Ur Inger Christensens "Det målade rummet":

Så svårt att locka fram sanning ur snö,
så svårt att vara född av jordisk kyla
och släpa runt på sin skönhet som en bila,
som drömmer om att huvuden ska rulla,
tills handlingsmönstrena blir meningsfulla.
Var meningslös, och din natur är stor!
Så vackert att dra himlen runt som flor!

Åh, Petronius, Petronius!

Jag har bara läst hälften av Hugh Sykes Davies surrealistiska verk Petronius, men känner mig redan alldeles frälst och vill citera det mesta. Den är, än så länge, alldeles underbart skruvad och känns som någonting jag hade kunnat skriva om jag ätit Stilnoct och bestämt mig för att inte sova på dem. (Vad lustigt ändå. Jag läser en bok av en Davis och därefter en av en Davies, och båda är böcker där jag finner karaktärsdrag från mitt eget skrivande, trots att böckerna skiljer sig väldigt mycket från varandra.)
Ja. Så. Det handlar om... Petronius. Som vandrar omkring. Och ser och upplever märkliga saker. Han blir vettskrämd av en örnfjäder som singlar ner på marken, han rycker i princip på axlarna åt underligheten i det faktum att en "dåres" mun egentligen är solnedgången - istället sitter han och njuter av synen, hänförd. Han hittar inga järtecken så han bestämmer sig för att skapa dem själv. Han tycker att varningsskyltar är för negativa, så han försöker liva upp dem lite, konsekvenserna gör att han bestämmer sig för att "aldrig befatta sig med varningsskyltar igen".

Lille Petronius

"Den gamle mannen insåg sitt misstag och gav sig i kast med andra metoder till avrådan. Han svimmade. Han lade sig på vägen där han förvreds av epilepsins mest fruktansvärda spratt. Han lutade sig över en grind och kräktes blod ända till gräset blivit alldeles hoptovat: stötte en spetsig flintsten i pannan: delade sina fingrar med en trädgårdskniv så att de blev till varsin liten hand, och delade återigen fingrarna på dessa till mindre händer, och så vidare ända tills han var i besittning av flera tusen händer och tiotusentals fingrar. Men Petronius förblev oberörd [...]"

Herr Hugh

Bara förordet gjorde mig alldeles upprymd. "Till dem som fann nöje i Milton och Thomsons Seasons när de gick i skolan: till dem som Shakespeare inte var bortkastad på: till dem som en gång tyckte om Shelleys tidigare dikter [...]" "Till dem som håller med Coleridge om att vetenskapen och inte prosan, är poesins verkliga antites, och som förmår upphäva sin misstro." "Till dem som besväras av sömnlöshet, och speciellt till dem som lever ett oönskat liv när de sover, och stiger upp efter vilan utan att ha fått återhämta sig med svetten efter nattens fasor fortfarande klibbig i pannan." Och så vidare. Underbart.

Uppdatering: Nu har jag läst ut den. Min uppfattning har inte ändrats. Jag vill äga boken. Och jag vill läsa mer surrealism. Och Satyricon. (Dvs, namnet Petronius förde tankarna åt det hållet. Inte för att jag inte ville läsa den innan. Det är en skam att jag inte gjort det än. Jag är inte en sådan som tycker att det finns böcker "man ska ha läst", men det är en bok som jag tycker att jag ska ha läst.)

Nutid och dåtid

Eftersom jag hade läst en novellsamling av Gavalda fick jag lust att läsa en av hennes romaner. Det blev En dag till skänks, om syskonen Garance - berättarjaget, Lola och Simon som, efter en lång biltur tillsammans med Simons pedantiska och otrevliga fru, kommer fram till resans slutdestination - ett tråkigt och pretentiöst bröllop - bara för att rymma därifrån.
De åker till sin yngste bror Vincent, och där får de titelns "dag till skänks", en fristad från krav och måsten, en fristad från Simons fru som ständigt pikar systrarna, en fristad från stroppiga släktingar som kallar Garances bröllopsutstyrsel för karnevalskläder, en fristad från barn som springer omkring. Där de själva kan sjunga och stoja och helt enkelt vara sig själva.
Liksom Gavaldas noveller är den här romanen fragmentarisk, minnesbilder och anekdoter blandas med den linjära berättelsen. Det jag särskilt tyckte om var syskonrelationerna, jag har alltid varit svag för syskonkärlek - Vincent som fixar en playlist som passar sin bror och sina systrar perfekt, minnena av hur Simon och Lola brukade busa tillsammans, en lista över olikheter mellan Garance och Lola som trots dessa olikheter inte klarar sig utan varandra.
Det var ingen fantastisk bok, ingenting som hänförde mig, men den var fin. Jag gillade hur ömsinthet och cynism ständigt blandades.

