Like a virgin

Alltså, Paulo Coehlo. Det känns som att antingen hatar man honom och tycker att han är kvasidjup och dryg och äcklig, eller så älskar man och tycker att han är en mästare. Själv känner jag mig relativt neutral. Han har skrivit saker som jag har irriterat mig något så fruktansvärt på, exempelvis: det är väldigt mycket manligt/kvinnligt och "manliga egenskaper" och "kvinnliga egenskaper" och "kvinnlig visdom" och "kvinnlig intuition" där jag snarare kan tycka att visdom och intuition är mänskliga egenskaper, men annars tycker jag oftast att han är rätt mysig. Visst, det är mycket kvasifilosofiska visdomar och blaha blaha, men jag står ut. Det känns lite harmlöst, det är nog ändå lite av hans signatur; kvasidjup filosofi och visdom, lite spirituellt, lite livsåskådning, lite religion...

Paulo och Brida

Jag får någon slags trygghetskänsla, kanske för att jag fick Brida av min mamma när jag låg inne på sjukhus för första gången, som nittonåring ("den handlar om en irländsk flicka, och du gillar ju sådant!"). När jag kom ut led jag av enorma sömnbesvär (jag har haft det så länge jag kan minnas, men de var verkligen extrema, jag sov knappt alls), jag spenderade flera dagar i veckan på biblioteket och läste som en galning, allt från De hundratjugo dagarna i Sodom av Sade och... ja, Coehlo. Så fort de hade en bok av Coehlo jag inte hade läst (då hade jag bara läst Elva minuter som jag fått av pappa ett par år tidigare, och Brida) lånade jag den.

Och nu, senast jag var inlagd... vilket var... ja, herregud, det känns som en evighet, men det var igår jag blev utskriven - så hade mamma med sig Pilgrimsresan. Det var lite lustigt, hon hade ju glömt att hon köpt Brida åt mig första gången jag varit inlagd. Pilgrimsresan tyckte jag faktiskt bra om. Jag gillar sådant där religiöst, lite ritualer, lite så, jag blev nästan själv sugen på att åka på pilgrimsresa. Jag måste säga att Coehlo är utmärkt sjukhusläsning. Lite lagom sådär.

Hur som haver, nu har rubriken ännu ingenting med det jag har skrivit att göra. Så, för att komma till saken. Jag läste nyligen Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät. Typisk Cohelo. Mysig. Lätt att ta sig igenom, snabbläst. Inget mästerverk, men fin läsning. Det var både fint och förbryllande att de ofta pratade om Guds kvinnliga anlete och Gud som kvinna och sådant. Jag tänker ju som så att Gud är könlös, att Guds "gestalt" eller brist på sådan övergår allt mänskligt förstånd, men visst. Det är ju den här ständige bilden folk har i huvudet av den skäggige mannen på ett moln, och man ber ju trots allt Fader vår och inte Moder vår eller Förälder vår. Äsch. Jag är agnostiker, Gud kanske visst har en gestalt. Gud kanske är världens sötaste lilla fladdermus. Men nog om Gud, för jag har fortfarande inte kommit till saken.

Huvudpersonen Pilar berättar att hon har legat med ett antal män, men när hon pratar med sin kärlek, som även var hennes barndomsvän, känner hon att hon "fått oskulden tillbaka". När de älskar förlorar hon liksom oskulden på nytt. Som om hon, för att kunna ha fint och bra sex med sin älskade måste känna sig som en oskuld som plåster på såren då hon inte "sparat sig" för honom eller något. Märkligt.

Det var i alla fall fint att Brida fick sig en liten cameo. Dock inte i sexakten. Det vore ännu finare.

Florina

Vilken märklig liten bok Florina av René Vázquez Díaz är. Författarens välutrustade nästan-namne José Blazco Frías besöker den rullstolsburna, bulimiska Florina för att mot betalning ta hand om henne i två dygn. Enligt Florina har de haft ett sexuellt möte tjugo år tidigare, som tonåringar. Florina minns allt, José minns nästan inget. Det de gör mest under dessa dygn är att reta varandra - både sexuellt och med diverse gliringar. De är verkligen fruktansvärt lika varandra.
Den är roande. Lite kvick sådär, och jag tycker om Vázquez Díaz språk. Egentligen ingen enorm läsupplevelse som sådan, men jag tyckte om den, det gjorde jag. Definitivt underhållande. Sexig? Ingen aning. Jag läser inte erotisk litteratur för att bli stimulerad, för det blir jag inte, men jag är trots detta mycket förtjust i kvalitativ pornografisk litteratur eller vad sjutton man ska kalla det.

Den är utgiven på Vertigo förlag (och är alltså estetisk tilltalande), som för övrigt fått en egen etikett här på min blogg, eftersom jag känner att jag skriver ganska mycket om det sabla beroendeframkallande förlaget.

Vilken tur att jag har fina böcker och engagerar mig i Paint

Nästan i stil med när Kristen blev Iste eller när Varsel blev Arsel.

En dröm

I dream that I am here

of these imprisonments charged,

and I dreamed that in another state

happier I saw myself.

What is life? A frenzy.

What is life? An illusion,

A shadow, a fiction,

And the greatest profit is small;

For all of life is a dream,

And dreams, are nothing but dreams.

~Calderon, Life's a dream

Min bästa läsning under 2012

Best of  2012 (utan inbördes ordning, länkarna är till mina tidigare recensioner):

De vilda detektiverna av Roberto Bolaño. En helt underbar tegelsten med fantastiskt språk och ett galet flow. Ganska orealistisk realism med svart humor, droger, sex, massvis med poesi, två nästan mytologiska poeter vid namn Ulises Lima och Arturo Belano och människor de stött på under sitt bohemiska vagabondliv som berättar sina historier om hur de träffade dessa - kanske är det en ny vild detektiv som intervjuar dem om dess leverne, är det möjligtvis början och slutets unge berättare Juan García Madero?
Och namnet på deras poetiska rörelse, Inälvsrealismen... underbart. Det låter som något som är så påträngande realistiskt att det blir obekvämt och nästan surrealistisk.
Varför var boken tvungen att ta slut?

Parfymen av Patrick Süskind. En underbar roman med ett fantastiskt språk - stiligt, nästan stiliserat, subtilt, sublimt... Mördaren Grenouille är en otroligt fascinerande karaktär, och trots att han är en manipulativ och hatisk psykopat är detta ingen sensationslysten spänningsroman. Den är stillsam, metodisk. Som Grenouille själv. Den sista meningen är nog den vackraste och obehagligaste slutmening jag någonsin läst.

Guide av Dennis Cooper. Obehaglige Cooper! Han är som en drog. Jag vet att jag mår dåligt av att läsa honom, men ändå vill jag ständigt ha mer, mer, mer. Guide är annorlunda än allt annat jag läst av Cooper trots att många av hans signaturteman finns med: sex, död, porr, pedofili, fantasier om lustmord och så vidare. Trots detta har Guide ett helt annat sorts flow än många av hans andra romaner, och jag älskar det. Att läsa den är som att vara mitt uppe i ett drogrus. Och för en gångs skull är inte huvudpersonerna high-schoolkillar, vilket också känns uppfriskande.

Kapten Corellis mandolin av Louis de Berniéres. Vackert skriven historia med ett enormt persongalleri. Man får inte lära känna karaktärerna på djupet, men det gör ingenting. Det känns snarare som att stå bredvid och bevittna ett samhälle i förändring. Synd, dock, att slutet är... eh. Det är inte bra helt enkelt.

Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón. Romanen grep tag i mig direkt, en alldeles fängslande historia. Jag kunde dra flera paralleller till Hugos Samhällets olycksbarn - kommissarie Javier Fumero påminde om konstapel Javert - inte bara vad beträffar namn och yrke, utan även i sina starka uppfattningar om rätt och fel och sin beundran till arbetsamhet och plikt och därmed ett förakt för samhällets "slödder". Fumero är dock betydligt grymmare än Javert, en riktig sadist faktiskt. Ytterligare en likhet är deras sökande efter en skuggfigur av anledningar som kan tyckas triviala. En mycket fängslande historia, men lider tyvärr av samma sjukdom som Kapten Corellis Mandolin - slutet var inte bra.

Roman med kokain av M. Agejev.

 Ilustrado av Miguel Syjuco. Underbar roman! Läs, läs,läs! Språkets flow och kvickhet får mig att tänka lite på Roberto Bolaño, likaså grejen med politik blandat med fiktion om fiktion. Men Syjuco är ingen Bolañokopia på minsta sätt, han står på alldeles egna ben och boken är ett originellt och intressant verk. Jag älskade boken från första sidan och hoppas att Syjuco kommer med en ny roman snarast.

Med livet framför sej av Émile Ajar.

491 av Lars Görling.

Hatets sånger av diverse författare.

Fittstim, av diverse författare

Magister Hoffmann av Håkan Alexandersson

Det okända universitetet av Roberto Bolaño. Bolaños litteratur är en helt egen värld med egna lagar, ett eget språk och egna arketyper. Hans dikter är precis lika underbart säregna som hans prosa.

Evig natt av Michelle Paver

Barnahandlerskan av Gabrielle Wittkop

Och en djäkla massa bubblare, Kallocain, 1984, Paris-Dakar, Jag vet ingenting om dig, Den perfekte vännen, Främmande värld, Frånvarande ur samma stim av bläckfiskar, A clockwork orange, Hell house och en hel del annat.

Melankoli och språklig skönhet

Jag blev för ett litet tag sedan klar med Johannes Anyurus bok Skulle jag dö under andra himlar, som en kursare rekommenderat och lånat mig. Jag hade läst någon enstaka artikel om den och visste att jag tänkt att jag ville läsa den, men egentligen visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig mer än att språket var vackert. Och det var det, riktigt vackert. Ibland avskalat, ofta poetiskt. Det är alltså inte det minsta förvånande att författaren även skriver dikter (som jag är väldigt sugen på att läsa). Detta är hans debutroman.
Först orkade jag inte riktigt läsa boken då stämningen var nästan genomgående melankolisk, men när jag väl började läsa på allvar var det svårt att sluta. Det är mycket sorg, smärta, ångest, glimtar av kärlek, Madrid, mer sorg, glimtar av vänskap, Gud, smärta, sorg, Gud... Detta i ungefär fyrahundra sidor utan en riktig plot. Det är njutbart och vackert, dock får jag ibland en känsla av att boken är mig övermäktig, jag blir lite trött, får en känsla av monotoni - det hade nog inte gått någon nöd på den om den var hundra sidor kortare. Men jag tyckte bra om boken och vill gärna läsa hans nya roman En storm kom från paradiset.

Utrag ur Skulle jag dö under andra himlar:

När han går hemåt har det slutat regna. Natten har kommit. En taxi står vid en korsning och väntar och han går rakt ut i framlyktornas fotovita flod, i löven som blåser. Skarpa skuggor, som på fotografierna av månens yta. Ramadan är över. Nu stängs portarna till paradiset. Nu släpps viskningarna åter ut i människornas hjärtan.

Poetry Slam... med Lorca?

Jag har anmält mig till ett Poetry Slam i december. Det är lite annorlunda regler, man ska läsa upp en dikt som man inte själv har skrivit - det är "Döda Poeters Slam". Jag skrev till min syster att jag inte riktigt visste vad jag skulle läsa upp, och så skrev jag lite om de jag funderat på. Min syster kontrade då med ett fint rim för att hjälpa mig:

Gå inte runt med idétorka
Välj en vacker dikt av Lorca

Så då måste jag ju nästan göra det. Då kommer jag i alla fall inte bli frestad att läsa en snuskdikt av Villon eller Catullus: "Jag ska knulla er jag i mun och arsle..."

Hej! Välj en vacker dikt av mig!

Lite frågor om litteratur, okänt ursprung

Vilken är den första bok du minns du läste och tyckte om?
Jill Barlkems Året runt på Björnbärsstigen och allt annat om Björnbärsstigen - de underbart vackert och charmigt illustrerade böckerna med små skogsmöss i huvudrollerna. Min favorit var berättelsen om hösten, och jag hade prydnadstallrikar på mitt flickrum föreställande bilder från de olika årstidssagorna. 

Läser du serietidningar eller manga och isåfall vilka?
Nej, det kan jag inte säga att jag gör. Jag läste dock relativt nyligen Ghost World som en vän lånade ut till mig, och jag är väldigt nyfiken på att läsa mer än det otroligt lilla jag läst av Liv Strömquist. När jag var fjorton-femton läste jag en del manga. Bland annat Gravitation, Fruits Basket, Petshop of horrors samt mina favoriter Legal Drug - och Miyuki-chan in wonderland som inte hade någon vidare handling, men var väldigt söt och sexig för en hormonstinn tonårsflicka med a thing for kvinnor i uniform - sjuksköterskor, French maids och så vidare.

I vilka omgivningar läser du helst? På bussen, i bilen? Fåtöljen? Sängen?
Soffan, i parker när det är fint väder samt på caféer (som för övrigt är en underbar skrivmiljö).

Vad är det bästa att dricka/äta till en riktigt bra bok?
Eftersom jag tycker om att läsa på caféer - polkamaräng och iste. Eller vin. Vin funkar alltid.

Lånar du ofta på biblioteket?
Väldigt sällan. Kanske alldeles för sällan.

Handlar du böcker på nätet och isåfall var? Brukar du jämföra priser?
Jag brukar jämföra priser lite sisådär. Jag handlar ofta böcker på nätet. Främst från eBay och Adlibris. Ibland från Bokbörsen och Amazon.

Hundörar du? Skriver i marginalen?
Jag skriver aldrig i marginalen. Jag hundörar biblioteksböcker som redan är hundörade.

Tjocka eller tunna böcker?
Det spelar absolut ingen roll, en bra bok är en bra bok oavsett om den är 100 eller 800 sidor lång.
 
Vilken är den senaste boken du läst och tyckt om?
Karin Boyes Kallocain som jag lånade av min syster efter att ha hört henne prisa den. Och den var faktiskt väldigt bra!

Vad läser du just nu?
Massor. Jag slalomläser hela tiden. Jag läser bland annat Skulle jag dö under andra himlar av Johannes Anyuru. Den har ett väldigt vackert språk! Fast det tar tid att läsa den eftersom den gör mig så deppig. Men fin är den. Jag hoppas inte att min gode kursare som lånat mig den misstycker alltför mycket angående mitt segande!

Nämn någon bok du tyckte var hopplöst dålig! 
Först blev jag tvingad att läsa Fogelströms Mina drömmars stad i åttan eller nian. Jag läste bara några kapitel. Sedan tvingades jag återigen att läsa den i ettan på gymnasiet. Usch vad den tråkade ut mig! Jag borde kanske ge den en ärlig chans nu några år senare, men jag känner mig tyvärr avskräckt.

Tvingade du dig igenom den ändå?
Ja. Jag snabbläste den.

Fem böcker du älskar?
Det känns dödssvårt, så jag tar fem jag läst relativt nyligen: De vilda detektiverna av Roberto Bolaño, Magister Hoffmann av Håkan Alexandersson, 491 av Lars Görling, Med livet framför sig av Èmile Ajar samt Ilustrado av Miguel Syjuco.

Favoritförfattare?
André Gide! Han är fantastisk och lite sorgligt bortglömd. Annars Oscar Wilde, Franz Kafka, Shakespeare, Victor Hugo, Roberto Bolaño, Federico García Lorca och... ja. Många fler.
 
Någon som du gärna skulle vilja läsa, men inte kommit dig för?
Boktjuven av Markus Zusak! Och en massa av John Fowles, däribland Illusionisten och Den franska löjtnantens kvinna. För att inte tala om alla Bret Easton Ellis-romaner jag har liggande.

Läser du faktaböcker? Vilka genrer föredrar du?
Jag läser gärna litteraturhistoria, konsthistoria, filmhistoria... och jag äger en massa böcker om psykisk ohälsa, depressioner och självmord. Självmord är ett otroligt obehagligt och intressant fenomen.

Om en bok blivit film: läser du helst boken först och ser filmen sen, eller tvärtom?
Det beror helt på situationen!

Favoritfilm (baserad på bok)?
Jag är ju väldigt svag för Trainspotting. Annars älskar jag bland annat The Servant och Diary of a country priest samt en massa äldre filmatiseringar av Ringaren i Notre Dame.

Om du ”upptäcker” en bok via film, brukar du läsa den då?
Ja, absolut, om filmen tilltalar mig ordentligt försöker jag alltid leta rätt på förlagan.

Läser du lyrik? 
Jag älskar bra lyrik, både klassisk, gammal och modern. Min favorit är nog The ballad of Reading gaol av Oscar Wilde. Den är helt fantastisk. Annars älskar jag Lorca, Rimbaud, Villon, Sapfo, Catullus och en massa märkliga moderna poeter.

Har du dolt vad du läser nångång? För att du kanske känt dig ”nördig” eller nåt sånt?
Nej för sjutton.

Känner du nånsin stress över alla böcker du skulle vilja hinna med att läsa, men inte hinner?
Naturligtvis.

Solen och månen knackar på din dörr

Tyvärr har min onda hals förstört för mig så att jag inte kan vara med på poetry slam imorgon. Men på tal om poesi, här kommer en sångtext av The Pogues (de har många fantastiska texter, på albumet Hell's Ditch finns Lorca's Novena som handlar om Lorcas brutala död, och det bittra titelspåret Hell's Ditch handlar om Jean Genet - jag blir fantastiskt glad när ett av mina absoluta favoritband sjunger om en av favoritpoeterna och en av favoritprosa/pjäsförfattarna, tack Shane MacGowan!).

Den här texten är otroligt obehaglig. Det är ett subtilt sorts obehag, som görs ännu starkare av den mjuka melodin och rösten som sjunger. Jag rekommenderar att man lyssnar på den, texten kan stå för sig själv, men med själva låten blir man liksom invaggad i någon slags falsk trygghet känns det som... Låten är skriven av Peter ("Spider") Stacy (som dessutom sjunger den och för övrigt så är han väldans cool).

The snakes they can crawl and the cheetahs they can bawl 

And their ghosts can wait for the hereafter 

But if you are so proud as to say that's not allowed 

We will get sick and choke ourselves with laughter

 
And the girlfriends that you knew to whom you promised to be true  

Will have their sisters hanging from the rafters 

And every dirty shade will rise rotting from its grave  

Tomorrow will be just like the day after
 

Oh, and this bitter desert wind will come ripping through your skin 

And everything that's calm will turn to madness  

And all of your false tears will come whirling down the years  

And what was kind and warm will turn to sadness
 

And the sun and the moon will come begging at your door  

The stars will turn to rust and drop from the skies 

And everybody soon will be asking you for more  

And everybody will be telling lies
 

And the girlfriends that you knew to whom you promised to be true  

Will have their sisters hanging from the rafters 

And every dirty shade will rise rotting from its grave  

Tomorrow will be just like the day after, yeah
 

By now the girlfriends that you knew to whom you promised to be true  

Will have their sisters hanging from the rafters  

And every dirty shade will rise rotting from its grave  

Tomorrow will be just like the day after
 

Tomorrow will be just like the day after 

Tomorrow will be just like the day after  

Tomorrow, just like the day after

Här är låten, The Sun and the Moon 

...och här är något jag nästan tyckte var obehagligt och tyckte det var både roligt och väldigt märkligt, tills jag insåg att jag undermedvetet associerade den med The Sun and the Moon 

Pure av Andrew Miller

Jag läste ut Pure av Andrew Miller för ett par dagar sedan. Det var en väldigt speciell roman, den utspelar sig i Paris några år innan Revolutionen, nämligen 1785, och handlar om den tjugoåttaårige Jean-Baptiste Baratte. En karaktär man inte riktigt lär känna på djupet, det är snarare så att man känner att man beskådar vad som händer alla karaktärer istället för att verkligen komma platserna och personerna nära inpå.
Jag irriterande mig på det till en början, jag vill lära känna de jag läser om, men när jag vant mig vid det tyckte jag snarare att det var mysigt - och jag fick en otroligt mysig känsla av hela romanen, dess teman (trots att det är en del tunga saker som händer) och dess språk.
Romanen handlar i stort sett om hur ingenjören Jean-Baptiste och hans vänner och ett antal arbetare jobbar för att riva kyrkogården Les Innocents och kyrkan som tillhör den.

(En lustig sak angående språk; det är en britt som skrivit den och därför känns hela tonen i boken väldigt brittisk, istället för fransk, och att vokabulären är väldigt brittisk och då menar jag självklart inte det faktum att boken är skriven på engelska. Utan som att han har använt väldigt brittiska ordval. Språket är, förutom det, enkelt utan att vara simpelt eller spartanskt. Snarare så att han inte använder fler ord än vad som behövs.)

Jean-Baptiste faller för en prostituerad kvinna, den bildade, söta och trevliga Héloïse. Jag tyckte att det kändes väldigt gammalt och slitet. Horan med ett hjärta av guld, som huvudpersonen (som inte har en tanke på att utnyttja henne, allt är ren kärlek) faller för. Men sedan kan jag inte ens störa mig på det eftersom deras kärlek är väldigt fin och på bådas villkor. Jean-Baptiste är dygdig på ett lite strängt sätt (exempelvis bannar han sina vänner för att de är drinkare), vilket också var en sak jag inte riktigt gillade till en början. Men sedan växte även den egenskapen och blev fin, charmig. Det fanns något rent, oförstört hos denne man.

Pure är inget mästerverk, ingen favorit, men den är otroligt god läsning som ger en fin känsla i hjärnan och hjärtat och själen. Rekommenderas definitivt. Omslaget är, för övrigt, underbart. Baserat på en bild av Goya, The Sleep Of Reason Rroduces Monsters. Okey, jag erkänner. Jag köpte boken mycket på grund av dess omslag. Det och att den utspelade sig i en tidsepok jag finner mycket intressant.

Och Goyas bild.

Tre böcker om läsning

Berätta om tre böcker som handlar (åtminstone i viss mån) om läsning!
Detta sade alltså http://lyrannobel.blogspot.se/ en gång för mycket länge sedan, ungefär 460 år sedan i bloggvärlden skulle jag tippa på. Fast det gör ju ingenting eftersom jag är en gammal stofil, fast ung.

1. Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde. Bland alla de livsfarliga sakerna som påverkar stackars herr Dorian Gray finns en livsfarlig bok med. En gul. Gul och livsfarlig. Den fanns på riktigt och var jättelivsfarlig. Jag vill läsa den.

2. Don Quijote av Cervantes (var först på väg att skriva "av Sancho Panza). Klassikernas klassiker, ungefär. Don Quijote och Sancho Panza är bedårande!

3. Vindens Skugga av Carlos Ruíz Zafón. Den fängslade mig direkt, väldigt härligt skriven trots att jag blev besviken på de överflödiga och rätt så löjliga sista kapitlena. Jag tyckte att det var roligt att jag kunde se tydliga likheter mellan bokens kommissarie Javier Fumero och Javert från Samhällets olycksbarn- inte bara namn och yrke utan även i sina starka uppfattningar om rätt och fel, ordning och reda, förakt för "slöddret", letandet efter en skuggfigur... fast Fumero är betydligt mer sadistisk och svår att känna sympati för.
Det finns ett jättefint citat om Don Quijote från Vindens Skugga:

"Barcelo hade, enligt Bernarda, ett gott hjärta, men allt läsande hade fördärvat hjärnan på honom, precis som det hade gjort på Sancho Panza." Så sött!