Upprorsmakaren

Eller Zealot, som originaltiteln lyder, den kontroversiella boken om den historiske, politiske Jesus, fick jag äntligen tillfälle att läsa i helgen efter att ha varit nyfiken på den ett tag. Boken väckte som bekant uppståndelse för att författaren Reza Aslan är muslim... för helvete. Nåväl.
En får lära sig mycket om tiden och det politiska klimatet som Jesus från Nasaret levde i, och hur hans personlighet och agenda har förvridits genom tiderna för att passa in i en religion istället för i en historisk kontext, upprorsmakaren blir from och mild, uppviglaren blir pacifist. Eftersom det finns så få källor om Jesus är det ju förstås vanskligt att försöka få fram en helhetsbild om vem han var, men det känns i alla fall som att jag har fått bättre grepp om vad det var han ville åstadkomma.
Jag visste ju redan att evangelierna inte är pålitliga källor om Jesus som person då de är skrivna långt efter hans död och dessutom efter muntlig tradition, men det är spännande att få veta varför vissa evangelier säger vissa saker - exempelvis den "teatraliska" scenen med Pilatus, som var skriven för att greker och romare skulle kunna kuvas lite genom att få Pilatus att låta rättvis, som om han personligen ömmade för Jesus.
Vad som fastnade bäst var delarna om Johannes Döparen som Jesus tycks ha inspirerats mycket av (det är intressant att de båda tycks använda samma språkbruk), informationen om Jesu bror Jakob, "den rättfärdige", som faktiskt låter betydligt mer som Bibelns Jesus än Jesus själv, och Paulus, som någon slags första kristen fundamentalist som ignorerade Jesu lära och försökte göra något nytt, hans version av Jesus blev mytologisk istället för mänsklig.
Vad som är sant och inte är som sagt nästan omöjligt att veta, men man märker att Aslan verkligen gjort sin research, och det var spännande att läsa om Jesus som människa, som rebell, hur mycket jag än älskar att läsa Bibeln (där han var lite av varje). Boken var välskriven och lättillgänglig och ibland kändes det nästan som att läsa en roman.

Om Gud

Jag läste nyligen (i min sjukhussäng med ett bolltäcke över mig) Jonas Gardells Om Gud, en bok jag velat läsa länge, dels för att jag har varit nyfiken på alla dessa gudsbilder som genom tiderna smält ihop till en, och för att jag fann hans Om Jesus mycket intressant.Gardell skriver väldigt trevligt och lättillgängligt, både i Jesusboken och i denna. Han går igenom de olika gudsföreställningarna - hur nomadiska herdar hade en uppfattning och hur människor i landsflykt tillber något helt annat. Gud går från att kräva offer, både människor och djur, till att äcklas av blodslukten, ibland är Gud både krigisk och hämndlysten, ibland värnar hen om kärlek och medkänsla, ibland är Gud närvarande och griper in i människors liv medan hen ibland är så helig att det är ett under om man ser Guds anlete och förblir vid liv. Varför skonar gud en människa men inte en annan? Varför verkar Gud som uppviglare ibland - härdar faraos hjärta för att kunna plåga hans folk, exempelvis? Det är mycket spännande, och jag kände att jag fick svar på flera frågor jag hade om Gamla Testamentet och gudsföreställningen däri.

Jag kände att jag hade stor behållning av boken - trots att jag är väldigt fascinerad av religion och kristendom har Nya Testamentet alltid varit mitt främsta intresseområde. Det negativa med boken skulle väl vara att jag känner att Gardell upprepar sig rätt ofta. Flera gånger stannar jag upp i läsningen och tänker "men detta har jag ju läst förut", jag vet att Gud drack gräddmjölk i skuggan av ett träd med människor och att det inte går att få ihop det med tanken på en hämndlysten krigsgud! Jag vet! (Å andra sidan är Gud som dricker gräddmjölk en otroligt charmig bild och den tål kanske att upprepas.)

Visste du förresten att Gud drack gräddmjölk?

Gräddmjölk.

Gud. Drack gräddmjölk.

Gräddmjölk. Gud.

...vilket förvisso gjorde just de upprepningarna rätt rara, men det kändes som att boken hade kunnat göras lite tightare. Annars har jag ingenting att klaga på. Egentligen har jag väl ingenting att klaga på. Och precis som när jag läste Om Jesus kände och känner jag starkt för att fördjupa mig ytterligare i ämnet. Gud som dricker gräddmjölk alltså.

