Många människor avlider såsom ni

Jag hade lite blandade känslor angående Lina Wolffs novellsamling Många människor dör som du. Den blev så otroligt hyllad, och jag känner att jag kanske har missat något. Novellerna har ett driv, det kan inte förnekas, och de är stilistiskt snygga, ofta riktigt snygga faktiskt, men det är någonting som gör att helheten inte griper tag i mig. Det var ett fåtal veckor sedan jag läste den, och ändå känner jag att jag inte minns så mycket. Inte så många detaljer. Lite sex. Lite Skåne. Mycket Spanien. En Aniara som därav hette samma sak som mitt ex alias. Hon gjorde pornografi av gråt. Aniara alltså, inte min föredetta. Det var en Odette Klockare med sex och pianospel. Det var en tafsande peruansk Musse Pigg. Det var... jag vet inte. Människor kom och gick och lämnade inga bestående intryck. Jag blev inte ens trött, det var inte det. Den var inte tråkig eller menlös, nej, jag skulle nog ändå kalla den läsvärd, men samtidigt... Den bara... var. Jag kan inte ens skriva ordentligt om den.

"Men ärligt talat tror han inte på gryningar. Han tror på fulheten och manligheten och kvinnligheten, för han har sett dem i vitögat och det som man har sett i vitögat är man tvungen att tro på resten av livet, vare sig man vill eller inte. Han tror på skitsnacket också. Han tror mycket mer på skitsnacket än på vetekornet för skitsnacket känner han. Vetekornet, det har han bara längtat efter. Lite diffust, opreciserat. Som en katt som hela livet levt i ett grönt rum, längtar efter ett blått rum. Han skrattar högt."

Varieties of disturbance

Jag gillar verkligen upplägget i Lydia Davis bok Samarbete med fluga (eller Varieties of disturbance, den tjusiga originaltiteln). Det är en samling noveller, historietter, fragment och "närstudier" där de kortaste berättelserna är någon enstaka mening lång och den längsta närmare sjuttio sidor.
Jag älskar fragment, och jag älskar hur otroligt skilda ämnen Davis tar upp, det är referenser till Kafka (eller snarare, vad beträffar just Kafka, en hel novell om honom och hans förberedelser när han ska bjuda Milena på middag - underbart), Beckett och Proust, det är ett långt utlägg om två äldre damers liv och vitalitet (där kvinnan som hamnat i skymundan och inte riktigt får vara med i närstudien verkar vara den mest intressanta), det är fragment om flugor, det är dagboksanteckningar från Cape Cod, tid som plockas isär och sätts ihop igen så att man förstår att man faktiskt hinner titta på tjugo skulpturer på en timme, det är... ja, det är massor. Och jag tycker om det, det är en sådan bok jag själv skulle vilja skriva någon gång i mitt liv, jag som är tokig i att skriva fragment. Mycket känns improviserat så att säga, bara snabba anteckningar, och det är underbart.
Visst. Det är ingen ny favoritbok. Ibland blir jag uttråkad (speciellt när det gäller närstudierna, som förvisso är lustiga men ganska långdragna), alla berättelser är inte min kopp te. Men det är just det som är så roligt med boken, den rika variationen, fantasin, hur konventionerna om hur en novell "ska" se ut bryts. Det är inspirerande. Jag läste att det var hennes fjärde novellsamling (dock den första som blivit översatt till svenska), jag är väldigt sugen på att läsa vad mer hon har skrivit.

"Jag tittade ner på gatan från mitt fönster. Solen sken och butiksägarna hade kommit ut för att stå i solvärmen och titta på folk som gick förbi. Men varför höll butiksägaren för öronen? Och varför sprang människorna på gatan som om de vore jagade av en fasansfull vålnad? Snart var allt som vanligt igen. Det som hänt hade inte varit annat än ett ögonblicks vanvett när människorna inte stod ut med frustrationerna i sina liv och gav vika för en underlig impuls."

Brorsan snackar vardagslingo

Jag råkade få med mig Mirja Unges novellsamling Brorsan är mätt när jag tog med mig en bokhög från en vän (jag hade med en diger samling som vi bläddrade i, hon hade också förberett en stor hög fina böcker), så jag passade på att läsa den. "Om du orkar med språket" hade hon sagt.
Och det gjorde jag väl. Till en början. Eller rättare sagt; jag vande mig snabbt och tröttnade ännu snabbare.
"Visst fan, ska du ha en öl dricker du öl eller. Hon skakar på huvudet.
Det går bra så, säger hon.
Nej fan klart du ska dricka nåt, te då vill du ha te." Sådant. Sådana meningar. Och talspråk, som "mens" istället för "medan" och så vidare. Jag orkade helt enkelt inte över tvåhundra sidor med sådant. En eller ett par noveller i den stilen hade varit intressant, men inte en hel bok.

Fast det är ingen dålig novellsamling. Jag kan förstå att andra gillar det, att det känns nytt och uppfriskande. Att hon har en egen ton. Det var bara så att det inte föll mig i smaken, det var inte min kopp te. Samtidigt så tycker jag om smärtpunkterna - det handlar ofta om lite trasiga människor och vore det inte för att jag irriterade mig på den stilistiska uppbyggnaden så skulle jag nog tycka bättre om helheten. En av novellerna måste jag dock lyfta fram, och där det språkliga faktiskt gjorde den extra påträngande; Det var igår bara. En smärtsam novell som till en början känns ganska så lättsam.

Just nu läser jag fler noveller; Samarbete med fluga av Lydia Davis. Hennes språk och stil tycker jag mycket om och jag känner att jag nog kommer att ha en del att säga om den när jag är klar. Intressant, underhållande, snyggt!

Philip Teirs noveller

Både jag och en god vän till mig tycker om att läsa novellsamlingar - det är en konst att berätta en historia på bara ett fåtal sidor, och dessutom är böckerna ofta snabba och lätta att ta sig igenom. Vi satt och diskuterade detta för någon vecka sedan, och i samma veva talade jag om min återkommande Weltschmerz och om dagens samhälle med dessa djävla ekorrhjul och hur allt handlade om effektivitet och pengar och skit. Hon läste vi detta tillfälle Akta dig för att färdas alltför fort av Philip Teir och sade att det fanns en novell i den som hade lite med det att göra, jag som läser så snabbt kunde ju ta mig an novellen medan hon gick och pudrade näsan som vi fina damer säger.
Scam/Skam hette novellen, jag tyckte om den och behöver egentligen bara sammanfatta den med följande citat: "Tror du att målet med evolutionen är att människan ska ha nio mellanchefer?"
Jag besökte samma vän nu i helgen, jag läste ett par noveller innan jag somnade (vilket måste ha varit runt fem på morgonen då vi konverserade till klockan började närma sig fyra) och lånade den sedan för att läsa ut den på tåget hem.

Iakttag försiktighet vid den händelse att Ni skulle komma att spankulera i en överdrivet hög hastighet

Mina reaktioner var blandade, minst sagt. En del noveller förstod jag inte alls innebörden av och tänkte bara "ja...ha?" - jag gillar öppna slut, som fanns med då och då, både i noveller jag tyckte om och i noveller jag inte fastnade för - men vad hjälper det när resten av berättelsen inte säger mig någonting (Skridskobanan, Kung dam knekt, Vit mans slav, Bliniveckor), andra tyckte jag om och två var jag riktigt glad i, den första novellen i samlingen och den sista. Den ena var The Jörg Donner Appreciation Society om harmlösa, mysiga nörderier som till blir idoldyrkan som blir till besatthet. Den andra var Hinder - ingen novell i ordets egentliga meningen, utan en lista på rädslor, allt från "Rädsla för att somna och drömma om att ha sex med sin pappa" till "Rädsla för att vara sist med allting".
Jag gillar Teirs sätt att skriva och om han skulle komma ut med en ny novellsamling skulle jag vilja läsa den, men samtidigt hoppas att den var mindre ojämn. Jag undrar hur hans roman och hans dikter är.

The male gaze

...nej, det där var faktiskt orättvist sagt. Men ur manlig synvinkel i alla fall, åtminstone i de flesta noveller i Einar Askestads Kvinnohistorier. Jag var lite skeptiskt, måste jag erkänna, att en bok med den titeln skrivits av en man. Jag tänkte; bara det inte är en sådan där bok där kvinnorna antingen är undersköna kvinnor på piedestal eller neurotiska hysterikor. Eller båda. Jag kan inte säga att mina farhågor besannades, som tur är, men visst. Det var en del vackra fresterskor och gnatiga fruar, men de känns i alla fall mänskliga. Platta men mänskliga. Männen var dessutom inte bättre eller sämre. Både männen och kvinnorna i berättelserna har goda och dåliga sidor. Jag tycker ändå att Kvinnohistorier är ett ganska missvisande namn.
För det första är det ofta männen som är i fokus, kvinnorna syns genom männen, för det andra kändes det mer som en bok om... människor? Relationer? Jag vet inte riktigt, och skämtsamt tänker jag att det hade räckt med att den hette Historier.

Mitt problem med boken var att jag inte riktigt visste vart den ville komma. En del berättelser var bara... ja, de sade mig ingenting alls. En relation där de båda är otrogna, någon pittoresk stuga där twisten tydligen är att kvinnan är intresserad av bondage, en pappa som saknar sin fru och vill att sonen ska bo hos honom... Och någonstans kommer det plötsligt en ganska chockerande novell, sedan fortsätter allt i vardaglig mak ett tag till. Jag blir kanske inte precis uttråkad... jo, smått uttråkad blir jag faktiskt ibland. Eller trött. Jag förstår inte riktigt behållningen med majoriteten av novellerna. Och språket... Det är väldigt vardagligt och det låter (med ett fåtal undantag) hela tiden som att det är samma person som berättar, oavsett ålder, kön eller livssituation; det är hela tiden samma röst, som att det är samma människa i olika förklädnader. Karaktärerna känns helt enkelt platta.
Det tar sig dock mot slutet, de sista novellerna engagerade faktiskt och höjer mitt intresse. Bäst är de noveller som sticker ut lite, där det finns bitterhet, obehag eller någon liten knorr på slutet, hoppfull eller ej. Funderingar över Laura, Himmelriket inom oss, Lilla du samt Nils var mina favoriter. Sedan tyckte jag om den extrema bitterheten i Lite egen.

