Sjukhuslektyr

Titti är tillbaka efter ett år av vedervärdighet. Och idag kom jag hem efter en elva dagars sjukhusvistelse. Min koncentration är tillbaka. Jag läste knappt alls under ett helt år, men det har jag tagit igen. Under de knappt två veckorna jag låg inne hann jag med tolv böcker. Därför börjar jag med små minirecensioner av lite av vad jag har läst.

Alternativet av Karolina Bång var befriande att läsa. Ett seriealbum som tar upp tvåsamhetsnormen, heteronormen och andra normer samt de ofta bedrägliga självhjälpsböckerna. Det var en mycket god vän till mig som lånade ut boken till mig, hon tänkte att det kunde vara skönt att läsa något satiriskt riktat mot just självhälp och liknande när man mådde som jag. Och det kunde jag definitvt hålla med om. Jag som dessutom drömmer om detta alternativ, alternativ till tvåsamhetsheteronormen.

Samma person har jag pratat om Egalias döttrar av Gerd Brantenberg med, men det var inte henne jag lånade den av, utan min kära syster som kom in med en liten trave böcker jag kunde ha bredvid min sjuksäng. Jag hade velat läsa Egalias döttrar länge, men jag visste inte riktigt vad jag förväntade mig av den. Min första tanke var; fan vad flummig den är. Och välskriven är den inte. Och dåligt korrekturläst var den också, men det är ju inte Brantenbergs fel.
Men visst. Det är ju ett viktigt ämne, och anti-feminister borde definitivt läsa den. Men något litterärt storverk är den inte, även om jag absolut inte tyckte illa om boken. Den var bara så hoppig. Från den ena händelsen till den andra. Först vill huvudpersonen Petronius ha en dykardräkt för män. Det verkar som det ska bli en stor grej, mamman pratar om den och den tillverkas trots protester. Sedan får Petronius den, använder den aldrig och sedan nämns den inte igen. Och sådant. Och helt plötsligt är de aktivister och sedan protesterar de och sedan går de på gaybar...
Det är som att Brantenberg vill få med allt, allt, allt. Men i alla fall, trots allt, boken är läsvärd.

Min ovan nämnda vän lånade ut ytterligare ett par böcker (som jag tänker tala om vid ett senare tillfälle), en av dem var Vinden är min mor av Bear Heart och Molly Larkin. Vännen hade själv inte läst den, det var hennes yngre syster som sagt att hon fått en "mysig känsla" av den.
Det är en äldre herre som skrivit den, en nordamerikansk indiansk medicinman som blandar anekdoter från sitt liv med allmän livsvisdom. Och systern hade rätt; det är mysigt att läsa medicinmannens visdomar. Dock ger den mig lite Weldschmertz. Om bara västerlänningar inte levt i ett ekorrhjul, om vi bara levde enklare och mer i samklang med naturen... Ja, på detta år jag varit borta från bloggen har jag utvecklat mina tankar om hur livet bör levas, och jag vill helst rymma iväg med några goda vänner och skapa en stam som livnär sig på vad naturen kan ge. Drömmar, drömmar...

Och så kommer Bolaño, min älskade Roberto. Det var så längesedan jag läste någonting av honom innan jag fick låna Amulett av min syster. Denna stream of consciousness-aktiga roman om Auxilio, inlåst på en damtoalett på ett universitet för att undfly den mexikanska arméns ockupation av universitetet. Så bra den är! Så underbart språk Bolaño alltid har, så bra allt flyter ihop... och huvudpersonen Auxilio tycker jag verligen om. En lång, smal dam som "skrattar konspiratoriskt" genom att hålla för munnen då hennes fyra framtänder saknas. Modersgestalt åt den unga mexikanska poesin. Och Arturo Bolano, en av huvudkaraktärerna i min älskade De vilda detektiverna och hans vän Ernesto San Epifano får vara med. Dessutom kände jag ju redan till Auxilio från just De vilda detektiverna där hon bland annat berättar om sina tolv dagar på universitetets damtoalett.