Jag hittade en väldigt fin bok från 1933 i källarbiblioteket - Dikter om folket och friheten - som känns som ett storasyskon till den (relativt) nyutkomna Hatets sånger på Vertigo förlag. De har flera dikter gemensamt, bland annat just Leon Larssons Hatets sång. Och så fanns denna fortfarande aktuella dikt (det är ett utdrag) av Ingeborg Björklund:
Hör och vet,
du patriarkatets bäste profet,
att sjunger de dina ditt högljudda lov,
mig binder du ej vid ditt ärade hov!
Ditt blåsande munväders brak har du fått
från manväldets tid, då kvinnan allt smått
var tillmätt av manliga nävars regim
och då kvinnans roll var en blyg pantomim.
Sjung, om du vill, de drickandes pris
om malt och humle på tusende vis,
och sjung om de gällande karlar som går
och det spädaste växande bullrande slår,
mig lockar du inte med sådana karlar,
som spriteldigt gnyr och "vårt land" försvarar.
Karlar har bullrat i långa tider
och bråkat i världskrig som ännu svider,
karlar har bräkt och gjort sig breda,
karlar har vi hört och sett till vår leda.
Visar inlägg med etikett feminism. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett feminism. Visa alla inlägg
fredag 18 juli 2014
söndag 29 juni 2014
Inga riktiga damer
Ja. Jag ligger och bloggar på min födelsedag. Jag firades nämligen igår, och kommer att småfira lite i veckan och sådär, så detta har varit en ganska ordinär söndag i sällskap med min familj. Jag har passat på att läsa böcker som min syster äger, bland annat Av oss blev det aldrig några riktiga damer - en antologi om feminism som behandlar allsköns ämnen från intersektionalitet till att vara kvinna och fotbollssupporter till att vara man och känna att man måste Beskydda Sin Kvinna genom att slåss istället för att faktiskt försöka få henne att känna sig tryggare...
Det är ett par mer eller mindre kända mediafeminister, ett anonymt inlägg, flera småstadsfeminister som flyttat till Stockholm i hopp om att komma från den där typiska mentaliteten som man kan hitta i mindre orter, men som i nästan lika hög utsträckning finns överallt. Man kan inte flytta ifrån patriarkatet, liksom.
En del texter sade mig inte så mycket, det kändes mest som upprepningar man hört på diverse feministbloggar, det var bra texter, men de tillförde liksom ingenting nytt. Andra var mer personliga - jag fastnade för texten om fotbollssupportern och hur hon blir behandlad när hon kommer för att heja på sitt favoritlag, eller texten om skönhetsskribenten på en stor damtidning som fick höra att man inte kunde vara intresserad av smink och mode som feminist.
Jag tyckte mycket om texten om rockstjärnor och hur manliga sådana kan komma undan med vilka svinaktigheter som helst medan kvinnor såsom Courtney Love och Lady Gaga blir utmålade som trashiga och dåliga förebilder. Män behöver inte vara förebilder, de får glatt leva sitt sex & drugs & rock'n'roll-liv.
På det stora hela kändes det väl inte som en Fittstim för en ny generation, men det var en fräsch blandning av texter, och det var skönt att det inte bara var vita, heterosexuella cis-kvinnor (eller kvinnor för den delen, en man fanns faktiskt med) som fick plats i antologin.
Det är ett par mer eller mindre kända mediafeminister, ett anonymt inlägg, flera småstadsfeminister som flyttat till Stockholm i hopp om att komma från den där typiska mentaliteten som man kan hitta i mindre orter, men som i nästan lika hög utsträckning finns överallt. Man kan inte flytta ifrån patriarkatet, liksom.
En del texter sade mig inte så mycket, det kändes mest som upprepningar man hört på diverse feministbloggar, det var bra texter, men de tillförde liksom ingenting nytt. Andra var mer personliga - jag fastnade för texten om fotbollssupportern och hur hon blir behandlad när hon kommer för att heja på sitt favoritlag, eller texten om skönhetsskribenten på en stor damtidning som fick höra att man inte kunde vara intresserad av smink och mode som feminist.
Jag tyckte mycket om texten om rockstjärnor och hur manliga sådana kan komma undan med vilka svinaktigheter som helst medan kvinnor såsom Courtney Love och Lady Gaga blir utmålade som trashiga och dåliga förebilder. Män behöver inte vara förebilder, de får glatt leva sitt sex & drugs & rock'n'roll-liv.
På det stora hela kändes det väl inte som en Fittstim för en ny generation, men det var en fräsch blandning av texter, och det var skönt att det inte bara var vita, heterosexuella cis-kvinnor (eller kvinnor för den delen, en man fanns faktiskt med) som fick plats i antologin.
 |
onsdag 25 juni 2014
Egenmäktigt förfarande
Jag har flera gånger hört att Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson är en bok många känner igen sig i. Detta tycker jag är otroligt ledsamt, med tanke på att det är en väldigt melankolisk roman om hur en kvinna bänder på och bryter sina ideal och är otroligt självuppoffrande i sin förälskelse till konstnären Hugo Rask. Det känns så sorgligt att det är så vanligt att känna sig sådär självuppoffrande, som en liten hundvalp som kommer springande så fort det vankas närhet, att stoltheten och integriteten förloras.
Ester vill verkligen att förälskelsen ska vara besvarad, även om hon förmodligen ganska tidigt märker att den inte är det. Hon accepterar hans cynismer, hans små pikar, hon accepterar allt han gör, bara de får vara tillsammans. Även om det är på hans villkor. För det är det. Alltid på hans villkor. Det spelar ingen roll att hon förlorar sin stolthet, det spelar ingen roll att hon lyssnar intensivt på allt han har att säga medan han bara lyssnar med ett halvt öra och kanske kommer med en illa dold pik.
Hur hon vill ändra på honom med sin kärlek - hon planerar att få honom att sluta röka. Sig själv ändrar hon ganska genast på. Hon äter vegetariskt samt ryggradslösa djur. Ändå står hon och lagar kycklingfiléer när Hugo ska komma på middag.
Han tär på henne, han tär på hennes integritet och självständighet. Hennes besatthet av honom är någonting han använder sig av för att få skina lite, få sig några ligg och lite sällskap av någon som dyrkar honom. Det är ofta de besatta som är manipulativa - men här är det Hugo som är det. Esters besatthet är introvert, den plågar inte Hugo, den plågar bara henne själv. Hugo är ingen rakt igenom dålig människa, ibland har de konversationer där de tycks vara på samma nivå, han lyssnar intresserat på henne ibland - men han utnyttjar Esters förälskelse, och jag har väldigt svårt att sympatisera med honom.
Det är väldigt dyster läsning, men jag tycker verkligen om boken. Den är något nytt och fräscht, känns det som, och en värdig vinnare av Agustpriset. Jag tyckte verkligen om språket. Det var elegant, sakligt, ibland nästan formellt och ibland ganska lakoniskt. Det jag älskade med det var att en sådan berättelse lätt hade kunnat bli sentimental, men med denna sortens språk får man liksom känna efter själv.
"Hans elakhet var inte uttänkt eller utstuderad. Den var simpel underlåtenhet, oförmåga, rädsla utklädd till omtanke."
Ester vill verkligen att förälskelsen ska vara besvarad, även om hon förmodligen ganska tidigt märker att den inte är det. Hon accepterar hans cynismer, hans små pikar, hon accepterar allt han gör, bara de får vara tillsammans. Även om det är på hans villkor. För det är det. Alltid på hans villkor. Det spelar ingen roll att hon förlorar sin stolthet, det spelar ingen roll att hon lyssnar intensivt på allt han har att säga medan han bara lyssnar med ett halvt öra och kanske kommer med en illa dold pik.
Hur hon vill ändra på honom med sin kärlek - hon planerar att få honom att sluta röka. Sig själv ändrar hon ganska genast på. Hon äter vegetariskt samt ryggradslösa djur. Ändå står hon och lagar kycklingfiléer när Hugo ska komma på middag.
Han tär på henne, han tär på hennes integritet och självständighet. Hennes besatthet av honom är någonting han använder sig av för att få skina lite, få sig några ligg och lite sällskap av någon som dyrkar honom. Det är ofta de besatta som är manipulativa - men här är det Hugo som är det. Esters besatthet är introvert, den plågar inte Hugo, den plågar bara henne själv. Hugo är ingen rakt igenom dålig människa, ibland har de konversationer där de tycks vara på samma nivå, han lyssnar intresserat på henne ibland - men han utnyttjar Esters förälskelse, och jag har väldigt svårt att sympatisera med honom.
 |
| Lena |
"Hans elakhet var inte uttänkt eller utstuderad. Den var simpel underlåtenhet, oförmåga, rädsla utklädd till omtanke."
måndag 9 juni 2014
En massa underbara kvinnor - Del 2.
Jag tänkte ju först bara göra en lista, men sedan blev jag lite överselotisk och började skriva utläggningar. Så här kommer del två, utan inbördes ordning, som så sig bör:
Fantine. Från Victor Hugos Samhällets olycksbarn (eller Les Misérables som aristokraterna säger). Hennes historia berör mig något så fruktansvärt - hon var ung och lite naiv, blev gravid med en snubbe som bara ville ha lite skojsigt i sänghalmen. Det hade kunnat hända vem som helst, bara det att vi har lite mer sociala skyddsnät om man säger så. Och dottern blev hennes allt. Hon offrade allt för att dottern skulle överleva, trots att de var mil ifrån varandra. Hon är inte någon slags stereotyp guldhjärtad hora, hon är en arg, rädd, ledsen, uppgiven - och god - kvinna som förlorat allt och måste ta till drastiska åtgärder - smycken, tänder och kropp säljs, inte för att hon ska överleva, utan för att dottern ska göra det. En dotter hon aldrig fick se igen. Inte ens feberillusionen om dotterns skratt fick hon behålla.
Paula Alshammar. Paula, en av huvudpersonerna i Sara Lövenstams Udda var en karaktär som verkligen växte i mina ögon. Hon kändes dryg, arrogant och bitter - och med all rätta kanske. Hon har stumpar till ben och skeva anletsdrag, därför är det ju fullt naturligt att gardera sig gentemot hånfulla blickar, medlidande och fetischister. Hon är stark, men får samtidigt lov att vara svag. Det är fint när hon tillåter sitt hårda skal att krackelera.
Gwendolen Fairfax. Nog för att hennes ömma moder också är riktigt skön så vill jag ge lite cred till Gwendolen i The importance of being earnest av Oscar Wilde. Hon är viljestark, temperamentsfull, gillar namnet Earnest (det är ett tjusigt namn!) och får lov att vara lite fjompig (hennes söta bråk med Cecily, där de strax efteråt är de käraste av vänner igen) utan att för den sakens skull vara ett våp. Jag älskar att hon inte bara är en passiv vacker blomma, utan faktiskt en viktoriansk dam som tänker för sig själv. Hon hade nog aldrig ställt sig på några barrikader och blivit suffragett några år senare, det tror jag att hon vore för bekväm för. Men det är ju inte perfekta kvinnor jag letar efter här. Åh, Gwendolen...
Lovis. Lovis från Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter. Det behövs nog inte sägas så mycket mer. Lovis är bäst. Hon är kärv och kärleksfull och bestämd och ömsint och sjunger Vargsången. Hur kan man inte älska Lovis?
Margaret Walsh. Se på fan! Chick lit! Änglar av Marian Keyes, närmare bestämt. Jag tyckte mycket om denna bok när jag var tonåring, dels för det kvicka språket och dels för Margaret Walsh. Den näst äldsta av fem irländska systrar. Hon var alltid sedd som den ordentliga, tråkiga och snåla, hon som alltid var "better safe than sorry" och aldrig roade sig som sina vildare systrar. Men så bestämmer hon sig för att ge sig iväg på ett eget äventyr - till familjens förvåning, givetvis, speciellt eftersom det är Los Angeles hon styr kosan till. Det är så befriande när stereotyper krossas - att även en lugn, ordentlig klippa till människa kan ha en vild sida. Hon festar och har till och med en liten lesbisk fling (vilket kändes stort när det gällde chick lit).
Tjocka Margot. Jag är bland annat för äckelmagad för att fullt ut uppskatta Villons Balladen om tjocka Margot, men herregud. Hon är en tjock prostituerad som släpper väder inför sin älskare. En annorlunda musa, ingen ljuv liten ängsblomma här inte. Och det känns bra nog.
Auxilio Lacoture. Den unga mexikanska poesins modersfigur! Det är i alla fall vad hon kallar sig själv i Amulett av Roberto Bolaño (hon förekommer även i De vilda detektiverna.) Hon blir inlåst på en damtoalett (eller rättare sagt; hon har låst in sig själv eftersom hon redan satt på toa) på ett universitet för att undkomma den mexikanska arméns ockupation. Hon sitter där i närmare två veckor, livnärd på vatten, sina egna tankar och minnen och vid ett tillfälle äter hon toalettpapper. Hon försöker skriva på toalettpappret, men det spolar hon ner. Hon är egentligen ingen poet, utan som sagt en modersgestalt till de unga poeterna. Hon är ett riktigt original - en lång, smal kvinna med "Prins Valiantfrisyr" och ett konspiratoriskt skratt (som beror på att hon fattas sina framtänder och därför slår handen för munnen för att detta inte ska synas). Hon är en flanör, sover på soffor, ligger med poeter... En härlig vagabond.
Kvinnan i Höga Visan. Precis som det låter. Bibeln. Höga visan. Det är så härligt att läsa en så pass gammal, riktigt passionerad dikt där både mannens och kvinnans skönhet och behag dyrkas. Lusten och passionen är verkligen på bådas villkor, och jag tror att det är därför dikten håller än - även hos de som inte är särdeles intresserade av religion.
Lo. Jag borde läsa om Eva-Maria Liffners Drömmaren och sorgen, för det var en sådan bok som växte efter att en hade läst klart den - i alla fall så var det så för mig. Lo var den som gjorde starkast intryck på mig - ett nästan eteriskt, androgynt väsen, hon kändes knappt mänsklig när det gällde vissa aspekter, en "dotter av Sapfo", intelligent, skärpt, ynglingsaktig och stilig, en kvinna som gjorde ett starkt intryck på alla hon mötte - oavsett om hon mötte dem som kvinna eller man.
Fantine. Från Victor Hugos Samhällets olycksbarn (eller Les Misérables som aristokraterna säger). Hennes historia berör mig något så fruktansvärt - hon var ung och lite naiv, blev gravid med en snubbe som bara ville ha lite skojsigt i sänghalmen. Det hade kunnat hända vem som helst, bara det att vi har lite mer sociala skyddsnät om man säger så. Och dottern blev hennes allt. Hon offrade allt för att dottern skulle överleva, trots att de var mil ifrån varandra. Hon är inte någon slags stereotyp guldhjärtad hora, hon är en arg, rädd, ledsen, uppgiven - och god - kvinna som förlorat allt och måste ta till drastiska åtgärder - smycken, tänder och kropp säljs, inte för att hon ska överleva, utan för att dottern ska göra det. En dotter hon aldrig fick se igen. Inte ens feberillusionen om dotterns skratt fick hon behålla.
 |
| Ruthie Henshall som Fantine i musikalversionen |
Paula Alshammar. Paula, en av huvudpersonerna i Sara Lövenstams Udda var en karaktär som verkligen växte i mina ögon. Hon kändes dryg, arrogant och bitter - och med all rätta kanske. Hon har stumpar till ben och skeva anletsdrag, därför är det ju fullt naturligt att gardera sig gentemot hånfulla blickar, medlidande och fetischister. Hon är stark, men får samtidigt lov att vara svag. Det är fint när hon tillåter sitt hårda skal att krackelera.
Gwendolen Fairfax. Nog för att hennes ömma moder också är riktigt skön så vill jag ge lite cred till Gwendolen i The importance of being earnest av Oscar Wilde. Hon är viljestark, temperamentsfull, gillar namnet Earnest (det är ett tjusigt namn!) och får lov att vara lite fjompig (hennes söta bråk med Cecily, där de strax efteråt är de käraste av vänner igen) utan att för den sakens skull vara ett våp. Jag älskar att hon inte bara är en passiv vacker blomma, utan faktiskt en viktoriansk dam som tänker för sig själv. Hon hade nog aldrig ställt sig på några barrikader och blivit suffragett några år senare, det tror jag att hon vore för bekväm för. Men det är ju inte perfekta kvinnor jag letar efter här. Åh, Gwendolen...
 |
| Gwendolen till höger, spelad av Irene Vanbrugh |
Geneviéve. Nu ska jag berätta om en alldeles fantastisk kvinna vid namn Geneviéve, vilket också är namnet på det tredje och sista och bästa (och, till min enorma grämelse och besvikelse ofullbordade) stycket ur André Gides Äktenskapsskolan. Geneviéve är en ung kvinna präglad av sin fars melodramatiska utspel, och hennes historia handlar mycket om att bryta sig loss. Och den är queer! Och den är feministisk! Geneviéve blir alldeles betagen i Sara, en judinna i hennes egen ålder som är den som tar det första initiativet till deras nära relation. De diskuterar många kvinnosaksfrågor tillsammans med en tredje väninna; "Hör på, sade Sara, vi kunde bilda ett förbund. Ett hemligt förbund: förbundet för kvinnors oberoende." En annan aspekt som känns härligt modern (när det är skrivet av en äldre herre på fyrtiotalet) var att Geneviéve, som trots allt inte är intresserad av män, vill hitta en man enbart i fortplantningssyfte då hon vill bli mor. Det som gör det hela så häftigt är att Gide själv gjorde på det viset - han levde ett kyskt äktenskap, men skaffade en dotter med en väninna - och därmed applicerar sina egna erfarenheter på en ung kvinna. Jag önskar bara att han inte hade "känt att han blivit för gammal" för att avsluta Geneviéves historia...
Lovis. Lovis från Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter. Det behövs nog inte sägas så mycket mer. Lovis är bäst. Hon är kärv och kärleksfull och bestämd och ömsint och sjunger Vargsången. Hur kan man inte älska Lovis?
Margaret Walsh. Se på fan! Chick lit! Änglar av Marian Keyes, närmare bestämt. Jag tyckte mycket om denna bok när jag var tonåring, dels för det kvicka språket och dels för Margaret Walsh. Den näst äldsta av fem irländska systrar. Hon var alltid sedd som den ordentliga, tråkiga och snåla, hon som alltid var "better safe than sorry" och aldrig roade sig som sina vildare systrar. Men så bestämmer hon sig för att ge sig iväg på ett eget äventyr - till familjens förvåning, givetvis, speciellt eftersom det är Los Angeles hon styr kosan till. Det är så befriande när stereotyper krossas - att även en lugn, ordentlig klippa till människa kan ha en vild sida. Hon festar och har till och med en liten lesbisk fling (vilket kändes stort när det gällde chick lit).
Tjocka Margot. Jag är bland annat för äckelmagad för att fullt ut uppskatta Villons Balladen om tjocka Margot, men herregud. Hon är en tjock prostituerad som släpper väder inför sin älskare. En annorlunda musa, ingen ljuv liten ängsblomma här inte. Och det känns bra nog.
 |
| "Ballada a vastag Margot-ról"heter tavlan på Ungerska |
Kvinnan i Höga Visan. Precis som det låter. Bibeln. Höga visan. Det är så härligt att läsa en så pass gammal, riktigt passionerad dikt där både mannens och kvinnans skönhet och behag dyrkas. Lusten och passionen är verkligen på bådas villkor, och jag tror att det är därför dikten håller än - även hos de som inte är särdeles intresserade av religion.
Lo. Jag borde läsa om Eva-Maria Liffners Drömmaren och sorgen, för det var en sådan bok som växte efter att en hade läst klart den - i alla fall så var det så för mig. Lo var den som gjorde starkast intryck på mig - ett nästan eteriskt, androgynt väsen, hon kändes knappt mänsklig när det gällde vissa aspekter, en "dotter av Sapfo", intelligent, skärpt, ynglingsaktig och stilig, en kvinna som gjorde ett starkt intryck på alla hon mötte - oavsett om hon mötte dem som kvinna eller man.
En massa underbara kvinnor - Del 1.
Efter att ha åkt en lång omväg i en buss började jag tänka på hur mycket jag älskar Hervor i Marianne Cederwalls böcker Svinhugg, Svartvinter, Spinnsidan och Stormsvala. Och så började jag tänka mer, att det finns så otroligt många manliga karaktärer jag är platoniskt förälskade i/icke-platoniskt förälskade i/kan relatera till/vill ha som vänner och så vidare och så vidare. Jag ville göra en lista med enbart kvinnor nu. Inte "starka kvinnor", för jag vet inte vad en stark kvinna innebär. Först tänkte jag förebilder, men förebilder ska man ju liksom se upp till... men lite i den stilen, hur mycket jag än älskar Oscar Wildes Salomé är hon ju något av en röv och platsar inte på just denna lista. Det blir helt enkelt kvinnor som jag tycker förtjänar lite cred. Sådana som man vill ha som polare, sådana som helt enkelt förtjänar lite cred, sådana man ser upp till, sådana man vill bli som och sådana man vill gifta sig med. En komplex samling, som så sig bör.
Jag insåg att jag ville ha med en djäkla massa kvinnor, så för att detta inlägg inte ska bli tjugo meter långt så får det komma en del två också.
Så, utan inbördes ordning:
Hervor Isaksson. Hon figurerar som sagt i Svinhugg, Svartvinter, Spinnsidan och Stormsvala av Marianne Cederwall. Hon är fantastisk, jag hade kunnat prata hur länge som helst om min kärlek till Hervor. Hon är en äldre kvinna, godhjärtad och alldeles underbart kärv samtidigt. Hon kallas Lapplandshäxan, kan allt om olika örter, formler och dylikt, men hon står ändå bastant med båda fötterna på jorden. Hon har fasta principer, men är samtidigt öppensinnad. Hon svär som en sjöman, hon röker som en borstbindare och pimplar både kokkaffe och rödtjut. Och så kompletterar hon sin lite mer osäkra och självmedvetna väninna Mirjam utmärkt. De är ett riktigt radarpar, jag älskar dem båda (och jag längtar både till Hervors Lappland och Mirjams Gotland när jag läser böckerna), men Hervor... Jag vill ha en Hervor i mitt liv.
Emilia. Desdemonas vän och Iagos fru i Shakespeares Othello. Hon tog ingen skit. Hon var realistisk, cynisk, en stark kontrast till den oskyldiga och godtrogna Desdemona (som jag också älskar, jag vill krama och beskydda henne). Desdemona idealiserar Othello medan Emilia i princip säger att Iago är dålig i sängen. Desdemona skulle aldrig bedra sin make "No, by this heavenly light", Emilia verkar ganska obrydd över att Iago antagligen har bedragit henne; "Nor I neither by this heavenly ligt: I might do't as well i'th dark". Hon ser sig inte som "Iagos fru", hon ser sig som Emilia, som människa. Vad hon säger till Desdemona om kvinnor påminner ju starkt om Shylocks berömda monolog om judar. "Why, we have galls, and though we have some grace, / Yet have we some revenge. Let husbands know / Their wives have sense like them: they see and smell, / And have their palates both for sweet and sour / As husbands have."
Lily. Lily är den ena berättaren i Dash and Lily's book of dares av Rachel Cohn och David Levithan, en feel good-ungdomsbok där hipstern Dash och Lily ger ledtrådar och utmaningar till varandra via en anteckningsbok som Lily placerade ut i en bokhandel. Lily är en frisk fläkt, en charmig, originell och "quirky" sextonåring - och då inte sådär konstlat quirky, utan hon är verkligen det. Inte någon stereotyp "obnoxious" tonårstjej, och inte heller den här trista, bleka huvudpersonen som alltför många ungdomsböcker lider av. Och så är hon galen i julen och kallas Shrilly av sin bror. Bara det. (Tack så mycket, syster, för tipset!)
Leon Larssons Sångmö. Leon Larsson var en svensk arbetardiktare i början på nittonhundratalet, han var mycket politisk, och jag tycker definitivt att hans sångmö passar in i min lista. Här är ungefär halva dikten: "Min sångmö är icke som andra, / en ungmö af kvitter och skratt; / nej, hon är en kvinna av mörkret, en dotter av kyla och natt. / Hon lärde sig aldrig att skratta /och fostrades icke i lek, / och aldrig i lifvet hon kände till lyckliga människors smek. / Från vårdagens glädje hon stängdes, / från solen och himmelen blå, och därför i förtid hon böjdes / och kinden blef fårad och grå. / Men brinner på kinden en rodnad / i hektisk och stickande glöd, / då är det af feber i blodet / som kinden är dunkel och röd."
Berta. Åh, Berta, Berta, Berta! Min kära lilla Berta! Hon är berättarjaget i Maria Gripes Skuggan över stenbänken, ...och de vita skuggorna i skogen samt Skuggornas barn, tillika mina favoritungdomsböcker. Berta var den jordnära människan bland alla hemlighetsmakare, dramaqueens, fascinerande personligheter och skönheter. Berta, berättaren, hon som beskådade. Hon som alltid var lite i bakgrunden, lite vid sidan av. Mer en lyssnare än en talare. Och givetvis tycktes hon ju då lite tråkig, lite konservativ som inte brast ut i jubel för bland annat Carolins nyckfulla upptåg. Carolin var den alla blev förälskade i - förklädd till en ung, stilig storebror till Berta vann hon både Arilds och Rosildas hjärtan. Arild var lugn, filosofisk och begåvad, Rosilda var fantastiskt vacker och dessutom stum. Berta var den grå musen. Kära gamla Berta som alla kunde lita på, som först skulle skyddas från alla hemligheter, sedan var det ändå henne alla tydde sig till. Därför tycker jag att (hur kär jag fortfarande är i Carolin, Arild och Rosilda) att Berta förtjänar mer cred. Hon är inte tråkig. Hon är principfast, rar och jordnära, dessutom är hon otroligt trofast. Man behöver en Berta i sitt liv. Hon förtjänar all upprättelse.
Hedda. Berättarjaget My från Smulklubbens skamlösa systrar av Mian Lodalen i all ära, hon är underbar, men det är nog ändå Hedda som är min favorit. Jag kan tänka mig att många skrattar åt igenkänningshumorn - My är realistisk på ett sätt som kvinnor oftast inte får vara i litteratur - sunkig, fattig, ibland objektifierande - men Hedda är gravt underskattad. Hon är så otroligt skön, det är nästan lite comic relief över henne. Hon är "den snygga, feminina flatan" med ett bullrande skratt, hon är raljant, glad och gapig. Jag vill ha en Hedda!
Jag har en massa andra damer planerade för nästa inlägg. Om någon har något tips får den gärna hojta till. Men jag orkar inte Jane Eyre, och jag kan ingenting om Katnissar och sådär.
Jag insåg att jag ville ha med en djäkla massa kvinnor, så för att detta inlägg inte ska bli tjugo meter långt så får det komma en del två också.
Så, utan inbördes ordning:
Hervor Isaksson. Hon figurerar som sagt i Svinhugg, Svartvinter, Spinnsidan och Stormsvala av Marianne Cederwall. Hon är fantastisk, jag hade kunnat prata hur länge som helst om min kärlek till Hervor. Hon är en äldre kvinna, godhjärtad och alldeles underbart kärv samtidigt. Hon kallas Lapplandshäxan, kan allt om olika örter, formler och dylikt, men hon står ändå bastant med båda fötterna på jorden. Hon har fasta principer, men är samtidigt öppensinnad. Hon svär som en sjöman, hon röker som en borstbindare och pimplar både kokkaffe och rödtjut. Och så kompletterar hon sin lite mer osäkra och självmedvetna väninna Mirjam utmärkt. De är ett riktigt radarpar, jag älskar dem båda (och jag längtar både till Hervors Lappland och Mirjams Gotland när jag läser böckerna), men Hervor... Jag vill ha en Hervor i mitt liv.
Emilia. Desdemonas vän och Iagos fru i Shakespeares Othello. Hon tog ingen skit. Hon var realistisk, cynisk, en stark kontrast till den oskyldiga och godtrogna Desdemona (som jag också älskar, jag vill krama och beskydda henne). Desdemona idealiserar Othello medan Emilia i princip säger att Iago är dålig i sängen. Desdemona skulle aldrig bedra sin make "No, by this heavenly light", Emilia verkar ganska obrydd över att Iago antagligen har bedragit henne; "Nor I neither by this heavenly ligt: I might do't as well i'th dark". Hon ser sig inte som "Iagos fru", hon ser sig som Emilia, som människa. Vad hon säger till Desdemona om kvinnor påminner ju starkt om Shylocks berömda monolog om judar. "Why, we have galls, and though we have some grace, / Yet have we some revenge. Let husbands know / Their wives have sense like them: they see and smell, / And have their palates both for sweet and sour / As husbands have."
 |
| Anna Patrick som Emilia i Oliver Parker's Othellofilmatisering |
Leon Larssons Sångmö. Leon Larsson var en svensk arbetardiktare i början på nittonhundratalet, han var mycket politisk, och jag tycker definitivt att hans sångmö passar in i min lista. Här är ungefär halva dikten: "Min sångmö är icke som andra, / en ungmö af kvitter och skratt; / nej, hon är en kvinna av mörkret, en dotter av kyla och natt. / Hon lärde sig aldrig att skratta /och fostrades icke i lek, / och aldrig i lifvet hon kände till lyckliga människors smek. / Från vårdagens glädje hon stängdes, / från solen och himmelen blå, och därför i förtid hon böjdes / och kinden blef fårad och grå. / Men brinner på kinden en rodnad / i hektisk och stickande glöd, / då är det af feber i blodet / som kinden är dunkel och röd."
Berta. Åh, Berta, Berta, Berta! Min kära lilla Berta! Hon är berättarjaget i Maria Gripes Skuggan över stenbänken, ...och de vita skuggorna i skogen samt Skuggornas barn, tillika mina favoritungdomsböcker. Berta var den jordnära människan bland alla hemlighetsmakare, dramaqueens, fascinerande personligheter och skönheter. Berta, berättaren, hon som beskådade. Hon som alltid var lite i bakgrunden, lite vid sidan av. Mer en lyssnare än en talare. Och givetvis tycktes hon ju då lite tråkig, lite konservativ som inte brast ut i jubel för bland annat Carolins nyckfulla upptåg. Carolin var den alla blev förälskade i - förklädd till en ung, stilig storebror till Berta vann hon både Arilds och Rosildas hjärtan. Arild var lugn, filosofisk och begåvad, Rosilda var fantastiskt vacker och dessutom stum. Berta var den grå musen. Kära gamla Berta som alla kunde lita på, som först skulle skyddas från alla hemligheter, sedan var det ändå henne alla tydde sig till. Därför tycker jag att (hur kär jag fortfarande är i Carolin, Arild och Rosilda) att Berta förtjänar mer cred. Hon är inte tråkig. Hon är principfast, rar och jordnära, dessutom är hon otroligt trofast. Man behöver en Berta i sitt liv. Hon förtjänar all upprättelse.
 |
| Anna Björk som Berta i teveserien Flickan vid stenbänken |
Hedda. Berättarjaget My från Smulklubbens skamlösa systrar av Mian Lodalen i all ära, hon är underbar, men det är nog ändå Hedda som är min favorit. Jag kan tänka mig att många skrattar åt igenkänningshumorn - My är realistisk på ett sätt som kvinnor oftast inte får vara i litteratur - sunkig, fattig, ibland objektifierande - men Hedda är gravt underskattad. Hon är så otroligt skön, det är nästan lite comic relief över henne. Hon är "den snygga, feminina flatan" med ett bullrande skratt, hon är raljant, glad och gapig. Jag vill ha en Hedda!
