blev trött.

Citat ur Häxorna, absolut inte taget ur sin kontext:
"Baaajs!" vrålade häxorna. "Baaajs! Baaajs! Baaajs!"

Wilde, peut-être, ELLER Not exactly Wilde

Jag har i flera år varit otroligt nyfiken på att läsa Teleny, en erotisk bok från fin de siècle som sägs ha varit ett samarbete mellan Oscar Wilde och hans underbara vänner och älskare (i alla fall i Ross fall, men troligtvis även i Grays) Robbie Ross och John Gray - den man Dorian Gray fick sitt namn och skönhet efter. Den enda anledningen till att jag inte har läst den förut var eftersom den var så förbaskat svår att hitta på e-bay utan en massa miljarder kronor i frakt.
Varför har jag velat läsa den så pass länge som jag faktiskt har? 1. OSCAR WILDE! 2. ROBBIE ROSS! JOHN GRAY! 3. EROTIK 4. SOM ÄR FRÅN FIN DE SIÈCLE 5. OCH DESSUTOM INNEHÅLLER KÄRLEK OCH SEX MELLAN MÄN

The unholy trinity! Wilde, Ross, Gray

Så gav Vertigo ut den i svensk översättning, tjoho, tjohej, jag älskar Vertigo, deras böcker är så otroligt vackert formgivna, så även denna. Och jag införskaffade mig den. Och jag trodde att jag skulle finna en ny favoritbok. Så blev det inte.
Missförstå mig rätt, missförstå mig rätt, missförstå mig rätt nu, jag viiill bara ha ett svar... Jesus Christ, Superstar, é du Messias, é Gud din far? (Förlåt. Peter Johansson som Judas förvillade mina tankegångar.)

Vad jag ville säga var att; jag hade läst att det var en enastående roman och jag var övertygad om det redan från början. Bara det att ditt och mitt "enastående" inte behöver betyda samma sak. Jag har läst allt Oscar Wilde har skrivit, så jag var ju säker på att det här var boken han (och hans vänner), om det nu var de som skrivit denna bok, velat skriva men inte vågat försöka publicera under sina rätta namn. Och att stilen skulle vara sådär klipskt och kvickt Wilde-ish blandat med hans förmåga att skriva otroligt vackert och att han här skulle kunna skriva utan skygglappar om homosexuell kärlek och sex.

Så var det inte. När jag började läsa den kände jag direkt att även om det inte skulle vara Oscar som skrivit den så var det säkerligen någon som kände honom och hans kvickheter. Redan på första sidan kom detta: "...och trots att amatörers framträdanden är en av den moderna civilisationens plågor..." som kändes... mycket Wildeskt. Jag uppskattade verkligen början. Det var kvickt och roligt och rentav sexigt hur han trånade efter den tjusige pianisten René Teleny som var på scen. Hur hans erektion bultade bara av att se denne man spela piano. Men det gick snabbt utför. Tydligen hade de två någon slags telepatisk kommunikation som kändes väldigt... jag vet inte, lite tramsig, men...

Berättelsen är skriven som en dialog mellan Camille, den man som trånade efter Teleny, och en man som Camille verkar ha haft ett sexuellt förhållande med. ...och jag antar att det är därför den där telepatin kom in. För att Camille skulle kunna se vad Teleny gjorde även när han själv inte ens var i samma hus. En allvetande berättare skulle ha gjort detta mycket mindre konstlat. För just dialogen känns ofta konstad. "Pratar man verkligen såhär!?" tänker jag. Trots att han gör en massa utläggningar känns dessa... inte riktigt... organiska, var jag på väg att skriva.
Jag har inte läst hela boken, bara halva ungefär och jag känner att... jag satt på tåget och rodnade och fnissade nervöst när jag började läsa den. Inte av upphetsning, utan för att det kändes som att jag råkat hitta något manuskript några fnissiga ynglingar (jag tänkte först att romanen kanske hade kunnat vara skriven av en kvinna, men sedan kom en sexscen där en kvinna tyckte att det var skönt att bli rammad i livmodertappen, så... nej) hade lämnat efter sig. Viss humor kändes ganska pubertal (åh nej, tänk om hon hade fått se min fullmåne!) och... ja.

