JAGO. Ha tålamod. - ni kanske skiftar håg.
OTHELLO. Nej, aldrig, Jago. Liksom Svarta havet, vars kalla böljor i okuvligt lopp aldrig har uppström utan ständigt går genom Propontis, genom Hellesponten, så går min blodshåg fram i våldsam fart, ser sig ej om och ebbar ej i älskog förrän den slukas upp utav en rymlig och vidsträckt hämnd. Vid denna marmorhimmel,
[Knäböjer.]
i skyldig vördnad för ett heligt löfte ger jag mitt ord.
JAGO. Stig inte upp ännu.
[Knäböjer.]
Vittna, ni evigheters ljus däruppe; ni alltets element som omger oss, var vittnen till att Jago nu skall ägna huvud och hand och hjärta åt den kränkte Othellos tjänst! Om han befaller mig, är det min plikt att lyda, vilket blodigt uppdrag det gälla må.
[De stiger upp.
OTHELLO. Din vänskap bjuder jag en hjärtats välkomst utan tomma tackord, och jag skall genast sätta dig i gång: förrn tre dygn gått, vill jag att du skall säga att Cassio inte lever.
JAGO. Min vän är död; det skedde på din önskan. Men hon måste få leva.
OTHELLO. Åt fanders med den liderliga slynan! Kom, följ mig åt; jag går och ser mig om efter ett sätt att hastigt göra slut på den fagra djäveln. Nu är du min stabschef.
JAGO. Jag tillhör er för alltid.
[De går.
Vad jag älskar detta! Till och med när det är översatt är det fruktansvärt vackert skrivet. Hur Othello och Iago knäböjer, avger löften, som en makaber äktenskapsceremoni. Och deras dialog, det låter verkligen som att de älskar varandra på riktigt, som att det är två otroligt lojala vänner som pratar med varandra, de vackra, lojala ord Iago säger efter att ha knäböjt... och så slår det en, fast man egentligen har vetat det hela tiden, att Iago inte alls är lojal. Han kanske tillhör Othello för alltid, men Othello tillhör Iago än mer. Och då blir texten plötsligt både vacker och obehaglig. Jag älskar Iago. Få karaktärer har fascinerat mig så.
Finlay och Olivier som Iago och Othello (För övrigt har jag den här bilden som örhängen. På mig just nu, faktiskt.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar