Och istället för att brista ut i "Ja må jag leva", så brister jag ut i Juhas sång á la Gardell:
Döda, döda, bara döda,
döda på min fö'lsedag,
sen när jag ser allt det röda
komma fram då skrattar jag!
 |
| Ondskefullt flin |
Visar inlägg med etikett Wilde. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Wilde. Visa alla inlägg
söndag 29 juni 2014
Min födelsedag
Idag (eller, inte idag, utan om fyra dagar, då detta inlägg skrevs, men det kommer bli "idag" då det publiceras) är det min födelsedag. Tjugofyra år. Ett år äldre än vad André Gide var när han förlorade sin oskuld till en femtonårig nordafrikansk pojke. Lika gammal som James Dean var när han dog. Lika gammal som Oscar Wilde när han fick pris för sin dikt Ravenna. Ett år äldre än vad Lord Alfred "Bosie" Douglas var när han och Oscar Wildes romans började ta form på allvar. Tre år yngre än vad alla i 27-klubben dog. Lika gammal som min mamma var när hon födde sitt andra barn (fast hon fyllde tjugofem ett par månader senare). Ett år äldre än vad min pappa var när jag föddes. Ett år yngre än John Keats var när han dog.
Och istället för att brista ut i "Ja må jag leva", så brister jag ut i Juhas sång á la Gardell:
Döda, döda, bara döda,
döda på min fö'lsedag,
sen när jag ser allt det röda
komma fram då skrattar jag!
Och istället för att brista ut i "Ja må jag leva", så brister jag ut i Juhas sång á la Gardell:
Döda, döda, bara döda,
döda på min fö'lsedag,
sen när jag ser allt det röda
komma fram då skrattar jag!
lördag 28 juni 2014
En skojsig enkät jag hittade
1. Favoritbok i barndomen?
Det beror på vilken barndom. När jag var riktigt liten var det Jill Barklems Året runt på Björnbärsstigen. När jag var ganska liten gillade jag Camilla Gripe och Maria Gripes böcker för yngre barn. När jag var mellanliten gillade jag Roald Dahl. På mellanstadiet avgudade jag Skuggan över stenbänken, ...och de vita skuggorna i skogen samt Skuggornas barn av Maria Gripe. Och så älskade jag Trixarna av Margaret Mahy samt Älskade Audrina av Virginia Andrews. När jag gick i sexan började jag knarka skräck och älskade Kall eld av Dean R. Koontz.
2. Vad läser du just nu?
Jag har påbörjat en massa... Pianolärarinnan av Elfriede Jelinek. Men så läste jag en massa annat emellan...
3. Vilka böcker har du reserverade på biblioteket?
Nonni.
4. Dålig bokvana?
Att jag alltid börjar i så förbenat många böcker som sedan bara blir liggande.
5. Vad har du för tillfället hemlånat från biblioteket?
Jag har inte orkat gå till biblioteket och dumpa kassen med de böcker jag läst ut, så för tillfället är det 29 titlar, jag orkar inte räkna upp alla.
6. Har du en läsplatta?
Vill inte.
7. Föredrar du att läsa en bok åt gången eller flera på en gång (slalomläsning)?
Jag är slalomläsarnas prins.
8. Har dina läsvanor ändrats sedan du började blogga?
Jag läser mer.
9. Sämsta boken du läst i år?
Flickan från himlen av Virginia Andrews. Så trist. Så menlös. En vän lånade ut den till mig när jag låg på sjukhus eftersom jag även läste om mina gamla guilty pleasure-böcker från tonåren; Vindsträdgården och Blomblad för vinden.
10. Bästa boken du läst i år?
Shiit... Om natten i Chile? Judas and Jesus? Not exactly ghosts? Petronius? Ögats historia? Det målade rummet?Värdinnan? En liten hjälte? Jag vet inte!!
11. Hur ofta läser du utanför din egen bekvämlighetszon?
Jag vet inte?
12. Vilken är din läsebekvämlighetszon?
Det som funkar. Jag vet inte. Jag kan inte sätta fingret på det.
13. Kan du läsa på bussen?
Ibland.
14. Vilken är din favoritplats att läsa på?
På en filt i en park, hemma i soffan eller sängen, på café...
15. Vad anser du om att låna ut böcker? Regler?
Lämna tillbaks boken i samma skick som den lånades ut.
16. Viker du hundöron i dina böcker?
Om de är begagnade och redan har hundöron.
17. Skriver du någonsin i bokens marginaler?
Nej.
18. I studierelaterade då?
Nej.
19. Vilket är ditt favoritspråk att läsa böcker på?
De språk jag behärskar fullständigt - svenska och engelska.
20. Vad får dig att älska en bok?
Det där lilla extra som får den att kännas fräsch. Ett vackert språk, eller ett innovativt sådant. Originalitet. Karaktärer som en fastnar för.
21. Vad inspirerar dig att rekommendera en bok?
Mina vänner och andra närstående - när jag läser en bok som jag känner skulle passa dem.
22. Favoritgenre?
Svårt! Jag gillar magisk realism, erotik, surrealism, klassiker, samt innovativa och nyskapande böcker överlag...
23. Genre du sällan läser (men önskar att du gjorde oftare)?
Jag knarkade facklitteratur tidigare. Det borde jag börja med igen, det var intressant.
24. Favoritbiografi?
Conversations with André Gide av Claude Mariac, The secret life of Oscar Wilde av Neil McKenna och Samtal med Kafka av Gustav Janouch.
25. Har du någonsin läst en självhjälpsbok?
Jag vet inte. Jag har börjat på en del.
Det beror på vilken barndom. När jag var riktigt liten var det Jill Barklems Året runt på Björnbärsstigen. När jag var ganska liten gillade jag Camilla Gripe och Maria Gripes böcker för yngre barn. När jag var mellanliten gillade jag Roald Dahl. På mellanstadiet avgudade jag Skuggan över stenbänken, ...och de vita skuggorna i skogen samt Skuggornas barn av Maria Gripe. Och så älskade jag Trixarna av Margaret Mahy samt Älskade Audrina av Virginia Andrews. När jag gick i sexan började jag knarka skräck och älskade Kall eld av Dean R. Koontz.
2. Vad läser du just nu?
Jag har påbörjat en massa... Pianolärarinnan av Elfriede Jelinek. Men så läste jag en massa annat emellan...
3. Vilka böcker har du reserverade på biblioteket?
Nonni.
4. Dålig bokvana?
Att jag alltid börjar i så förbenat många böcker som sedan bara blir liggande.
5. Vad har du för tillfället hemlånat från biblioteket?
Jag har inte orkat gå till biblioteket och dumpa kassen med de böcker jag läst ut, så för tillfället är det 29 titlar, jag orkar inte räkna upp alla.
6. Har du en läsplatta?
Vill inte.
7. Föredrar du att läsa en bok åt gången eller flera på en gång (slalomläsning)?
Jag är slalomläsarnas prins.
8. Har dina läsvanor ändrats sedan du började blogga?
Jag läser mer.
9. Sämsta boken du läst i år?
Flickan från himlen av Virginia Andrews. Så trist. Så menlös. En vän lånade ut den till mig när jag låg på sjukhus eftersom jag även läste om mina gamla guilty pleasure-böcker från tonåren; Vindsträdgården och Blomblad för vinden.
10. Bästa boken du läst i år?
Shiit... Om natten i Chile? Judas and Jesus? Not exactly ghosts? Petronius? Ögats historia? Det målade rummet?Värdinnan? En liten hjälte? Jag vet inte!!
11. Hur ofta läser du utanför din egen bekvämlighetszon?
Jag vet inte?
12. Vilken är din läsebekvämlighetszon?
Det som funkar. Jag vet inte. Jag kan inte sätta fingret på det.
13. Kan du läsa på bussen?
Ibland.
14. Vilken är din favoritplats att läsa på?
På en filt i en park, hemma i soffan eller sängen, på café...
15. Vad anser du om att låna ut böcker? Regler?
Lämna tillbaks boken i samma skick som den lånades ut.
16. Viker du hundöron i dina böcker?
Om de är begagnade och redan har hundöron.
17. Skriver du någonsin i bokens marginaler?
Nej.
18. I studierelaterade då?
Nej.
19. Vilket är ditt favoritspråk att läsa böcker på?
De språk jag behärskar fullständigt - svenska och engelska.
20. Vad får dig att älska en bok?
Det där lilla extra som får den att kännas fräsch. Ett vackert språk, eller ett innovativt sådant. Originalitet. Karaktärer som en fastnar för.
21. Vad inspirerar dig att rekommendera en bok?
Mina vänner och andra närstående - när jag läser en bok som jag känner skulle passa dem.
22. Favoritgenre?
Svårt! Jag gillar magisk realism, erotik, surrealism, klassiker, samt innovativa och nyskapande böcker överlag...
23. Genre du sällan läser (men önskar att du gjorde oftare)?
Jag knarkade facklitteratur tidigare. Det borde jag börja med igen, det var intressant.
24. Favoritbiografi?
Conversations with André Gide av Claude Mariac, The secret life of Oscar Wilde av Neil McKenna och Samtal med Kafka av Gustav Janouch.
25. Har du någonsin läst en självhjälpsbok?
Jag vet inte. Jag har börjat på en del.
torsdag 19 juni 2014
Teleny revisited
Jag fick ett märkligt första intryck av Teleny (kanske eller kanske inte skriven av Oscar Wilde, Robbie Ross och John Gray) - berättarstilen (huvudpersonen Camille sitter och pratar med en annan man om sin relation med pianisten René Teleny, och ibland känns det nästan som ett korsförhör) kändes konstlad, sexscenerna pinsamma (och hetero) och humorn ganska så pubertal. Samtidigt kände jag ju att jag hade behållning av den. Det var, trots allt, roligt att läsa en erotisk bok från sekelskiftets England om kärlek och sex mellan män, och eftersom Oscar Wilde är en av mina absoluta älsklingar (på delad förstaplats med André Gide), tänkte jag.
Jag tog en liten paus när jag hade läst klart del ett, det vill säga ungefär halva boken. Inte direkt en medveten paus, det bara blev så. Jag vet att jag tänkte att jag hoppades att den andra halvan av boken var bättre.
Och det var den. Verkligen. Det är här de sexuella mötena mellan Camille och René börjar, och samtidigt känns det som att berättelsen blir mer innerlig, det är inte en massa till synes ovidkommande anekdoter, och jag känner att jag bryr mig mer om de två ganska märkliga huvudpersonerna.
En del saker känns fortfarande aningen konstlade och ofärdiga, som om det vore ett första utkast som skulle kunna förbättras och förtätas, men vad fan. Efter först ha tyckt att boken var pinsam (halvt roat och halvt besviket) blev jag säkerligen lättflirtad. Jag känner att det inte gör någonting. Jag tycker om andra halvan av Teleny, jag tyckte genuint om att läsa den, och inte bara som klenod eller eventuell Wilde-bok, och det är det som lämnar avtryck.
Jag borde nog egentligen läsa om den, se om jag kanske helt enkelt inte gjorde den rättvisa från början (jag har nästan dåligt samvete!), eller om det verkligen var så att del två var betydligt bättre (trots korsförhören om relationen och de lite... lustiga sexuella metaforerna). Något jag uppskattade med boken var, trots att humorn ofta inte var min kopp te, var ändå hur den blandar genrer, ibland är komisk, ibland vacker, ibland grotesk och ibland porrig.
Jag tog en liten paus när jag hade läst klart del ett, det vill säga ungefär halva boken. Inte direkt en medveten paus, det bara blev så. Jag vet att jag tänkte att jag hoppades att den andra halvan av boken var bättre.
Och det var den. Verkligen. Det är här de sexuella mötena mellan Camille och René börjar, och samtidigt känns det som att berättelsen blir mer innerlig, det är inte en massa till synes ovidkommande anekdoter, och jag känner att jag bryr mig mer om de två ganska märkliga huvudpersonerna.
En del saker känns fortfarande aningen konstlade och ofärdiga, som om det vore ett första utkast som skulle kunna förbättras och förtätas, men vad fan. Efter först ha tyckt att boken var pinsam (halvt roat och halvt besviket) blev jag säkerligen lättflirtad. Jag känner att det inte gör någonting. Jag tycker om andra halvan av Teleny, jag tyckte genuint om att läsa den, och inte bara som klenod eller eventuell Wilde-bok, och det är det som lämnar avtryck.
Jag borde nog egentligen läsa om den, se om jag kanske helt enkelt inte gjorde den rättvisa från början (jag har nästan dåligt samvete!), eller om det verkligen var så att del två var betydligt bättre (trots korsförhören om relationen och de lite... lustiga sexuella metaforerna). Något jag uppskattade med boken var, trots att humorn ofta inte var min kopp te, var ändå hur den blandar genrer, ibland är komisk, ibland vacker, ibland grotesk och ibland porrig.
 |
| "Une scène d'orgie inspirée de Teleny. Laurent Cambon, Eliott Paquet, Arthur Perier" |
måndag 9 juni 2014
En massa underbara kvinnor - Del 2.
Jag tänkte ju först bara göra en lista, men sedan blev jag lite överselotisk och började skriva utläggningar. Så här kommer del två, utan inbördes ordning, som så sig bör:
Fantine. Från Victor Hugos Samhällets olycksbarn (eller Les Misérables som aristokraterna säger). Hennes historia berör mig något så fruktansvärt - hon var ung och lite naiv, blev gravid med en snubbe som bara ville ha lite skojsigt i sänghalmen. Det hade kunnat hända vem som helst, bara det att vi har lite mer sociala skyddsnät om man säger så. Och dottern blev hennes allt. Hon offrade allt för att dottern skulle överleva, trots att de var mil ifrån varandra. Hon är inte någon slags stereotyp guldhjärtad hora, hon är en arg, rädd, ledsen, uppgiven - och god - kvinna som förlorat allt och måste ta till drastiska åtgärder - smycken, tänder och kropp säljs, inte för att hon ska överleva, utan för att dottern ska göra det. En dotter hon aldrig fick se igen. Inte ens feberillusionen om dotterns skratt fick hon behålla.
Paula Alshammar. Paula, en av huvudpersonerna i Sara Lövenstams Udda var en karaktär som verkligen växte i mina ögon. Hon kändes dryg, arrogant och bitter - och med all rätta kanske. Hon har stumpar till ben och skeva anletsdrag, därför är det ju fullt naturligt att gardera sig gentemot hånfulla blickar, medlidande och fetischister. Hon är stark, men får samtidigt lov att vara svag. Det är fint när hon tillåter sitt hårda skal att krackelera.
Gwendolen Fairfax. Nog för att hennes ömma moder också är riktigt skön så vill jag ge lite cred till Gwendolen i The importance of being earnest av Oscar Wilde. Hon är viljestark, temperamentsfull, gillar namnet Earnest (det är ett tjusigt namn!) och får lov att vara lite fjompig (hennes söta bråk med Cecily, där de strax efteråt är de käraste av vänner igen) utan att för den sakens skull vara ett våp. Jag älskar att hon inte bara är en passiv vacker blomma, utan faktiskt en viktoriansk dam som tänker för sig själv. Hon hade nog aldrig ställt sig på några barrikader och blivit suffragett några år senare, det tror jag att hon vore för bekväm för. Men det är ju inte perfekta kvinnor jag letar efter här. Åh, Gwendolen...
Lovis. Lovis från Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter. Det behövs nog inte sägas så mycket mer. Lovis är bäst. Hon är kärv och kärleksfull och bestämd och ömsint och sjunger Vargsången. Hur kan man inte älska Lovis?
Margaret Walsh. Se på fan! Chick lit! Änglar av Marian Keyes, närmare bestämt. Jag tyckte mycket om denna bok när jag var tonåring, dels för det kvicka språket och dels för Margaret Walsh. Den näst äldsta av fem irländska systrar. Hon var alltid sedd som den ordentliga, tråkiga och snåla, hon som alltid var "better safe than sorry" och aldrig roade sig som sina vildare systrar. Men så bestämmer hon sig för att ge sig iväg på ett eget äventyr - till familjens förvåning, givetvis, speciellt eftersom det är Los Angeles hon styr kosan till. Det är så befriande när stereotyper krossas - att även en lugn, ordentlig klippa till människa kan ha en vild sida. Hon festar och har till och med en liten lesbisk fling (vilket kändes stort när det gällde chick lit).
Tjocka Margot. Jag är bland annat för äckelmagad för att fullt ut uppskatta Villons Balladen om tjocka Margot, men herregud. Hon är en tjock prostituerad som släpper väder inför sin älskare. En annorlunda musa, ingen ljuv liten ängsblomma här inte. Och det känns bra nog.
Auxilio Lacoture. Den unga mexikanska poesins modersfigur! Det är i alla fall vad hon kallar sig själv i Amulett av Roberto Bolaño (hon förekommer även i De vilda detektiverna.) Hon blir inlåst på en damtoalett (eller rättare sagt; hon har låst in sig själv eftersom hon redan satt på toa) på ett universitet för att undkomma den mexikanska arméns ockupation. Hon sitter där i närmare två veckor, livnärd på vatten, sina egna tankar och minnen och vid ett tillfälle äter hon toalettpapper. Hon försöker skriva på toalettpappret, men det spolar hon ner. Hon är egentligen ingen poet, utan som sagt en modersgestalt till de unga poeterna. Hon är ett riktigt original - en lång, smal kvinna med "Prins Valiantfrisyr" och ett konspiratoriskt skratt (som beror på att hon fattas sina framtänder och därför slår handen för munnen för att detta inte ska synas). Hon är en flanör, sover på soffor, ligger med poeter... En härlig vagabond.
Kvinnan i Höga Visan. Precis som det låter. Bibeln. Höga visan. Det är så härligt att läsa en så pass gammal, riktigt passionerad dikt där både mannens och kvinnans skönhet och behag dyrkas. Lusten och passionen är verkligen på bådas villkor, och jag tror att det är därför dikten håller än - även hos de som inte är särdeles intresserade av religion.
Lo. Jag borde läsa om Eva-Maria Liffners Drömmaren och sorgen, för det var en sådan bok som växte efter att en hade läst klart den - i alla fall så var det så för mig. Lo var den som gjorde starkast intryck på mig - ett nästan eteriskt, androgynt väsen, hon kändes knappt mänsklig när det gällde vissa aspekter, en "dotter av Sapfo", intelligent, skärpt, ynglingsaktig och stilig, en kvinna som gjorde ett starkt intryck på alla hon mötte - oavsett om hon mötte dem som kvinna eller man.
Fantine. Från Victor Hugos Samhällets olycksbarn (eller Les Misérables som aristokraterna säger). Hennes historia berör mig något så fruktansvärt - hon var ung och lite naiv, blev gravid med en snubbe som bara ville ha lite skojsigt i sänghalmen. Det hade kunnat hända vem som helst, bara det att vi har lite mer sociala skyddsnät om man säger så. Och dottern blev hennes allt. Hon offrade allt för att dottern skulle överleva, trots att de var mil ifrån varandra. Hon är inte någon slags stereotyp guldhjärtad hora, hon är en arg, rädd, ledsen, uppgiven - och god - kvinna som förlorat allt och måste ta till drastiska åtgärder - smycken, tänder och kropp säljs, inte för att hon ska överleva, utan för att dottern ska göra det. En dotter hon aldrig fick se igen. Inte ens feberillusionen om dotterns skratt fick hon behålla.
 |
| Ruthie Henshall som Fantine i musikalversionen |
Paula Alshammar. Paula, en av huvudpersonerna i Sara Lövenstams Udda var en karaktär som verkligen växte i mina ögon. Hon kändes dryg, arrogant och bitter - och med all rätta kanske. Hon har stumpar till ben och skeva anletsdrag, därför är det ju fullt naturligt att gardera sig gentemot hånfulla blickar, medlidande och fetischister. Hon är stark, men får samtidigt lov att vara svag. Det är fint när hon tillåter sitt hårda skal att krackelera.
Gwendolen Fairfax. Nog för att hennes ömma moder också är riktigt skön så vill jag ge lite cred till Gwendolen i The importance of being earnest av Oscar Wilde. Hon är viljestark, temperamentsfull, gillar namnet Earnest (det är ett tjusigt namn!) och får lov att vara lite fjompig (hennes söta bråk med Cecily, där de strax efteråt är de käraste av vänner igen) utan att för den sakens skull vara ett våp. Jag älskar att hon inte bara är en passiv vacker blomma, utan faktiskt en viktoriansk dam som tänker för sig själv. Hon hade nog aldrig ställt sig på några barrikader och blivit suffragett några år senare, det tror jag att hon vore för bekväm för. Men det är ju inte perfekta kvinnor jag letar efter här. Åh, Gwendolen...
 |
| Gwendolen till höger, spelad av Irene Vanbrugh |
Geneviéve. Nu ska jag berätta om en alldeles fantastisk kvinna vid namn Geneviéve, vilket också är namnet på det tredje och sista och bästa (och, till min enorma grämelse och besvikelse ofullbordade) stycket ur André Gides Äktenskapsskolan. Geneviéve är en ung kvinna präglad av sin fars melodramatiska utspel, och hennes historia handlar mycket om att bryta sig loss. Och den är queer! Och den är feministisk! Geneviéve blir alldeles betagen i Sara, en judinna i hennes egen ålder som är den som tar det första initiativet till deras nära relation. De diskuterar många kvinnosaksfrågor tillsammans med en tredje väninna; "Hör på, sade Sara, vi kunde bilda ett förbund. Ett hemligt förbund: förbundet för kvinnors oberoende." En annan aspekt som känns härligt modern (när det är skrivet av en äldre herre på fyrtiotalet) var att Geneviéve, som trots allt inte är intresserad av män, vill hitta en man enbart i fortplantningssyfte då hon vill bli mor. Det som gör det hela så häftigt är att Gide själv gjorde på det viset - han levde ett kyskt äktenskap, men skaffade en dotter med en väninna - och därmed applicerar sina egna erfarenheter på en ung kvinna. Jag önskar bara att han inte hade "känt att han blivit för gammal" för att avsluta Geneviéves historia...
Lovis. Lovis från Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter. Det behövs nog inte sägas så mycket mer. Lovis är bäst. Hon är kärv och kärleksfull och bestämd och ömsint och sjunger Vargsången. Hur kan man inte älska Lovis?
Margaret Walsh. Se på fan! Chick lit! Änglar av Marian Keyes, närmare bestämt. Jag tyckte mycket om denna bok när jag var tonåring, dels för det kvicka språket och dels för Margaret Walsh. Den näst äldsta av fem irländska systrar. Hon var alltid sedd som den ordentliga, tråkiga och snåla, hon som alltid var "better safe than sorry" och aldrig roade sig som sina vildare systrar. Men så bestämmer hon sig för att ge sig iväg på ett eget äventyr - till familjens förvåning, givetvis, speciellt eftersom det är Los Angeles hon styr kosan till. Det är så befriande när stereotyper krossas - att även en lugn, ordentlig klippa till människa kan ha en vild sida. Hon festar och har till och med en liten lesbisk fling (vilket kändes stort när det gällde chick lit).
Tjocka Margot. Jag är bland annat för äckelmagad för att fullt ut uppskatta Villons Balladen om tjocka Margot, men herregud. Hon är en tjock prostituerad som släpper väder inför sin älskare. En annorlunda musa, ingen ljuv liten ängsblomma här inte. Och det känns bra nog.
 |
| "Ballada a vastag Margot-ról"heter tavlan på Ungerska |
Kvinnan i Höga Visan. Precis som det låter. Bibeln. Höga visan. Det är så härligt att läsa en så pass gammal, riktigt passionerad dikt där både mannens och kvinnans skönhet och behag dyrkas. Lusten och passionen är verkligen på bådas villkor, och jag tror att det är därför dikten håller än - även hos de som inte är särdeles intresserade av religion.
Lo. Jag borde läsa om Eva-Maria Liffners Drömmaren och sorgen, för det var en sådan bok som växte efter att en hade läst klart den - i alla fall så var det så för mig. Lo var den som gjorde starkast intryck på mig - ett nästan eteriskt, androgynt väsen, hon kändes knappt mänsklig när det gällde vissa aspekter, en "dotter av Sapfo", intelligent, skärpt, ynglingsaktig och stilig, en kvinna som gjorde ett starkt intryck på alla hon mötte - oavsett om hon mötte dem som kvinna eller man.
fredag 6 juni 2014
Wilde, peut-être, ELLER Not exactly Wilde
Jag har i flera år varit otroligt nyfiken på att läsa Teleny, en erotisk bok från fin de siècle som sägs ha varit ett samarbete mellan Oscar Wilde och hans underbara vänner och älskare (i alla fall i Ross fall, men troligtvis även i Grays) Robbie Ross och John Gray - den man Dorian Gray fick sitt namn och skönhet efter. Den enda anledningen till att jag inte har läst den förut var eftersom den var så förbaskat svår att hitta på e-bay utan en massa miljarder kronor i frakt.
Varför har jag velat läsa den så pass länge som jag faktiskt har? 1. OSCAR WILDE! 2. ROBBIE ROSS! JOHN GRAY! 3. EROTIK 4. SOM ÄR FRÅN FIN DE SIÈCLE 5. OCH DESSUTOM INNEHÅLLER KÄRLEK OCH SEX MELLAN MÄN
Så gav Vertigo ut den i svensk översättning, tjoho, tjohej, jag älskar Vertigo, deras böcker är så otroligt vackert formgivna, så även denna. Och jag införskaffade mig den. Och jag trodde att jag skulle finna en ny favoritbok. Så blev det inte.
Missförstå mig rätt, missförstå mig rätt, missförstå mig rätt nu, jag viiill bara ha ett svar... Jesus Christ, Superstar, é du Messias, é Gud din far? (Förlåt. Peter Johansson som Judas förvillade mina tankegångar.)
Vad jag ville säga var att; jag hade läst att det var en enastående roman och jag var övertygad om det redan från början. Bara det att ditt och mitt "enastående" inte behöver betyda samma sak. Jag har läst allt Oscar Wilde har skrivit, så jag var ju säker på att det här var boken han (och hans vänner), om det nu var de som skrivit denna bok, velat skriva men inte vågat försöka publicera under sina rätta namn. Och att stilen skulle vara sådär klipskt och kvickt Wilde-ish blandat med hans förmåga att skriva otroligt vackert och att han här skulle kunna skriva utan skygglappar om homosexuell kärlek och sex.
Så var det inte. När jag började läsa den kände jag direkt att även om det inte skulle vara Oscar som skrivit den så var det säkerligen någon som kände honom och hans kvickheter. Redan på första sidan kom detta: "...och trots att amatörers framträdanden är en av den moderna civilisationens plågor..." som kändes... mycket Wildeskt. Jag uppskattade verkligen början. Det var kvickt och roligt och rentav sexigt hur han trånade efter den tjusige pianisten René Teleny som var på scen. Hur hans erektion bultade bara av att se denne man spela piano. Men det gick snabbt utför. Tydligen hade de två någon slags telepatisk kommunikation som kändes väldigt... jag vet inte, lite tramsig, men...
Berättelsen är skriven som en dialog mellan Camille, den man som trånade efter Teleny, och en man som Camille verkar ha haft ett sexuellt förhållande med. ...och jag antar att det är därför den där telepatin kom in. För att Camille skulle kunna se vad Teleny gjorde även när han själv inte ens var i samma hus. En allvetande berättare skulle ha gjort detta mycket mindre konstlat. För just dialogen känns ofta konstad. "Pratar man verkligen såhär!?" tänker jag. Trots att han gör en massa utläggningar känns dessa... inte riktigt... organiska, var jag på väg att skriva.
Jag har inte läst hela boken, bara halva ungefär och jag känner att... jag satt på tåget och rodnade och fnissade nervöst när jag började läsa den. Inte av upphetsning, utan för att det kändes som att jag råkat hitta något manuskript några fnissiga ynglingar (jag tänkte först att romanen kanske hade kunnat vara skriven av en kvinna, men sedan kom en sexscen där en kvinna tyckte att det var skönt att bli rammad i livmodertappen, så... nej) hade lämnat efter sig. Viss humor kändes ganska pubertal (åh nej, tänk om hon hade fått se min fullmåne!) och... ja.
Dessutom har jag inte fått en enda bögsexscen. En massa hetero. Lite lesbiskt, vilket förvisso var fint eftersom dessa damer brukar bli bortglömda... även om de tydligen var ruggugglor i en bordell. Och så en heteroscen som jag tyckte var väldigt obehaglig och våldtäksliknande.
Men. Men, men men. Det var lite roligt hur mina förväntningar blev krossade. Det är roligt att läsa boken, jag menar; "den blinde kärleksguden". Han kallar. Sin dase. För. Den blinde kärleksguden. Vad fan är mannens problem? Och jag känner under läsningen att... hade verkligen Oscar Wilde formulerat sig så? Jag kände liksom inte igen hans stil särskilt mycket alls. Jag vet inte. Men det är det som är lite spännande. Och, Oscar or not, det är roligt att ta del av en så pass tidig erotisk roman om kärlek mellan män. Definitivt en raritet.
Och kanske blir del två bättre, den är ju som sagt inte utläst än. Jag hoppas på mindre pubertal humor, mindre hetero, mer homo, mer homosex, mer skönhet (även om jag gillar groteskerier också) och... ja. Än är det inte försent.
Varför har jag velat läsa den så pass länge som jag faktiskt har? 1. OSCAR WILDE! 2. ROBBIE ROSS! JOHN GRAY! 3. EROTIK 4. SOM ÄR FRÅN FIN DE SIÈCLE 5. OCH DESSUTOM INNEHÅLLER KÄRLEK OCH SEX MELLAN MÄN
 |
| The unholy trinity! Wilde, Ross, Gray |
Missförstå mig rätt, missförstå mig rätt, missförstå mig rätt nu, jag viiill bara ha ett svar... Jesus Christ, Superstar, é du Messias, é Gud din far? (Förlåt. Peter Johansson som Judas förvillade mina tankegångar.)
Vad jag ville säga var att; jag hade läst att det var en enastående roman och jag var övertygad om det redan från början. Bara det att ditt och mitt "enastående" inte behöver betyda samma sak. Jag har läst allt Oscar Wilde har skrivit, så jag var ju säker på att det här var boken han (och hans vänner), om det nu var de som skrivit denna bok, velat skriva men inte vågat försöka publicera under sina rätta namn. Och att stilen skulle vara sådär klipskt och kvickt Wilde-ish blandat med hans förmåga att skriva otroligt vackert och att han här skulle kunna skriva utan skygglappar om homosexuell kärlek och sex.
Så var det inte. När jag började läsa den kände jag direkt att även om det inte skulle vara Oscar som skrivit den så var det säkerligen någon som kände honom och hans kvickheter. Redan på första sidan kom detta: "...och trots att amatörers framträdanden är en av den moderna civilisationens plågor..." som kändes... mycket Wildeskt. Jag uppskattade verkligen början. Det var kvickt och roligt och rentav sexigt hur han trånade efter den tjusige pianisten René Teleny som var på scen. Hur hans erektion bultade bara av att se denne man spela piano. Men det gick snabbt utför. Tydligen hade de två någon slags telepatisk kommunikation som kändes väldigt... jag vet inte, lite tramsig, men...
Berättelsen är skriven som en dialog mellan Camille, den man som trånade efter Teleny, och en man som Camille verkar ha haft ett sexuellt förhållande med. ...och jag antar att det är därför den där telepatin kom in. För att Camille skulle kunna se vad Teleny gjorde även när han själv inte ens var i samma hus. En allvetande berättare skulle ha gjort detta mycket mindre konstlat. För just dialogen känns ofta konstad. "Pratar man verkligen såhär!?" tänker jag. Trots att han gör en massa utläggningar känns dessa... inte riktigt... organiska, var jag på väg att skriva.
Jag har inte läst hela boken, bara halva ungefär och jag känner att... jag satt på tåget och rodnade och fnissade nervöst när jag började läsa den. Inte av upphetsning, utan för att det kändes som att jag råkat hitta något manuskript några fnissiga ynglingar (jag tänkte först att romanen kanske hade kunnat vara skriven av en kvinna, men sedan kom en sexscen där en kvinna tyckte att det var skönt att bli rammad i livmodertappen, så... nej) hade lämnat efter sig. Viss humor kändes ganska pubertal (åh nej, tänk om hon hade fått se min fullmåne!) och... ja.
Dessutom har jag inte fått en enda bögsexscen. En massa hetero. Lite lesbiskt, vilket förvisso var fint eftersom dessa damer brukar bli bortglömda... även om de tydligen var ruggugglor i en bordell. Och så en heteroscen som jag tyckte var väldigt obehaglig och våldtäksliknande.
Men. Men, men men. Det var lite roligt hur mina förväntningar blev krossade. Det är roligt att läsa boken, jag menar; "den blinde kärleksguden". Han kallar. Sin dase. För. Den blinde kärleksguden. Vad fan är mannens problem? Och jag känner under läsningen att... hade verkligen Oscar Wilde formulerat sig så? Jag kände liksom inte igen hans stil särskilt mycket alls. Jag vet inte. Men det är det som är lite spännande. Och, Oscar or not, det är roligt att ta del av en så pass tidig erotisk roman om kärlek mellan män. Definitivt en raritet.
Och kanske blir del två bättre, den är ju som sagt inte utläst än. Jag hoppas på mindre pubertal humor, mindre hetero, mer homo, mer homosex, mer skönhet (även om jag gillar groteskerier också) och... ja. Än är det inte försent.
lördag 16 februari 2013
Fina småsaker och fina hyllplan
Nu har jag skaffat spotify också. Som en sådan där Alla Andra Människor-människa. Allt för en låts skull, Hand me down (my Silver Boulder knives) av The Abs. Jag hade en länk med låten för längesedan, sedan dog länken och jag blev nästan rädd att låten var lost forever då jag inte mindes namnet eller bandet, sedan hittade jag namnet (fast bara "Hand me down" och då blev det svårare) och inte bandet. Så när jag väl hittade den, efter över ett år utan den, blev jag så glad att jag skaffade Spotify.
Och min syster är också glad eftersom hon hittade en affär som sålde litchijuice. Det har varit väldigt torrt på de fronterna för henne.
Och så har hon läst Om icke vetekornet dör, alltså André Gides självbiografi. Hon tyckte att den var rolig och mysig och ansåg att man hade behållning av den även om man inte hade läst något av honom innan (vilket gällde henne). Jag blev såklart glad eftersom jag hade gett henne boken och eftersom André Gide är min älskade André Gide. Min Gidehylla i bokhyllan är min värdefullaste samling, jag vet inte hur mycket pengar jag lagt ner på alla de där böckerna. Jag blir nästan lite sentimental. Den enda författare som också har ett helt hyllplan dedikerat till sig är Oscar Wilde, men där fuskar jag lite eftersom han inte skrivit så otroligt mycket, så böckerna om hans vänner (alltså Bosie, Robbie Ross och Ada Leverson) får också vara med.
"Oscar Wilde är precis under André Gide (i bokhyllan alltså, i mitt hjärta är de sida vid sida)" sade jag.
"Det gillar nog André Gide!" sade en god vän som mindes att Gide haft en crush på den gode Wilde.
Nu dricker jag vodka och tittar på Oz. Jag lär snöa in igen. Det var trots allt fyra år sedan sist
För övrigt köpte jag boxen med alla sex säsonger efter att ha sett ett enda avsnitt. Snacka om att jag hade tilltro till den serien.
Och min syster är också glad eftersom hon hittade en affär som sålde litchijuice. Det har varit väldigt torrt på de fronterna för henne.
Och så har hon läst Om icke vetekornet dör, alltså André Gides självbiografi. Hon tyckte att den var rolig och mysig och ansåg att man hade behållning av den även om man inte hade läst något av honom innan (vilket gällde henne). Jag blev såklart glad eftersom jag hade gett henne boken och eftersom André Gide är min älskade André Gide. Min Gidehylla i bokhyllan är min värdefullaste samling, jag vet inte hur mycket pengar jag lagt ner på alla de där böckerna. Jag blir nästan lite sentimental. Den enda författare som också har ett helt hyllplan dedikerat till sig är Oscar Wilde, men där fuskar jag lite eftersom han inte skrivit så otroligt mycket, så böckerna om hans vänner (alltså Bosie, Robbie Ross och Ada Leverson) får också vara med.
"Oscar Wilde är precis under André Gide (i bokhyllan alltså, i mitt hjärta är de sida vid sida)" sade jag.
"Det gillar nog André Gide!" sade en god vän som mindes att Gide haft en crush på den gode Wilde.
Nu dricker jag vodka och tittar på Oz. Jag lär snöa in igen. Det var trots allt fyra år sedan sist
För övrigt köpte jag boxen med alla sex säsonger efter att ha sett ett enda avsnitt. Snacka om att jag hade tilltro till den serien.
torsdag 20 december 2012
Tyg
Fast den ska jag inte använda förrän vid väl vald högtid. Idag har jag en av mina fina Oscar Wildetröjor. "Work is the curse of the drinking classes" står det under Oscars huvud. Jag beställde den på fyllan.
onsdag 12 december 2012
fredag 16 november 2012
Lite frågor om litteratur, okänt ursprung
Vilken är den första bok du minns du läste och tyckte om?
Jill Barlkems Året runt på Björnbärsstigen och allt annat om Björnbärsstigen - de underbart vackert och charmigt illustrerade böckerna med små skogsmöss i huvudrollerna. Min favorit var berättelsen om hösten, och jag hade prydnadstallrikar på mitt flickrum föreställande bilder från de olika årstidssagorna.
Läser du serietidningar eller manga och isåfall vilka?
Nej, det kan jag inte säga att jag gör. Jag läste dock relativt nyligen Ghost World som en vän lånade ut till mig, och jag är väldigt nyfiken på att läsa mer än det otroligt lilla jag läst av Liv Strömquist. När jag var fjorton-femton läste jag en del manga. Bland annat Gravitation, Fruits Basket, Petshop of horrors samt mina favoriter Legal Drug - och Miyuki-chan in wonderland som inte hade någon vidare handling, men var väldigt söt och sexig för en hormonstinn tonårsflicka med a thing for kvinnor i uniform - sjuksköterskor, French maids och så vidare.
I vilka omgivningar läser du helst? På bussen, i bilen? Fåtöljen? Sängen?
Soffan, i parker när det är fint väder samt på caféer (som för övrigt är en underbar skrivmiljö).
Vad är det bästa att dricka/äta till en riktigt bra bok?
Eftersom jag tycker om att läsa på caféer - polkamaräng och iste. Eller vin. Vin funkar alltid.
Lånar du ofta på biblioteket?
Väldigt sällan. Kanske alldeles för sällan.
Handlar du böcker på nätet och isåfall var? Brukar du jämföra priser?
Jag brukar jämföra priser lite sisådär. Jag handlar ofta böcker på nätet. Främst från eBay och Adlibris. Ibland från Bokbörsen och Amazon.
Hundörar du? Skriver i marginalen?
Jag skriver aldrig i marginalen. Jag hundörar biblioteksböcker som redan är hundörade.
Tjocka eller tunna böcker?
Det spelar absolut ingen roll, en bra bok är en bra bok oavsett om den är 100 eller 800 sidor lång.
Vilken är den senaste boken du läst och tyckt om?
Karin Boyes Kallocain som jag lånade av min syster efter att ha hört henne prisa den. Och den var faktiskt väldigt bra!
Vad läser du just nu?
Massor. Jag slalomläser hela tiden. Jag läser bland annat Skulle jag dö under andra himlar av Johannes Anyuru. Den har ett väldigt vackert språk! Fast det tar tid att läsa den eftersom den gör mig så deppig. Men fin är den. Jag hoppas inte att min gode kursare som lånat mig den misstycker alltför mycket angående mitt segande!
Nämn någon bok du tyckte var hopplöst dålig!
Först blev jag tvingad att läsa Fogelströms Mina drömmars stad i åttan eller nian. Jag läste bara några kapitel. Sedan tvingades jag återigen att läsa den i ettan på gymnasiet. Usch vad den tråkade ut mig! Jag borde kanske ge den en ärlig chans nu några år senare, men jag känner mig tyvärr avskräckt.
Tvingade du dig igenom den ändå?
Ja. Jag snabbläste den.
Fem böcker du älskar?
Det känns dödssvårt, så jag tar fem jag läst relativt nyligen: De vilda detektiverna av Roberto Bolaño, Magister Hoffmann av Håkan Alexandersson, 491 av Lars Görling, Med livet framför sig av Èmile Ajar samt Ilustrado av Miguel Syjuco.
Favoritförfattare?
André Gide! Han är fantastisk och lite sorgligt bortglömd. Annars Oscar Wilde, Franz Kafka, Shakespeare, Victor Hugo, Roberto Bolaño, Federico García Lorca och... ja. Många fler.
Någon som du gärna skulle vilja läsa, men inte kommit dig för?
Boktjuven av Markus Zusak! Och en massa av John Fowles, däribland Illusionisten och Den franska löjtnantens kvinna. För att inte tala om alla Bret Easton Ellis-romaner jag har liggande.
Läser du faktaböcker? Vilka genrer föredrar du?
Jag läser gärna litteraturhistoria, konsthistoria, filmhistoria... och jag äger en massa böcker om psykisk ohälsa, depressioner och självmord. Självmord är ett otroligt obehagligt och intressant fenomen.
Om en bok blivit film: läser du helst boken först och ser filmen sen, eller tvärtom?
Det beror helt på situationen!
Favoritfilm (baserad på bok)?
Jag är ju väldigt svag för Trainspotting. Annars älskar jag bland annat The Servant och Diary of a country priest samt en massa äldre filmatiseringar av Ringaren i Notre Dame.
Om du ”upptäcker” en bok via film, brukar du läsa den då?
Ja, absolut, om filmen tilltalar mig ordentligt försöker jag alltid leta rätt på förlagan.
Läser du lyrik?
Jag älskar bra lyrik, både klassisk, gammal och modern. Min favorit är nog The ballad of Reading gaol av Oscar Wilde. Den är helt fantastisk. Annars älskar jag Lorca, Rimbaud, Villon, Sapfo, Catullus och en massa märkliga moderna poeter.
Har du dolt vad du läser nångång? För att du kanske känt dig ”nördig” eller nåt sånt?
Nej för sjutton.
Känner du nånsin stress över alla böcker du skulle vilja hinna med att läsa, men inte hinner?
Naturligtvis.
Jill Barlkems Året runt på Björnbärsstigen och allt annat om Björnbärsstigen - de underbart vackert och charmigt illustrerade böckerna med små skogsmöss i huvudrollerna. Min favorit var berättelsen om hösten, och jag hade prydnadstallrikar på mitt flickrum föreställande bilder från de olika årstidssagorna.
