Hugo

Be like the bird who, pausing in her flight awhile on boughs too slight, feels them give way beneath her, and yet sings, knowing she hath wings.

~Victor Hugo

Don Juan

     Man 's a phenomenon, one knows not what,
       And wonderful beyond all wondrous measure;
     'T is pity though, in this sublime world, that
       Pleasure 's a sin, and sometimes sin 's a pleasure;
     Few mortals know what end they would be at,
       But whether glory, power, or love, or treasure,
     The path is through perplexing ways, and when
     The goal is gain'd, we die, you know—and then—

     What then?—I do not know, no more do you—
       And so good night.—Return we to our story:
     'T was in November, when fine days are few,
       And the far mountains wax a little hoary,
     And clap a white cape on their mantles blue;
       And the sea dashes round the promontory,
     And the loud breaker boils against the rock,
     And sober suns must set at five o'clock.

~Lord Byron, Don Juan

Mindre upprörd

Så jag köpte mig en engelskspråkig utgåva av Les Misérables/Samhällets Olycksbarn. För att gottgöra för min irritation och besvikelse när jag upptäckte att min vackra, svenska utgåva från trettiotalet var delvis stympad (inte abnormt, men det var illa nog).
Egentligen har jag ju förbjudit mig själv att köpa mer litteratur på ett tag (förutom kurslitteratur), men det här var ett legitimt undantag. En icke-slaktad version av Hugos underbara bok ska finnas i mitt hem.

"I want to drink. I want to forget life. Life is the disgusting invention of God-knows-who. It doesn't last and it isn't worth anything. We twist our necks trying to stay alive. Life is a stage setting in which almost nothing is real."

Så talade den gode Grantaire (ur Victor Hugos sagda bok), min älskade fyllbult, min student, mitt alter-ego.

The one and only

Lost in translation

Det som gått förlorat i vanliga goda eller förträffliga översättningar är just det bästa.

~Friedrich Schlegel (ur Romantiska fragment)

Givetvis undrar jag om något revolutionerande eller sublimt förlorats i detta fragment.

Lord Byron

Var finns kejsar Napoleon? Gud vet.
Var lille Castlereagh? Det vete fan.
Var alla de som med auktoritet
senaten trollband med sitt talorgan?
Var finns vår Drottning med sin dysterhet?
Var hennes dotter, älskad och human?
Obligationerna, de fem procenten?
Och räntan? Vad i helvete har hänt den?

Var finns nu Brummell? Wellwslwy? Omoderna.
Var Whitebread? Romilly? Den vördnadsvärde
George den tredje? Vem vill inte gärna
hans testamente se? Och "Fum" den fjärde?
Han for till Skottland hyllad som en stjärna
i varje gaelisk tonart, och vi lärde
hur man på ryggen kliar kungligheter
ett halvår minst och andra smaklösheter.

Var finns lord Ditt och var finns lady Datt?
Var alla älskarinnor, ädla fruar?
Bortslängda som en gammal operahatt,
ogifta, gifta om igen (ja, nu har
vi många varianter av tafatt).
Var finns nu Dublins skrål när London buar?
Var Grenvilles? De har vänt på kappan. Var
finns mina vänner whigs? Jo, de står kvar.

(Ur Don Juan.)

Tematrio om mammor

Berätta om tre minnesvärda mammor ur litteraturen! 

1. Fantines tragiska öde i Samhällets Olycksbarn av Victor Hugo. Hon har inte råd att sköta om sin dotter Cosette så hon måste lämna bort henne vid tidig ålder - till en familj som, utan Fantines vetskap, missköter henne och behandlar henne som gratisarbete samtidigt som de snyltar på Fantines pengar genom att ljuga om att Cosette är allvarligt sjuk och kommer att dö om hon inte får dyr medicin. Efter att ha fått sparken från fabriken där hon arbetade blir hon tvungen att prostituera sig och dessutom sälja sitt vackra, långa hår och sina framtänder. Allt för en medicin som egentligen inte ens kommer att bli köpt. Det som berör mig allra mest är när Fantine är riktigt sjuk och tror att hon kommer hinna träffa Cosette innan hon själv går bort. Sorgligt så det förslår.

2. Ett lika sorgligt öde väntar Esmeraldas mamma i Ringaren i Notre Dame. Hugo kunde det där med att skriva riktiga snyftare! Esmeraldas mamma hette Paquette de Chantefleurie och var en ung moder som älskade sin dotter Agnes, som Esmeralda egentligen var döpt till, över allt annat. När flickan blev bortrövad av zigenare blev Chantefleurie galen av sorg och begav sig till Paris och levde som botgörerska i en cell som kallades för Råtthålet. Hon hatade zigenare över allt annat och skrek ofta ut sin avsky, speciellt mycket avskydde hon en ung, vacker zigenerska som skulle varit i hennes dotters egen ålder. Ja, det är ganska uppenbart vem denna "zigenerska" egentligen är. Och de får träffa varandra, de får veta att de faktiskt är mor och dotter. I en scen som, trots att nästan alla dör som flugor i denna roman, är den sorgligaste av alla.

3. Den mystiska Lydia Stenstierna från ...och de vita skuggorna i skogen och Skuggornas Barn av Maria Gripe. Hon som målade sig själv som Ofelia i vattengraven, för att sedan iscensätta sitt eget självmord på samma vis och låta alla på slottet Rosengåva tro att hon är död, trots att hon irrar kring som en osalig ande och håller koll på sina två barn, de nu vuxna Arild och Rosilda. Inte konstigt att Rosilda ser mystiska vita kvinnogestalter.

Annars är ju en självklar favoritmamma, och den betydligt mindre tragisk sådan, Lovis i Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter. Om jag får barn vill jag bli precis som henne, hon är en underbar kvinna.