Jag irriterande mig på det till en början, jag vill lära känna de jag läser om, men när jag vant mig vid det tyckte jag snarare att det var mysigt - och jag fick en otroligt mysig känsla av hela romanen, dess teman (trots att det är en del tunga saker som händer) och dess språk.
Romanen handlar i stort sett om hur ingenjören Jean-Baptiste och hans vänner och ett antal arbetare jobbar för att riva kyrkogården Les Innocents och kyrkan som tillhör den.
(En lustig sak angående språk; det är en britt som skrivit den och därför känns hela tonen i boken väldigt brittisk, istället för fransk, och att vokabulären är väldigt brittisk och då menar jag självklart inte det faktum att boken är skriven på engelska. Utan som att han har använt väldigt brittiska ordval. Språket är, förutom det, enkelt utan att vara simpelt eller spartanskt. Snarare så att han inte använder fler ord än vad som behövs.)
Jean-Baptiste faller för en prostituerad kvinna, den bildade, söta och trevliga Héloïse. Jag tyckte att det kändes väldigt gammalt och slitet. Horan med ett hjärta av guld, som huvudpersonen (som inte har en tanke på att utnyttja henne, allt är ren kärlek) faller för. Men sedan kan jag inte ens störa mig på det eftersom deras kärlek är väldigt fin och på bådas villkor. Jean-Baptiste är dygdig på ett lite strängt sätt (exempelvis bannar han sina vänner för att de är drinkare), vilket också var en sak jag inte riktigt gillade till en början. Men sedan växte även den egenskapen och blev fin, charmig. Det fanns något rent, oförstört hos denne man.
Pure är inget mästerverk, ingen favorit, men den är otroligt god läsning som ger en fin känsla i hjärnan och hjärtat och själen. Rekommenderas definitivt. Omslaget är, för övrigt, underbart. Baserat på en bild av Goya, The Sleep Of Reason Rroduces Monsters. Okey, jag erkänner. Jag köpte boken mycket på grund av dess omslag. Det och att den utspelade sig i en tidsepok jag finner mycket intressant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar