En dröm

I dream that I am here

of these imprisonments charged,

and I dreamed that in another state

happier I saw myself.

What is life? A frenzy.

What is life? An illusion,

A shadow, a fiction,

And the greatest profit is small;

For all of life is a dream,

And dreams, are nothing but dreams.

~Calderon, Life's a dream

Antonio sade...

Vad skall jag göra? Jag ser allt i svart.
Det plågar mig och därför också er.
Men hur det kommer sig, hur det blev så,
vad det är gjort av, var det kommer ifrån,
det vet jag inte.
Min nedstämdhet tar kål på mitt förstånd.
Jag känner inte alls igen mig själv.

~Shakespeare, Köpmannen i Venedig

Deathwatch

Den alldeles underbara pjäsen Deathwatch av Gean Genet (som dessutom finns som ypperlig filmatisering från sextiotalet, kan ses på youtube) slutar med utropet: "I really am all alone!" (Jag skulle inte kalla det en spoiler, för övrigt. Det är bara en liten replik.) Det jag undrar är: hur får man det att låta naturligt? Hur betonar man det? Jag har funderat mycket på det.

Herr Nimhoy och herr Forest från filmatiseringen av Deathwatch.

Mer Rosenkransar och Gyllenstjärnor

Jag skrev alldeles jättenyss (eller igår, i alla fall) om pjäsen Rosencrantz and Guildenstern are dead men jag är bara tvungen att publicera detta. För att alla som läser detta ska inse hur absurt briljant dialogen är. Just nu har jag ständigt manuset i min väska. Faktiskt. Så att jag alltid har det till hands. Innan brukade jag gå omkring med Othello i väskan men omväxling förnöjer. I vilket fall. Här pratar Rosencrantz och Guildenstern om vilket håll vinden kommer från.

Rosencrantz It's coming up through the floor. (He studies the floor) That can't be south, can it?
Guildenstern That's not a direction. Lick your toe and wave it around a bit.
Rosencrantz (he considers the distance of his foot) No, I'd think you'd have to lick it for me.
Pause
Guildenstern I'm prepared to let the whole matter drop.
Rosencrantz Or I could lick yours, of course.
Guildenstern No, thank you.
Rosencrantz I'll even wave around it for you.
Guildenstern (down Rosencrantz's throat) What in God's name is the matter with you?
Rosencrantz Just being friendly.

Rosenkrans och Gyllenstjärna är döda

Tom Stoppards pjäs heter Rosencrantz and Guildenstern are dead, men sedan jag såg den svenska översättningen på filmatiseringens namn har jag inte kunnat säga annat än det; Rosenkrans och Gyllenstjärna är döda. Dels för att det ligger bättre i munnen och dels för att det låter som en särdeles morbid barnbok. Rosenkrans och Gyllenstjärna är väldigt... oskyldiga namn. Sådana namn och ordet "döda" borde liksom inte vara i samma titel.

Hur som haver. Det är en av de absolut bästa pjäser (och filmer, Stoppard själv har regisserat, kameleonten Gary Oldman spelar underbare Rosenkrans och den fantastiske Tim Roth spelar min favorit Gyllenstjärna) jag vet. Otroligt mångbottnad, man upptäcker nya saker varje gång man läser eller ser den. Den är fantastiskt kvick och rolig och dessutom med ett filosofiskt djup. Man kan både skratta sig fördärvad och få existentiell ångest. Dessutom fungerar den även om man inte har stenkoll på Hamlet - även om det blir ännu roligare om man faktiskt har det.

Handlingen och dialogen är underbart absurd och ibland riktigt lekfull. Och de goda herrarna levererar riktigt snärtiga svar på tal här till den obehagligt omnipotente skådespelaren:

Guildenstern So you've caught up.
Player  Not yet, sir.
Guildenstern Now mind your tongue, or we'll have it out and throw the rest of you away, like a nightingale at a Roman feast.
Rosencrantz Took the very words out of my mouth.
Guildenstern You'd be lost for words.
Rosencrantz You'd be tongue-tied.
Guildenstern Like a mute in a monologue.
Rosencrantz Like a nightingale at a Roman feast.
Guildenstern Your diction will go to pieces.
Rosencrantz Your lines will be cut.
Guildenstern To dumbshows.
Rosencrantz And dramatic pauses.
Guildenstern You will never find your tongue.
Rosencrantz Lick your lips.
Guildenstern Taste your tears.
Rosencrantz  Your breakfast.
Guildenstern You won't know the difference.
Rosencrantz There won't be any.
Guildenstern We'll take the very words out of your mouth.
Rosencrantz So you've caught up.
Guildenstern So you've caught on.

Som vackra men groteska äktenskapslöften

OTHELLO. Å, blod, blod, blod!
JAGO. Ha tålamod. - ni kanske skiftar håg.
OTHELLO. Nej, aldrig, Jago. Liksom Svarta havet, vars kalla böljor i okuvligt lopp aldrig har uppström utan ständigt går genom Propontis, genom Hellesponten, så går min blodshåg fram i våldsam fart, ser sig ej om och ebbar ej i älskog förrän den slukas upp utav en rymlig och vidsträckt hämnd. Vid denna marmorhimmel,
[Knäböjer.]
i skyldig vördnad för ett heligt löfte ger jag mitt ord.
JAGO.            Stig inte upp ännu.
[Knäböjer.]
Vittna, ni evigheters ljus däruppe; ni alltets element som omger oss, var vittnen till att Jago nu skall ägna huvud och hand och hjärta åt den kränkte Othellos tjänst! Om han befaller mig, är det min plikt att lyda, vilket blodigt uppdrag det gälla må.          
[De stiger upp.
OTHELLO.           Din vänskap bjuder jag en hjärtats välkomst utan tomma tackord, och jag skall genast sätta dig i gång: förrn tre dygn gått, vill jag att du skall säga att Cassio inte lever.
JAGO. Min vän är död; det skedde på din önskan. Men hon måste få leva.
OTHELLO. Åt fanders med den liderliga slynan! Kom, följ mig åt; jag går och ser mig om efter ett sätt att hastigt göra slut på den fagra djäveln. Nu är du min stabschef.
JAGO. Jag tillhör er för alltid.            
[De går.


Vad jag älskar detta! Till och med när det är översatt är det fruktansvärt vackert skrivet. Hur Othello och Iago knäböjer, avger löften, som en makaber äktenskapsceremoni. Och deras dialog, det låter verkligen som att de älskar varandra på riktigt, som att det är två otroligt lojala vänner som pratar med varandra, de vackra, lojala ord Iago säger efter att ha knäböjt... och så slår det en, fast man egentligen har vetat det hela tiden, att Iago inte alls är lojal. Han kanske tillhör Othello för alltid, men Othello tillhör Iago än mer. Och då blir texten plötsligt både vacker och obehaglig. Jag älskar Iago. Få karaktärer har fascinerat mig så.

Finlay och Olivier som Iago och Othello (För övrigt har jag den här bilden som örhängen. På mig just nu, faktiskt.)