Franska noveller

...eller man kanske ska säga en fransk (eller svensk) novella och ett gäng franska noveller. Det är vad jag läst ikväll. Eller inatt kanske man ska kalla det.

Ernestine - en svensk novell är skriven av allas vår Markis de Sade och handlar om den dygdiga Ernestine och den dygdige Herman, upp över öronen förälskade i varandra. Sedan, i sann de Sade-anda finns det personer som är lite mindre dygdiga. Greve Oxtiern, till exempel, som lustar efter den sextonåriga, svenska skönheten Ernestine och nästlar sig in med falska löften.
Det kändes lite Sade light. Jag hade förväntat mig erotik, perversioner, dekadens, (mer) osedlighet, men detta var mest en kortroman där det gick åt skogen för alla, och slutet kändes nästan som någon slags moralkaka. En ganska twisted sådan, men ändock. Det var ingen dålig novell/kortroman, men jag blev aningen uttråkad. Jag hade liksom väntat mig mer, så det kändes lite som ett antiklimax.

And now to something completely different! Bubblor av Claire Castillon (vackert efternamn, för övrigt). Hennes novellsamling består av 38 kortnoveller, alla med ett förnamn som titel. Den behandlar alltså en hel massa människor, den egoistiska Annabelle, den ständigt optimistiska Madeleine, den svikne Armande... Genomgående teman är egoistiska, märkliga och rentav obehagliga föräldrar (se Hervé och Ondine), bättre föräldrar, kuvade personer, kuvande personer... Ibland är det roligt. Eller lustigt. Det finns mycket galla i novellsamlingen, den är ganska fullproppad med bitterhet. Svek och uppbrott. En del noveller är extremt cyniska. Andra är burdusa, bullriga.
Jag tycker om boken, jag tycker om att novellerna bara är ett par sidor korta men ändå lyckas få fram sitt budskap, ändå lyckas berätta sin historia. Språket är ofta rakt på sak, vilket passar berättelserna väldigt bra.

Några lösryckta citat: "Jo tack, madame borgarbracka skapar i lera, hon irrar från kulturkonferens till gymlektion, hon bildar sig men för vem, för vad? Nej, hon raggar, den där satans slampan! Hur vågar hon leva sådär bara för sin egen jävla skull? Pensionen, vilken skandal!"

"Det är tufft att vara sadistisk när man är ovan."

"Förresten, om jag gifter om mig en dag, ska jag se till att varken bjuda min bror eller mina väninnor, så att jag kan njuta av den lyckligaste dagen i mitt liv istället för att bevista den motbjudande scenen då två personer jag har älskat träffas för att sedan lämna mig."

"I gruppen finns en engelsman som jag inte minns förnamnet på som berättar historier med British accent och basröst som han överdriver, som om han svalt Blåskägg."

"Det är ju ändå jag som skapat din mellangård. Jag måste för sjutton ha ett ord med i laget!"

Castillon

Gavalda och Karlsson

Idag har jag läst två novellsamlingar (före och efter närmare sju otroligt fina timmar på café/restaurang Satori full med samtal, vegetarisk mat, blåbärsmuffins som vi av någon outgrundlig men förmodligen ytterst logisk kallar Bosie, mer samtal, puffande på e-ciggen - för min del - och trevlig bakgrundsmusik). Den ena lånade jag av ovan nämnda goda vän, den andra hade stått i min bokhylla en lång tid och jag har antagligen köpt för en tia på någon second hand. Fast nu blev ju ordningen omvänd, det var den lånade boken jag läste sist.

Så. Den första jag läste var Anna Gavaldas Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans - en ganska allmängiltig önskan, kan tyckas. Jag hade hört mycket gott om den, och visst var den bra - men jag har väldigt svårt att beskriva den. Det är en samling berättelser om, ja, människor, rätt och slätt.
Novellerna är ofta fragmentariska, och det tycker jag om, den speciella stilen - man får egentligen inte veta så mycket om personerna, men ändå känns det... närgånget, ibland nästan påträngande. Jag tror trots det inte att det kommer att vara en bok jag går och tänker på långt efteråt, men vissa saker fastnade verkligen. The opel touch var min favoritnovell, jag kände en slags samhörighet med kvinnan. Hennes cynism, sarkasmer, distanseringen, ledan, nedstämdheten, det lilla sammanbrottet, trösten. "Vi sitter åtminstone inte i skiten."

Gavalda

Den andra novellsamligen jag läste var Jonas Karlssons Det andra målet. Jag har läst hans senare böcker och visste därför på ett ungefär vad jag hade att förvänta mig. Vanliga människor, vanliga och ovanliga situationer. Jag tyckte mycket om hur berättelserna här gick in i varandra, en karaktär som bara suttit vid ett bord i en novell är huvudperson i nästa. Mina favoriter var de som kretsade kring Gondolen, där folk stämde möten, satt och väntade på vänner som aldrig kom och så vidare. Särskilt tyckte jag om När jag vaknade var hon borta, om en kvinnas sönderfallande relation med en minister, titelns "hon".
Tyvärr tappade jag intresset mot slutet av boken, novellerna blev tristare och slutet kändes faktiskt aningen utspårat. Jag håller alltså med min män om att detta är Karlssons svagaste bok, men det var fortfarande mycket god läsning. Jonas Karlssons lägstanivå är hög.

Karlsson

Inte helt och hållet spöken

När jag, för ett par år sedan, fick syn på novellsamlingen Not exactly ghosts av Sir Andrew Caldecott blev jag genast intresserad av den, både tack vare titeln och texten på baksidan som löd "The mundane becomes horrific, the everyday is unnerving and the commonplace is frightening."
Det är nämligen sådant jag fascineras av och letar efter när jag vill läsa (eller se) skräck, subtilt och krypande snarare än brutalt och blodigt. Inte för att jag har något emot exempelvis riktigt råa skräckfilmer, men de skrämmer mig inte, det är den smått förvrängda verkligheten som är obehaglig.

Jag vet inte varför det dröjde så länge innan jag läste hela; jag minns att jag hade den med mig för kanske två år sedan när jag hälsade på min pappa, och då läste jag novellen A book entry och blev genast imponerad. Den var precis sådär subtil som jag ville ha det, och med en avslutning som gav mig gåshud. Jag har haft med mig boken i väskan flera gånger med intention att läsa den, men det var  inte förrän ett par veckor sedan - denna gången då jag besökte min mamma - som jag faktiskt tog mig igenom hela.
Caldecott fortsatte att imponera. I de flesta av hans noveller byggs stämningen upp långsamt och man får små ledtrådar om vad som kommer att hända, vad som har orsakat händelserna.
De blir lite likartade efter ett tag, berättelserna. Många är stöpta i samma form, men jag känner trots det inte att jag tröttnar. Det är snarare när han avviker från sina signaturelement som novellerna blir sämre - en märklig berättelse om en pojke som tycks tro att han är en råtta. Och en annan om en man som blir galen springer ut i djungeln och karvar i kokosnötter. Då tänkte jag "har farbrodern möjligen blivit senil?" och längtade tillbaka till hans mer typiska noveller.

Helheten är, trots det, utmärkt. Jag kan faktiskt säga att jag älskar denna samling, och jag kommer nog att läsa om flera av novellerna många gånger. Min favorit är nog ändå fortfarande A book entry som jag läste först, men andra favoriter är bland annat A room in a rectory, Autoepitaphy, Decastroland, A victim of Medusa, Authorship disputed, och Seated one day at the organ.

Erotik och ätande

Jag tog nyligen del av något väldigt underligt, nämligen Gunnar Blås Du äter mitt ansikte och ännu fler historier, en novellsamling som främst behandlar erotik och ätande. Jag vill inte komma med en dålig ordvits här, men snacka om att jag fick mersmak. Det låg en märklig, suggestiv stämning över novellerna, ibland var det vackert, ibland obehagligt, ibland både och. Jag tyckte om det. Jag tror till och med att jag älskade det, på ett egendomligt, skevt och ljuvligt vis. Jag hade en sådan där märklig, härlig känsla i bröstet under läsningen...
Jag försöker komma på vilken som var min favorit. Jag gillade Livets gåva och Anteckningar... men nej, jag tror inte att jag har någon favorit. Alla berättelser behövdes, de kompletterar varandra på det där underbara, vackra, groteska sättet.

Får man ha någon slags crush på en pseudonym?

Haunted

Chuck Palahniuks Haunted fortsatte att vara otroligt märklig, inside and out. Och så innehöll den massor med saker jag har i färskt minne från Listverses listor. Lustigt då att jag faktiskt lärde mig om boken på just den sidan.
Listan handlade, för övrigt, om "disturbing novels" och den var nummer ett. Jag tyckte inte att den var så farlig på det viset, då mer, som sagt, underlig (jag har fortfarande inte bestämt mig för om det är på ett bra eller dåligt sätt) och ganska så äcklig här och var (speciellt den mest kända berättelsen, Guts). Och då det är Palahniuk som skrivit förekommer det en hel del samhällskommentarer och svart humor.
Jag vet inte vad jag ska säga faktiskt.
Jag känner att den inte lämnade ett så stort avtryck, vilket förmodligen är anledningen till att jag har blandade känslor och svårt att sätta fingret på vad jag tycker och på boken i sig.

