Visar inlägg med etikett självbiografier. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett självbiografier. Visa alla inlägg

onsdag 18 juni 2014

Om författare, självbiografiska ämnen, ansvar och integritet

Som författare tycks man ha ett visst ”ansvar” som skribent och offentlig person, detta kan man utläsa av den strida strömmen självbiografier som kommit och toppat försäljningslistorna de senaste åren – ska man bli ordentligt populär ska man vara ärlig, dela med sig av sig själv och av sitt liv samt inte hymla med sina åsikter. I dagens samhälle med internet, bloggar och Facebook har normen blivit att människor, kända som okända, ska bli alltmer självutlämnande, och detta gäller då i högsta grad författare eftersom deras ställning är ganska så ”naken”. Media skriver reportage och regelrätt ”skvaller” om ”kändisar” i alla de former och dessa förväntas även tala ut i intima intervjuer.

”Att inte vara engagerad hade en gång högt anseende. Det kallades vishet. Senare döptes det om till resignation, mindre storslaget men fortfarande med en del av prestigen i behåll. Nu har denna livshållning råkat i vanrykte. Man vill inte längre veta av människor med inåtvänd blick, som inte fäster avseende vid de stora samhällsfrågorna” skriver Horace Engdahl i Cigaretten efteråt. Man förväntas tycka, ha åsikter om det mesta, engagera sig, bjuda på sig själv. Vara offentlig.

 Idag, med ökade print-on-demand-förlag, bloggar och e-böcker där läsaren kan få tag på välskrivna texter betydligt lättare än för bara några år sedan är det svårare än någonsin att bli publicerad på förlag. Då krävs det att man kan sälja, det krävs originalitet – men inte för mycket, då är det svårt att veta vad som säljer, där gäller den gyllene medelvägen –, det krävs autencitet. Heberleins ibland maniska och ibland nattsvarta texter i sin Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva har blivit hyllade på grund av Heberleins mod. Hur hon vågar lämna ut sin ångest och desperation till allmänheten. P O Enquists Ett annat liv blev omåttligt populär och dessutom vinnare av Augustpriset. Man vill se den store författaren naken och utan skygglappar i form av påhittad prosa. Man tänker inte på att han själv väljer vad han skriver, vad han utelämnar och vad han lämnar ut.

Men man vill se författarna, stora som små, som människor, som vem som helst, som du och jag, som någon som lika gärna hade kunnat vara din granne. Man söker bevis på att inte heller de stora författarna är perfekta, man jämför – man tänker kanske ”jag har gjort mina misstag i livet, men jag har i alla fall inte varit alkoholiserad, likt Enquist”. Man söker igenkänning – ”Jag har suttit i väntrummet på S:t Lars som arbetslös, som servitris, som vårdbiträde, som student, som doktorand, som tf. lektor, som doktor i etik och som författare, debattör och kulturskribent” skriver Heberlein i Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Oavsett om man är arbetslös, student, doktorand eller författare kan det gå snett i livet, och även om man vet att man inte är ensam mår människor bra att kunna identifiera sig med en offentlig person. Dock ska identifikationen helst inte vara fullständig. En offentlig person, en begåvad författare bör ha levt mer innehållsrika liv än genomsnittet de bör ha mer att säga. Som Engdahl skrev i Cigaretten efteråt: ”En bra biografi skall ha en smak av polisanmälan.”

Författarens roll är rollen som mentor, som kamrat, som vän, som stöttepelare, som dygdemönster eller som det dåliga exemplet. Samtidigt ses författare ofta som lite mer, lite högre uppsatta, upplysta på ett annat sätt än gemene man. Däri kommer ansvaret, en människa felar och vrider på sanningen – men en författare, en upplyst, en konstnär ska helst vara så felfri som möjligt, även om han eller hon varit ”det dåliga exemplet” bör han eller hon ta avstånd från sina tidigare misstag, vara upplyst, vara autentisk och vara konsekvent – nåde den författare som ändrar värderingar, åsikter eller livsåskådning på ett radikalt sätt, då sviker hon eller han sina ideal och läsare, vilket givetvis kan vara nog så paradoxalt.

torsdag 6 december 2012

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

Boken Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva har funnits ett tag, och jag minns att mamma för tre år sedan sade att den kanske var något för mig när hon hörde talas om att kvinnan som skrivit den, Ann Heberlein, är bipolär och att boken handlade om detta. Jag var tveksam, jag var rädd att den skulle bekräfta några farhågor jag hade: vilken den till viss del gjorde. Att den var självömkande (det var den inte direkt), att den var självupptagen (det var den) och att man blev trött av att läsa den (det blev jag).

