Kvinnliga favoritförfattare

För att fortsätta på temat litteratur och kvinnor. Jag insåg, eller rättare sagt har jag insett det länge, att den stora majoriteten av mina favoritförfattare är män. André Gide, Oscar Wilde, Roberto Bolaño, Jean Genet, Lorca, och så vidare och så vidare. Så jag tycker att några underbara författarkvinnor förtjänar ett omnämnande. Sedan finns det ju massor av böcker som jag älskar som är skrivna av kvinnor, men där jag kanske bara läst en bok, samt författare jag känner på mig att jag kommer att älska men att jag måste läsa mer för att hon ska bli en favorit (jag tittar på dig, Elfriede Jelinek).
En trevlig sak, förresten, med den här listan är att jag insåg att mer än hälften av kvinnorna är queera. Fint!

Herta Müller. Den första bok jag läste av henne var Hjärtdjur, som jag fick av pappa samma år som hon fått Nobelpriset - 2009, då jag låg på sjukhus för första gången. Jag blev direkt hänryckt av hennes vackra språk, det är som poesi mitt i allt det hemska och realistiska hon skildrar. Hon blev väldigt snabbt en favorit, och den bästa boken av henne är i mitt tycke Andningsgunga, som jag beställde direkt efter att jag lånat den på biblioteket eftersom jag kände att jag var tvungen att äga den.

Gabrielle Wittkop. En annan författare med ett otroligt vackert språk. Barnahandlerskan är, som titeln avslöjar, en roman med ett otäckt ämne - barnprostitution på sjuttonhundratalet är ämnet, och trots att det är en omoralisk, oanständig och grym berättelse är det en ren njutning att läsa den. Jag kan inte bestämma mig om jag tycker bäst om den eller om Nekrofilen, även den oanständig och njutbar, men med en slags ömhet som väcker sympati för den ensamme huvudpersonen.

Maria Gripe. Henne har jag nämnt en hel del på bloggen den senaste tiden. Hon var en av mina första favoritförfattare, jag älskade hennes barnböcker, men det var när jag läste Skuggan över stenbänken, ...och de vita skuggorna i skogen och Skuggornas barn som jag verkligen kände att jag avgudade henne. Hon skriver vackert, hennes karaktärer är fantastiska och hon tar sina unga läsare på allvar genom att inte skriva simpelt och förenklat. Ett plus är att hon, genom några citat i ...och de vita skuggorna i skogen väckte mitt intresse för Oscar Wilde när jag var i tio-elvaårsåldern.

Sapfo. Definitivt den mest inflytelserika kvinnliga författaren! Trots att det inte finns mycket kvar av hennes diktning känner jag att hon är en favorit - det lilla som finns är nämligen underbart. Mitt intresse för henne väcktes som queer fjortonåring då jag glatt analyserade Gudars like på en lektion i svenska. Jag älskar hennes fragment, de är vackra i sig själva, och det är på något vis spännande att inte veta hur dikten var menad att se ut.

Sarah Waters. Jag älskar den finstämda, lugna stämningen i hennes böcker som även finns där vid mer dramatiska händelser. Jag tycker mycket om flirten med brittisk viktoriansk litteratur, men i lesbisk tappning. Kärlekshistorierna gör mig alldeles varm i hjärtat, och hon blandar glädje, sorg och allvar på ett väldigt fint sätt. Jag tror att Nattvakten är min favoritbok av henne, den utspelar sig dock inte på artonhundratalet, utan omkring andra världskriget.

Mary Renault. Hon är ytterligare en författare som, när hon beskriver kärlek, gör mig alldeles varm i hjärtat. Liksom Sarah Waters är hennes böcker historiska romaner och oftast queera. De flesta av Renaults böcker utspelar sig i antikens Grekland, och hon blandar kärvhet med skönhet. Min favoritbok av henne är Alexander, min härskare (vars översättning av Inger Edelfeldt jag nästan gillade mer än originalet av någon anledning), en otroligt vacker kärlekshistoria mellan den vackre, persiske eunucken Bagoas och Alexander den Store.

