lördag 8 september 2012

The Baby of Mâcon

Jag skickade dikten Till Överflödet, som jag skrev av i förra inlägget, till min syster, och den påminde henne om filmen The Baby of Mâcon av Peter Greenaway. Jag tyckte att det var intressant och att det definitivt låg någonting i det.

The Baby of Mâcon är en av de filmer jag sett flera gånger under en relativt kort tidsspann (jag insåg nyss att det faktiskt var strax över ett år sedan jag såg den första gången, tiden går så otroligt snabbt!), vilket jag aldrig trodde efter att ha sett den första gången. Då var min tanke "fantastisk film - men aldrig att jag kommer att se om den!" - när den värsta ångesten gått över och jag kunde tänka klart igen. Sedan hittade jag den i affär bara någon vecka senare och köpte den utan att ens tveka. Psyket är märkligt på det viset.
Det är nog den mest obehagliga film jag någonsin sett, och även en av mina absoluta favoritfilmer. Den är uppbyggd som en teater, en religiös melodram, och de bryter ofta den fjärde väggen, något som sällsamt nog bara gör upplevelsen ännu starkare, otäckare och mer påträngande.
Tydligen är den fortfarande förbjuden i USA, man får väl förmoda att det är eftersom filmen gör det väldigt klart för en att kyrkan har en hel del blod på händerna (något som inte ens går att förneka, och jag är ändå långt ifrån någon religionskritiker - följderna av fanatism kan dock vara förödande). Jag vet inte ens vad jag ska säga om filmen, förutom att den är fantastisk, otroligt ångestframkallande, vacker och klart underskattad. Jag har hört många klaga på att det är svårt eller omöjligt att sympatisera med en enda karaktär, men jag tyckte att prins Cosimo Medici (ynglingen på bilden nedan) var djupt rörande i sin naivitet. Han insåg när han gjort fel och fattat olyckliga beslut. Även barnets amma berörde mig, så även barnet själv. Peter Greenaway är (tillsammans med Bergman) min favoritauteur, och The Baby of Mâcon är nog den film jag, trots allt, tycker bäst om av honom. Men jag kan även rekommendera The Cook, the Thief, his Wife and her Lover (Tim Roths karaktär blir itvingad prärieostron och Tjuven blir itvingad något ännu värre), The Draughtsman's Contract och Prospero's Books otroligt varmt. Å andra sidan; jag har sett väldigt mycket av Greenaway, både kortfilmer och långfilmer, och allt håller en otroligt hög klass.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar