Mellan två världar

Kluvenhet är ett centralt ämne i Nina Bouraouis självbiografiska roman Pojkflickan. Pojke eller flicka? Fransyska eller algerier? Att hela tiden vara lite utanför, att inte passa in, att inte passa in som flicka, att få höjda ögonbryn när man kallar sig Ahmed, att inte passa in i Algeriet, att fortfarande bära med sig Algeriet vid resan till Frankrike...
Egentligen handlar den inte om så mycket - eller så handlar den om så otroligt mycket. Där är boken också kluven. Allt eller inget. Identitet, Algeriets blodiga revolt, rasism, normer och normbrytande, uppväxt, släkt, vänskap...
Språket är sparsmakat men poetiskt, meningarna är korta, boken flyter på i långsam, melankolisk takt. Trots dess ämnen inger den ett slags lugn - kanske just på grund av detta stillsamma berättande. Det är en väldigt fin berättelse och jag skulle gärna läsa mer av Bouraoui.

"Jag har två pass. Jag har bara ett ansikte som syns.
Algerierna ser mig inte. Fransmännen förstår inte."

För övrigt läste jag hela romanen till tonerna av Brigitte Bardot, och det passade väldigt bra.