Nåväl...

Den där Chuck

Jag läser Haunted av Chuck Palahniuk. Det är en märklig skapelse.
En mycket märklig skapelse. Den består av en massa berättelser från en massa jättekonstiga författare som är semi-frivilligt instängda av en jättekonstig farbror som tydligen inte är en jättekonstig farbror i ordens egentliga mening, utan bara jättekonstig.
Gillar jag den eller gillar jag den inte? Jag är inte helt säker än. Jag tror det. Sort of. Fascinerande är den i alla fall. Passar feberyrandet.
Delar av den är i alla fall en rätt bra bantningsmetod om man känner för sådant. Jag menar: det finns en anledning till att en av karaktärerna kallas Saint Gut-Free.

Summan

Summan av David Eagleman är en väldigt speciell bok. Fyrtio berättelser om livet efter detta är dess undertitel som gör väldigt klart för en vad det är för något man är i färd att läsa. Varken mer eller mindre, liksom. Fyrtio olika scenarion hur ett liv efter detta skulle kunna se ut.
Tyvärr tycker jag att vissa scenarion var lite väl lika varandra, lite upprepande - "en massa varelser som... och..."-typen. (Jag är aningen febrig just nu så jag hoppas inte detta låter alltför mycket som yrande.) Det är det mindre bra med boken, det hade kanske räckt med trettio eller tjugofem scenarion, men å andra sidan - när det är bra är det riktigt bra. Ibland är det ordentligt obehagligt. Och då är det som bäst. När det liksom kryper i skinnet. Vilken fantasi. Väldigt tjusigt gjort. Boken är, för övrigt, omtyckt av Alexander McCall Smith samt min älskling Stephen Fry. Om man litar på dessa herrars omdömen. Vilket man absolut kan göra i detta fall.

"Så Gud sitter på sängkanten och gråter om kvällarna eftersom det enda alla kan enas om är att de befinner sig i helvetet."

Bloggen bara svämmar över av stiliga herrar alltså

Något fint hände idag

Jag var på Emmaus idag (jag älskar affären, den i Kirseberg samt den mittemot Myrornas nära Triangeln, båda i Malmö har ofta ett underbart utbud - men det är trist med det uppenbara politiska ställningstagandet, de verkar alltså mycket anti Israel - och det där är en riktig fisrumpekonflikt där båda parter drabbas otroligt hårt och det gör mer ont än gott att peka ut offer och förbrytare eftersom både Israel och Palestina farit oerhört illa och gjort oerhört mycket fel mot varandra, men nu skulle det handla om en fin händelse) för att köpa lite billiga böcker (och jag hittade en vacker sjal). Då det var någon minut innan stängningsdags såg jag att det var tre inbundna böcker till priset av två, och givetvis hade jag två i handen så jag bestämde mig för att utforska boklådan vid disken och bara nöd-ta en tredje att ge bort eller något. Plötsligt säger en man (som hört när jag nämnt för kassörskan att jag skulle försöka skynda mig att hitta en tredje bok) med en mycket mjuk röst: "Vad sägs om den här?"
Han håller upp en otroligt vackert inbunden bok. Jag frågar honom vad det är för något och vad säger han? "Maupassant". Mitt hjärta känns fortfarande glatt sådär en vinterkväll. Inte nog med att det var en vacker bok av en författare som intresserar mig, mannen (som var en otroligt stilig och välklädd lite äldre herre som hade en mjuk, lugn och vänlig utstrålning - jag vet att jag har sett honom en gång förut i trakterna och jag reagerade på hans skönhet och vänliga, lugna utstrålning) verkade antingen märka av på mig eller hoppas på att jag skulle uppskatta just denna boken. Jag vet inte varför, men sådana situationer kan jag leva länge på. Tack, anonyme man. Jag såg när jag kom hem och öppnade boken att jag inte ägde just de novellerna som var i boken heller.

Berättelser för nöjets skull

Åtta glas med undertiteln Berättelser för nöjes skull läste jag för ett par veckor sedan som en slags mellanläsning under tiden jag läste andra romaner. Den är skriven av Hans Alfredson, Stig Claesson, Gunnar Harding, Claes Hyllinger, Erland Josephson, Niklas Rådström, Jacques Werup och Klas Östergren. Dessa åtta herrar skapade i slutet av åttiotalet ett sällskap vid namn Åtta glas där de skulle äta och dricka gott och berätta historier för varandra. De skrev efter givna ämnen: efter ett möte skrev varje man ner ett förslag på en lapp, och den lappen som drogs fick bli nästa mötes tema. Boken har sammanställt några av dessa alster.

Den är väldigt underhållande att läsa, för här finns det mesta: kärlek, kvickhet, humor, skönhet, poesi, sorg, fantasi, realism och drömlikna stämningar. Jag kan tänka mig att det för många är ett bra sätt att presenteras för de olika författarna.

Det fanns många texter som fastnade extra mycket, exempelvis en slags hybrid mellan historiett och dikt av Gunnar Hardling vid namn Saxofonen språkar:

I ett gathörn träffar Holmgren på en saxofon.
-I've got the blues and the blues got me,
säger saxofonen.
-Have you got the blues?
-Jag har inte fått någonting,
säger Holmgren.
Han hyser en instinktiv motvilja för allt som förefaller förgyllt.
Saxofonens lätt beslöjade röst tilltalar honom inte heller.
Den har något intimt, ja nästan slingrande intimt över sig.
-Blås i mig, säger saxofonen, så känns det bättre.
-Det förefaller inte särskilt hygieniskt,
invänder Holmström.
Vem vet vem som blåste i dig senast?
-Bara jag, säger saxofonen mystiskt.
-Vad skulle jag få ut av det, undrar Holmgren
medan han misstänksamt kikar ner i den förgyllda tratten.
-Du skulle få ut dig själv, säger saxofonen.
Du blåser dig själv genom mig
och på andra sidan är du en klingande ljudknopp.
-En kropp av luft, fnyser Holmgren.
-Och ande, säger saxofonen. Body and soul.
Ingen kan blåsa andlös.
-Du är bara ett förgyllt skal kring ingenting,
säger Holmgren.
-Vem är inte det, svarar saxofonen vårdslöst.
-Jag är åtminstone inte förgylld,
säger Holmgren.
-You've really got the blues, man,
säger saxofonen.
-Den vill jag ha kvar,
säger Holmsten. Rör mig inte.
Kan vi betrakta konversationen som avslutad?
-I'm afraid so, säger saxofonen.
-Jag är också rädd, säger Holmgren plötsligt,
men då hade saxofonen redan ringlat ihop sig i ett hörn och somnat.

                                    Alfredson, Claesson, Hardling och Hylinger                                                      

En annan favorit är en underbar historia vid namn Il Maestro och hans svenske gäst av Jacques Werup, temat är En stackars narr där man kan fundera på vem som är den egentliga narren: Maestro eller gästen? För att inte tala om Niklas Rådströms Den undflyende statyn, kort men fantastisk (i ordets båda meningar). Fast egentligen är det svårt att välja favoriter. Det mesta är faktiskt riktigt bra. Pocketutgåvan kom 2005 och är lätt att få tag på.

Överst Josephson och Rådström, underst Werup och Östergren

Utkast till ett mörker

Alexander Nyströms novellsamling Utkast till ett mörker är en absurdistisk och suggestiv samling noveller, somliga obehagliga, somliga enbart bisarra. Jag tycket mycket om samlingen, den är skriven med ett vackert språk, känslan man får är väldigt speciell. Novellerna har väldigt snygga namn, bland annat Alfabetet enligt Judas, Dalìs delirium och Notturne.
Mina favoriter var den märkliga Alfabetet enligt Judas, som var som många små, märkliga noveller och fragment i ett, och den ganska obehagliga men underbara Notturne.

Ur Alfabetet enligt Judas, bokstaven A står för ATLANTISK SÖMN:
Förmodad vilometod praktiserad av invånarna i den förlorade staden Atlantis. Under atlantisk sömn rör sig den sovandes ögonlock precis som i remsömn, men i mönster som ingen känd vetenskapsman lyckats dechiffrera. Beroende på hastigheten och stabiliteten i vibrationerna kan den sovande snabba upp eller sakta ner tiden efter eget huvud. För att framkalla den här typen av sömn intages en speciell soppa på växter och mineraler före sänggåendet. Atlantisk sömn är alltid drömlös.

Jag är inte säker, men jag tror att jag vill sova den atlantiska sömnen.

Novelltävlingar i tidningen Skriva

Jag läser vinnarnoveller och noveller som fått hedersomnämnande på tidningen Skrivas hemsida. Jag har hittat ett par favoriter.

You played Kärlek for 36 points

Festen

Kontorsgrannen

Tack, Christer

Ett moraliskt dilemma

Jag vaknade klockan två en lördag av att det smällde i brevinkastet. Eftersom det, som sagt, var lördag blev jag lite förvirrad. Jag har ingen tidning, och om jag nu haft det hade det varit märkligt om den kom mitt på dagen, så jag antog helt enkelt att det var någon förvirrad reklamutdelare som ignorerat min ”Ingen reklam tack”-skylt som jag tejpat upp på ytterdörren. Jag gick upp ur min säng för att ta en titt på vad det kunde vara och det jag hittade på hallgolvet gjorde mig ytterst förvirrad. Det var en A4-sida, utskriven från en dator, med texten ”VI KRÄVER EN MILJON PUND ANNARS KNULLAR VI DIN TJEJ I ALLA HENNES KROPPSÖPPNINGAR TILLS HON BLÖDER”. Allt i versaler, som ni ser. Jag började genast fundera på vem denna tjej var. Jag har ju ingen sådan. Ett antal one-night-stands har jag ju, definitivt, både kvinnliga och manliga sådana, men inget stadigt sällskap. Bortsett från det förstod jag verkligen inte varför någon skulle be mig om en miljon pund. Jag är student och lever därmed på nudlar och öl. Även om jag hade haft en flickvän hade jag inte kunnat rädda henne från våldtäkt om summan översteg två-tre hundra pund eller så.

Jag började fundera på ett antal hypoteser. Kunde dessa personer, dessa ”vi”, ha placerat brevet i fel inkast? Det vore ju fruktansvärt i sådana fall. Om jag bara lät brevet vara skulle någon rik människa kanske inte få något tillfälle att med sin överflödiga ekonomi hindra dessa ”vi” från att våldta tjejen från att bli våldtagen i alla kroppsöppningar. Men hur skulle jag i sådana fall veta vems brevinkast som var det rätta? Jag hade ju kunnat placera det i någon annans inkast, vilket som helst, den personen kanske skulle ha koll på vem inom de närmaste våningarna som skulle ha pengar och flickvän nog. Å andra sidan – om jag skulle placera brevet i fel inkast skulle kanske den som fick det bli rädd. Den kanske inte hade träffat sin flickvän på länge, den kanske inte skulle få tag på henne för att hon var… jag vet inte, hon kanske var bakfull och sov, liksom jag, och personen skulle få panik för hon eller han kanske inte hade pengarna… Nej, det gick inte. Och dessutom kanske den skulle se mig och tro att det var jag som hade skrivit brevet, och det var det ju sannerligen inte. Jag började istället fundera på att fästa det på den allmänna anslagstavlan i entrén. Men då skulle folk som såg mig kanske också misstänka mig, och även om de inte gjorde det skulle jag inte vilja skrämma upp någon i onödan.

Det hade kunnat vara ett sjukt skämt. Det skulle det definitivt kunna vara. Vid närmare eftertanke var det faktiskt det allra mest logiska. Någon ville skämta, även om skämtet inte var det minsta roligt eller moraliskt för fem öre. Det var det troliga. Det var en teori jag definitivt kunde köpa. Men å andra sidan – tänk om den teorin visade sig vara felaktig. Då hade jag gjort mig skyldig till någonting förskräckligt. Undanhållande av information. Tänk om det faktiskt fanns en tjej. Inte förtjänade hon att bli våldtagen, inte i ett enda hål.

Jag började gå igenom alla mina senaste engångsligg, men jag kunde inte hitta någon logisk förklaring. Det kunde bara inte vara någon jag legat med. Vi brukade inte ens gå hem till mig, eftersom min ungkarlslya är så otroligt stökig. Dessutom är min säng inte vidare bekväm. Den är ganska hård. Jag som väger ganska så mycket – jag är väl inte så hemskt överviktig, men det finns definitivt lite överskottsfett på min kropp – föredrar att sova på ett hårt underlag. Men det är inte idealiskt att ha sex på. Även om det kanske är mer praktiskt än ett mjukt underlag är det inte lika romantiskt. Engångsligg kanske inte är menade att vara romantiska, men man kan ju åtminstone få tillåta sig själv lite mjukhet kan man tycka. Jag bestämde mig för att jag inte var man nog att handskas med detta alldeles själv.

Jag ringde Mike. Han svarade inte. Det var nog lika bra. Jag gillar killen, jag gillar honom skarpt, han är schysst och allt, men han är faktiskt ganska så hal och jag har ingen aning om varför jag ringde honom först.

Jag ringde Benjamin. Han lät trött. Samtalet löd:

-          J… hallå?

-          Hejsan, det är Gregory. Stör jag?

-          Tjena Gregs. Nej, för fan. Jag är lite bakis, men jag tog nyss ett magiskt piller så jag är snart i form igen. Vad vill du såhär tidigt?

-          Det är ett moraliskt dilemma.

-          … och då ringer du mig. Moralens väktare.

-          Precis.

-          Låt höra. Jag ska bara tända en cigg så att jag vaknar till ordentligt.

-          Har du hört talas om kaffe?

-          Puff, puff.

-          …

-          Puff, puff.

-          …

-          Kaffe. Det får man bara ont i magen av. Och så blir man stirrig. Berätta om det moraliska dilemmat.

-          Jag fick ett brev.

-          Åter avsändaren.

-          Eller snarare ett ark. Datorskrivet. Det stod någonting om att en tjej skulle våldtas i alla hål om jag eller någon annan inte gav några som kallade sig ”vi” en miljon pund.

-          Puff, puff. Det låter så in i helvete barnsligt.

-          Jag vet. Men tänk om det nu skulle vara äkta.

-          HAHAHA. Host! Host! Berätta för mig, Gregory, din slampa. Var är din hemliga flickvän? Om hon är lika slampig som du kanske hon bara blir glad av att få hålen fyllda.

-          Slampa kan du vara själv. Fan vad du är sjuk i huvudet.

-          Förlåt. Jag har inte vaknat än.

-          Det är lugnt.

-          Nej, men alltså. Puff, puff. Min käre Gregs. Bara släng skiten. Det är bara någon djävla skitunge som driver med dig. Den tog väl närmaste brevinkast eller något.

-          Men tänk om det inte är så.

-          Då är det inte ditt problem. Kasta ut det i korridoren. Det skulle jag ha gjort. (Oidentifierbara ljud.) Vänta lite. Jean skriker åt mig.

-          Va, är Jean hos dig?

-          Puff, puff. Ja, hurså?

-          Nej, jag hade tänkt ringa honom också.

-          Vadå? Duger inte mina råd eller?

-          Det är inte det, jag ville prata med Jean också. Jag försökte ringa Mike innan.

-          Mike är ett djävla psycho. Skitrolig grabb, men ingen att prata etik och moral med.

-          Nej, jag insåg det själv. Han var ändå inte där.

-          Tur det. Han duger att dricka sig plakat med, men inte att ha djupa samtal med.

-          Han är inte så farlig.

-          Han har ingen moral. Han är en djävla egomaniker. Puff, puff.

-          Så säger du bara för att du försvarar Jean.

-          Om du inte försvarar Jean så lägger jag på luren och skaffar dolt nummer.

-          Fan vilket morgonhumör man kan ha.

-          Puff. Cigaretten tog slut nu. Och pillret har inte börjat verka.

-          Jag förstår.

-          Bra.

-          Det spelar ingen roll om du skaffar dolt nummer. Jag vet var du bor.

-          Vad fan snackar du om nu då?

-          Ingenting. Kan jag få prata med Jean?

-          Visst. Men snacka inte om Mike. Det var för kort tid sedan, och Jean är en Mycket Känslig Själ.

-          Jag vet. Jag ska vara snäll.

-          Utmärkt. Ha det fint, så kommer Jean snart.

-          Tack. Ha det bra.

-          Hej Greg!

-          Hej Jean.

-          Vad var det du ville? Jag är hos Benjamin.

-          Ja, jag förstod det eftersom du pratar i hans telefon.

-          Haha. Jag är väl inte riktigt vaken än. Jag har inte druckit något kaffe än.

-          Ingen dag utan kaffe.

-          En dag är ingen dag utan kaffe.

-          Precis.

-          Vad var det du ville?

-          Ett moraliskt dilemma.

-          Oj då.

-          Jag fick ett brev…

-          Vad för ett brev?

-          Eller snarare ett ark. Datorskrivet. Det stod någonting om att en tjej skulle våldtas i alla hål om jag eller någon annan inte gav några som kallade sig ”vi” en miljon pund.

-          Oj då. Aj då. Då är det väl inte lönt att ta det till polisen? Om det är datorskrivet? Eller? Fan, Greg, jag kan ingenting om sådant där.

-          Inte jag heller.

-          Men du kan väl… slänga ut det i korridoren eller någonting. Så att ingen missar det. Det kan ju vara på allvar. Liksom. (Otydliga ord, det enda jag hör är ”sprit” och ”nu”.)

-          Men alltså, det…

-          Jag måste sticka. Benjamin snackar om en återställare.

-          Men alltså, Jean…

-          Ha det fint! Hoppas allt löser sig. Hej!

-          …

Övergiven av mina två alkoholiserade suputer till vänner, utan något svar på mitt moraliska dilemma. Vissa bryr sig mer om trivialiteter än om livets allvarliga saker. Et tu, Jean. Inte ens han ville lyssna ordentligt. Han som är så snäll att han nästan kan bli självuppoffrande. Men inte när det kommer till alkohol. Självklart. Vad kunde jag vänta mig?

Jag erkänner. Jag fegade ur. Jag är en mes. Jag vågade inte göra någonting med brevet. Jag bestämde mig för att ta för givet att det var ett ovanligt barnsligt, löjligt och lågt skämt. Jag bestämde mig för att det inte fanns någon flickvän i fara att bli våldtagen. Jag bestämde mig att eftersom brevet helt säkert inte hade med mig att göra hade jag ingenting att göra med brevet. Det gällde inte mig. Den eventuella tjejen gällde inte mig. Ingenting hade med mitt liv att göra. Om det nu var så djävla viktigt kunde de väl skicka ett nytt brev.

Det var avsaknaden av kaffepulver hemma. Jag är säker på det.

Jag undrar fortfarande om det verkligen fanns en tjej som blev våldtagen i alla hål. Och om det hade kunnat förhindras. På grund av mig. När jag nämner det skrattar Mike åt mig. Kallar mig naiv. Jean ser olycklig ut. Benjamin säger att jag inte ska oroa mig. Att det bara var ett skämt.

Men det gör ont i mig.