Like a virgin

Alltså, Paulo Coehlo. Det känns som att antingen hatar man honom och tycker att han är kvasidjup och dryg och äcklig, eller så älskar man och tycker att han är en mästare. Själv känner jag mig relativt neutral. Han har skrivit saker som jag har irriterat mig något så fruktansvärt på, exempelvis: det är väldigt mycket manligt/kvinnligt och "manliga egenskaper" och "kvinnliga egenskaper" och "kvinnlig visdom" och "kvinnlig intuition" där jag snarare kan tycka att visdom och intuition är mänskliga egenskaper, men annars tycker jag oftast att han är rätt mysig. Visst, det är mycket kvasifilosofiska visdomar och blaha blaha, men jag står ut. Det känns lite harmlöst, det är nog ändå lite av hans signatur; kvasidjup filosofi och visdom, lite spirituellt, lite livsåskådning, lite religion...

Paulo och Brida

Jag får någon slags trygghetskänsla, kanske för att jag fick Brida av min mamma när jag låg inne på sjukhus för första gången, som nittonåring ("den handlar om en irländsk flicka, och du gillar ju sådant!"). När jag kom ut led jag av enorma sömnbesvär (jag har haft det så länge jag kan minnas, men de var verkligen extrema, jag sov knappt alls), jag spenderade flera dagar i veckan på biblioteket och läste som en galning, allt från De hundratjugo dagarna i Sodom av Sade och... ja, Coehlo. Så fort de hade en bok av Coehlo jag inte hade läst (då hade jag bara läst Elva minuter som jag fått av pappa ett par år tidigare, och Brida) lånade jag den.

Och nu, senast jag var inlagd... vilket var... ja, herregud, det känns som en evighet, men det var igår jag blev utskriven - så hade mamma med sig Pilgrimsresan. Det var lite lustigt, hon hade ju glömt att hon köpt Brida åt mig första gången jag varit inlagd. Pilgrimsresan tyckte jag faktiskt bra om. Jag gillar sådant där religiöst, lite ritualer, lite så, jag blev nästan själv sugen på att åka på pilgrimsresa. Jag måste säga att Coehlo är utmärkt sjukhusläsning. Lite lagom sådär.

Hur som haver, nu har rubriken ännu ingenting med det jag har skrivit att göra. Så, för att komma till saken. Jag läste nyligen Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät. Typisk Cohelo. Mysig. Lätt att ta sig igenom, snabbläst. Inget mästerverk, men fin läsning. Det var både fint och förbryllande att de ofta pratade om Guds kvinnliga anlete och Gud som kvinna och sådant. Jag tänker ju som så att Gud är könlös, att Guds "gestalt" eller brist på sådan övergår allt mänskligt förstånd, men visst. Det är ju den här ständige bilden folk har i huvudet av den skäggige mannen på ett moln, och man ber ju trots allt Fader vår och inte Moder vår eller Förälder vår. Äsch. Jag är agnostiker, Gud kanske visst har en gestalt. Gud kanske är världens sötaste lilla fladdermus. Men nog om Gud, för jag har fortfarande inte kommit till saken.

Huvudpersonen Pilar berättar att hon har legat med ett antal män, men när hon pratar med sin kärlek, som även var hennes barndomsvän, känner hon att hon "fått oskulden tillbaka". När de älskar förlorar hon liksom oskulden på nytt. Som om hon, för att kunna ha fint och bra sex med sin älskade måste känna sig som en oskuld som plåster på såren då hon inte "sparat sig" för honom eller något. Märkligt.

Det var i alla fall fint att Brida fick sig en liten cameo. Dock inte i sexakten. Det vore ännu finare.