Dessutom har jag inte fått en enda bögsexscen. En massa hetero. Lite lesbiskt, vilket förvisso var fint eftersom dessa damer brukar bli bortglömda... även om de tydligen var ruggugglor i en bordell. Och så en heteroscen som jag tyckte var väldigt obehaglig och våldtäksliknande.

Men. Men, men men. Det var lite roligt hur mina förväntningar blev krossade. Det är roligt att läsa boken, jag menar; "den blinde kärleksguden". Han kallar. Sin dase. För. Den blinde kärleksguden. Vad fan är mannens problem? Och jag känner under läsningen att... hade verkligen Oscar Wilde formulerat sig så? Jag kände liksom inte igen hans stil särskilt mycket alls. Jag vet inte. Men det är det som är lite spännande. Och, Oscar or not, det är roligt att ta del av en så pass tidig erotisk roman om kärlek mellan män. Definitivt en raritet.

Och kanske blir del två bättre, den är ju som sagt inte utläst än. Jag hoppas på mindre pubertal humor, mindre hetero, mer homo, mer homosex, mer skönhet (även om jag gillar groteskerier också) och... ja. Än är det inte försent.

Åh, Petronius, Petronius!

Jag har bara läst hälften av Hugh Sykes Davies surrealistiska verk Petronius, men känner mig redan alldeles frälst och vill citera det mesta. Den är, än så länge, alldeles underbart skruvad och känns som någonting jag hade kunnat skriva om jag ätit Stilnoct och bestämt mig för att inte sova på dem. (Vad lustigt ändå. Jag läser en bok av en Davis och därefter en av en Davies, och båda är böcker där jag finner karaktärsdrag från mitt eget skrivande, trots att böckerna skiljer sig väldigt mycket från varandra.)
Ja. Så. Det handlar om... Petronius. Som vandrar omkring. Och ser och upplever märkliga saker. Han blir vettskrämd av en örnfjäder som singlar ner på marken, han rycker i princip på axlarna åt underligheten i det faktum att en "dåres" mun egentligen är solnedgången - istället sitter han och njuter av synen, hänförd. Han hittar inga järtecken så han bestämmer sig för att skapa dem själv. Han tycker att varningsskyltar är för negativa, så han försöker liva upp dem lite, konsekvenserna gör att han bestämmer sig för att "aldrig befatta sig med varningsskyltar igen".

Lille Petronius

"Den gamle mannen insåg sitt misstag och gav sig i kast med andra metoder till avrådan. Han svimmade. Han lade sig på vägen där han förvreds av epilepsins mest fruktansvärda spratt. Han lutade sig över en grind och kräktes blod ända till gräset blivit alldeles hoptovat: stötte en spetsig flintsten i pannan: delade sina fingrar med en trädgårdskniv så att de blev till varsin liten hand, och delade återigen fingrarna på dessa till mindre händer, och så vidare ända tills han var i besittning av flera tusen händer och tiotusentals fingrar. Men Petronius förblev oberörd [...]"

Herr Hugh

Bara förordet gjorde mig alldeles upprymd. "Till dem som fann nöje i Milton och Thomsons Seasons när de gick i skolan: till dem som Shakespeare inte var bortkastad på: till dem som en gång tyckte om Shelleys tidigare dikter [...]" "Till dem som håller med Coleridge om att vetenskapen och inte prosan, är poesins verkliga antites, och som förmår upphäva sin misstro." "Till dem som besväras av sömnlöshet, och speciellt till dem som lever ett oönskat liv när de sover, och stiger upp efter vilan utan att ha fått återhämta sig med svetten efter nattens fasor fortfarande klibbig i pannan." Och så vidare. Underbart.

Uppdatering: Nu har jag läst ut den. Min uppfattning har inte ändrats. Jag vill äga boken. Och jag vill läsa mer surrealism. Och Satyricon. (Dvs, namnet Petronius förde tankarna åt det hållet. Inte för att jag inte ville läsa den innan. Det är en skam att jag inte gjort det än. Jag är inte en sådan som tycker att det finns böcker "man ska ha läst", men det är en bok som jag tycker att jag ska ha läst.)

Jag är Mercutio

En vän berättade om hennes konto på sidan boktipset, och sade att när hon skrev vilken bokkaraktär hon liknade så valde hon "Ödmjukt arrogant som Stäppvargen", vilket fick mig att börja fundera på vilken karaktär jag i sådana fall var. Jag känner igen mig i Grantaire från Les Misérables - den cyniske drinkaren som ömsom skämtar och ömsom har ennui, spleen och allt vad det kan vara. En raljerande ung herre.

Mitt alter-ego

Jag känner även igen mig aningen i Basil Hallward från Dorian Grays porträtt, han är kreativ, snäll (förr var jag ofta för snäll), passionerad men kan även verka lite timid, men det kändes ändå inte helt... Det kändes som att något fattades från blandningen mellan Grantaire och Basil.

Mitt alter-ego

Men så kom jag på det: Mercutio från Romeo och Julia! Han gör en massa sexuella innuendos, han är ganska pervers (kanske mer i teorin än i praktiken, liksom jag), och pratar lite skit om heterosex och verkar rätt queer i allmänhet (jag hade en period i mitt liv då jag hade sexual aversion syndrome, och då var det just heterosex som gjorde mig obekväm). Han är kvick och gillar att ha roligt, men är dessutom cynisk och lynnig, ja, lite labil. Han kan även vara vältalig och poetisk (som i monologen om Queen Mab, där både hans poetiska och cyniska sida skymtar fram). Han är intelligent men fattar dåliga beslut. Hans lynne skiftar häftigt, från glädje till melankoli - han tycks vara bipolär (och gissa vad som kom fram under min sjukhusvistelse). Han har även ett hett temperament - reta inte upp honom! Till och med galghumorn delar vi, när jag mår riktigt uselt har jag extra mycket sådan, och Mercurio hinner med ett sista utslag av galghumor innan han dör:  "Ask for me to-morrow, and you shall find me a grave man."

Mitt alter-ego

Så är det. Jag är en blanding mellan Mercutio, Basil Hallward och Monsieur Grantaire. An unholy trinity av queera män som jag delar vissa egenskaper med.

Ett knippe karlar

Det är en samling väldigt olika karlar de här tre böckerna handlar om. Det är den äldre herren i Lars Gustavssons Fru Sorgedahls vackra vita armar som ser tillbaks på sin ungdomstid, det är de två kusinerna i Inger Edelfeldts Samtal med djävulen som träffas för första gången på över fyrtio år, och till sist är det den trötte titanen Atlas och den kaxige hjälten Herakles i Jeanette Wintersons Tyngd. Vad böckerna har gemensamt, förutom de manliga huvudkaraktärerna, är det stillsamma berättandet och ett snyggt språk.

Fru Sorgedahls vackra vita armar är den enda bok jag läst av författaren - jag minns att jag hittade pocketversionen billigt på en bokhandel och ville minnas att jag varit nyfiken på den. Kanske låg den i min önskelista på Adlibris, jag är inte helt säker. När jag började läsa den undrade jag om den var självbiografisk, och när jag sedan läste om den på nätet bekräftades det att romanen hade självbiografiska drag. Jag tycker om berättarjagets utläggningar och anekdoter, om hur han och hans vänner träffades i ett pannrum och diskuterade livsfrågor, om hans erotiska möten med fru Sorgedahl, "den vackraste kvinnan i världen" som var nästan dubbelt så gammal som honom själv, hans tankar, den stillsamma berättartonen... Ja, stillsam, men samtidigt går den snabbt att ta sig igenom. Min vän frågade om det var en melankolisk bok när jag precis hade börjat läsa den (vi pratade i telefon, och jag avslutade den senare samma kväll). Jag sade att jag inte riktigt visste, att den nog var "lite både och".
"Lite både och" passar nog ganska bra - inte för att jag skulle kalla den melankolisk, men det fanns glädjeämnen och besvikelser, ovanliga och typiska händelser, filosofiska tankar blandas med vardag. Den var vackert skriven, och det enda jag egentligen har att klaga på var att jag blev lite trött mot slutet, på mammans berättelser, de kändes aningen långdragna och skröneaktiga, det bröt lite väl mycket mot stämningen i romanen. Det förstörde dock inte helhetsintrycket - det här är en mycket fin bok.

Jag minns att jag hade ögonen på Inger Edelfeldts Samtal med djävulen på en bokrea för ett par år sedan, men jag köpte den aldrig. När jag så besökte biblioteket i onsdags letade jag efter hennes namn - jag har alltid tänkt väldigt gott om Inger Edelfeldt, jag minns att jag fascinerades mycket av När jag hatade Elaine som barn, och som ungdom älskade jag Juliane och jag och läste även den fina Duktig pojke, men Samtal med djävulen var faktiskt den första vuxenbok jag läste av henne.
Den handlar om de två mycket olika kusinerna Paul och Asger, som efter ett möte på ett tåg och en kortare brevväxling bestämmer sig för att träffas i sommarhuset som Asger fått ärva. Minnena och bilderna de har av varandra är inte särskilt positiva - de båda var frikyrkligt uppfostrade. Paul anammade detta, Asger bröt sig loss. Paul blev präst, mycket sträng med en svartvit syn på gott och ont, och han fördömde Asgers leverne och även hans homosexualitet. Asger levde enligt Paul i mörker och synd, hans liv verkar ha varit vilt, han är nykter alkoholist och bestämde sig efter en svår olycka att bli diakon - de bådas gudstro är dock väldigt olika.
Det här är en melankolisk roman. Det är inte direkt någon berättelse om acceptans och försoning, det är trevande, de båda männen har fördomar om varandra, det står klart att de inte kommer att stanna tillsammans länge... men Paul lyckas komma ur sitt skyddande skal, och samtalen blir mer och mer intima, till slut kommer de in under huden på läsaren. Det är stillsamt men obehagligt, och jag tycker mycket om det.

Jag ville läsa mer av Jeanette Winterson, det enda jag läst av henne är Passionen, som jag läste för ett par år sedan och tyckte mycket om. När jag såg Tyngd på biblioteket bestämde jag mig direkt för att låna den eftersom den handlar om myten om Atlas och Herakles, och jag är galen i grekisk mytologi.
Det är en sällsam bok, å ena sidan kärv och burdus, å andra sidan stillsam och filosoferande.
Jag älskar bilden av den trötte Atlas, hur han ställer sig med världsalltet på sina axlar, hur han knappt kan andas av tyngden, han kan inte röra på sitt huvud, kroppen värker. Den ansvarstagande Atlas. Och sedan Herakles, den kaxige djäveln, ständigt kåt och stridslysten. "I min ungdom var jag litet stöddig - jag dödade allt, knullade det som fanns kvar och åt upp resten." Smooth, Herakles.
Jag tyckte verkligen om blandningen - vulgärt och vackert, stort och smått, ömsom filosofiskt och ömsom rått. En bok där både "-Jävla Schweiz! -Vad är det för fel på Schweiz? frågade Atlas. -Alperna! De sticker in i nacken på mig" och "Det var ingen som berättade för honom [Atlas] att de gamla gudarna var borta eller att världen hade förändrats genom en blek frälsare på ett mörkt kors" både får plats och känns helt rätt.