Dostojevskij x2

Jag spenderade lite kvalitetstid med Dostojevskij, först inatt och nu bara för en liten stund sedan. Det var kortromanerna Värdinnan och En liten hjälte jag läste (och blev sugen på att köpa efter läsningen, både på grund av verken i sig och på grund av att förlaget Bakhåll har ruskigt tjusiga böcker), två helt olika berättelser som båda gjorde ett starkt intryck på mig.

I Värdinnan kände jag genast igen Dostojevskijs kännetecken - flanören i Sankt Petersburg, feber och feberyrande, besatthet... Här är det den unge Ordynov som är berättelsens huvudperson och flanör. Vid ett kyrkobesök får han syn på en äldre herre och en ung kvinna som gör ett starkt intryck på honom. Av olika omständigheter blir han hyresgäst hos denna udda duo, han får aldrig riktigt reda på vad för en slags relation de två har till varandra och vad kvinnan, Katja, egentligen tycker om mannen, Murin. Ömsom verkar han ha henne i ett järngrepp och ömsom dricker, skämtar och kuttrar de med varandra.
Både Katja och Murin tycks opålitliga, Katjas berättelser överensstämmer inte med varandra, Murin är både karismatisk och skräckinjagande. Är det Ordynovs feberyra som förvirrar honom? Han vet inte ens var han har Katja, hon tog hand om honom när han var sjuk, men är hon syster eller käresta? Stämningen är mycket speciell och tryckande, man känner att det är något som inte riktigt står rätt till och ibland kände jag mig själv nästan som en febersjuk.

En liten hjälte är inte ens sextio sidor lång, men lyckades gripa tag i mig totalt. Det är berättelsen om en elvaårig pojke, puberteten står för dörren och vid en resa till en släkting blir han förälskad i en kvinna, Madame M. Samtidigt finns det en annan kvinna som han både känner sig dragen till och som han skäms inför, hon nämns aldrig vid namn utan är "den blonda", en kontrast till den lugna Madame M, den blonda kvinnan är vild, glad, lite barnsligt busig, hon retas gärna med huvudpersonen - ibland går det över gränsen, som till exempel i början, då hon, trots hans protester, försöker få upp honom i sitt knä.
Det är rysk överklass, referenser till teatern - själva berättelsen känns faktiskt aningen teatralisk -, det är en historia om uppväxt, att hamna i gränslandet mellan barn och vuxen och den motstridighet det innebär, både vad beträffande ens egna känslor och hur man blir sedd och behandlad av omvärlden. Pojkens tankar beskrivs med en underton som är lika delar erotisk och finstämd. En underbar bok, och en överraskning långt över min förväntan.

Nocturno de Chile

Min syster hade hypat denna kortroman för mig, detta tunna textblock nästan helt utan andningspauser där allt bara flyter på i en förunderligt stilfull organiserad röra. Om natten i Chile av min och systers gemensamma älskling Roberto Bolaño.

Señor Bolaño

Fader Sebastián Urrutia ligger på sin dödsbädd, han minns sitt liv, sina vänner, sina uppdrag, poesin han skrev ("Min poesi hade alltid varit apollonisk, för att säga det med ett ord, men det som nu flöt ur min penna var snarare dionysiskt, om jag ska försöka beskriva det. Men egentligen var det ingen dionysisk poesi. Inte demonisk heller"), litteraturen han kritiserade och upphöjde, mötet med Pablo Neruda, som han träffade genom sin vän, litteraturkritikern Farewell, begravningar ("Dagen efter gav vi oss av till kyrkogården. Farewell var mycket elegant. Han liknade ett spökskepp, men han var mycket elegant"), Sordello - vilken Sordello?, en författarinna vars make utförde illegala handlingar i deras gemensamma källare ("Visste ni vad Jimmy gjorde? Ja, fader. Har ni samvetskval? Som alla andra, fader"), han minns de veckor då han gav bland annat Pinochet lektioner i marxism och trodde att han skulle bli förkastad av sina vänner,  allt medan hans "åldrade yngling" står och kritiserar och skriker åt honom. Det är snyggt, det är charmigt, det är djupsinnigt, det är poetiskt, det är sorgligt, det är filosoferande, det är litterärt. Det är, med andra ord, Bolaño.

Den åldrade ynglingen, månne?

"Och jag: Gud finns överallt, också på de mest egenartade platser. Och Farewell: om jag inte hade så ont i magen och vore så berusad skulle jag bikta mig nu på momangen. Och jag: det skulle vara en ära för mig. Och Farewell: eller också så skulle jag ta och släpa med er på toa och sätta på er, så det blir gjort. Och jag: det är inte ni som talar, det är vinet, det är de här skuggorna som oroar er. Och Farewell: rodna inte så, alla vi chilenare är sodomiter. Och jag: alla män är sodomiter, alla bär en sodomit inom sig, inte bara våra landsmän, och en av våra plikter är att övervinna honom, besegra honom, få honom på knä. Och Farewell: ni talar som en som suger kuk."

"Det är påven och en tysk teolog som lugnt sitter och samtalar i ett av rummen i Vatikanen. Plötsligt dyker två franska arkeologer upp, mycket upphetsade och ivriga, och säger till hans helighet att de just varit i Israel och att de har två saker att berätta, en mycket god nyhet och en som nog får betecknas som dålig. Påven bönfaller dem att berätta genast, att inte hålla honom på halster. Fransmännen talar i munnen på varandra och säger att den goda nyheten är att de har funnit den Heliga graven. Den Heliga graven? säger påven. Ja, den Heliga graven. Utan minsta tvivel. Påven gråter av rörelse. Vilken är den dåliga nyheten? frågar han medan han torkar tårarna. Att vi inne i graven hittade Jesu lik."

Ögats historia

Nu var det ett par månader sedan jag läste Georges Batailles Ögats historia, så jag har inte själva stämningen som läsandet gav i lika färskt minne som när det gäller andra böcker jag skrivit om, men det får gå ändå. Jag hade varit nyfiken på den länge - jag hade hört att den skulle vara äcklig, pervers och fantastisk.
Det känns som att den är skriven under berusningen av lika delar droger som upphetsning - drogens verkan tilltar samtidigt som den sexuella stimulansen börjar nå sin kulmen - berättelsens galenskap och perversion eskalerar. Det börjar relativt harmlöst, de två sextonåriga huvudpersonerna (en ung man, berättarjaget, och en ung kvinna) utforskar sin sexualitet och diverse parafilier, de onanerar tillsammans och fluktar på varandra.
Berättarjaget och Simone, som flickan heter, blir dock alltmer hänryckta och besatta, de drar in en annan flicka i leken - med ödesdigra konsekvenser, parafilierna blir mer och mer extrema och innefattar bland annat tjurtestiklar och människoögon.
Den runda eller ovala formen går som en röd tråd genom boken, ägg, ögon, testiklar, så även vätskor. Simone sätter baken i en skål mjölk i början, det finns många scener som innehåller urinering (både i sexuella och icke-sexuella sammanhang), blod, sperma... Det är perverst, det är galet - mot slutet blir ungdomarna som besatta och sätten de tillfredsställer sina lustar på blir mer och mer våldsamma - men det är samtidigt fascinerande, hänförande, språket är snyggt och bara flyter på, får allt att hända att kännas så självklart, nästan naturligt, som om man själv var ett med ruset.
Är det en upphetsande bok? Det är ingenting som jag kan avgöra, vad jag däremot kan säga är att det är en sällsam läsupplevelse som inte liknar någonting annat. Och sådant tycker jag om.

Franska noveller

...eller man kanske ska säga en fransk (eller svensk) novella och ett gäng franska noveller. Det är vad jag läst ikväll. Eller inatt kanske man ska kalla det.

