Ett knippe karlar

Det är en samling väldigt olika karlar de här tre böckerna handlar om. Det är den äldre herren i Lars Gustavssons Fru Sorgedahls vackra vita armar som ser tillbaks på sin ungdomstid, det är de två kusinerna i Inger Edelfeldts Samtal med djävulen som träffas för första gången på över fyrtio år, och till sist är det den trötte titanen Atlas och den kaxige hjälten Herakles i Jeanette Wintersons Tyngd. Vad böckerna har gemensamt, förutom de manliga huvudkaraktärerna, är det stillsamma berättandet och ett snyggt språk.

Fru Sorgedahls vackra vita armar är den enda bok jag läst av författaren - jag minns att jag hittade pocketversionen billigt på en bokhandel och ville minnas att jag varit nyfiken på den. Kanske låg den i min önskelista på Adlibris, jag är inte helt säker. När jag började läsa den undrade jag om den var självbiografisk, och när jag sedan läste om den på nätet bekräftades det att romanen hade självbiografiska drag. Jag tycker om berättarjagets utläggningar och anekdoter, om hur han och hans vänner träffades i ett pannrum och diskuterade livsfrågor, om hans erotiska möten med fru Sorgedahl, "den vackraste kvinnan i världen" som var nästan dubbelt så gammal som honom själv, hans tankar, den stillsamma berättartonen... Ja, stillsam, men samtidigt går den snabbt att ta sig igenom. Min vän frågade om det var en melankolisk bok när jag precis hade börjat läsa den (vi pratade i telefon, och jag avslutade den senare samma kväll). Jag sade att jag inte riktigt visste, att den nog var "lite både och".
"Lite både och" passar nog ganska bra - inte för att jag skulle kalla den melankolisk, men det fanns glädjeämnen och besvikelser, ovanliga och typiska händelser, filosofiska tankar blandas med vardag. Den var vackert skriven, och det enda jag egentligen har att klaga på var att jag blev lite trött mot slutet, på mammans berättelser, de kändes aningen långdragna och skröneaktiga, det bröt lite väl mycket mot stämningen i romanen. Det förstörde dock inte helhetsintrycket - det här är en mycket fin bok.

Jag minns att jag hade ögonen på Inger Edelfeldts Samtal med djävulen på en bokrea för ett par år sedan, men jag köpte den aldrig. När jag så besökte biblioteket i onsdags letade jag efter hennes namn - jag har alltid tänkt väldigt gott om Inger Edelfeldt, jag minns att jag fascinerades mycket av När jag hatade Elaine som barn, och som ungdom älskade jag Juliane och jag och läste även den fina Duktig pojke, men Samtal med djävulen var faktiskt den första vuxenbok jag läste av henne.
Den handlar om de två mycket olika kusinerna Paul och Asger, som efter ett möte på ett tåg och en kortare brevväxling bestämmer sig för att träffas i sommarhuset som Asger fått ärva. Minnena och bilderna de har av varandra är inte särskilt positiva - de båda var frikyrkligt uppfostrade. Paul anammade detta, Asger bröt sig loss. Paul blev präst, mycket sträng med en svartvit syn på gott och ont, och han fördömde Asgers leverne och även hans homosexualitet. Asger levde enligt Paul i mörker och synd, hans liv verkar ha varit vilt, han är nykter alkoholist och bestämde sig efter en svår olycka att bli diakon - de bådas gudstro är dock väldigt olika.
Det här är en melankolisk roman. Det är inte direkt någon berättelse om acceptans och försoning, det är trevande, de båda männen har fördomar om varandra, det står klart att de inte kommer att stanna tillsammans länge... men Paul lyckas komma ur sitt skyddande skal, och samtalen blir mer och mer intima, till slut kommer de in under huden på läsaren. Det är stillsamt men obehagligt, och jag tycker mycket om det.

Jag ville läsa mer av Jeanette Winterson, det enda jag läst av henne är Passionen, som jag läste för ett par år sedan och tyckte mycket om. När jag såg Tyngd på biblioteket bestämde jag mig direkt för att låna den eftersom den handlar om myten om Atlas och Herakles, och jag är galen i grekisk mytologi.
Det är en sällsam bok, å ena sidan kärv och burdus, å andra sidan stillsam och filosoferande.
Jag älskar bilden av den trötte Atlas, hur han ställer sig med världsalltet på sina axlar, hur han knappt kan andas av tyngden, han kan inte röra på sitt huvud, kroppen värker. Den ansvarstagande Atlas. Och sedan Herakles, den kaxige djäveln, ständigt kåt och stridslysten. "I min ungdom var jag litet stöddig - jag dödade allt, knullade det som fanns kvar och åt upp resten." Smooth, Herakles.
Jag tyckte verkligen om blandningen - vulgärt och vackert, stort och smått, ömsom filosofiskt och ömsom rått. En bok där både "-Jävla Schweiz! -Vad är det för fel på Schweiz? frågade Atlas. -Alperna! De sticker in i nacken på mig" och "Det var ingen som berättade för honom [Atlas] att de gamla gudarna var borta eller att världen hade förändrats genom en blek frälsare på ett mörkt kors" både får plats och känns helt rätt.

Brev till en bokhandel

Jag har velat läsa Helene Hanff Brev till en bokhandel ett tag, och nu har jag trött-läst den lilla boken. Den passade bra som tröttläsning, tunn och trevlig som den är. Det är en äkta korrespondens mellan amerikanskan Helene och en bokhandel i England, främst ägaren Frank. Helene köper böcker och är sådär lite oförskämd med glimten i ögat, Frank ger intrycket av en intelligent, artig brittisk gentleman.
Jag vet inte varför, men jag har lite fördomar. Jag tänker att det är en sådan bok som folk blir helt till sig av, åh, så gemytligt, brev till en brittisk bokhandel, åh, britter och böcker, åh, åh, alla som älskar böcker borde... Det är ett par korta brev liksom, knappast något att spilla ut sin själ över. (Jag har alltid gillat långa, intima brev som spritter av personlighet.)
Jag är nog mest trött, egentligen. Men det var definitivt trevlig läsning.

Lednahkob ne llit verb

Bonjour Tristesse

Jag vill ju gilla den, det gör jag nog egentligen också, i alla fall på sitt sätt, men just nu gör den mig mest irriterad, även om den egentligen är ganska så bra skriven och lite sådant. Jag orkar bara inte med kåta, melankoliska, intriganta tonåringar just nu, inte heller Don Juan-fäder med stiliga, kyliga/överdramatiska, dryga älskarinnor och lättmanipulerade, manipulativa ex. Jag orkar inte sommarmorgnar och kaffe och kyssar och naivitet och manipulation och bad och solbränna och motstridiga tonårskänslor och Rivieran och otrohet och drama drama drama drama och allmän franskhet. Inte sådan franskhet i alla fall, det spelar ingen roll att jag har frankofila drag.
Jag känner att det vore en tortyr att umgås med en enda av karaktärerna i boken, vem som helst. Egentligen tycker jag väl, som sagt, om boken på sätt och vis, men nu känns allt mest "men snälla".

Skevheten

Lucky tänker

LUCKY                                Given the existence as uttered forth in the public works of Puncher and Wattmann of a personal God quaquaquaqua with white beard quaquaquaqua outside time without extension who from the heights of divine apathia divine athambia divine aphasia loves us dearly with some exceptions for reasons unknown but time will tell and suffers like the divine Miranda with those who for reasons unknown but time will tell are plunged in torment plunged in fire whose fire flames if that continues and who can doubt it will fire the firmament that is to say blast hell to heaven so blue still and calm so calm with a calm which even though intermittent is better than nothing but not so fast and considering what is more that as a result of the labors left unfinished crowned by the Acacacacademy of Anthropopopometry of Essy-in-Possy of Testew and Cunard it is established beyond all doubt all other doubt than that which clings to the labors of men that as a result of the labors unfinished of Testew and Cunnard it is established as hereinafter but not so fast for reasons unknown that as a result of the public works of Puncher and Wattmann it is established beyond all doubt that in view of the labors of Fartov and Belcher left unfinished for reasons unknown of Testew and Cunard left unfinished it is established what many deny that man in Possy of Testew and Cunard that man in Essy that man in short that man in brief in spite of the strides of alimentation and defecation wastes and pines wastes and pines and concurrently simultaneously what is more for reasons unknown in spite of the strides of physical culture the practice of sports such as tennis football running cycling swimming flying floating riding gliding conating camogie skating tennis of all kinds dying flying sports of all sorts autumn summer winter winter tennis of all kinds hockey of all sorts penicillin and succedanea in a word I resume flying gliding golf over nine and eighteen holes tennis of all sorts in a word for reasons unknown in Feckham Peckham Fulham Clapham namely concurrently simultaneously what is more for reasons unknown but time will tell fades away I resume Fulham Clapham in a word the dead loss per head since the death of Bishop Berkeley being to the tune of one inch four ounce per head approximately by and large more or less to the nearest decimal good measure round figures stark naked in the stockinged feet in Connemara in a word for reasons unknown no matter what matter the facts are there and considering what is more much more grave that in the light of the labors lost of Steinweg and Peterman it appears what is more much more grave that in the light the light the light of the labors lost of Steinweg and Peterman that in the plains in the mountains by the seas by the rivers running water running fire the air is the same and then the earth namely the air and then the earth in the great cold the great dark the air and the earth abode of stones in the great cold alas alas in the year of their Lord six hundred and something the air the earth the sea the earth abode of stones in the great deeps the great cold on sea on land and in the air I resume for reasons unknown in spite of the tennis the facts are there but time will tell I resume alas alas on on in short in fine on on abode of stones who can doubt it I resume but not so fast I resume the skull fading fading fading and concurrently simultaneously what is more for reasons unknown in spite of the tennis on on the beard the flames the tears the stones so blue so calm alas alas on on the skull the skull the skull the skull in Connemara in spite of the tennis the labors abandoned left unfinished graver still abode of stones in a word I resume alas alas abandoned unfinished the skull the skull in Connemara in spite of the tennis the skull alas the stones Cunard (mêlée, final vociferations) 
. . . tennis . . . the stones . . . so calm . . . Cunard . . . unfinished . . . 

~Samuel Beckett, Waiting for Godot

I'll be back! //Godot

Jag tittade alldeles nyss på den irländska filmatiseringen av Samuel Beckett's pjäs I väntan på Godot, och jag tycker ju mycket om pjäsen, det gör jag... men den är ganska jobbig att se eller läsa. Jag mår så otroligt märkligt av den, den där stämningen... den där djäkla stämningen. Didis rådlöshet och Gogos hopplöshet. Bozzo och Lucky. Hur allt känns cykliskt och hur verkligheten är aningen förvriden, som i en återkommande dröm.

"The skull of Connemara!"

Jag tycker att det är roligt när Gogo föreslår att de ska hänga sig för att fördriva tiden, jag tycker att det är roligt när de växlar hattar och jag tycker att det är roligt att Gogo och Didi känns lite som Rosencrantz och Guildenstern (hur de är i Stoppards Rosencrantz and Guildenstern are dead alltså, men den är trots allt inspirerad av I väntan på Godot) som gamla (med en gaggig Rosencrantz och en Guildenstern med prostatabesvär) och det finns definitivt flera kvicka repliker, men... den där stämningen, ibland blir det nästan för mycket för mig. Det är utmärkt men samtidigt plågsamt.

Filmatiseringen var fin. Barry McGovern, som spelade Didi, var min favorit. Han var med sina buskiga ögonbryn och sin stora näsa väldigt lik Ernest Torrence, en av mina absoluta favoritskådespelare (den mannen hade karaktär!), vilket inte fick mig att gilla honom mindre.

Orphée av Jean Cocteau

Orfeus kom i mitt brevinkast.
Det blev våldsamt kladdigt.

Förlåt. Jag är förkyld. Jag är inte mig själv.

Cocteaus filmkonst (och hans författarskap och bildkonst) är fantastisk, och nu har jag äntligen den kompletta "Orfeustrilogin" av Cocteau - Poetens blod, Orfeus och Orfeus Testamente som de heter på svenska. Rekommenderar dem väldigt, väldigt varmt. Min personliga favorit är Poetens Blod (som för övrigt känns aningen distanserad från de andra filmerna, nu var det förvisso alldeles för länge sedan jag såg den, och jag måste erkänna att jag bara har sett den en enda gång) som är visuella orgasmer, ögongodis om man vill ha ett lite mer oskyldigt uttryck, mums för ögonen om man vill ligga lite i mitten och... ja. En otroligt vacker film helt enkelt.
Å andra sidan är det inte helt enkelt att välja favorit. Alla tre filmer har rent sublima moment! Jag älskar verkligen Cocteau. Älskar. Passionerat

Från Poetens Blod. Vackert, vackert och alldeles galet.

Från Orfeus. Även det en otroligt estetisk film

Och här är en bild från Orfeus Testamente, föreställande Cocteau själv. Han var över sjuttio år gammal men fortfarande en otroligt stilig herre.

När verkligheten överträffar dikten

Jag satt och funderade på vilka tre böcker som fått mig att skratta mest och insåg att alla tre var mer eller mindre självbiografiska; en utgiven dagbok, en självbiografi och en självbiografiskt präglad roman. (Jag är dock inte säker på att det var meningen att man skulle skratta så mycket åt självbiografin; men allt var så underbart berättat och halvabsurt spot-on.)

1. Put money in thy purse av Michéal Mac Liammóir, en dagbok som handlar om alla svårigheter och lustigheter som skedde under inspelningen av Orson Welles Othello där Michéal själv tog en paus från sin och sin partner (både företagspartner och romantiska partner) Hilton Edwards teater i Dublin för att spela Iago. Hilton Edwards, som även han var vän med Orson Welles spelade för övrigt Brabantio i samma film. Othello tog lång tid att färdigställa och det blev ett himla resande jorden runt. Michéal verkade vara en underbar människa; bildad, kvick och sarkastisk fast varmhjärtad. En sådan person jag velat känna på riktigt. En riktig excentriker. Ett original vars ansikte ständigt var täckt av teatersmink. Elegant, belevad och härligt konstig. En episod jag skrattade åt var när en flicka bad honom att rita ett självporträtt i hennes block. Han hörde först inte vad det var meningen att han skulle rita, så han ritade ett otäckt sjömonster. Flickan tyckte inte att porträttet gjorde honom rättvisa.

2. Tre män i en båt av Jerome K Jerome, som jag läste när jag var fjorton. Min pappas favoritbok, och absolut en av mina. Torr engelsk humor, massor med märkliga anekdoter och vissa scener som nästan känns på gränsen till slapstick. Enkelt, genialt.

3. Om icke vetekornet dör av André Gide. Hans självbiografi. Första delen handlar om hans barndom (bland annat om hur han lät sin lillfingernagel växa sig lång för att få ut en kula som hans döda far petat in i ett hål som barn... han fick ut kulan, tittade på den, kände ett enormt antiklimax, stoppade tillbaks kulan och klippte nageln). Andra delen handlar om hans resor och hur han upptäckte sin homosexualitet. Och en massa anekdoter om Oscar Wilde och den "fruktansvärde" Bosie, eller "Bosy" som Gide stavade det.

491, 491, 491

Jag tänker mycket på Lars Görlings 491. Råheten. Nakenheten. Hela jargongen. Hopplösheten. Misantropin. Avsaknaden av skygglappar. Befriande. Kommer det någonsin att lösa sig för de unga gossarna? Det löste sig i alla fall inte för Görling. Han tog sitt liv år 1966. Kommer det fortsatta livet att kännas lika meningslöst för Nisse, Pyret, Racing och de andra gossarna? Och blir man förlåten efter den fyrahundranittioförsta synden?

Mest illa berörd blev jag av övergreppet mot berättaren, Nisse. Det finns många andra dystra och hemska saker, men här är man med. Mitt i det hela. Får känna Nisses tomhetskänsla, äckel och besvikelse över kroppen som sviker honom.

Jag satt och lyssnade efter ljuden på gatan och från tågen som gick förbi på husets baksida. Jag tittade ut över hustaken på andra sidan gatan, på skorstenarna och duvorna. En kyrkklocka slog och jag räknade slagen. Elva stycken. Jag ville inte känna hur kroppen förrådde mig. Molnen stod stilla på himlen. Sen drog han ner byxorna helt och hållet och jag fick ställa mig framåtlutad mot skrivbordet. Det gjorde inte så ont.

                                                                                                    Lars Görling

491

The Poetry Slam gick bra, det känns så i alla fall, trots att jag inte vann eller så. Men det gör ingenting. Jag är en bra förlorare. Tror jag.

Nu läser jag och ser (om) filmatiseringen av 491 (Lars Görling skrev den, Vilgot Sjöman regisserade den) simultant och har det nog ganska så bra. Jag älskar 491 och dess råa jargong. Det känns väldigt Stockholm, ungdomsbrottslingar och 50/60-tal (om rätt ska vara rätt skrevs den på sextiotalet och utspelar sig på femtiotalet). Boken kryllar av korrekturfel. Det skulle knappt förvåna mig om det var meningen.

Min favorit är Pyret (i mitten), spelad av Lars Hansson i filmen. Det finns något väldigt gripande över den gossen. Han är så gullig... men han skulle nog inte vilja inse det själv.