Inte helt och hållet spöken

När jag, för ett par år sedan, fick syn på novellsamlingen Not exactly ghosts av Sir Andrew Caldecott blev jag genast intresserad av den, både tack vare titeln och texten på baksidan som löd "The mundane becomes horrific, the everyday is unnerving and the commonplace is frightening."
Det är nämligen sådant jag fascineras av och letar efter när jag vill läsa (eller se) skräck, subtilt och krypande snarare än brutalt och blodigt. Inte för att jag har något emot exempelvis riktigt råa skräckfilmer, men de skrämmer mig inte, det är den smått förvrängda verkligheten som är obehaglig.

Jag vet inte varför det dröjde så länge innan jag läste hela; jag minns att jag hade den med mig för kanske två år sedan när jag hälsade på min pappa, och då läste jag novellen A book entry och blev genast imponerad. Den var precis sådär subtil som jag ville ha det, och med en avslutning som gav mig gåshud. Jag har haft med mig boken i väskan flera gånger med intention att läsa den, men det var  inte förrän ett par veckor sedan - denna gången då jag besökte min mamma - som jag faktiskt tog mig igenom hela.
Caldecott fortsatte att imponera. I de flesta av hans noveller byggs stämningen upp långsamt och man får små ledtrådar om vad som kommer att hända, vad som har orsakat händelserna.
De blir lite likartade efter ett tag, berättelserna. Många är stöpta i samma form, men jag känner trots det inte att jag tröttnar. Det är snarare när han avviker från sina signaturelement som novellerna blir sämre - en märklig berättelse om en pojke som tycks tro att han är en råtta. Och en annan om en man som blir galen springer ut i djungeln och karvar i kokosnötter. Då tänkte jag "har farbrodern möjligen blivit senil?" och längtade tillbaka till hans mer typiska noveller.

Helheten är, trots det, utmärkt. Jag kan faktiskt säga att jag älskar denna samling, och jag kommer nog att läsa om flera av novellerna många gånger. Min favorit är nog ändå fortfarande A book entry som jag läste först, men andra favoriter är bland annat A room in a rectory, Autoepitaphy, Decastroland, A victim of Medusa, Authorship disputed, och Seated one day at the organ.

Gide och Bussy

Jag är hemma i mitt familjehem, och när jag skulle åka igår drabbades jag av en total Gidelängtan och hade svårt att bestämma mig för vilken bok som skulle med. Det fick bli Selected letters of André Gide and Dorothy Bussy som jag nu ska sätta tänderna i. Ej bokstavligt, hur mycket jag än älskar Gide. Jag har velat läsa den länge, men det har inte blivit av. Dorothy var Andrés översättare, hon var också författare, så breven ska innehålla diskussioner om både arbete och privatliv. Dorothy var förälskad i André, som inte besvarade hennes känslor. Förordet berättar om hur hon blev otroligt svartsjuk när han skaffade barn med en kvinna som inte var hans fru (av just lusten att bli far, inte av romantisk kärlek, han var homosexuell och hade inget sexliv med sin fru, därför skaffade han barn med en kvinna han var vänskapligt inställd till - modernt, tänker jag). Hon kunde tåla att han var gift och att han var homosexuell, men hon blev förkrossad över tanken på att han skulle kunna lusta efter en kvinna som inte var henne själv. Stackars Dorothy! Och även Gide, som inte ville såra någon, och hans fru, gift med en man som visst älskar henne, men enbart platoniskt. Det här kommer nog bli intressant läsning, tänker mig förtrolighet och vackra brev. Hoppas jag får rätt.