Nej, det kan jag inte säga att jag gör. Jag läste dock relativt nyligen Ghost World som en vän lånade ut till mig, och jag är väldigt nyfiken på att läsa mer än det otroligt lilla jag läst av Liv Strömquist. När jag var fjorton-femton läste jag en del manga. Bland annat Gravitation, Fruits Basket, Petshop of horrors samt mina favoriter Legal Drug - och Miyuki-chan in wonderland som inte hade någon vidare handling, men var väldigt söt och sexig för en hormonstinn tonårsflicka med a thing for kvinnor i uniform - sjuksköterskor, French maids och så vidare.
Soffan, i parker när det är fint väder samt på caféer (som för övrigt är en underbar skrivmiljö).
Vad är det bästa att dricka/äta till en riktigt bra bok?
Eftersom jag tycker om att läsa på caféer - polkamaräng och iste. Eller vin. Vin funkar alltid.
Lånar du ofta på biblioteket?
Väldigt sällan. Kanske alldeles för sällan.
Handlar du böcker på nätet och isåfall var? Brukar du jämföra priser?
Jag brukar jämföra priser lite sisådär. Jag handlar ofta böcker på nätet. Främst från eBay och Adlibris. Ibland från Bokbörsen och Amazon.
Hundörar du? Skriver i marginalen?
Jag skriver aldrig i marginalen. Jag hundörar biblioteksböcker som redan är hundörade.
Tjocka eller tunna böcker?
Det spelar absolut ingen roll, en bra bok är en bra bok oavsett om den är 100 eller 800 sidor lång.
Vilken är den senaste boken du läst och tyckt om?
Karin Boyes Kallocain som jag lånade av min syster efter att ha hört henne prisa den. Och den var faktiskt väldigt bra!
Massor. Jag slalomläser hela tiden. Jag läser bland annat Skulle jag dö under andra himlar av Johannes Anyuru. Den har ett väldigt vackert språk! Fast det tar tid att läsa den eftersom den gör mig så deppig. Men fin är den. Jag hoppas inte att min gode kursare som lånat mig den misstycker alltför mycket angående mitt segande!
Nämn någon bok du tyckte var hopplöst dålig!
Först blev jag tvingad att läsa Fogelströms Mina drömmars stad i åttan eller nian. Jag läste bara några kapitel. Sedan tvingades jag återigen att läsa den i ettan på gymnasiet. Usch vad den tråkade ut mig! Jag borde kanske ge den en ärlig chans nu några år senare, men jag känner mig tyvärr avskräckt.
Tvingade du dig igenom den ändå?
Ja. Jag snabbläste den.
Fem böcker du älskar?
Det känns dödssvårt, så jag tar fem jag läst relativt nyligen: De vilda detektiverna av Roberto Bolaño, Magister Hoffmann av Håkan Alexandersson, 491 av Lars Görling, Med livet framför sig av Èmile Ajar samt Ilustrado av Miguel Syjuco.
André Gide! Han är fantastisk och lite sorgligt bortglömd. Annars Oscar Wilde, Franz Kafka, Shakespeare, Victor Hugo, Roberto Bolaño, Federico García Lorca och... ja. Många fler.
Någon som du gärna skulle vilja läsa, men inte kommit dig för?
Boktjuven av Markus Zusak! Och en massa av John Fowles, däribland Illusionisten och Den franska löjtnantens kvinna. För att inte tala om alla Bret Easton Ellis-romaner jag har liggande.
Läser du faktaböcker? Vilka genrer föredrar du?
Jag läser gärna litteraturhistoria, konsthistoria, filmhistoria... och jag äger en massa böcker om psykisk ohälsa, depressioner och självmord. Självmord är ett otroligt obehagligt och intressant fenomen.
Om en bok blivit film: läser du helst boken först och ser filmen sen, eller tvärtom?
Det beror helt på situationen!
Favoritfilm (baserad på bok)?
Jag är ju väldigt svag för Trainspotting. Annars älskar jag bland annat The Servant och Diary of a country priest samt en massa äldre filmatiseringar av Ringaren i Notre Dame.
Ja, absolut, om filmen tilltalar mig ordentligt försöker jag alltid leta rätt på förlagan.
Läser du lyrik?
Jag älskar bra lyrik, både klassisk, gammal och modern. Min favorit är nog The ballad of Reading gaol av Oscar Wilde. Den är helt fantastisk. Annars älskar jag Lorca, Rimbaud, Villon, Sapfo, Catullus och en massa märkliga moderna poeter.
Nej för sjutton.
Känner du nånsin stress över alla böcker du skulle vilja hinna med att läsa, men inte hinner?
Naturligtvis.
tisdag 31 juli 2012
Jag och Oscar!
Oscar Wilde
You are funny, witty, charming... and have, um, "unique" personal tastes. You like to have fun, you don't hide who you are, and you don't particularly give a damn what people think about you; you're just as likely to be seen in an all-male Amsterdam brothel as a London literary society dinner. You see beauty in life, and humor in tragedy. If it weren't for the hosts' fears of you saying or doing something indecent, you might very well be the perfect dinner companion.
Det är bara ett problem. Oscar var inte galen och jag är inte galen någonstans! Inte sant?
Tre böcker om läsning
Berätta om tre böcker som handlar (åtminstone i viss mån) om läsning!
Detta sade alltså http://lyrannobel.blogspot.se/ en gång för mycket länge sedan, ungefär 460 år sedan i bloggvärlden skulle jag tippa på. Fast det gör ju ingenting eftersom jag är en gammal stofil, fast ung.
1. Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde. Bland alla de livsfarliga sakerna som påverkar stackars herr Dorian Gray finns en livsfarlig bok med. En gul. Gul och livsfarlig. Den fanns på riktigt och var jättelivsfarlig. Jag vill läsa den.
2. Don Quijote av Cervantes (var först på väg att skriva "av Sancho Panza). Klassikernas klassiker, ungefär. Don Quijote och Sancho Panza är bedårande!
3. Vindens Skugga av Carlos Ruíz Zafón. Den fängslade mig direkt, väldigt härligt skriven trots att jag blev besviken på de överflödiga och rätt så löjliga sista kapitlena. Jag tyckte att det var roligt att jag kunde se tydliga likheter mellan bokens kommissarie Javier Fumero och Javert från Samhällets olycksbarn- inte bara namn och yrke utan även i sina starka uppfattningar om rätt och fel, ordning och reda, förakt för "slöddret", letandet efter en skuggfigur... fast Fumero är betydligt mer sadistisk och svår att känna sympati för.
Det finns ett jättefint citat om Don Quijote från Vindens Skugga:
"Barcelo hade, enligt Bernarda, ett gott hjärta, men allt läsande hade fördärvat hjärnan på honom, precis som det hade gjort på Sancho Panza." Så sött!
Detta sade alltså http://lyrannobel.blogspot.se/ en gång för mycket länge sedan, ungefär 460 år sedan i bloggvärlden skulle jag tippa på. Fast det gör ju ingenting eftersom jag är en gammal stofil, fast ung.
1. Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde. Bland alla de livsfarliga sakerna som påverkar stackars herr Dorian Gray finns en livsfarlig bok med. En gul. Gul och livsfarlig. Den fanns på riktigt och var jättelivsfarlig. Jag vill läsa den.
2. Don Quijote av Cervantes (var först på väg att skriva "av Sancho Panza). Klassikernas klassiker, ungefär. Don Quijote och Sancho Panza är bedårande!