Jag har en massa andra damer planerade för nästa inlägg. Om någon har något tips får den gärna hojta till. Men jag orkar inte Jane Eyre, och jag kan ingenting om Katnissar och sådär.
fredag 23 maj 2014
Kvinnlig sexualitet, sjuttiotal, Mamma Martyr
Det mest förbjudna är den första bok jag läst av Kerstin Thorvall (som jag ändå tänkt i flera år att jag borde läsa något av), och den väckte stor uppståndelse på sjuttiotalet - den skildrar en medelålders kvinna, Anna, som gör uppror mot samhällets konventioner genom att njuta (nästan) hämningslöst av sex. Hennes libido är stort, åtminstone när det kommer till män som på något sätt är "förbjudna" - en del är betydligt yngre, en del är gifta, en del träffar hon när hon själv är gift och en kriminell alkoholist som kommer och går som han vill och gärna utnyttjar ekonomiskt ser hon som en drog - hon klamrar sig fast, avslutar, börjar igen, slutar och så vidare. Hennes mamma var en riktig martyr, både under uppväxten och senare i Annas liv skuldbelägger hon henne, tycker synd om sig själv och skyller på "arvet" från den döde fadern (bipolär sjukdom samt ett högt libido, det senare ansåg mamman också vara en sjukdom, själv såg hon på sex som en äktenskaplig plikt).
Jag tycker om att läsa om Anna. Hon är "duktig flicka", hon är "stygg flicka", hon är ordentlig och punktlig, hon är sjuk och hamnar på psyket, hon är kåt och älskar det, hon är kåt och vill bota det, hon känner eufori, hon har ångest, hon orkar inte längre respektera sin mamma och hon idealiserar sin pappa. Hon är imperfekt och motsägelsefull och mycket mänsklig. Jag älskar många av hennes resonemang och frågeställningar - varför måste barnen vara respektfulla gentemot föräldrarna medan föräldrarna i princip kan förstöra sina barn mentalt utan att någon bryr sig? Varför bemöts kvinnlig och manlig sexualitet så olika? Varför ska kvinnan antingen ha pliktskyldigt sex, eller "vara tvungen" att få orgasm (för det manliga egots skull, för att inte vara frigid, för att vara en riktig kvinna och så vidare)?
Jag "älskar" hur martyrmodern tror att Anna berättar om sina eskapader för att göra mamman ledsen, för att vara grym. Dotterns känslor finns överhuvudtaget inte med i bilden. Mamma älskar Anna, mamma har alltid gjort allt för att Anna ska må bra, varför är Anna så otacksam? Ingenting är mammans fel. Allt är pappans, "arvets" eller Annas fel. Jag blir så förbannad. Och det känns så bra.
Jag tycker om att läsa om Anna. Hon är "duktig flicka", hon är "stygg flicka", hon är ordentlig och punktlig, hon är sjuk och hamnar på psyket, hon är kåt och älskar det, hon är kåt och vill bota det, hon känner eufori, hon har ångest, hon orkar inte längre respektera sin mamma och hon idealiserar sin pappa. Hon är imperfekt och motsägelsefull och mycket mänsklig. Jag älskar många av hennes resonemang och frågeställningar - varför måste barnen vara respektfulla gentemot föräldrarna medan föräldrarna i princip kan förstöra sina barn mentalt utan att någon bryr sig? Varför bemöts kvinnlig och manlig sexualitet så olika? Varför ska kvinnan antingen ha pliktskyldigt sex, eller "vara tvungen" att få orgasm (för det manliga egots skull, för att inte vara frigid, för att vara en riktig kvinna och så vidare)?
Jag "älskar" hur martyrmodern tror att Anna berättar om sina eskapader för att göra mamman ledsen, för att vara grym. Dotterns känslor finns överhuvudtaget inte med i bilden. Mamma älskar Anna, mamma har alltid gjort allt för att Anna ska må bra, varför är Anna så otacksam? Ingenting är mammans fel. Allt är pappans, "arvets" eller Annas fel. Jag blir så förbannad. Och det känns så bra.
 |
| Kerstin Thorvall |
måndag 19 maj 2014
Älskarinnorna
Det är en Mycket Munter Bok, Elfride Jelineks Älskarinnorna. Berättelsen om Brigitte och Paula. De vill uppnå lycka, och eftersom de är kvinnor är det ju självklart hur denna lycka uppnås, nämligen genom äktenskap. Paula söker kärlek. Brigitte söker framgång och ekonomisk stabilitet. Paula har fått upp ögonen på Erich, en riktig drömprins med ett fagert anlete, och Brigitte suktar efter Heinz, en äkta karlakarl. Och sluga som de är lyckas de med att få de karlar de vill ha genom kvinnlig list, nämligen att bli med barn och därmed tvinga de stackars arma karlslokarna att ingå äktenskap med dem. Annars skulle det ju avlas oäktingar, för abort är tvi och finns inte på kartan, en ogift mor... Kommer inte på fråga!
Paula förför slugt fyllbu... jag menar den härligt dekatente drinkaren Erich och blödningar och smärta kommer ur hennes fi... vänta ett tag, jomenvisst, det måste ha varit skönt. Redan efter denna finstämda första gång blir Paula gravid, som en ung och spänstig flicka på inte ens sexton år, som sig bör.
Brigitte är redan älskarinna till Heinz, även hon blir till slut befruktad av denne underbare mans fina säd, även de delar som gör henne till kvinna fungerar och får henne därmed också att bli det ädlaste en (gift) kvinna kan bli - moder. Slutet gott, allting gott!
...nej. Låt oss nu spola tillbaks det här lite. Det är alltså en roman om förtryck - hur kvinnor och flickor indoktrinerades (vilket tyvärr fortfarande förekommer, kanske inte till lika stor del ekonomiskt, men det råder fortfarande en stark tvåsamhetsnorm och kvinnor som väljer bort barn ifrågasätts) till att tro att den enda vägen till ett rikt liv var genom en man, att leva genom sin man, att inte vara sin egen person, ingen hel person förrän en karl fanns med i bilden.
Det är en bok om kvinnor som böjs och böjs tills de nästan bräcks under patriarkatet - inte för att de är korkade, utan för att de har växt upp i ett samhälle där detta är norm. Detta är vad de har fått lära sig sedan barnsben. Så Är Det. Det förekommer inte en "män är svin"-jargong i boken, det är inte vad det handlar om. (Det känns trist att jag ens måste ta upp det, men det finns så många fördomar om feministiska verk att jag känner att jag behöver en brasklapp.) Det finns gott om vidriga män i romanen. Det finns även gott om vidriga kvinnor. Och huvudpersonerna är varken madonnor eller horor - snarare symboler (inte för att "madonnor" och "horor" inte är det).
Hade det inte varit för det finurliga språket, sarkasmerna och den svarta humorn hade detta varit en mycket tung och jobbig roman att ta sig igenom. Det gör fortfarande ont, men läsningen blir aldrig sådär kvävande deprimerande. Man blir arg, men man får någon slags distans. Rekommenderas!
"paulas ynkliga lilla mage som snart kommer att vara tjock och svullen så att man för samma summa pengar skulle få många fler kilo paula, bjuds ut på auktion. men det är ingen som vill ha den. hos en gris vore det en enorm värdestegring. hos paula är det ett tecken på att hon var lätt att få, för lätt, och därför nu är så mycket svårare att bli av med."
Paula förför slugt fyllbu... jag menar den härligt dekatente drinkaren Erich och blödningar och smärta kommer ur hennes fi... vänta ett tag, jomenvisst, det måste ha varit skönt. Redan efter denna finstämda första gång blir Paula gravid, som en ung och spänstig flicka på inte ens sexton år, som sig bör.
Brigitte är redan älskarinna till Heinz, även hon blir till slut befruktad av denne underbare mans fina säd, även de delar som gör henne till kvinna fungerar och får henne därmed också att bli det ädlaste en (gift) kvinna kan bli - moder. Slutet gott, allting gott!
Det är en bok om kvinnor som böjs och böjs tills de nästan bräcks under patriarkatet - inte för att de är korkade, utan för att de har växt upp i ett samhälle där detta är norm. Detta är vad de har fått lära sig sedan barnsben. Så Är Det. Det förekommer inte en "män är svin"-jargong i boken, det är inte vad det handlar om. (Det känns trist att jag ens måste ta upp det, men det finns så många fördomar om feministiska verk att jag känner att jag behöver en brasklapp.) Det finns gott om vidriga män i romanen. Det finns även gott om vidriga kvinnor. Och huvudpersonerna är varken madonnor eller horor - snarare symboler (inte för att "madonnor" och "horor" inte är det).
Hade det inte varit för det finurliga språket, sarkasmerna och den svarta humorn hade detta varit en mycket tung och jobbig roman att ta sig igenom. Det gör fortfarande ont, men läsningen blir aldrig sådär kvävande deprimerande. Man blir arg, men man får någon slags distans. Rekommenderas!
 |
| Pondus, säger jag bara |
fredag 9 maj 2014
Sjukhuslektyr
Titti är tillbaka efter ett år av vedervärdighet. Och idag kom jag hem efter en elva dagars sjukhusvistelse. Min koncentration är tillbaka. Jag läste knappt alls under ett helt år, men det har jag tagit igen. Under de knappt två veckorna jag låg inne hann jag med tolv böcker. Därför börjar jag med små minirecensioner av lite av vad jag har läst.
Alternativet av Karolina Bång var befriande att läsa. Ett seriealbum som tar upp tvåsamhetsnormen, heteronormen och andra normer samt de ofta bedrägliga självhjälpsböckerna. Det var en mycket god vän till mig som lånade ut boken till mig, hon tänkte att det kunde vara skönt att läsa något satiriskt riktat mot just självhälp och liknande när man mådde som jag. Och det kunde jag definitvt hålla med om. Jag som dessutom drömmer om detta alternativ, alternativ till tvåsamhetsheteronormen.
Samma person har jag pratat om Egalias döttrar av Gerd Brantenberg med, men det var inte henne jag lånade den av, utan min kära syster som kom in med en liten trave böcker jag kunde ha bredvid min sjuksäng. Jag hade velat läsa Egalias döttrar länge, men jag visste inte riktigt vad jag förväntade mig av den. Min första tanke var; fan vad flummig den är. Och välskriven är den inte. Och dåligt korrekturläst var den också, men det är ju inte Brantenbergs fel.
Men visst. Det är ju ett viktigt ämne, och anti-feminister borde definitivt läsa den. Men något litterärt storverk är den inte, även om jag absolut inte tyckte illa om boken. Den var bara så hoppig. Från den ena händelsen till den andra. Först vill huvudpersonen Petronius ha en dykardräkt för män. Det verkar som det ska bli en stor grej, mamman pratar om den och den tillverkas trots protester. Sedan får Petronius den, använder den aldrig och sedan nämns den inte igen. Och sådant. Och helt plötsligt är de aktivister och sedan protesterar de och sedan går de på gaybar...