Omläsning av Den avklädda bruden

Jag hade ju tänkt läsa om Den avklädda bruden, tänkte att det definitivt var dags eftersom jag bara var sexton när jag läste den första gången, den gav ett djupt intryck, jag tänkte väldigt mycket på den (mest positivt, men som jag skrivit tidigare blev jag även äcklad på ett par ställen - det behöver ju förvisso inte vara någonting negativt). Sju år är en lång tid, och kanske extra lång när det handlar om en bok om sexualitet och självkännedom, sådana tankar är ju ganska annorlunda från det att man är tonåring till det att man är över tjugo (och när man är lite över tjugo tills man är trettio-fyrtio också kan jag tänka mig), man hinner utvecklas en hel del.
Nu har jag förvisso inte kommit särskilt långt i min omläsning, men jag tycker om den. Jag känner att jag får en klarare bild av huvudpersonen (kanske är det paradoxalt då hon ska föreställa nästan-vilken-kvinna-som-helst). Och språket, som jag både gillade och retade mig lite på (den är skriven i andra person) flyter bättre, kanske har det ingenting med mig som person att göra, mer att jag dels är vanare vid sådant berättande, dels visste vad jag hade framför mig.
Jag älskar beskrivningen av karaktären Theo, huvudpersonens bästa vän (eller, ja, till en början är hon i alla fall det). Hon är färgstark, egoistisk, njutningslysten och lider av vaginism. Jag gillar att den mest sexuellt utsvävande karaktären i en bok som till stor del handlar om sex och sexualitet lider av en sådan sjukdom. Annars känns det ganska tacksamt att låta en "frigid" (jag gillar inte det ordet) kvinna drabbas av något sådant. Lite som ett straff, som när sexuellt utlevande kvinnor (eller bara kvinnor med styrka och självständighet, helt enkelt) i böcker och filmer blir våldtagna för att visa att det där går minsann inte för sig.
Jag är glad att jag läste boken som tonåring, det är givande att gå in i den med mer livserfarenhet.

Brev till en bokhandel

Jag har velat läsa Helene Hanff Brev till en bokhandel ett tag, och nu har jag trött-läst den lilla boken. Den passade bra som tröttläsning, tunn och trevlig som den är. Det är en äkta korrespondens mellan amerikanskan Helene och en bokhandel i England, främst ägaren Frank. Helene köper böcker och är sådär lite oförskämd med glimten i ögat, Frank ger intrycket av en intelligent, artig brittisk gentleman.
Jag vet inte varför, men jag har lite fördomar. Jag tänker att det är en sådan bok som folk blir helt till sig av, åh, så gemytligt, brev till en brittisk bokhandel, åh, britter och böcker, åh, åh, alla som älskar böcker borde... Det är ett par korta brev liksom, knappast något att spilla ut sin själ över. (Jag har alltid gillat långa, intima brev som spritter av personlighet.)
Jag är nog mest trött, egentligen. Men det var definitivt trevlig läsning.

Lednahkob ne llit verb

Kvinnor, sex och äckel

Jag insåg att jag nog borde läsa mer av Elfriede Jelinek. Eller, det har jag väl insett ett ganska bra tag, åtminstone sedan jag såg den underbara filmatiseringen (av Haneke!) av boken Pianolärarinnan, eller Pianisten som filmen ooriginellt nog fick heta. Men jag insåg att jag kanske till och med borde läsa om Lust, vilken är den enda bok jag läst av henne, och som inte direkt gav mig mersmak. Det var fyra år sedan, och jag tyckte att den var märklig och äcklig. Jag tänker att den fortfarande lär vara det, men jag kanske kan uppskatta det på ett annat sätt, nu när jag vet vad jag har att vänta mig, och när jag vet att hon faktiskt även siktade på att skriva en just "äcklig" bok, hennes intention var tydligen att skriva något värre än Batailles Ögats historia (som jag inte har läst, men som jag väldigt gärna vill läsa).
Jag läser en hel del erotisk litteratur, inte för att bli upphetsad, för det blir jag inte, men för att jag finner det intressant, psykologin bakom, människans sexuella samspel, märkliga drifter och hur pass olika folk skriver om sex. Men jag har läst för lite av kvinnor, med kvinnliga huvudpersoner. Och är Pianolärarinnan lika bra som dess filmatisering (och jag vet ju vad man brukar säga, "läs boken istället", även om det givetvis finns undantag, eller bättre: böcker och filmer i samspel, där båda kompletterar varandra, kanske är mycket olika, där båda behövs, där de är lika bra fast på olika sätt) så kommer jag att älska den.

Lust

En annan bok (om kvinnor och sex) som på flera ställen äcklade mig (de värsta partierna hade inte med sex att göra, utan handlade dels om en fågel som kraschade mot en fönsterruta - jag hade en aversion mot fåglar i minst ett år efteråt - och om en tjurfäktning) var Den avklädda bruden, skriven av Nikki Gemmel, men publicerad anonymt eftersom hon märkte av en viss självcensur när hon skrev under eget namn. Jag läste den när jag var sexton, så det är hög tid att läsa om den och se hur och om min uppfattning ändrats. Jag tyckte väldigt bra om den då. Jag vet att både min mamma och min mormor försökt sig på den (vem som rekommenderade den till dem minns jag dock inte, men de visste inte att jag hade läst den något år tidigare, och ingen av dem hade ens lagt den vidriga scenen med fågeln på minnet), den föll dem inte i smaken, vilket jag förvisso kan förstå, även om jag tyckte om den varierade mina känslor under läsningen, och det är definitivt en annorlunda, för att inte säga aningen märklig (trots det verklighetsnära temat, en hemmafru som upptäcker sin sexualitet och sina egna lustar genom utomäktenskapliga förhållanden) roman.

Vad som gör mig bestört är att läsa folks recensioner om den på sidan goodreads. Givetvis får man tycka vad man vill, och jag märkte ju själv att det inte var en bok som skulle kunna passa vem som helst, men folk (främst kvinnor, vilket kanske är extra ledsamt) är extremt trångsynta och dömande, den namnlösa huvudpersonen kallas "hora" och "rövhål", ingen tycks förstå hur en kvinna kan vilja ha oromantiskt gruppsex, och att hennes man är otrogen gör det tydligen inte det minsta legitimt för henne att söka den sexuella lyckan hos andra (betänk då att hon aldrig fått en orgasm med sin man, eller alls om jag inte minns fel, och mannen har en affär med hennes sexuellt frigjorda väninna som dessutom är sexterapeut, inte konstigt om hon känner sig a) frigid och b) sugen på att ha sex på sina villkor - till skillnad från en "hora" som har sex på andras villkor).
"Sex är inte vackert längre" hör jag folk gnälla. Det är det som är grejen med boken. Sex kan vara vackert, men det behöver inte vara det. Sex kan vara vackert och romantiskt, men även fult, rått, oromantiskt, enbart köttsligt. Även när det kommer till kvinnor. Även när det kommer till alldagliga, bleka, passiva, gifta kvinnor.
Dessutom är det flera som skriver att huvudpersonen läser (tar råd från? inspireras av? det var för länge sedan jag läste boken, mitt minne kan svika mig) en "viktoriansk bok". Bara det att den är från sextonhundratalet, vad sjutton, människor!? Fast det är ändå inte hälften så upprörande att vara allmänt självrättfärdig och kalla sexuellt utlevande kvinnor för horor (maken, som också var otrogen, kallade förstås ingen för hora, honom verkade folk snarare tycka synd om för att hans karaktär inte kom till sin rätt eller vad det var). Usch. (Och ja, det hade varit precis lika vidrigt om "hora" bytts ut till "slampa", "slyna" eller dylikt.)

Den avklädda bruden

Jag har lärt mig ett nytt ord!

Jag tänkte vänta tills den kom i pocket, alternativt låna den av en vän, men den såg så fin och lockande ut på bokrean. Konsten att vara kvinna av Caitlin Moran alltså. Det var liksom silverbokstäver på den... och fina ornament... eh. Jag gillar fina utgåvor. Även om utgåvan antagligen är tryckt på ordinärt papper och den ser ut som vilken svart bok som helst naken och det egentligen bara är skyddsomslaget i kombination med en inbunden bok som är fin. HUR SOM HAVER!

Jag tyckte om boken. Moran är kvick, och hennes texter är väldigt lättlästa och lätta att ta till sig - jag tänker att det nog är lätt för every(wo)man att uppskatta vad hon skriver. Det är liksom... eh, vasst och ändå ganska ofarligt samtidigt. Lättillgängligt. Inget SCUM-manifest direkt. Nu läste jag den på svenska och inte på engelska, men det störde inte, vilket jag tänkte att det kanske skulle göra eftersom a) humor kan vara svåröversatt och b) hon skriver om namn på könsorgan och andra kroppsdelar because of stora olikheter mellan språken när det gäller just slang och sådant. Det måste ha varit en bra översättning eftersom jag inte satt och tänkte"men vad FAAN" hela tiden.

Jag håller inte med Moran på alla punkter, och det behöver jag inte göra heller. Vi behöver inte vara hundra procent kompatibla i våra feministiska tankegångar för att jag ska gilla boken och tycka att Moran verkar vara en skön typ. Det är lite väl mycket "oss kvinnor emellan, höhö"-skämt, det känns gammalt och generaliserande, men det är som det är, ingenting som man kan göra något åt, etcetera. Det var nog mitt största störningsmoment, och det var ju knappast hela världen.

Det nya ordet förresten. När jag läste delen om namn på Det Kvinnliga Könsorganet satt jag och småskrattade hur länge som helst åt att Moran växt upp med orden "bot" för rumpa och "bot-bot" för snippa. Och det följande, om hur hon själv säger bot-bot när hon pratar med sin dotter, och hur det passar när man pratar om och med barn, men... "Det var inte Scarlett O'Haras bot-bot som fick henne att ränna runt i Atlanta efter först Ashley och sen Rhett. Det finns inga inslag av bot-bot i Georgia O'Keefes tavlor. Madonna visar inte upp sin bot-bot i Sex." HAHA. Eller när Caitlin och hennes syster diskuterade muff-namn. "Vi skulle kunna kalla den Ernest." Det hade någonting med Hemingways skägg att göra. De tittade bara på varandra efter det förslaget, men jag köper det direkt. Alltså, inte för att jag har sett någon bot-bot som ser ut som Hemingways skägg, men det låter fruktansvärt badass att ha en Ernest där nere.

Hahaha, bot-bot

Don Juan

     Man 's a phenomenon, one knows not what,
       And wonderful beyond all wondrous measure;
     'T is pity though, in this sublime world, that
       Pleasure 's a sin, and sometimes sin 's a pleasure;
     Few mortals know what end they would be at,
       But whether glory, power, or love, or treasure,
     The path is through perplexing ways, and when
     The goal is gain'd, we die, you know—and then—

     What then?—I do not know, no more do you—
       And so good night.—Return we to our story:
     'T was in November, when fine days are few,
       And the far mountains wax a little hoary,
     And clap a white cape on their mantles blue;
       And the sea dashes round the promontory,
     And the loud breaker boils against the rock,
     And sober suns must set at five o'clock.

~Lord Byron, Don Juan

Skotsk arbetarklass och knark

Trainspotting och Morvern Callar. Alltså.
Jag vet att någon kallade Morvern Callar (Alan Warner) för "Trainspotting for girls" . Men det vill jag inte vara med på. Hellre hundra Trainspotting (Irvine Welsh).
Trainspotting är oförglömlig. Heroin, sex, sjukdom, abstinens, vänskap, svindlare, sprit, andra droger. Det är riktigt skitigt och naket och med ett fantastiskt (för det mesta talspråks-skotskt) språk. Det är Nästan Vem Som Helst på droger - alltså Renton, sexige Sick Boy, rare Spud, sadisten Begbie och fler galna djäklar med mer eller mindre tvivelaktig moral.
I Morvern Callar är det... eh, en huvudperson som är tjugoett men känns som sexton (vad är det med flickebarnet?!), lite andra folk, ett glittrigt knä (förvisso ganska fräckt), otroligt underliga val helt omöjliga att relatera till, stora händelser förminskade, små händelser förstorade... Det var ingen dålig bok men jag förstod inte riktigt grejen. Den hade liksom inte flytet. Det är inte ens jämförbart med Trainspotting (ignorera då det faktum att jag skriver om båda samtidigt).

Gissa var