3. Vindens Skugga av Carlos Ruíz Zafón. Den fängslade mig direkt, väldigt härligt skriven trots att jag blev besviken på de överflödiga och rätt så löjliga sista kapitlena. Jag tyckte att det var roligt att jag kunde se tydliga likheter mellan bokens kommissarie Javier Fumero och Javert från Samhällets olycksbarn- inte bara namn och yrke utan även i sina starka uppfattningar om rätt och fel, ordning och reda, förakt för "slöddret", letandet efter en skuggfigur... fast Fumero är betydligt mer sadistisk och svår att känna sympati för.
Det finns ett jättefint citat om Don Quijote från Vindens Skugga:
"Barcelo hade, enligt Bernarda, ett gott hjärta, men allt läsande hade fördärvat hjärnan på honom, precis som det hade gjort på Sancho Panza." Så sött!
lördag 28 juli 2012
Party over here!
Tänk att festa med Jesus, François Villon och Oscar Wilde. Man hade inte haft tråkigt en sekund med den empatiska rebellen Jesus som gör vatten till vin, liderliga drinkaren Villon och kvicka livsnjutaren Oscar.
måndag 25 juni 2012
Oscarboken
Min lillasyster, som är fem år gammal, ber mig varje gång jag åker och hälsar på familjen att ta med mig "Oscarboken", det vill säga Oscar Wildes Familjealbum av Merlin Holland. Den är fullspäckad med foton på hennes älskade Oscar och "Oscars pojke" Alfred och "Alfreds dumma pappa" Lord Queensberry. Nu säger hon att hon önskar sig den i julklapp. Jag är mycket stolt över min lillasyster.
Detta är för övrigt en av hennes favoritbilder på Oscar. Mycket stilig herre!
Detta är för övrigt en av hennes favoritbilder på Oscar. Mycket stilig herre!
måndag 18 juni 2012
söndag 17 juni 2012
Alastair
Jag har fastnat väldigt mycket för bildkonstnären Alastair. Jag älskar den enkla stilen, den som jag även fastnat för hos Cocteau och Beardsley. Här är en bild på Dorian Gray. Det var lustigt, för så fort jag såg den tänkte jag "Åh, det är Dorian", och det var det! Jag känner igen en Dorian när jag ser honom. (Dock inte Ben Barnes i den där gräsliga Dorian Grayfilmen som utkom för något år sedan. Honom hade jag inte känt igen som en Dorian för han är ingen Dorian. Han är Prins Caspian taking the piss. Nu kommer snart ett rabiat Lewisfan och slår ner mig, vrålandes "Det där är inte Caspian!"...)
torsdag 14 juni 2012
Gabriel García Márquez och annat
Det är ju bara för sorgligt att jag inte tagit mig tid att läsa något av honom än! Han verkar väldigt lovande.
...för övrigt så drömde jag om både Stephen Fry och Oscar Wilde. Igen. Tredje natten för Stephen, andra för Oscar. Undrar vad som händer denna natt.
...för övrigt så drömde jag om både Stephen Fry och Oscar Wilde. Igen. Tredje natten för Stephen, andra för Oscar. Undrar vad som händer denna natt.
tisdag 12 juni 2012
Söta drömmar
Vilken fin natt jag har haft! Jag tycker egentligen inte om att drömma, jag tycker att fenomenet är lite obehagligt, men inatt drömde jag om Oscar Wilde, Stephen Fry och Grantaire från Les Misérables (speciellt hans signatur, R), och det kan ju faktiskt inte annat än att båda gott.
måndag 11 juni 2012
André Gide
Underbara, fina André Gide... Jag blir varm i hjärtat bara av att tänka på honom. Han är en jordnära motpol till min andra favoritförfattare, Oscar Wilde (som han kände, och dessutom hade en crush på ett tag).
Jag upptäckte faktiskt Gide av en ren slump. Jag var väldigt inne på fransk litteratur under den perioden, början av 2010, och jag var på ett av mina favoritantikvariat. Där stod en bok som var fint inbunden och hette "Falskmyntarna". Jag hade inte mycket att gå på. Det fanns ingen baksidetext, så jag hade ingen aning om vad den handlade om, och det stod inte vilket år den var från, varken när den skrevs eller när själva utgåvan var från. Jag fick bara en bra känsla av titeln och namnet på författaren. Min magkänsla hade rätt, jag blev förälskad när jag läste den och började samla på hans böcker (i svensk eller engelsk översättning eftersom jag tyvärr bara kan ett par ord på franska).
Jag rekommenderar Falskmyntarna (som kom i ny svensk utgåva för ett par år sedan, så även Den Omoraliske som jag bara läst på engelska, där den heter The Immoralist)... eller hans självbiografiska Om Icke Vetekornet Dör, där man får reda på en massa anekdoter (många var rörande, många - förmodligen oavsiktligt gjort av Gide - så roliga att jag fick skrattanfall... det kan ha varit eftersom jag vill minnas att jag var ganska berusad första gången jag läste den... men förmodligen inte eftersom jag skrattat åt dem flera gånger... speciellt en lilljulafton då jag var nästan insnöad i min lägenhet tillsammans med min syster... ack, härliga tider...) och kan läsa om hans äventyr i Nordafrika och hans vänskap med Oscar Wilde. Eller den helkvicka Prometheus Illbound, en modernare tolkning av Prometheusmyten. För att inte tala om den härliga Jordisk Föda som han skrev när han var ung. Oscar Wilde var tyvärr inte så glad i den. Men det gör ingenting, för jag, likt min käre Wilde, bryr mig inte särskilt mycket om vad andra tycker.
Titta vilka fina kläder Gide bar!
Jag upptäckte faktiskt Gide av en ren slump. Jag var väldigt inne på fransk litteratur under den perioden, början av 2010, och jag var på ett av mina favoritantikvariat. Där stod en bok som var fint inbunden och hette "Falskmyntarna". Jag hade inte mycket att gå på. Det fanns ingen baksidetext, så jag hade ingen aning om vad den handlade om, och det stod inte vilket år den var från, varken när den skrevs eller när själva utgåvan var från. Jag fick bara en bra känsla av titeln och namnet på författaren. Min magkänsla hade rätt, jag blev förälskad när jag läste den och började samla på hans böcker (i svensk eller engelsk översättning eftersom jag tyvärr bara kan ett par ord på franska).
Jag rekommenderar Falskmyntarna (som kom i ny svensk utgåva för ett par år sedan, så även Den Omoraliske som jag bara läst på engelska, där den heter The Immoralist)... eller hans självbiografiska Om Icke Vetekornet Dör, där man får reda på en massa anekdoter (många var rörande, många - förmodligen oavsiktligt gjort av Gide - så roliga att jag fick skrattanfall... det kan ha varit eftersom jag vill minnas att jag var ganska berusad första gången jag läste den... men förmodligen inte eftersom jag skrattat åt dem flera gånger... speciellt en lilljulafton då jag var nästan insnöad i min lägenhet tillsammans med min syster... ack, härliga tider...) och kan läsa om hans äventyr i Nordafrika och hans vänskap med Oscar Wilde. Eller den helkvicka Prometheus Illbound, en modernare tolkning av Prometheusmyten. För att inte tala om den härliga Jordisk Föda som han skrev när han var ung. Oscar Wilde var tyvärr inte så glad i den. Men det gör ingenting, för jag, likt min käre Wilde, bryr mig inte särskilt mycket om vad andra tycker.
Titta vilka fina kläder Gide bar!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)