Karin Boye. En underbar författare som både ger mig en varm känsla och som jag blir ledsen av att tänka på, på grund av hennes sorgsna liv. Jag älskar hur varierat hon skrev - himlastormande vackra dikter, en obehaglig dystopi - Kallocain, en berättelse om förälskelse och förvirring - Kris. Åh, Boye...

Ett knippe karlar

Det är en samling väldigt olika karlar de här tre böckerna handlar om. Det är den äldre herren i Lars Gustavssons Fru Sorgedahls vackra vita armar som ser tillbaks på sin ungdomstid, det är de två kusinerna i Inger Edelfeldts Samtal med djävulen som träffas för första gången på över fyrtio år, och till sist är det den trötte titanen Atlas och den kaxige hjälten Herakles i Jeanette Wintersons Tyngd. Vad böckerna har gemensamt, förutom de manliga huvudkaraktärerna, är det stillsamma berättandet och ett snyggt språk.

Fru Sorgedahls vackra vita armar är den enda bok jag läst av författaren - jag minns att jag hittade pocketversionen billigt på en bokhandel och ville minnas att jag varit nyfiken på den. Kanske låg den i min önskelista på Adlibris, jag är inte helt säker. När jag började läsa den undrade jag om den var självbiografisk, och när jag sedan läste om den på nätet bekräftades det att romanen hade självbiografiska drag. Jag tycker om berättarjagets utläggningar och anekdoter, om hur han och hans vänner träffades i ett pannrum och diskuterade livsfrågor, om hans erotiska möten med fru Sorgedahl, "den vackraste kvinnan i världen" som var nästan dubbelt så gammal som honom själv, hans tankar, den stillsamma berättartonen... Ja, stillsam, men samtidigt går den snabbt att ta sig igenom. Min vän frågade om det var en melankolisk bok när jag precis hade börjat läsa den (vi pratade i telefon, och jag avslutade den senare samma kväll). Jag sade att jag inte riktigt visste, att den nog var "lite både och".
"Lite både och" passar nog ganska bra - inte för att jag skulle kalla den melankolisk, men det fanns glädjeämnen och besvikelser, ovanliga och typiska händelser, filosofiska tankar blandas med vardag. Den var vackert skriven, och det enda jag egentligen har att klaga på var att jag blev lite trött mot slutet, på mammans berättelser, de kändes aningen långdragna och skröneaktiga, det bröt lite väl mycket mot stämningen i romanen. Det förstörde dock inte helhetsintrycket - det här är en mycket fin bok.

Jag minns att jag hade ögonen på Inger Edelfeldts Samtal med djävulen på en bokrea för ett par år sedan, men jag köpte den aldrig. När jag så besökte biblioteket i onsdags letade jag efter hennes namn - jag har alltid tänkt väldigt gott om Inger Edelfeldt, jag minns att jag fascinerades mycket av När jag hatade Elaine som barn, och som ungdom älskade jag Juliane och jag och läste även den fina Duktig pojke, men Samtal med djävulen var faktiskt den första vuxenbok jag läste av henne.
Den handlar om de två mycket olika kusinerna Paul och Asger, som efter ett möte på ett tåg och en kortare brevväxling bestämmer sig för att träffas i sommarhuset som Asger fått ärva. Minnena och bilderna de har av varandra är inte särskilt positiva - de båda var frikyrkligt uppfostrade. Paul anammade detta, Asger bröt sig loss. Paul blev präst, mycket sträng med en svartvit syn på gott och ont, och han fördömde Asgers leverne och även hans homosexualitet. Asger levde enligt Paul i mörker och synd, hans liv verkar ha varit vilt, han är nykter alkoholist och bestämde sig efter en svår olycka att bli diakon - de bådas gudstro är dock väldigt olika.
Det här är en melankolisk roman. Det är inte direkt någon berättelse om acceptans och försoning, det är trevande, de båda männen har fördomar om varandra, det står klart att de inte kommer att stanna tillsammans länge... men Paul lyckas komma ur sitt skyddande skal, och samtalen blir mer och mer intima, till slut kommer de in under huden på läsaren. Det är stillsamt men obehagligt, och jag tycker mycket om det.

Jag ville läsa mer av Jeanette Winterson, det enda jag läst av henne är Passionen, som jag läste för ett par år sedan och tyckte mycket om. När jag såg Tyngd på biblioteket bestämde jag mig direkt för att låna den eftersom den handlar om myten om Atlas och Herakles, och jag är galen i grekisk mytologi.
Det är en sällsam bok, å ena sidan kärv och burdus, å andra sidan stillsam och filosoferande.
Jag älskar bilden av den trötte Atlas, hur han ställer sig med världsalltet på sina axlar, hur han knappt kan andas av tyngden, han kan inte röra på sitt huvud, kroppen värker. Den ansvarstagande Atlas. Och sedan Herakles, den kaxige djäveln, ständigt kåt och stridslysten. "I min ungdom var jag litet stöddig - jag dödade allt, knullade det som fanns kvar och åt upp resten." Smooth, Herakles.
Jag tyckte verkligen om blandningen - vulgärt och vackert, stort och smått, ömsom filosofiskt och ömsom rått. En bok där både "-Jävla Schweiz! -Vad är det för fel på Schweiz? frågade Atlas. -Alperna! De sticker in i nacken på mig" och "Det var ingen som berättade för honom [Atlas] att de gamla gudarna var borta eller att världen hade förändrats genom en blek frälsare på ett mörkt kors" både får plats och känns helt rätt.

Shadowlight

We slipped beneath the transparent coverlet of wool, she and
I. Even our heads were hidden, and the lamp lit up the cloth above us.
And thus I saw her dear body in a mysterious glow. We were
much closer to each other, freer, more naked and more intimate.
"In the selfsame shift" she said to me.
We left our hair done up so that we'd be more bare, and in
the close air of the bed two female odours rose, as from two natural censers.
Nothing in the world, not even the lamp, saw us that night.
And which of us was loved and which the lover, she and I alone can
ever tell. But the men shall never know a thing about it.

~Pierre Louÿs, The songs of Bilitis

Bilitis

André Gide var övertygad om att karaktären Bilitis i vännen Pierre Louÿs Songs of Bilitis var baserad på en prostituerad tjej, Meriem, de båda männen låg med (Pierre visste inte om Andrés homosexualitet och övertalade honom till det, André själv berättar i den självbiografiska Om icke vetekornet dör att anledningen till att han lyckades fullborda samlaget var att han fantiserade om hennes bror) under en av sina resor. Jag vet inte hur detta påverkade min läsning. Om det var positivt eller negativt eller ingetdera, men det var ganska intressant.

Hur som helst. The songs of Bilitis är en diktsamling tillskriven den fiktiva grekiska unga kvinnan Bilitis. En riktig manlig fantasi, hon är ung, vacker, naiv, bisexuell och väldigt amorö... jag menar kåt. Hon är trots sin naivitet väldigt medveten om sin dragningskraft. Först är hon avundsjuk på alla sina gifta medsystrar eftersom hon själv är oskuld (och tydligen knappt har kommit i puberteten än). Sedan träffar hon en man som hon förälskar sig i.
Deras första samlag låter väldigt mycket som en våldtäkt i mina öron (eller ögon eller vad man ska säga), men sedan fogar hon sig och njuter av extasen etc. Sedan plötsligt har hon fött ett barn (när hon var runt 15-16 eller så) och därefter, lika plötsligt, befinner hon sig på Lesbos - "åh, jag älskade ju den där mannen, men herregud vad det är sexigt med vackra kvinnor" och ingår något slags skenäktenskap med en annan kvinna, men det blir (tyvärr, för kärleksdikterna till den kvinnan var väldigt vackra) inte särskilt långvarigt. Och plötsligt, igen, är Bilitis en firad kurtisan som verkar vara en stereotyp "lycklig hora" trots att hon inte finner den manliga kontakten nog och fortsätter att fantisera om/ligga med vackra kvinnor. Mot slutet verkar hon nästan ha blivit någon slags hallick som erbjuder männen de bästa unga flickorna. Och sig själv. Hm.
Hela konceptet kändes ganska trött, det var för mycket manlig, heterosexuell porrfantasi över det hela. Men visst. Många av dikterna var riktigt vackra och roliga att läsa, och jag tyckte om de fina illustrationerna av Willy Pogany.

Så ja. Jag har blandade känslor. En del av mig tycker om det frisläppta och samtidigt lite oskyldiga hos Bilitis, och sångerna är som sagt fina, men som sagt. "Hennes" sånger var nog mer gjorda för straighta (eller ja, för all del, bisexuella) män än för kvinnor som uppskattar kvinnlig fägring - även om jag kan förstå om även kvinnor finner situationerna och sångerna erotiskt tilltalande.
En lustig sak är att Bilitis påminner mycket om två kvinnor jag varit involverad med (de båda har dessutom samma smeknamn). Den ena av dem, den jag mest förknippar med Bilitiskaraktären, var hon som tipsade om denna bok.

En erotisk och samtidigt smakfull illustration av Pogany.

Ytterligare en tematrio

Från Lyran. Om resor. Hon skriver:

Berätta om tre böcker som ni förknippar med resor.

1. De vilda detektiverna av Roberto Bolaño - såklart! Det reses otroligt mycket i den boken. Titelns detektiver reser och letar efter Césarea, en försvunnen äldre poetissa. Och dessa detektiver, poeterna Ulises Lima och Arturo Belano, reser mer än så. De reser och reser och reser. Otroligt många människor har sitt att säga om dessa excentriska män. Vilket förmodligen innebär att det finns en vild detektiv beredd att söka upp dessa nästan mytomspunna herrar. En alldeles, alldeles, alldeles jätteunderbar bok. Språket. SPRÅKET.

2. Kapten Corellis Mandolin av Louis de Bérnieres är som en enda lång resa i tid och rum, man träffar massor av människor, man lär inte känna alla på djupet men alla har de något att säga. Även om slutet inte var riktigt min kopp te är det en helt underbar roman med ett otroligt stilfullt språk.

3. Svartvintern av Marianne Cederwall får mig att vilja resa. Egentligen får alla böckerna i den serien mig att vilja resa, men speciellt Svartvintern eftersom jag vill åka långt upp i Kiruna och bo i en liten stuga och bara koppla av när stadslivet blir för jobbigt. (Det vore underbart. En lägenhet i en stad och en stuga i skogen/vid havet). Cederwall har en underbart kreativ fantasi, böckerna är så fyndiga och speciella med härliga karaktärer (min favorit är Hervor, Lapplandshäxan). Jag blir nästan avundsjuk! Jag vill också skriva så att Sverige (Gotland och Lappland i Cederwalls fall) känns exotiskt!

Tematrio, omläsning

Lånad av http://lyrannobel.blogspot.se/ och efter min tid som så sig bör.

Jag älskar omläsning!

1. Falskmyntarna av André Gide. En av mina absoluta favoritböcker, och jag kan läsa den om och om igen och ständigt hitta nya detaljer att fastna för.

2. Narcissus av Ovidius. Den korta, underbara texten om stackars olycklige Narcissus. Mycket romantiskt! Målningen av Waterhouse har jag både som skrivbordsunderlägg på datorn och som favorithalsband, fast på halsbandet är inte Eko med.

3. Othello av William Shakespeare. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag älskar Othello! Bilden föreställer Edwin Booth (bror till en lite mer ökänd Booth) som Iago. Jag har bilden som örhänge. Jag gillar Etsy.