Jag är nervös över refuseringsbrev från förlag, det är klart att jag är, trots att jag vet att man inte ska må dåligt över dem, att man inte ska tappa hoppet och börja hata sig själv och tralala. Det är ju ändå så att man får svart på vitt att ens material inte duger (åtminstone inte enligt den och den och dens kriterier) och jag har alltid tyckt att sådant varit väldigt läskigt. Likaså är jag alltid nervös över antagningsbesked, beslut från CSN (tänk om jag gjort något fel och inte får några pengar!!), kritik och bedömningar när jag går kurser - allt från författarkursen jag gick till mer traditionella kurser, jag var alltid nervös över att få tillbaks prov och uppsatser i skolan, nervös inför betyg... Det är läskigt att bli bedömd. Jag tar/tog allt personligt. Inte bedömd. Dömd. Jag duger inte. Jag har blivit bättre på det, men det är fortfarande obehagligt. Jag känner mig uttittad, sårbar, naken och allt det där.
Så läste jag den här artikeln och blev nästan tårögd för att den var så genomsöt: http://www.writersdigest.com/writing-articles/by-writing-goal/get-published-sell-my-work/saving-the-rejects
Slickepinnarna är annorlunda och speciella!
Och så lite inspiration:
http://www.writersdigest.com/whats-new/the-90-secrets-of-bestselling-authors
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar