I'll be back! //Godot

Jag tittade alldeles nyss på den irländska filmatiseringen av Samuel Beckett's pjäs I väntan på Godot, och jag tycker ju mycket om pjäsen, det gör jag... men den är ganska jobbig att se eller läsa. Jag mår så otroligt märkligt av den, den där stämningen... den där djäkla stämningen. Didis rådlöshet och Gogos hopplöshet. Bozzo och Lucky. Hur allt känns cykliskt och hur verkligheten är aningen förvriden, som i en återkommande dröm.

"The skull of Connemara!"

Jag tycker att det är roligt när Gogo föreslår att de ska hänga sig för att fördriva tiden, jag tycker att det är roligt när de växlar hattar och jag tycker att det är roligt att Gogo och Didi känns lite som Rosencrantz och Guildenstern (hur de är i Stoppards Rosencrantz and Guildenstern are dead alltså, men den är trots allt inspirerad av I väntan på Godot) som gamla (med en gaggig Rosencrantz och en Guildenstern med prostatabesvär) och det finns definitivt flera kvicka repliker, men... den där stämningen, ibland blir det nästan för mycket för mig. Det är utmärkt men samtidigt plågsamt.

Filmatiseringen var fin. Barry McGovern, som spelade Didi, var min favorit. Han var med sina buskiga ögonbryn och sin stora näsa väldigt lik Ernest Torrence, en av mina absoluta favoritskådespelare (den mannen hade karaktär!), vilket inte fick mig att gilla honom mindre.