Ernestine - en svensk novell är skriven av allas vår Markis de Sade och handlar om den dygdiga Ernestine och den dygdige Herman, upp över öronen förälskade i varandra. Sedan, i sann de Sade-anda finns det personer som är lite mindre dygdiga. Greve Oxtiern, till exempel, som lustar efter den sextonåriga, svenska skönheten Ernestine och nästlar sig in med falska löften.
Det kändes lite Sade light. Jag hade förväntat mig erotik, perversioner, dekadens, (mer) osedlighet, men detta var mest en kortroman där det gick åt skogen för alla, och slutet kändes nästan som någon slags moralkaka. En ganska twisted sådan, men ändock. Det var ingen dålig novell/kortroman, men jag blev aningen uttråkad. Jag hade liksom väntat mig mer, så det kändes lite som ett antiklimax.

And now to something completely different! Bubblor av Claire Castillon (vackert efternamn, för övrigt). Hennes novellsamling består av 38 kortnoveller, alla med ett förnamn som titel. Den behandlar alltså en hel massa människor, den egoistiska Annabelle, den ständigt optimistiska Madeleine, den svikne Armande... Genomgående teman är egoistiska, märkliga och rentav obehagliga föräldrar (se Hervé och Ondine), bättre föräldrar, kuvade personer, kuvande personer... Ibland är det roligt. Eller lustigt. Det finns mycket galla i novellsamlingen, den är ganska fullproppad med bitterhet. Svek och uppbrott. En del noveller är extremt cyniska. Andra är burdusa, bullriga.
Jag tycker om boken, jag tycker om att novellerna bara är ett par sidor korta men ändå lyckas få fram sitt budskap, ändå lyckas berätta sin historia. Språket är ofta rakt på sak, vilket passar berättelserna väldigt bra.

Några lösryckta citat: "Jo tack, madame borgarbracka skapar i lera, hon irrar från kulturkonferens till gymlektion, hon bildar sig men för vem, för vad? Nej, hon raggar, den där satans slampan! Hur vågar hon leva sådär bara för sin egen jävla skull? Pensionen, vilken skandal!"

"Det är tufft att vara sadistisk när man är ovan."

"Förresten, om jag gifter om mig en dag, ska jag se till att varken bjuda min bror eller mina väninnor, så att jag kan njuta av den lyckligaste dagen i mitt liv istället för att bevista den motbjudande scenen då två personer jag har älskat träffas för att sedan lämna mig."

"I gruppen finns en engelsman som jag inte minns förnamnet på som berättar historier med British accent och basröst som han överdriver, som om han svalt Blåskägg."

"Det är ju ändå jag som skapat din mellangård. Jag måste för sjutton ha ett ord med i laget!"

Castillon

Modernista x3

Jag var på biblioteket idag, jag lånade en hel del böcker, men jag läste också ett knippe böcker på stället. Förutom Marias Testamente läste jag tre böcker från förlaget Modernista, då jag inte hade så mycket tid på mig och deras böcker ofta är av det tunnare slaget. Böckerna jag läste var alla mellan 70 och 80 sidor.

Den jag läste först var Sara Shamloos Gloria, om besatthet och idoldyrkan, bokens "jag" stänger in sig, isolerar sig, det enda som betyder någonting är Han, idolen. Jag får känslan av psykos, men jag kan ha fel. Det är ett intressant upplägg, men texten flyr liksom ifrån mig, jag känner mig aldrig berörd. Det känns mest som ett litterärt och språkligt experiment och nu, bara några timmar senare känns det knappt som att jag läst boken.

Favoritcitat: "Huvudet dånar, ögonen är fulla av blod -
Jag vänder mitt ansikte från allt detta."

Den andra bok jag läste var Jenny Häggs mamma solar brösten i vardagsrummet av Ida Säll. Det är en samling barndomsanekdoter från sent åttiotal och tidigt nittiotal blandat med små "sagor", om sjöjungfrun som ville ha kläder men inte fick några, om Ikaros som flög upp på sitt tak och sen vidare (min favorit!), om Remus och Romolus där den ene åt grus och dog. Typiska barndomsminnen; vänner man inte riktigt gillar, maskeradkalas med glasståg (där fanns Pippi Långstrump, och när berättarjaget frågar henne var hon har Herr Nilsson, varför han inte kom på kalaset, svarar "Pippi" att Herr Nilsson stannade hemma och var sjuk, vilket fick berättarjaget att oroa sig för att Herr Nilsson kanske hade cancer), skolstart med kompisar som luktar kiss och vars mammor luktar rök, prat om "cp-barnen", det vill säga specialklasserna, med en fördomsfullt fascinerad jargong som hör den ignoranta barndomen till. Jag tyckte om boken, det är nog ingen bok som kommer att sätta sig på minnet, men det var fin läsning.

Favoritstycke: "Ikaros ville flyga men från början kunde han inte. Av vax byggde Ikaros vingar som han tyckte blev så fina. De var alldeles lagom långa och skavde inte ett dugg. Han satte på sig vingarna som en ryggsäck och tog riktigt mycket sats. Först flög Ikaros upp på taket på sitt hus, och sedan flög han vidare, högre och högre. Uppifrån var allting mycket litet. En liten häst, en liten sjö, en liten väg, ett litet hus. Hästen var en ardenner. Ikaros skrattade och flög vidare. Ikaros jagade måsar och helikoptrar. Framåt kvällen blev han trött och flög ikapp med ett flygplan. Han knackade på dörren och som tur var öppnade piloten. Planet skulle till Cypern och Ikaros fick en egen stol med kräkpåse. Flygvärdinnan önskade honom välkommen och han fick välja på vatten, citronvatten eller mjölk med sugrör."

Den tredje boken var Ormar och piercing av Hitomi Kanehara. Det är den enda av böckerna som inte skrevs av en svensk författare, och dessutom den enda bok som var mer traditionellt uppbyggd. Den handlar om tungklyvning, om tatueringar, destruktivitet och ligister, alkohol, sex och livsleda. Det låter ganska intressant, men tyvärr var detta inte alls en bok i min smak. Karaktärerna var trasiga, huvudpersonen, en ung kvinna på nitton år var väldigt självdestruktiv, men jag kunde verkligen relatera eller sympatisera. Hon hade nog inte velat ha mina sympatier i vilket fall. "Giftig" har jag hört om boken. Sådant brukar locka mig. Men jag blev mest av allt uttråkad.

Favoritcitat: "Det slog mig att även sadister kunde skratta gott."

Mary is not impressed

Det är ingen from, helig Mariagestalt som Colm Tóbín beskriver i sin roman Marias Testamente, utan en trött, arg och ledsen kvinna som inte trodde att hennes son också var Guds son. Det var inte värt det, Jesu lidande och död på korset för "mänsklighetens frälsnings skull". Hon är arg på lärjungarna, arg på folket och makthavarna, arg på sig själv, arg på sin son.
"Omkring sig samlade han en grupp missfoster, sade jag, bara barn som han själv eller män utan fäder, eller män som inte kunde se en kvinna i ögonen. Män som log för sig själva eller som blivit gamla medan de fortfarande var unga."

Två lärjungar, en som förmodligen är Johannes ("Av de båda män som kommer hit var en med oss intill slutet. Det fanns stunder då han var mild, snar att hålla om mig och trösta mig, lika snar som han nu är att blänga otåligt är det jag berättar inte håller sig inom de ramar som han har ställt upp.") kommer till hennes hem, pratar med henne, skriver texter de inte vill läsa upp för henne, kanske för att deras tolkning av Jesus och hennes egen är så annorlunda. För dem är han Messias som ska återuppstå och frälsa mänskligheten, för henne är han hennes son som började vandra omkring med dessa "missfoster", tala med en högmodig stämma, föra sig kungligt - men samtidigt var han ju hennes älskade barn som hon sett växa upp och sedan maktlöst ser pinas och avrättas. Hon hör inte hans sista ord.
Språket i boken var utsökt, och jag tyckte om den bittra Mariagestalten som inte imponeras av sonens "mirakel", den irriterade Maria som tycker att lärjungarna mest är till besvär och förorenar hennes rum med "stanken av män".

En man

Mina favoritdelar i boken är nog de om Lasarus som visst blev uppväckt från de döda - men till vilket pris? Här låter det som att det varit bäst om han fortsatt vara död, han tycks än en gång döende och kan knappt äta uppblött bröd ens en gång. Det är obehagligt och han verkar sjuklig och traumatiserad. "Det fanns något fundamentalt ensamt hos honom, och om han verkligen hade legat död i fyra dagar och kommit till liv igen var han i besittning av en kunskap som föreföll mig ha brutit ner honom; han hade smakat något eller sett eller hört något som uppfyllt honom med renaste smärta, något som på ett otäckt och obeskrivligt sätt skrämt honom bortom all fattningsförmåga."

Jag hade inte hört talas om boken förut (surprise, surprise, jag är en dinosaurie och boken är ny), men nu när jag läser recensioner tycks de ganska negativa. Själv tyckte jag att det var en väldigt fin bok med ett annorlunda perspektiv, jag kanske är partisk då jag är mycket intresserad av bibliska gestalter och händelser, men... Ja. Och vilket språk.

Mellan två världar

Kluvenhet är ett centralt ämne i Nina Bouraouis självbiografiska roman Pojkflickan. Pojke eller flicka? Fransyska eller algerier? Att hela tiden vara lite utanför, att inte passa in, att inte passa in som flicka, att få höjda ögonbryn när man kallar sig Ahmed, att inte passa in i Algeriet, att fortfarande bära med sig Algeriet vid resan till Frankrike...
Egentligen handlar den inte om så mycket - eller så handlar den om så otroligt mycket. Där är boken också kluven. Allt eller inget. Identitet, Algeriets blodiga revolt, rasism, normer och normbrytande, uppväxt, släkt, vänskap...
Språket är sparsmakat men poetiskt, meningarna är korta, boken flyter på i långsam, melankolisk takt. Trots dess ämnen inger den ett slags lugn - kanske just på grund av detta stillsamma berättande. Det är en väldigt fin berättelse och jag skulle gärna läsa mer av Bouraoui.

"Jag har två pass. Jag har bara ett ansikte som syns.
Algerierna ser mig inte. Fransmännen förstår inte."

För övrigt läste jag hela romanen till tonerna av Brigitte Bardot, och det passade väldigt bra.

Litterär S&M

Jag vet inte riktigt var eller hur jag skulle börja, vilket kanske passar bra eftersom jag först inte hade någon aning om vad det var jag läste. "En BDSM-lek utförd som bok" var i princip det enda jag visste om Tillhör Lyra Ekström Lindbäck - och så börjar den med att hon gormar och har sig. Om "er", de inskränkta, äckliga. Va? Är det mig hon äcklas av? Men jag... jag är ju inte sådan! Och inte är min rumpa gropig heller! Inte det minsta, faktiskt! Titta, Lyra, på min släta stjärt! Det är inte mig hon talar åt och om, jag är inte sådan, jag är inte som de. Jag är inte inskränkt, jag är ingen idiot. Nej, det är inte mig hon pratar om. Jag är bättre än så. Förmer.
Sedan kunde jag pusta ut lite. Jag var liten och vek och hon tog hand om mig, strödde kärleksord och smekande omhändertagande. Jag var hennes lilla flicka, hennes elev. Hon skötte om mig, bäddade ner mig, gav mig te med precis så mycket havremjölk som jag ville ha.
Sträng var hon stundvis. Och elak. Hon skällde på mig. Var jag ett hopplöst fall, trots allt? Var det fel av henne att välja ut mig?

Läsaren ska underkasta sig texten, ta till sig intrycken genom alla kroppsöppningar efter att ha blivit renad, tömd på andra invanda och stelnade sådana. Ibland beskrivs det litterärt, metaforiskt, ibland skrivs det sexuellt, köttsligt. Dominans och underkastelse; underkasta dig denna text.

Jag vet inte riktigt vad jag tyckte om boken. Speciell. Intressant. Det är nog de rätta adjektiven. Bra? Ja, kanske, men mer själva idén. Inte för att jag har något emot utförandet. Jag tyckte om boken och den satte spår. Men någonstans känns det ändå som att det hade kunnat utföras bättre, varför kan jag inte riktigt sätta fingret på. Det var i högsta grad en annorlunda upplevelse, i alla fall, detta dominans/underkastelsespel mellan text och läsare. Unikt.