Det är som att Brantenberg vill få med allt, allt, allt. Men i alla fall, trots allt, boken är läsvärd.
Min ovan nämnda vän lånade ut ytterligare ett par böcker (som jag tänker tala om vid ett senare tillfälle), en av dem var Vinden är min mor av Bear Heart och Molly Larkin. Vännen hade själv inte läst den, det var hennes yngre syster som sagt att hon fått en "mysig känsla" av den.
Det är en äldre herre som skrivit den, en nordamerikansk indiansk medicinman som blandar anekdoter från sitt liv med allmän livsvisdom. Och systern hade rätt; det är mysigt att läsa medicinmannens visdomar. Dock ger den mig lite Weldschmertz. Om bara västerlänningar inte levt i ett ekorrhjul, om vi bara levde enklare och mer i samklang med naturen... Ja, på detta år jag varit borta från bloggen har jag utvecklat mina tankar om hur livet bör levas, och jag vill helst rymma iväg med några goda vänner och skapa en stam som livnär sig på vad naturen kan ge. Drömmar, drömmar...
Och så kommer Bolaño, min älskade Roberto. Det var så längesedan jag läste någonting av honom innan jag fick låna Amulett av min syster. Denna stream of consciousness-aktiga roman om Auxilio, inlåst på en damtoalett på ett universitet för att undfly den mexikanska arméns ockupation av universitetet. Så bra den är! Så underbart språk Bolaño alltid har, så bra allt flyter ihop... och huvudpersonen Auxilio tycker jag verligen om. En lång, smal dam som "skrattar konspiratoriskt" genom att hålla för munnen då hennes fyra framtänder saknas. Modersgestalt åt den unga mexikanska poesin. Och Arturo Bolano, en av huvudkaraktärerna i min älskade De vilda detektiverna och hans vän Ernesto San Epifano får vara med. Dessutom kände jag ju redan till Auxilio från just De vilda detektiverna där hon bland annat berättar om sina tolv dagar på universitetets damtoalett.
Alternativet av Karolina Bång var befriande att läsa. Ett seriealbum som tar upp tvåsamhetsnormen, heteronormen och andra normer samt de ofta bedrägliga självhjälpsböckerna. Det var en mycket god vän till mig som lånade ut boken till mig, hon tänkte att det kunde vara skönt att läsa något satiriskt riktat mot just självhälp och liknande när man mådde som jag. Och det kunde jag definitvt hålla med om. Jag som dessutom drömmer om detta alternativ, alternativ till tvåsamhetsheteronormen.
Men visst. Det är ju ett viktigt ämne, och anti-feminister borde definitivt läsa den. Men något litterärt storverk är den inte, även om jag absolut inte tyckte illa om boken. Den var bara så hoppig. Från den ena händelsen till den andra. Först vill huvudpersonen Petronius ha en dykardräkt för män. Det verkar som det ska bli en stor grej, mamman pratar om den och den tillverkas trots protester. Sedan får Petronius den, använder den aldrig och sedan nämns den inte igen. Och sådant. Och helt plötsligt är de aktivister och sedan protesterar de och sedan går de på gaybar...
Det är som att Brantenberg vill få med allt, allt, allt. Men i alla fall, trots allt, boken är läsvärd.
Min ovan nämnda vän lånade ut ytterligare ett par böcker (som jag tänker tala om vid ett senare tillfälle), en av dem var Vinden är min mor av Bear Heart och Molly Larkin. Vännen hade själv inte läst den, det var hennes yngre syster som sagt att hon fått en "mysig känsla" av den.
Det är en äldre herre som skrivit den, en nordamerikansk indiansk medicinman som blandar anekdoter från sitt liv med allmän livsvisdom. Och systern hade rätt; det är mysigt att läsa medicinmannens visdomar. Dock ger den mig lite Weldschmertz. Om bara västerlänningar inte levt i ett ekorrhjul, om vi bara levde enklare och mer i samklang med naturen... Ja, på detta år jag varit borta från bloggen har jag utvecklat mina tankar om hur livet bör levas, och jag vill helst rymma iväg med några goda vänner och skapa en stam som livnär sig på vad naturen kan ge. Drömmar, drömmar...
Och så kommer Bolaño, min älskade Roberto. Det var så längesedan jag läste någonting av honom innan jag fick låna Amulett av min syster. Denna stream of consciousness-aktiga roman om Auxilio, inlåst på en damtoalett på ett universitet för att undfly den mexikanska arméns ockupation av universitetet. Så bra den är! Så underbart språk Bolaño alltid har, så bra allt flyter ihop... och huvudpersonen Auxilio tycker jag verligen om. En lång, smal dam som "skrattar konspiratoriskt" genom att hålla för munnen då hennes fyra framtänder saknas. Modersgestalt åt den unga mexikanska poesin. Och Arturo Bolano, en av huvudkaraktärerna i min älskade De vilda detektiverna och hans vän Ernesto San Epifano får vara med. Dessutom kände jag ju redan till Auxilio från just De vilda detektiverna där hon bland annat berättar om sina tolv dagar på universitetets damtoalett.
måndag 29 april 2013
Maran
Nu har jag varit sådär otroligt dålig på att blogga, men jag har varit otroligt dålig på det mesta den senaste tiden så det är som det är.
Jag har ganska länge velat läsa Maran av Lina Neidestam eftersom jag är väldigt förtjust i hennes teckningsstil. Det är feministisk porr (jag brukar säga erotik, men detta är fan i mig porr) blandat med folktro i serieformat, men det känns som ett sådant album som jag är den sista att läsa, så jag antar att världen redan vet detta. I vilket fall som helst har jag läst den nu.
Jag kan tänka mig att den var väldigt rolig att teckna! Jag älskar kvinnokropparna, de ser så otroligt mjuka ut. Och jag gillar ramhistorien, en ung kvinna som hyr en stuga för att skriva en generationsroman men allt hon får ur sig är sago-pornografi. Hehe. Det kan säkerligen hända den bästa. Jag har sagt det förr; jag tycker att det är roligt att läsa erotik, men jag blir inte upphetsad. Så även här, men jag kan absolut inte neka till att jag såg det sexiga i den. Jag älskar att det är olika kroppstyper (fast detta gäller främst kvinnokropparna... men det är många bröst av modell större) med olika kroppsbehåring och alla möjliga sexuella läggningar. Det blir mycket roligare så.
Och den är så snygg. Underbar att bara sitta och bläddra i.
Jag tyckte väldigt mycket om den.
Jag har ganska länge velat läsa Maran av Lina Neidestam eftersom jag är väldigt förtjust i hennes teckningsstil. Det är feministisk porr (jag brukar säga erotik, men detta är fan i mig porr) blandat med folktro i serieformat, men det känns som ett sådant album som jag är den sista att läsa, så jag antar att världen redan vet detta. I vilket fall som helst har jag läst den nu.
Jag kan tänka mig att den var väldigt rolig att teckna! Jag älskar kvinnokropparna, de ser så otroligt mjuka ut. Och jag gillar ramhistorien, en ung kvinna som hyr en stuga för att skriva en generationsroman men allt hon får ur sig är sago-pornografi. Hehe. Det kan säkerligen hända den bästa. Jag har sagt det förr; jag tycker att det är roligt att läsa erotik, men jag blir inte upphetsad. Så även här, men jag kan absolut inte neka till att jag såg det sexiga i den. Jag älskar att det är olika kroppstyper (fast detta gäller främst kvinnokropparna... men det är många bröst av modell större) med olika kroppsbehåring och alla möjliga sexuella läggningar. Det blir mycket roligare så.
Och den är så snygg. Underbar att bara sitta och bläddra i.
Jag tyckte väldigt mycket om den.
 |
| Omslaget är otroligt tjusigt! |
måndag 25 mars 2013
Kvinnor, sex och äckel
Jag insåg att jag nog borde läsa mer av Elfriede Jelinek. Eller, det har jag väl insett ett ganska bra tag, åtminstone sedan jag såg den underbara filmatiseringen (av Haneke!) av boken Pianolärarinnan, eller Pianisten som filmen ooriginellt nog fick heta. Men jag insåg att jag kanske till och med borde läsa om Lust, vilken är den enda bok jag läst av henne, och som inte direkt gav mig mersmak. Det var fyra år sedan, och jag tyckte att den var märklig och äcklig. Jag tänker att den fortfarande lär vara det, men jag kanske kan uppskatta det på ett annat sätt, nu när jag vet vad jag har att vänta mig, och när jag vet att hon faktiskt även siktade på att skriva en just "äcklig" bok, hennes intention var tydligen att skriva något värre än Batailles Ögats historia (som jag inte har läst, men som jag väldigt gärna vill läsa).
Jag läser en hel del erotisk litteratur, inte för att bli upphetsad, för det blir jag inte, men för att jag finner det intressant, psykologin bakom, människans sexuella samspel, märkliga drifter och hur pass olika folk skriver om sex. Men jag har läst för lite av kvinnor, med kvinnliga huvudpersoner. Och är Pianolärarinnan lika bra som dess filmatisering (och jag vet ju vad man brukar säga, "läs boken istället", även om det givetvis finns undantag, eller bättre: böcker och filmer i samspel, där båda kompletterar varandra, kanske är mycket olika, där båda behövs, där de är lika bra fast på olika sätt) så kommer jag att älska den.
En annan bok (om kvinnor och sex) som på flera ställen äcklade mig (de värsta partierna hade inte med sex att göra, utan handlade dels om en fågel som kraschade mot en fönsterruta - jag hade en aversion mot fåglar i minst ett år efteråt - och om en tjurfäktning) var Den avklädda bruden, skriven av Nikki Gemmel, men publicerad anonymt eftersom hon märkte av en viss självcensur när hon skrev under eget namn. Jag läste den när jag var sexton, så det är hög tid att läsa om den och se hur och om min uppfattning ändrats. Jag tyckte väldigt bra om den då. Jag vet att både min mamma och min mormor försökt sig på den (vem som rekommenderade den till dem minns jag dock inte, men de visste inte att jag hade läst den något år tidigare, och ingen av dem hade ens lagt den vidriga scenen med fågeln på minnet), den föll dem inte i smaken, vilket jag förvisso kan förstå, även om jag tyckte om den varierade mina känslor under läsningen, och det är definitivt en annorlunda, för att inte säga aningen märklig (trots det verklighetsnära temat, en hemmafru som upptäcker sin sexualitet och sina egna lustar genom utomäktenskapliga förhållanden) roman.
Vad som gör mig bestört är att läsa folks recensioner om den på sidan goodreads. Givetvis får man tycka vad man vill, och jag märkte ju själv att det inte var en bok som skulle kunna passa vem som helst, men folk (främst kvinnor, vilket kanske är extra ledsamt) är extremt trångsynta och dömande, den namnlösa huvudpersonen kallas "hora" och "rövhål", ingen tycks förstå hur en kvinna kan vilja ha oromantiskt gruppsex, och att hennes man är otrogen gör det tydligen inte det minsta legitimt för henne att söka den sexuella lyckan hos andra (betänk då att hon aldrig fått en orgasm med sin man, eller alls om jag inte minns fel, och mannen har en affär med hennes sexuellt frigjorda väninna som dessutom är sexterapeut, inte konstigt om hon känner sig a) frigid och b) sugen på att ha sex på sina villkor - till skillnad från en "hora" som har sex på andras villkor).
"Sex är inte vackert längre" hör jag folk gnälla. Det är det som är grejen med boken. Sex kan vara vackert, men det behöver inte vara det. Sex kan vara vackert och romantiskt, men även fult, rått, oromantiskt, enbart köttsligt. Även när det kommer till kvinnor. Även när det kommer till alldagliga, bleka, passiva, gifta kvinnor.
Dessutom är det flera som skriver att huvudpersonen läser (tar råd från? inspireras av? det var för länge sedan jag läste boken, mitt minne kan svika mig) en "viktoriansk bok". Bara det att den är från sextonhundratalet, vad sjutton, människor!? Fast det är ändå inte hälften så upprörande att vara allmänt självrättfärdig och kalla sexuellt utlevande kvinnor för horor (maken, som också var otrogen, kallade förstås ingen för hora, honom verkade folk snarare tycka synd om för att hans karaktär inte kom till sin rätt eller vad det var). Usch. (Och ja, det hade varit precis lika vidrigt om "hora" bytts ut till "slampa", "slyna" eller dylikt.)
Jag läser en hel del erotisk litteratur, inte för att bli upphetsad, för det blir jag inte, men för att jag finner det intressant, psykologin bakom, människans sexuella samspel, märkliga drifter och hur pass olika folk skriver om sex. Men jag har läst för lite av kvinnor, med kvinnliga huvudpersoner. Och är Pianolärarinnan lika bra som dess filmatisering (och jag vet ju vad man brukar säga, "läs boken istället", även om det givetvis finns undantag, eller bättre: böcker och filmer i samspel, där båda kompletterar varandra, kanske är mycket olika, där båda behövs, där de är lika bra fast på olika sätt) så kommer jag att älska den.
 |
| Lust |
Vad som gör mig bestört är att läsa folks recensioner om den på sidan goodreads. Givetvis får man tycka vad man vill, och jag märkte ju själv att det inte var en bok som skulle kunna passa vem som helst, men folk (främst kvinnor, vilket kanske är extra ledsamt) är extremt trångsynta och dömande, den namnlösa huvudpersonen kallas "hora" och "rövhål", ingen tycks förstå hur en kvinna kan vilja ha oromantiskt gruppsex, och att hennes man är otrogen gör det tydligen inte det minsta legitimt för henne att söka den sexuella lyckan hos andra (betänk då att hon aldrig fått en orgasm med sin man, eller alls om jag inte minns fel, och mannen har en affär med hennes sexuellt frigjorda väninna som dessutom är sexterapeut, inte konstigt om hon känner sig a) frigid och b) sugen på att ha sex på sina villkor - till skillnad från en "hora" som har sex på andras villkor).
"Sex är inte vackert längre" hör jag folk gnälla. Det är det som är grejen med boken. Sex kan vara vackert, men det behöver inte vara det. Sex kan vara vackert och romantiskt, men även fult, rått, oromantiskt, enbart köttsligt. Även när det kommer till kvinnor. Även när det kommer till alldagliga, bleka, passiva, gifta kvinnor.
Dessutom är det flera som skriver att huvudpersonen läser (tar råd från? inspireras av? det var för länge sedan jag läste boken, mitt minne kan svika mig) en "viktoriansk bok". Bara det att den är från sextonhundratalet, vad sjutton, människor!? Fast det är ändå inte hälften så upprörande att vara allmänt självrättfärdig och kalla sexuellt utlevande kvinnor för horor (maken, som också var otrogen, kallade förstås ingen för hora, honom verkade folk snarare tycka synd om för att hans karaktär inte kom till sin rätt eller vad det var). Usch. (Och ja, det hade varit precis lika vidrigt om "hora" bytts ut till "slampa", "slyna" eller dylikt.)
 |
| Den avklädda bruden |
fredag 8 mars 2013
Våldtäkt & romantik
Jag hittade Våldtäkt & romantik av Katrine Kielos på bokrean. Jag läste den när jag var nitton och bekämpade demoner genom att läsa om dem, men jag mindes inte så mycket av den. Det var trots allt några år sedan, även om det inte riktigt känns så.
Jag läser om den nu. Jag tycker om den, och den är mycket bra skriven. Kielos är intelligent, och trots att hon skriver om ett ämne som nästan alltid blir otroligt självutlämnande, så har hon integritet. Jag tycker om det. Boken handlar alltså om våldtäkt, men även om kvinnlig sexualitet i sig, om föreställningarna och åsikterna om kvinnans kön och drift.
Ett otroligt bra citat:
"Vi kan inte uppmuntra föreställningar om att en kvinna börjar och slutar med vem som knullar henne."
Jag läser om den nu. Jag tycker om den, och den är mycket bra skriven. Kielos är intelligent, och trots att hon skriver om ett ämne som nästan alltid blir otroligt självutlämnande, så har hon integritet. Jag tycker om det. Boken handlar alltså om våldtäkt, men även om kvinnlig sexualitet i sig, om föreställningarna och åsikterna om kvinnans kön och drift.
Ett otroligt bra citat:
"Vi kan inte uppmuntra föreställningar om att en kvinna börjar och slutar med vem som knullar henne."
torsdag 7 mars 2013
Fejkad orgasm
Jag läser en bok vid namn Fejkad orgasm, skriven av diverse personer, sammanställd av Susanna Alakoski och Amanda Mogensen. Väldigt snygg med guldornament och grejer. Ehrm. Ja. Det finns annat än ornament i världen. Men i varje fall. Jag minns att jag läste om den när den kom (öhöhö), 2008, men jag har inte tänkt på den alls sedan dess, tills jag hittade den utread. Tänkte direkt att jag måste läsa den, jag som försöker skaffa mig en mer naturlig och icke-rigid-låtsasperfekt syn på sex och muffen (bot-bot!) och sådant. I en rigid syn på sex, där sex är låtsas-perfekt, ingår nämligen fejkade orgasmer. Hundratals. Jag är bra i sängen och kan komma och du är bra i sängen och får mig att komma, etcetera etcetera etcetera.
Jag är varken porrstjärna eller prostituerad, jag får för helskotta inte betalt för att fejka!
Det är så cyniskt och kontraproduktivt alltihop, men jag är i alla fall medveten om att jag är cynisk och kontraproduktiv och försöker göra någonting åt det hela.
Det är en rolig och sorglig och snygg och informativ och djäkligt angelägen bok. För jag tänker lite cyniskt: vem sjutton fejkar inte? Och sedan inser jag att alla inte fejkar. Faktiskt. Det finns till och med (!) kvinnor (!) som aldrig fejkat (!) i hela sitt liv (!!!).
Jag tycker att Ann Söderlund verkar vara en ganska jobbig människa, men hon skrev en väldigt skojsig sak i denna bok: "Kanske uppfanns 'le fejk orgasm' vid franska hovet när Marie Antoinette insåg hur mycket snabbare det gick att sparka den där fumlige träbocken Louis ur den kungliga sängen och smyga tillbaka till älskaren Fersen om hon bara överdrev en smula." Hehe. Men nej, jag tror inte att det stämmer. Anledningen kan mycket väl stämma: få fumlig träbock att ge sig. Men sjuttonhundratalet? Nej, jag tror att det var betydligt tidigare än så. Jag tror Jungfru (hm) Maria fejkade med Josef ibland. Jag tror att Eva fejkade med Adam. Jag tror att antikens grekiskor fejkade hela tiden eftersom de sågs som andra klassens medborgare och tänkte att de skulle göra karlarna nöjda och glada. Och så vidare.
För övrigt fejkar kvinnor som ligger med kvinnor också, även om vissa verkar vilja tro annat. Ja, även när de ligger med kvinnor.
Jag är varken porrstjärna eller prostituerad, jag får för helskotta inte betalt för att fejka!
Det är så cyniskt och kontraproduktivt alltihop, men jag är i alla fall medveten om att jag är cynisk och kontraproduktiv och försöker göra någonting åt det hela.
Det är en rolig och sorglig och snygg och informativ och djäkligt angelägen bok. För jag tänker lite cyniskt: vem sjutton fejkar inte? Och sedan inser jag att alla inte fejkar. Faktiskt. Det finns till och med (!) kvinnor (!) som aldrig fejkat (!) i hela sitt liv (!!!).
Jag tycker att Ann Söderlund verkar vara en ganska jobbig människa, men hon skrev en väldigt skojsig sak i denna bok: "Kanske uppfanns 'le fejk orgasm' vid franska hovet när Marie Antoinette insåg hur mycket snabbare det gick att sparka den där fumlige träbocken Louis ur den kungliga sängen och smyga tillbaka till älskaren Fersen om hon bara överdrev en smula." Hehe. Men nej, jag tror inte att det stämmer. Anledningen kan mycket väl stämma: få fumlig träbock att ge sig. Men sjuttonhundratalet? Nej, jag tror att det var betydligt tidigare än så. Jag tror Jungfru (hm) Maria fejkade med Josef ibland. Jag tror att Eva fejkade med Adam. Jag tror att antikens grekiskor fejkade hela tiden eftersom de sågs som andra klassens medborgare och tänkte att de skulle göra karlarna nöjda och glada. Och så vidare.
För övrigt fejkar kvinnor som ligger med kvinnor också, även om vissa verkar vilja tro annat. Ja, även när de ligger med kvinnor.
tisdag 5 mars 2013
Jag har lärt mig ett nytt ord!
Jag tänkte vänta tills den kom i pocket, alternativt låna den av en vän, men den såg så fin och lockande ut på bokrean. Konsten att vara kvinna av Caitlin Moran alltså. Det var liksom silverbokstäver på den... och fina ornament... eh. Jag gillar fina utgåvor. Även om utgåvan antagligen är tryckt på ordinärt papper och den ser ut som vilken svart bok som helst naken och det egentligen bara är skyddsomslaget i kombination med en inbunden bok som är fin. HUR SOM HAVER!
Jag tyckte om boken. Moran är kvick, och hennes texter är väldigt lättlästa och lätta att ta till sig - jag tänker att det nog är lätt för every(wo)man att uppskatta vad hon skriver. Det är liksom... eh, vasst och ändå ganska ofarligt samtidigt. Lättillgängligt. Inget SCUM-manifest direkt. Nu läste jag den på svenska och inte på engelska, men det störde inte, vilket jag tänkte att det kanske skulle göra eftersom a) humor kan vara svåröversatt och b) hon skriver om namn på könsorgan och andra kroppsdelar because of stora olikheter mellan språken när det gäller just slang och sådant. Det måste ha varit en bra översättning eftersom jag inte satt och tänkte"men vad FAAN" hela tiden.
Jag håller inte med Moran på alla punkter, och det behöver jag inte göra heller. Vi behöver inte vara hundra procent kompatibla i våra feministiska tankegångar för att jag ska gilla boken och tycka att Moran verkar vara en skön typ. Det är lite väl mycket "oss kvinnor emellan, höhö"-skämt, det känns gammalt och generaliserande, men det är som det är, ingenting som man kan göra något åt, etcetera. Det var nog mitt största störningsmoment, och det var ju knappast hela världen.
Det nya ordet förresten. När jag läste delen om namn på Det Kvinnliga Könsorganet satt jag och småskrattade hur länge som helst åt att Moran växt upp med orden "bot" för rumpa och "bot-bot" för snippa. Och det följande, om hur hon själv säger bot-bot när hon pratar med sin dotter, och hur det passar när man pratar om och med barn, men... "Det var inte Scarlett O'Haras bot-bot som fick henne att ränna runt i Atlanta efter först Ashley och sen Rhett. Det finns inga inslag av bot-bot i Georgia O'Keefes tavlor. Madonna visar inte upp sin bot-bot i Sex." HAHA. Eller när Caitlin och hennes syster diskuterade muff-namn. "Vi skulle kunna kalla den Ernest." Det hade någonting med Hemingways skägg att göra. De tittade bara på varandra efter det förslaget, men jag köper det direkt. Alltså, inte för att jag har sett någon bot-bot som ser ut som Hemingways skägg, men det låter fruktansvärt badass att ha en Ernest där nere.
Jag tyckte om boken. Moran är kvick, och hennes texter är väldigt lättlästa och lätta att ta till sig - jag tänker att det nog är lätt för every(wo)man att uppskatta vad hon skriver. Det är liksom... eh, vasst och ändå ganska ofarligt samtidigt. Lättillgängligt. Inget SCUM-manifest direkt. Nu läste jag den på svenska och inte på engelska, men det störde inte, vilket jag tänkte att det kanske skulle göra eftersom a) humor kan vara svåröversatt och b) hon skriver om namn på könsorgan och andra kroppsdelar because of stora olikheter mellan språken när det gäller just slang och sådant. Det måste ha varit en bra översättning eftersom jag inte satt och tänkte"men vad FAAN" hela tiden.
Jag håller inte med Moran på alla punkter, och det behöver jag inte göra heller. Vi behöver inte vara hundra procent kompatibla i våra feministiska tankegångar för att jag ska gilla boken och tycka att Moran verkar vara en skön typ. Det är lite väl mycket "oss kvinnor emellan, höhö"-skämt, det känns gammalt och generaliserande, men det är som det är, ingenting som man kan göra något åt, etcetera. Det var nog mitt största störningsmoment, och det var ju knappast hela världen.
Det nya ordet förresten. När jag läste delen om namn på Det Kvinnliga Könsorganet satt jag och småskrattade hur länge som helst åt att Moran växt upp med orden "bot" för rumpa och "bot-bot" för snippa. Och det följande, om hur hon själv säger bot-bot när hon pratar med sin dotter, och hur det passar när man pratar om och med barn, men... "Det var inte Scarlett O'Haras bot-bot som fick henne att ränna runt i Atlanta efter först Ashley och sen Rhett. Det finns inga inslag av bot-bot i Georgia O'Keefes tavlor. Madonna visar inte upp sin bot-bot i Sex." HAHA. Eller när Caitlin och hennes syster diskuterade muff-namn. "Vi skulle kunna kalla den Ernest." Det hade någonting med Hemingways skägg att göra. De tittade bara på varandra efter det förslaget, men jag köper det direkt. Alltså, inte för att jag har sett någon bot-bot som ser ut som Hemingways skägg, men det låter fruktansvärt badass att ha en Ernest där nere.
 |
| Hahaha, bot-bot |
måndag 7 januari 2013
Seriealbum
Idag har jag försökt jaga bort mina demoner genom att shoppa mig lycklig.
Det lyckades inte.
Men jag är i alla fall tillfreds, och mycket nöjd med mina inköp... fast å andra sidan hade jag kanske inte så många demoner att jaga bort. Vid närmare eftertanke.
Inköpen blev i varje fall Nanna Johanssons Välkommen till din psykos samt Liv Strömquists Hundra procent fett.
Det var inte alls längesedan jag började läsa seriealbum. Någon månad. Jag har alltid tänkt att det inte är någonting för mig. Varför vet jag inte, jag uppskattar den vassa, politiska och feministiska humorn i de serier jag läser (och som jag redan innan visste fanns där) och jag uppskattar bildkonst. Jag äger nu tre seriealbum och har läst ett par till, det är i alla fall en början. Här är mina favoriter:
Prins Charles känsla av Liv Strömquist
Jag har hört många säga att deras favorit av Strömquist är Ja till Liv!, alltså hennes senaste album. Jag är också väldigt glad i det albumet, men det slog mig som lite plottrigt, medan Prins Charles känsla är mer enhetligt med ett par teser som flyter genom hela albumet - det hade helt enkelt en "handling" och jag gillar Liv när hon gör på det viset. Dessutom är formgivningen hur snygg som helst och jag tycker hennes störtsköna (ursäkta min franska) illustrationer gör sig utmärkt i svartvitt.
Anledningen till att jag så gärna ville läsa albumet var att jag ungefär ett år tidigare (hur sjutton har tiden gått så snabbt!?) hade sett pjäsen baserad på albumet på Malmö Stadsteater med en god vän. Reaktionen på albumet och pjäsen var densamma: det är underbart, smart, vasst, argt, viktigt och så otroligt djäkla sant att jag ofta inte kunde skratta. Jag ville tycka att det var roligt, men det var helt enkelt för relevant och realistiskt att jag blev arg och frustrerad istället (ingen sämre reaktion!).
Det handlar om Charles och Diana, om Victoria Benedictsson, Whitney och Bobby, Nancy Reagan, folkkära torskar, nutid och dåtid, men allt har samma tema: feminism och kritik mot tvåsamheten, och då gärna den heteronormativa sådana. Tvåsamheten som en sekt, sexuell äganderätt... och så finns där en massa snygga parafraser på konstverk.
Min favorit är den med Den Döende Dandyn, där en av de ennui-fyllda sprättarna tänker "om jag fejkar ett sammanbrott så behöver jag inte hjälpa till!"
Välkommen till din psykos av Nanna Johansson
Detta är det hittills enda albumet jag läst av Nanna (men jag vill genast läsa fler eftersom jag älskar Nanna). Hon är alldeles galen. Får man säga att vissa av hennes teckningar har damp-tourettes? Antagligen inte, men jag gör det i alla fall. Det är feministiskt och politiskt (och fasligt snyggt formgivet), men det är så mycket annat också. Annan galenskap. Märkliga twistar. Smart, absurt och verkligen hur roligt som helst. Man får läsa om kräsna killar (en sådan där skrattet fastnar i halsen-serie), penispatrullen och lära sig vad som verkligen är fult, bland annat trestrecksrumpor. Jag må se upp till Liv Strömquist, men Nanna Johansson är jag regelrätt förälskad i.
Hundra procent fett, av Liv strömquist
Ännu ett album av Liv Strömquist och ännu ett snyggt formgivet sådant. Det här är hennes första album (utkommet i en ny utgåva) och det har typiska Liv-kännetecken: feminism, politik, klass, skitgubbar och mansgrisar, (anti)rasism, förakt, smarta kommentarer och mycket mer i en väldigt salig blandning. Erutingar och längre serier. Läs om bananer, män som aldrig borde fått ha sex, ögonblicksbilder av ett patriarkat och dåligt sex. Underbart smart och roligt. Jag längtar något så otroligt efter att få läsa Einsteins fru.
Och till sist får vi inte glömma bort Sara Granér med exempelvis All I want for christmas is planekonomi. Otroligt politiskt och vänstervridet. Absurda situationer blandas med realism. Roligt och tänkvärt. Fina bilder som ligger på gränsen mellan det söta och det groteska.
Det lyckades inte.
Men jag är i alla fall tillfreds, och mycket nöjd med mina inköp... fast å andra sidan hade jag kanske inte så många demoner att jaga bort. Vid närmare eftertanke.
Inköpen blev i varje fall Nanna Johanssons Välkommen till din psykos samt Liv Strömquists Hundra procent fett.
Det var inte alls längesedan jag började läsa seriealbum. Någon månad. Jag har alltid tänkt att det inte är någonting för mig. Varför vet jag inte, jag uppskattar den vassa, politiska och feministiska humorn i de serier jag läser (och som jag redan innan visste fanns där) och jag uppskattar bildkonst. Jag äger nu tre seriealbum och har läst ett par till, det är i alla fall en början. Här är mina favoriter:
Prins Charles känsla av Liv Strömquist
 |
| Snyggt, snyggt |
Anledningen till att jag så gärna ville läsa albumet var att jag ungefär ett år tidigare (hur sjutton har tiden gått så snabbt!?) hade sett pjäsen baserad på albumet på Malmö Stadsteater med en god vän. Reaktionen på albumet och pjäsen var densamma: det är underbart, smart, vasst, argt, viktigt och så otroligt djäkla sant att jag ofta inte kunde skratta. Jag ville tycka att det var roligt, men det var helt enkelt för relevant och realistiskt att jag blev arg och frustrerad istället (ingen sämre reaktion!).
Det handlar om Charles och Diana, om Victoria Benedictsson, Whitney och Bobby, Nancy Reagan, folkkära torskar, nutid och dåtid, men allt har samma tema: feminism och kritik mot tvåsamheten, och då gärna den heteronormativa sådana. Tvåsamheten som en sekt, sexuell äganderätt... och så finns där en massa snygga parafraser på konstverk.
Min favorit är den med Den Döende Dandyn, där en av de ennui-fyllda sprättarna tänker "om jag fejkar ett sammanbrott så behöver jag inte hjälpa till!"
Välkommen till din psykos av Nanna Johansson
 |
| Nanna! |
Hundra procent fett, av Liv strömquist
 |
| Härligt kitsch-omslag |
Och till sist får vi inte glömma bort Sara Granér med exempelvis All I want for christmas is planekonomi. Otroligt politiskt och vänstervridet. Absurda situationer blandas med realism. Roligt och tänkvärt. Fina bilder som ligger på gränsen mellan det söta och det groteska.
söndag 16 september 2012
Ett ganska långt och politiskt inlägg som började med Skuggekrönikor
Akta er killar här kommer gud och hon är jävligt förbannad av Linda Skugge (ja, det gjorde ont att skriva det... Gud med liten begynnelsebokstav, inte ett enda skiljetecken och djävligt utan d) låg vid min säng eftersom min syster läst i den sist hon hälsat på. Jag funderade lite på att läsa om den så jag öppnade den, såg några rubriker, skumläste, stängde den igen. Krönikorna är skrivna mellan 1998 och 2001. Jag föddes -90, så jag var inte gammal på den tiden, men definitivt tillräckligt gammal för att förstå en del om hur omvärlden fungerade. Så att läsa hennes krönikor (där många förvisso är bra, andra inte lika, men hon var i alla fall feminist på den här tiden och inte superblå som ber tjejer att sluta kalla sig för det där hemska ordet, annars får de inga jobb) är lite som att komma tillbaks till det sena nittiotalet/det tidiga tjugohundratalet.
Massor, massor, massor med homofobi. Och antifeminism. Även om feminism fortfarande ofta får en negativ klang (åt helvete med det, för övrigt) så var det långt mer tabu för 10-15 år sedan. Då var alla feminister manshatande, fula, håriga, lesbiska (åh, nej, det är ju förfärligt med håriga, fula och/eller lesbiska kvinnor!) gapkärringar med hängbröst. Nu är det lite bättre, nu är vi bara kränkta, gnälliga och mansförtryckare. Jag minns när jag, som tioåring, sade till min mamma att jag var feminist. Jag hade relativt nyligen lärt mig begreppet. Mamma tyckte inte att det var ett bra ord, associationerna var för dåliga. Sådana där rödstrumpor. "Man kan ju kalla sig... humanist istället." Det betyder något helt annat. Och jag ville verkligen inte använda något slags förmildrande uttryck så att jag inte lät alltför radikal.
Homo/bi/transsexualitet var så tabu att jag inte ens vill tänka på det egentligen. Ordet "bög" lärde man sig på skolgården. Betydelsen lärde man sig av en lärare som predikade om att man inte fick springa omkring och kalla varandra bögar, "det är sådana där killar som gillar killar, Bert-Åke gillar inte killar". Bert-Åke/Linus/Daniel var fan sju-åtta år gamla, de visste troligtvis inte ens själva (konkret så att det kunde beskrivas i ord) om de gillade killar, tjejer, båda eller inget av det.
Jag frågade vad det där programmet som var så otroligt grovt men så otroligt bra, det som mamma och pappa alltid stannade uppe och tittade på, handlade om.
-Det är lite fult.
-Men vad?
-Det är ju fult, då ska jag inte säga det.
-Säg, mamma.
-*viskning* Killar som gillar killar...
Jag var nio-tio år gammal (mamma var dessutom ung, tjugonio eller trettio) och jag fick knappt höra vad ett bögprogram handlade om. (Hon är alltså ingen inskränkt eller gammalmodig människa alls, tvärtom så är hon vänlig och tolerant, jag skyller därmed på samhällets enkelspåriga normer och attityd.) Jag fattade inte varför det var så "fult", men jag har tagit upp det med mamma ett par gånger flera år senare. Den första gången hade det gått tre år. "Haha! Hur kunde jag säga något sådant? Jag älskar ju bögar!" Den andra gången var väl för bara något år sedan. Då suckade hon och sade att det var en djäkla tur att tiderna förändras och så även attityderna.
I skolböckerna stod det saker i stil med att man skulle vara snäll mot de som blev kära i samma kön (män kan kallas "homosexuella" och kvinnor kan kallas "lesbiska"), för trots att de inte var som "vi" kunde de vara rätt så snälla och förmodligen kände de sig redan tillräckligt utanför och behövde allt stöd de kunde få. I tjejtidningar för tonåringar som jag läste i tio-elvaårsåldern, FRIDA och liknande, var det då och då reportage om ungdomar som var HBTQ. Alla likadana: de kände sig annorlunda, de såg sig i spegeln och sade "jag är bisexuell", de grät, mamma grät, pappa blev arg, sedan grät han, sedan grät mormor, sedan flyttade hen til Stockholm för alla som inte var därifrån var inskränkta och dumma i huvudet. Fast ibland fick de såklart höra glåpord där också.
Någon gång var det än mer exotiskt. "Min pappa är min mamma!" eller "Min mamma är min pappa!" eller något i den stilen hette artikeln. Det var om en pappa som BYTT KÖN! Små bröst hade växt ut. Dottern skämtade om böldpest. Och det var lite roligt med en kvinna med grov röst. Det stod ingenting om operationerna, hormonerna eller om mammans känslor. Mer än att hon var ledsen över att göra sin ex-fru och dotter ledsna. Som tur är så hade dottern börjat vänja sig. Lite.
Och så hade en flata i Fittstim (från 1999, mind you!) skrivit att hon var lite rädd. Eftersom HBT-människor hade det så bra så att det snart måste komma en backlash. Bra!? 1999!? Där man inte ens verkade se det minsta kritiskt på heteronormen, där HBTQ-människor i princip fick finna sig att vara lite utanför samhället. Nej, jag tycker inte att vi är klara på lång väg vad beträffar jämlikhet, tolerans, kvinnokamp, kunskapsförmedlande och så vidare. Men på ("bara") 10-15 år har vi i alla fall kommit till en punkt där det allra oftast (jag är väldigt medveten om att Sverige inte är någon utopi) är tabu att vara homofob istället för att det är tabu att vara homosexuell.
(Och en sak som fortfarande är lika djävla tabubelagt: kvinnor med hår på andra ställen än på huvudet.)
Massor, massor, massor med homofobi. Och antifeminism. Även om feminism fortfarande ofta får en negativ klang (åt helvete med det, för övrigt) så var det långt mer tabu för 10-15 år sedan. Då var alla feminister manshatande, fula, håriga, lesbiska (åh, nej, det är ju förfärligt med håriga, fula och/eller lesbiska kvinnor!) gapkärringar med hängbröst. Nu är det lite bättre, nu är vi bara kränkta, gnälliga och mansförtryckare. Jag minns när jag, som tioåring, sade till min mamma att jag var feminist. Jag hade relativt nyligen lärt mig begreppet. Mamma tyckte inte att det var ett bra ord, associationerna var för dåliga. Sådana där rödstrumpor. "Man kan ju kalla sig... humanist istället." Det betyder något helt annat. Och jag ville verkligen inte använda något slags förmildrande uttryck så att jag inte lät alltför radikal.
Homo/bi/transsexualitet var så tabu att jag inte ens vill tänka på det egentligen. Ordet "bög" lärde man sig på skolgården. Betydelsen lärde man sig av en lärare som predikade om att man inte fick springa omkring och kalla varandra bögar, "det är sådana där killar som gillar killar, Bert-Åke gillar inte killar". Bert-Åke/Linus/Daniel var fan sju-åtta år gamla, de visste troligtvis inte ens själva (konkret så att det kunde beskrivas i ord) om de gillade killar, tjejer, båda eller inget av det.
Jag frågade vad det där programmet som var så otroligt grovt men så otroligt bra, det som mamma och pappa alltid stannade uppe och tittade på, handlade om.
-Det är lite fult.
-Men vad?
-Det är ju fult, då ska jag inte säga det.
-Säg, mamma.
-*viskning* Killar som gillar killar...
Jag var nio-tio år gammal (mamma var dessutom ung, tjugonio eller trettio) och jag fick knappt höra vad ett bögprogram handlade om. (Hon är alltså ingen inskränkt eller gammalmodig människa alls, tvärtom så är hon vänlig och tolerant, jag skyller därmed på samhällets enkelspåriga normer och attityd.) Jag fattade inte varför det var så "fult", men jag har tagit upp det med mamma ett par gånger flera år senare. Den första gången hade det gått tre år. "Haha! Hur kunde jag säga något sådant? Jag älskar ju bögar!" Den andra gången var väl för bara något år sedan. Då suckade hon och sade att det var en djäkla tur att tiderna förändras och så även attityderna.
I skolböckerna stod det saker i stil med att man skulle vara snäll mot de som blev kära i samma kön (män kan kallas "homosexuella" och kvinnor kan kallas "lesbiska"), för trots att de inte var som "vi" kunde de vara rätt så snälla och förmodligen kände de sig redan tillräckligt utanför och behövde allt stöd de kunde få. I tjejtidningar för tonåringar som jag läste i tio-elvaårsåldern, FRIDA och liknande, var det då och då reportage om ungdomar som var HBTQ. Alla likadana: de kände sig annorlunda, de såg sig i spegeln och sade "jag är bisexuell", de grät, mamma grät, pappa blev arg, sedan grät han, sedan grät mormor, sedan flyttade hen til Stockholm för alla som inte var därifrån var inskränkta och dumma i huvudet. Fast ibland fick de såklart höra glåpord där också.
Någon gång var det än mer exotiskt. "Min pappa är min mamma!" eller "Min mamma är min pappa!" eller något i den stilen hette artikeln. Det var om en pappa som BYTT KÖN! Små bröst hade växt ut. Dottern skämtade om böldpest. Och det var lite roligt med en kvinna med grov röst. Det stod ingenting om operationerna, hormonerna eller om mammans känslor. Mer än att hon var ledsen över att göra sin ex-fru och dotter ledsna. Som tur är så hade dottern börjat vänja sig. Lite.
Och så hade en flata i Fittstim (från 1999, mind you!) skrivit att hon var lite rädd. Eftersom HBT-människor hade det så bra så att det snart måste komma en backlash. Bra!? 1999!? Där man inte ens verkade se det minsta kritiskt på heteronormen, där HBTQ-människor i princip fick finna sig att vara lite utanför samhället. Nej, jag tycker inte att vi är klara på lång väg vad beträffar jämlikhet, tolerans, kvinnokamp, kunskapsförmedlande och så vidare. Men på ("bara") 10-15 år har vi i alla fall kommit till en punkt där det allra oftast (jag är väldigt medveten om att Sverige inte är någon utopi) är tabu att vara homofob istället för att det är tabu att vara homosexuell.
(Och en sak som fortfarande är lika djävla tabubelagt: kvinnor med hår på andra ställen än på huvudet.)
söndag 5 augusti 2012
Fittstim
Även om exempelvis Linda Skugge blivit blå medelklass och tagit tillbaka att hon är feminist och slutat ta tillbaka och ja jag vet inte, håller i alla fall denna bok fortfarande. Jag skulle rekommendera den till honar och hanar och henar i alla åldrar. Faktiskt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)