André Gide

Jag räknade mina André Gide-böcker (alltså böcker av eller om honom). Fyrtionio stycken. Det kändes både fint (jag trodde det var färre) och otillfredsställande. Varför fyrtionio? Varför inte femtio? Varför detta udda tal? Jag behöver tänka på mer relevanta saker.
Men jag ska hälsa på familjen nu i ett par dagar. Kanske komponerar min yngsta syster fler arga sånger till min ära?

Jesus, Gud och sådant

Jag läste (relativt) nyligen Om Jesus av Jonas Gardell, en väldigt intressant och fin bok som jag hittade på årets bokrea. Ganska precis före läste jag Annika Borgs Bibeln på mitt sätt, även detta en fin bok som hittades på en bokrea, fast denna gången förra årets. Är man intresserad av kristendomen kan jag rekommendera båda, och är man intresserad av den historiske Jesus är Om Jesus ett väldigt trevligt val! Jag har en soft spot för troende människors fina ord, så de sista sidorna i Gardells bok berörde mig väldigt mycket.
Jag är en Jesus-diggande agnostiker. Jag må vara värre än Tomas Tvivlaren när det kommer till min egen religionsåskådning (låt oss säga att jag är öppen för olika möjligheter, men jag vill samtidigt se hålen i dina händer, Jesus), men ja, Jesus alltså. Han var tuff. Jag gillar allt från Nya Testamentet till Jesus Christ Superstar. Jag gillar inte fanatism, men jag beundrar tänkande, smarta och fördomsfria kristna (känn dig träffad, äldsta lillasyster).
När jag var riktigt liten trodde jag på Gud, på ett sådant där barnsligt sätt. Sedan lärde jag mig, i femårsgruppen, om när Abraham skulle offra Isak. Min omedelbara reaktion var ett otroligt obehag, samt att genast sluta tro på Gud. Jag ville inte tro på en Gud som skulle göra på det viset, och jag tycker fortfarande att det är en hemsk historia. Därför tycker jag att det är så fint att Annika Borg, präst (och därmed inte som undertecknad, som förvisso skulle älska att vara kristen, men sådant går absolut inte att tvinga fram) belyser just det hemska och fanatiska i den berättelsen i sin Bibeln på mitt sätt. Jag känner mig liksom mindre ensamt fjompig då. Det är, för övrigt, en väldigt trevlig bok då en del av fokuset är feministiskt. Jag har aldrig tvivlat på att det går utmärkt att vara kristen och feminist, men det finns tyvärr de som väljer ut delar av Bibeln som passar de själva och samtidigt spottar på de som gör detsamma (fast med mer människovänliga partier). Det gör ont i min hjärna (jag vet att man inte kan få ont i hjärnan) och jag orkar inte tänka på det.
En tredje bok jag nyligen läst om kristendomen: Kryddad olja av Ylva Eggehorn. Den handlar om kvinnor i Bibeln och är väldigt fin och trevlig läsning.
Se detta som ett tidigt påskinlägg.

Böckerna om samhällets syn på våldtäkt

Jag läste nyligen om Katarina Wennstams bok Flickan och skulden och läser nu om hennes En riktig våldtäktsman, båda med undertiteln En bok om samhällets syn på våldtäkt, den första koncentrerar sig på skuldbeläggandet av flickors och kvinnors beteende, den andra på föreställningen av hur en våldtäktsman agerar.
Böckerna är ungefär tio år gamla, men attityderna som presenteras i dem känns fortfarande skrämmande angelägna - det finns fortfarande folk som nedvärderar kvinnor och deras sexualitet, tycker att felet är deras om de blir våldtagna, det finns fortfarande folk som nedvärderar män och deras sexualitet, tror att män är kåta djur som inte kan hålla fingrarna i styr om en tjej flirtar, har haft många sexpartners (då är tjejerna allmängods), har utmanande kläder på sig eller bara råkar finnas i närheten. Väldigt farliga människosyner, som om det vore den naturliga världsordningen att flickor måste "hålla på sig" så att inte de stora, stygga männen ska komma och stoppa kuk, fingrar eller andra tillhyggen i dem. Att tro att det ligger till på det viset gynnar absolut ingen. Våldtäkt handlar inte (generellt) om sex eller kåthet utan om makt, att tro att man äger en annan människa, att inte förstå (eller vilja förstå) att var och en har bestämmanderätt över sin egen kropp.
Jag vill att alla ska läsa de här böckerna, speciellt folk som jobbar med lag och rätt. Jag vill att böckerna ska delas ut i skolor. Jag önskar att böckerna kändes passé idag, tio år senare, att attityderna hade förändrats, men dessvärre är det inte så.

Läs och äcklas