Intrycket jag fick var kluvet. Boken var väldigt ojämn. Första delen, kallad Väntrum var väldigt jobbig att läsa. Det var mycket ångest och destruktivitet, desperata tankar, S:t Lars och igenkänning. Jag visste inte om jag var redo att läsa en sådan bok eftersom jag nyligen har mått ordentligt dåligt på första gången sedan länge. Men jag fortsatte, och mycket av den där påtagliga, smärtsamma igenkänningen försvann.
Det var mycket ältande. Om hur galen hon var. Om hur fel hon var. Om hur ingen förstod henne. (Något jag förvisso kan förstå, upprepningarna och ältandet alltså, hon skrev boken under en förskräcklig tid i sitt liv.) Även ältande om hur vacker, intelligent, välutbildad och framgångsrik hon är. Om hennes vackra, tjocka, glänsande blonda hår som inte är lika fint och glänsande när det är otvättat (vad förvånande).
Och hon söker förståelse. Utan att verka villig att ge någon tillbaks. Hon har sagt att hon vill att folk ska läsa boken och förstå mer om psykisk sjukdom, att många fortfarande tror att depressioner och ångest är svaghetstecken. Som om det var ens eget fel att man blev sjuk. Men det är det ju inte. Ändå verkar hon inte särskilt tolerant själv gentemot andra som har det svårt. Under en föreläsning hon gjorde fanns hemlösa närvarande som blev provocerade av vad hon sade när hon ansåg att de som hamnat på gatan inte hamnat där utan anledning, underförstått: de hade sig själv att skylla. Själv hade hon skuldsatt sig otroligt högt, bland annat hade hon köpt ett väldigt dyrt hus under ett maniskt skov, trots att hon redan hade ett bra hem. Hon var tvungen att dra in massvis med pengar per månad för att klara sig. Hade hon inte haft en säker punkt, en någorlunda säker ekonomi, hade hon kunnat vara ruinerad för länge sedan. Ändå har hon ingen synbar förståelse för de hemlösa. Ska man säga samma sak till dem som till de deprimerade kanske: ta dig i kragen och gör någonting av ditt liv istället för att sitta och inte göra någonting åt det! De är väl också människor i kris? De kan mycket väl lida av psykiska åkommor de med, som gör det  otroligt svårt att hantera sitt liv. Är det deras fel för att de av olika anledningar inte kunnat vara lika driftiga som Ann? Nej, det smakar och luktar väldigt beskt tycker jag.
Det blev lite väl mycket i den stilen. Hon kändes aningen elitistisk, och ofta omogen och självupptagen (som jag förvisso kan förstå, man kan lätt bete sig så när man mår dåligt). Men jag greps ändå en del av hennes öde, jag är inte så kall att jag inte skulle vilja ge henne en inombords-kram (trots att hon hatar kramar och trots att vi båda vet att det inte hjälper). Och jag är glad att hon lever än, att sjukdomen trots allt inte tog död på henne. Jag är glad för barnens skull som slapp förlora sin mor.
En del av boken tycker jag mycket om, den heter Självmördarklubben, och handlar om självmördare, vad olika personer haft för teorier om dessa, filosofi och etik som hon diskuterar. Det är intressant.
Så, vad säger man. Den gav mig inte så mycket, men jag är glad att jag läste den i alla fall. Den var värd det även om jag inte är omåttligt förtjust i den. Varför gav den mig inte så mycket? Jo, för att jag vet hur det är att ha ångest. Jag vet hur det är att vara deprimerad och att inte vilja leva men ändå inte aktivt vilja dö - att gå och vara vara rädd för sig själv, tänka "kommer jag göra något förhastat?". Hur det går så fort från hypomani till en total dipp till inre tomhet och mörker. Jag behöver inte läsa om någon annans erfarenheter om detta för att förstå och känna tolerans, medlidande och empati.

Så jag rekommenderar den. Inte till dig som vet alltihop, som gått igenom ångesten, självmordstankarna, depressionen och manin. Men kanske till dig som själv deprimerad för tillfället. Eller du som är bipolär, författaren hade typ två. Men mest av allt vill jag att de som inte vet någonting om psykisk ohälsa, speciellt de som fortfarande tror att man bara "kan rycka upp sig" när allt känns svart ska läsa. Och även familjer, partners, vänner och anhöriga till en deprimerad eller bipolär person, så att de får läsa om hur hemskt och svart allting faktiskt kan vara. Samt till de som helt enkelt är intresserade av psykisk ohälsa.
 Och till sist: jag har klagat en hel del i denna text, men jag måste ge henne cred. Det var modigt gjort att ge ut en sådan djupt personlig bok. Jag hoppas att hon kan hjälpa en del och kanske förändra någon inskränkts attityd.

lördag 8 september 2012

När verkligheten överträffar dikten

Jag satt och funderade på vilka tre böcker som fått mig att skratta mest och insåg att alla tre var mer eller mindre självbiografiska; en utgiven dagbok, en självbiografi och en självbiografiskt präglad roman. (Jag är dock inte säker på att det var meningen att man skulle skratta så mycket åt självbiografin; men allt var så underbart berättat och halvabsurt spot-on.)

1. Put money in thy purse av Michéal Mac Liammóir, en dagbok som handlar om alla svårigheter och lustigheter som skedde under inspelningen av Orson Welles Othello där Michéal själv tog en paus från sin och sin partner (både företagspartner och romantiska partner) Hilton Edwards teater i Dublin för att spela Iago. Hilton Edwards, som även han var vän med Orson Welles spelade för övrigt Brabantio i samma film. Othello tog lång tid att färdigställa och det blev ett himla resande jorden runt. Michéal verkade vara en underbar människa; bildad, kvick och sarkastisk fast varmhjärtad. En sådan person jag velat känna på riktigt. En riktig excentriker. Ett original vars ansikte ständigt var täckt av teatersmink. Elegant, belevad och härligt konstig. En episod jag skrattade åt var när en flicka bad honom att rita ett självporträtt i hennes block. Han hörde först inte vad det var meningen att han skulle rita, så han ritade ett otäckt sjömonster. Flickan tyckte inte att porträttet gjorde honom rättvisa.


2. Tre män i en båt av Jerome K Jerome, som jag läste när jag var fjorton. Min pappas favoritbok, och absolut en av mina. Torr engelsk humor, massor med märkliga anekdoter och vissa scener som nästan känns på gränsen till slapstick. Enkelt, genialt.


3. Om icke vetekornet dör av André Gide. Hans självbiografi. Första delen handlar om hans barndom (bland annat om hur han lät sin lillfingernagel växa sig lång för att få ut en kula som hans döda far petat in i ett hål som barn... han fick ut kulan, tittade på den, kände ett enormt antiklimax, stoppade tillbaks kulan och klippte nageln). Andra delen handlar om hans resor och hur han upptäckte sin homosexualitet. Och en massa anekdoter om Oscar Wilde och den "fruktansvärde" Bosie, eller "Bosy" som Gide stavade det.

tisdag 19 juni 2012

Käre Bergis

En massa läsning om Bergman just nu. Lusten och Dämonerna av Mikael Timm. Sedan blir det valfri bok av Bergman. Laterna Magica (som jag inte ens visste att jag hade på grund av mina överfulla bokhyllor) eller Bilder. Jag får se vilken jag väljer. Lusten och Dämonerna är i vilket fall en väldigt intressant bok, även om jag inte kommit så långt än. Jag har noll framförhållning, började ganska precis trots att vi blivit rekommenderade att börja läsa boken redan för ett par veckor sedan. Tur att jag läser snabbt.

Alldeles nyss såg jag förresten en Bergmanfilm jag inte sett förr. Riten. Mycket, mycket speciell. Underlig. Vacker. Obehaglig. Jag tyckte om den. Älskade, stilige, begåvade Gunnar Björnstrand är med.



måndag 11 juni 2012

André Gide

Underbara, fina André Gide... Jag blir varm i hjärtat bara av att tänka på honom. Han är en jordnära motpol till min andra favoritförfattare, Oscar Wilde (som han kände, och dessutom hade en crush på ett tag).

Jag upptäckte faktiskt Gide av en ren slump. Jag var väldigt inne på fransk litteratur under den perioden, början av 2010, och jag var på ett av mina favoritantikvariat. Där stod en bok som var fint inbunden och hette "Falskmyntarna". Jag hade inte mycket att gå på. Det fanns ingen baksidetext, så jag hade ingen aning om vad den handlade om, och det stod inte vilket år den var från, varken när den skrevs eller när själva utgåvan var från. Jag fick bara en bra känsla av titeln och namnet på författaren. Min magkänsla hade rätt, jag blev förälskad när jag läste den och började samla på hans böcker (i svensk eller engelsk översättning eftersom jag tyvärr bara kan ett par ord på franska).

Jag rekommenderar Falskmyntarna (som kom i ny svensk utgåva för ett par år sedan, så även Den Omoraliske som jag bara läst på engelska, där den heter The Immoralist)... eller hans självbiografiska Om Icke Vetekornet Dör, där man får reda på en massa anekdoter (många var rörande, många - förmodligen oavsiktligt gjort av Gide - så roliga att jag fick skrattanfall... det kan ha varit eftersom jag vill minnas att jag var ganska berusad första gången jag läste den... men förmodligen inte eftersom jag skrattat åt dem flera gånger... speciellt en lilljulafton då jag var nästan insnöad i min lägenhet tillsammans med min syster... ack, härliga tider...) och kan läsa om hans äventyr i Nordafrika och hans vänskap med Oscar Wilde. Eller den helkvicka Prometheus Illbound, en modernare tolkning av Prometheusmyten. För att inte tala om den härliga Jordisk Föda som han skrev när han var ung. Oscar Wilde var tyvärr inte så glad i den. Men det gör ingenting, för jag, likt min käre Wilde, bryr mig inte särskilt mycket om vad andra tycker.

Titta vilka fina kläder Gide bar!