Sjukhuslektyr

Titti är tillbaka efter ett år av vedervärdighet. Och idag kom jag hem efter en elva dagars sjukhusvistelse. Min koncentration är tillbaka. Jag läste knappt alls under ett helt år, men det har jag tagit igen. Under de knappt två veckorna jag låg inne hann jag med tolv böcker. Därför börjar jag med små minirecensioner av lite av vad jag har läst.

Alternativet av Karolina Bång var befriande att läsa. Ett seriealbum som tar upp tvåsamhetsnormen, heteronormen och andra normer samt de ofta bedrägliga självhjälpsböckerna. Det var en mycket god vän till mig som lånade ut boken till mig, hon tänkte att det kunde vara skönt att läsa något satiriskt riktat mot just självhälp och liknande när man mådde som jag. Och det kunde jag definitvt hålla med om. Jag som dessutom drömmer om detta alternativ, alternativ till tvåsamhetsheteronormen.

Samma person har jag pratat om Egalias döttrar av Gerd Brantenberg med, men det var inte henne jag lånade den av, utan min kära syster som kom in med en liten trave böcker jag kunde ha bredvid min sjuksäng. Jag hade velat läsa Egalias döttrar länge, men jag visste inte riktigt vad jag förväntade mig av den. Min första tanke var; fan vad flummig den är. Och välskriven är den inte. Och dåligt korrekturläst var den också, men det är ju inte Brantenbergs fel.
Men visst. Det är ju ett viktigt ämne, och anti-feminister borde definitivt läsa den. Men något litterärt storverk är den inte, även om jag absolut inte tyckte illa om boken. Den var bara så hoppig. Från den ena händelsen till den andra. Först vill huvudpersonen Petronius ha en dykardräkt för män. Det verkar som det ska bli en stor grej, mamman pratar om den och den tillverkas trots protester. Sedan får Petronius den, använder den aldrig och sedan nämns den inte igen. Och sådant. Och helt plötsligt är de aktivister och sedan protesterar de och sedan går de på gaybar...
Det är som att Brantenberg vill få med allt, allt, allt. Men i alla fall, trots allt, boken är läsvärd.

Min ovan nämnda vän lånade ut ytterligare ett par böcker (som jag tänker tala om vid ett senare tillfälle), en av dem var Vinden är min mor av Bear Heart och Molly Larkin. Vännen hade själv inte läst den, det var hennes yngre syster som sagt att hon fått en "mysig känsla" av den.
Det är en äldre herre som skrivit den, en nordamerikansk indiansk medicinman som blandar anekdoter från sitt liv med allmän livsvisdom. Och systern hade rätt; det är mysigt att läsa medicinmannens visdomar. Dock ger den mig lite Weldschmertz. Om bara västerlänningar inte levt i ett ekorrhjul, om vi bara levde enklare och mer i samklang med naturen... Ja, på detta år jag varit borta från bloggen har jag utvecklat mina tankar om hur livet bör levas, och jag vill helst rymma iväg med några goda vänner och skapa en stam som livnär sig på vad naturen kan ge. Drömmar, drömmar...

Och så kommer Bolaño, min älskade Roberto. Det var så längesedan jag läste någonting av honom innan jag fick låna Amulett av min syster. Denna stream of consciousness-aktiga roman om Auxilio, inlåst på en damtoalett på ett universitet för att undfly den mexikanska arméns ockupation av universitetet. Så bra den är! Så underbart språk Bolaño alltid har, så bra allt flyter ihop... och huvudpersonen Auxilio tycker jag verligen om. En lång, smal dam som "skrattar konspiratoriskt" genom att hålla för munnen då hennes fyra framtänder saknas. Modersgestalt åt den unga mexikanska poesin. Och Arturo Bolano, en av huvudkaraktärerna i min älskade De vilda detektiverna och hans vän Ernesto San Epifano får vara med. Dessutom kände jag ju redan till Auxilio från just De vilda detektiverna där hon bland annat berättar om sina tolv dagar på universitetets damtoalett.

Maran

Nu har jag varit sådär otroligt dålig på att blogga, men jag har varit otroligt dålig på det mesta den senaste tiden så det är som det är.

Jag har ganska länge velat läsa Maran av Lina Neidestam eftersom jag är väldigt förtjust i hennes teckningsstil. Det är feministisk porr (jag brukar säga erotik, men detta är fan i mig porr) blandat med folktro i serieformat, men det känns som ett sådant album som jag är den sista att läsa, så jag antar att världen redan vet detta. I vilket fall som helst har jag läst den nu.
Jag kan tänka mig att den var väldigt rolig att teckna! Jag älskar kvinnokropparna, de ser så otroligt mjuka ut. Och jag gillar ramhistorien, en ung kvinna som hyr en stuga för att skriva en generationsroman men allt hon får ur sig är sago-pornografi. Hehe. Det kan säkerligen hända den bästa. Jag har sagt det förr; jag tycker att det är roligt att läsa erotik, men jag blir inte upphetsad. Så även här, men jag kan absolut inte neka till att jag såg det sexiga i den. Jag älskar att det är olika kroppstyper (fast detta gäller främst kvinnokropparna... men det är många bröst av modell större) med olika kroppsbehåring och alla möjliga sexuella läggningar. Det blir mycket roligare så.
Och den är så snygg. Underbar att bara sitta och bläddra i.
Jag tyckte väldigt mycket om den.

Omslaget är otroligt tjusigt!

Liv och Voltairine

Nu har bokrean börjat, och det var väl egentligen inte extremt många titlar jag var intresserad av; mycket skönlitteratur som ändå finns till billiga priser i pocket och så vidare. Men Liv Strömquists Einsteins fru var med i rean, det album av henne (förutom Drift) jag inte hade läst, så det blev i alla fall mitt för sextionio kronor. Tjohej.
Liksom allt annat jag läst av henne var det smart humor där skrattet ofta fastnar i halsen: men här fanns det ändå mer utrymme för glädje och inspiration. Historiska kvinnor har inte bara varit förtryckta och/eller levt i skuggan av sina makar eller (manliga) älskare.
Ett exempel: Den fransk-amerikanska anarkisten Voltairine de Cleyre. Det var väldigt roligt att det fanns en serie om henne. Den kvinnan var bara så fruktansvärt cool. Hon sade vad hon tyckte, även om kontroversiella ämnen (betänk att hon levde på artonhundratalet samt det tidiga nittonhundratalet). Hon hycklade inte. Om bröllop sade hon: "Jag tycker att kyrkoäktenskap är ett sjukt sätt för prästen att blanda sig i människors individuella affärer. Att få någon att lova 'tills döden skiljer oss åt' är att göra den fria människan till sin slav under sina nuvarande känslor för resten av livet."

Voltairine

En liten rekommendation

Jag hade nästan glömt bort Hark! A vagrant, en sida med supertjusiga serier om historia, litteratur och... ja, lite sådant. Äh. Läs för sjuttsingen.
Här är en serie om Wuthering Heights.
Och här är en om Danton.
En om Chopin och Liszt.
Macbeth.
Och Marat.

Seriealbum

Idag har jag försökt jaga bort mina demoner genom att shoppa mig lycklig.
Det lyckades inte.
Men jag är i alla fall tillfreds, och mycket nöjd med mina inköp... fast å andra sidan hade jag kanske inte så många demoner att jaga bort. Vid närmare eftertanke.
Inköpen blev i varje fall Nanna Johanssons Välkommen till din psykos samt Liv Strömquists Hundra procent fett.
Det var inte alls längesedan jag började läsa seriealbum. Någon månad. Jag har alltid tänkt att det inte är någonting för mig. Varför vet jag inte, jag uppskattar den vassa, politiska och feministiska humorn i de serier jag läser (och som jag redan innan visste fanns där) och jag uppskattar bildkonst. Jag äger nu tre seriealbum och har läst ett par till, det är i alla fall en början. Här är mina favoriter:

Prins Charles känsla av Liv Strömquist

Snyggt, snyggt

Jag har hört många säga att deras favorit av Strömquist är Ja till Liv!, alltså hennes senaste album. Jag är också väldigt glad i det albumet, men det slog mig som lite plottrigt, medan Prins Charles känsla är mer enhetligt med ett par teser som flyter genom hela albumet - det hade helt enkelt en "handling" och jag gillar Liv när hon gör på det viset. Dessutom är formgivningen hur snygg som helst och jag tycker hennes störtsköna (ursäkta min franska) illustrationer gör sig utmärkt i svartvitt.
Anledningen till att jag så gärna ville läsa albumet var att jag ungefär ett år tidigare (hur sjutton har tiden gått så snabbt!?) hade sett pjäsen baserad på albumet på Malmö Stadsteater med en god vän. Reaktionen på albumet och pjäsen var densamma: det är underbart, smart, vasst, argt, viktigt och så otroligt djäkla sant att jag ofta inte kunde skratta. Jag ville tycka att det var roligt, men det var helt enkelt för relevant och realistiskt att jag blev arg och frustrerad istället (ingen sämre reaktion!).
Det handlar om Charles och Diana, om Victoria Benedictsson, Whitney och Bobby, Nancy Reagan, folkkära torskar, nutid och dåtid, men allt har samma tema: feminism och kritik mot tvåsamheten, och då gärna den heteronormativa sådana. Tvåsamheten som en sekt, sexuell äganderätt... och så finns där en massa snygga parafraser på konstverk.
Min favorit är den med Den Döende Dandyn, där en av de ennui-fyllda sprättarna tänker "om jag fejkar ett sammanbrott så behöver jag inte hjälpa till!"

Välkommen till din psykos av Nanna Johansson

Nanna!

Detta är det hittills enda albumet jag läst av Nanna (men jag vill genast läsa fler eftersom jag älskar Nanna). Hon är alldeles galen. Får man säga att vissa av hennes teckningar har damp-tourettes? Antagligen inte, men jag gör det i alla fall. Det är feministiskt och politiskt (och fasligt snyggt formgivet), men det är så mycket annat också. Annan galenskap. Märkliga twistar. Smart, absurt och verkligen hur roligt som helst. Man får läsa om kräsna killar (en sådan där skrattet fastnar i halsen-serie), penispatrullen och lära sig vad som verkligen är fult, bland annat trestrecksrumpor. Jag må se upp till Liv Strömquist, men Nanna Johansson är jag regelrätt förälskad i.

Hundra procent fett, av Liv strömquist

Härligt kitsch-omslag

Ännu ett album av Liv Strömquist och ännu ett snyggt formgivet sådant. Det här är hennes första album (utkommet i en ny utgåva) och det har typiska Liv-kännetecken: feminism, politik, klass, skitgubbar och mansgrisar, (anti)rasism, förakt, smarta kommentarer och mycket mer i en väldigt salig blandning. Erutingar och längre serier. Läs om bananer, män som aldrig borde fått ha sex, ögonblicksbilder av ett patriarkat och dåligt sex. Underbart smart och roligt. Jag längtar något så otroligt efter att få läsa Einsteins fru.

Och till sist får vi inte glömma bort Sara Granér med exempelvis All I want for christmas is planekonomi. Otroligt politiskt och vänstervridet. Absurda situationer blandas med realism. Roligt och tänkvärt. Fina bilder som ligger på gränsen mellan det söta och det groteska.

Bra skit

Liv Strömquists Prins Charles känsla, som jag köpte idag, ett antal månader efter att jag såg pjäsen på Malmö Stadsteater, gav samma känsla som uppsättningen. Det är underbart, men det är inte särskilt roligt. Skrattet fastnar i halsen, det är för verkligt och nära för att man ska kunna skratta ordentligt åt det. Men i vilket fall som helst, min serieköparmödomshinna spräcktes med bravur, det var en mycket bra första gång. Jag måste införskaffa fler album av Strömquists snarast. REKOMMENDERAS. Speciellt om du är intresserad av enkla rent stilistiskt men samtidigt vältecknade serier, feminism, problematiken inom tvåsamheten eller bara lite vanlig hederlig samhällskritik.

En slags icke-värld

Jag lånade seriealbumet Ghost World (Daniel Clowes) av min eminenta vän (som är mycket förtjust i bildkonst, därför lånade hon mig även Hugo Cabret, en jättefin bok som jag hoppas får en massa ungdomar att bli intresserade av stumfilm).

Det var ett intressant seriealbum fyllt av pseudointellektuell tonårscynism. Ibland var huvudkaraktärerna Enid och Becca riktiga skitungar,  speciellt Enid, och väldigt ofta, men de hade trots det mina sympatier. På något sätt skulle jag vilja sträcka ut en hjälpande hand. Det var en väldigt vemodig serie. Dyster. Jag gillade Becca. Söt men alldaglig, förstår inte varför ingen kille är intresserad av henne, inte lika extrem, inte lika hatisk, verkar vara en rar person. Kanske är det därför jag ändå, i slutet av serien, berörs mer av Enid, som jag egentligen tycker mindre om. Att det är henne jag vill sträcka ut handen till. Jag vet ju hur det känns. Att vilja börja om på nytt. Åka iväg. Försvinna. Tills man inte längre hatar sig själv, sade Enid. Och det är därför jag berörs. Det är därför hon är så djäkla otrevlig ibland. Hon måste växa upp och lära sig att älska sig själv. Och jag tror på henne. Jag tror att hon har den förmågan.

Jag såg även filmatiseringen av Ghost World idag. Jag tyckte om den också. Fast inte lika mycket. Varför var Becca en sådan bitch gentemot Enid? I serien var det ju Enid som ville bryta sig fri. Och i filmen var det söt-alldagliga Becca som fick alla killarna istället för Enid. Varför? För att det var söt-alldagliga Scarlett som spelade henne? För övrigt är jag inte så förtjust i henne men här var hon riktigt bra i sin roll. Sedan tyckte jag om Steve Buscemis karaktär, men det blev lite utdraget med den historien, som ju var gjord för filmen. Vissa scener kändes kanske något överflödiga.
Och slutet sedan. I serien känns slutet bokstavligt. Vemodigt men inte extremt deprimerande. Här får jag en känsla av... någonting annat. Att det är en metafor. Jag menar... bussen... det var ju inte meningen. Det var ju inte meningen att den skulle gå. Och Enids humör som ändras drastiskt mot slutet... lättnaden hon verkar känna. Empatin hon känner för andra. Bara sådär. Som om hon hade bestämt sig. Att ta bussen. färjan över Styx där busschauffören är Karon.

Vem vet? Slutet skulle tydligen vara öppet.

Desperata romantiker

Väldigt mycket på min att se-lista. Tack, Morosgovany!