Ur Inger Christensens "Det målade rummet":

Så svårt att locka fram sanning ur snö,
så svårt att vara född av jordisk kyla
och släpa runt på sin skönhet som en bila,
som drömmer om att huvuden ska rulla,
tills handlingsmönstrena blir meningsfulla.
Var meningslös, och din natur är stor!
Så vackert att dra himlen runt som flor!

Nocturno de Chile

Min syster hade hypat denna kortroman för mig, detta tunna textblock nästan helt utan andningspauser där allt bara flyter på i en förunderligt stilfull organiserad röra. Om natten i Chile av min och systers gemensamma älskling Roberto Bolaño.

Señor Bolaño

Fader Sebastián Urrutia ligger på sin dödsbädd, han minns sitt liv, sina vänner, sina uppdrag, poesin han skrev ("Min poesi hade alltid varit apollonisk, för att säga det med ett ord, men det som nu flöt ur min penna var snarare dionysiskt, om jag ska försöka beskriva det. Men egentligen var det ingen dionysisk poesi. Inte demonisk heller"), litteraturen han kritiserade och upphöjde, mötet med Pablo Neruda, som han träffade genom sin vän, litteraturkritikern Farewell, begravningar ("Dagen efter gav vi oss av till kyrkogården. Farewell var mycket elegant. Han liknade ett spökskepp, men han var mycket elegant"), Sordello - vilken Sordello?, en författarinna vars make utförde illegala handlingar i deras gemensamma källare ("Visste ni vad Jimmy gjorde? Ja, fader. Har ni samvetskval? Som alla andra, fader"), han minns de veckor då han gav bland annat Pinochet lektioner i marxism och trodde att han skulle bli förkastad av sina vänner,  allt medan hans "åldrade yngling" står och kritiserar och skriker åt honom. Det är snyggt, det är charmigt, det är djupsinnigt, det är poetiskt, det är sorgligt, det är filosoferande, det är litterärt. Det är, med andra ord, Bolaño.

Den åldrade ynglingen, månne?

"Och jag: Gud finns överallt, också på de mest egenartade platser. Och Farewell: om jag inte hade så ont i magen och vore så berusad skulle jag bikta mig nu på momangen. Och jag: det skulle vara en ära för mig. Och Farewell: eller också så skulle jag ta och släpa med er på toa och sätta på er, så det blir gjort. Och jag: det är inte ni som talar, det är vinet, det är de här skuggorna som oroar er. Och Farewell: rodna inte så, alla vi chilenare är sodomiter. Och jag: alla män är sodomiter, alla bär en sodomit inom sig, inte bara våra landsmän, och en av våra plikter är att övervinna honom, besegra honom, få honom på knä. Och Farewell: ni talar som en som suger kuk."

"Det är påven och en tysk teolog som lugnt sitter och samtalar i ett av rummen i Vatikanen. Plötsligt dyker två franska arkeologer upp, mycket upphetsade och ivriga, och säger till hans helighet att de just varit i Israel och att de har två saker att berätta, en mycket god nyhet och en som nog får betecknas som dålig. Påven bönfaller dem att berätta genast, att inte hålla honom på halster. Fransmännen talar i munnen på varandra och säger att den goda nyheten är att de har funnit den Heliga graven. Den Heliga graven? säger påven. Ja, den Heliga graven. Utan minsta tvivel. Påven gråter av rörelse. Vilken är den dåliga nyheten? frågar han medan han torkar tårarna. Att vi inne i graven hittade Jesu lik."

Andningsgunga

Ett straffläger i Sovjetunionen, folk sliter hårt, hungrar, dör - och mitt i allt detta - underbar poesi. Jag tror absolut att det är dags för en omläsning av Herta Müllers Andningsgunga om Leopold (baserad på Oskar Pastior), en tyskspråkig rumänsk ung man, och hans upplevelser vars vidrigheter inte döljs av det vackra språket och poesin. Snarare förhöjs upplevelsen, man kan känna, lukta, smaka.
När jag hade läst boken för första gången (jag läste den på stadsbiblioteket för ungefär tre år sedan) kände jag att jag var tvungen att köpa den, den gav mig en alldeles besynnerlig känsla. Absolut en av mina favoritböcker.

"Alltsedan vi som skinn- och benmän och skinn- och benkvinnor blivit könlösa för varandra parade sig hungerängeln med alla, den bedrog även det kött som han nyss bestulit oss på, och släpade allt fler löss ned i våra sängar."

Atemschaukel

Kvinnor, sex och äckel

Jag insåg att jag nog borde läsa mer av Elfriede Jelinek. Eller, det har jag väl insett ett ganska bra tag, åtminstone sedan jag såg den underbara filmatiseringen (av Haneke!) av boken Pianolärarinnan, eller Pianisten som filmen ooriginellt nog fick heta. Men jag insåg att jag kanske till och med borde läsa om Lust, vilken är den enda bok jag läst av henne, och som inte direkt gav mig mersmak. Det var fyra år sedan, och jag tyckte att den var märklig och äcklig. Jag tänker att den fortfarande lär vara det, men jag kanske kan uppskatta det på ett annat sätt, nu när jag vet vad jag har att vänta mig, och när jag vet att hon faktiskt även siktade på att skriva en just "äcklig" bok, hennes intention var tydligen att skriva något värre än Batailles Ögats historia (som jag inte har läst, men som jag väldigt gärna vill läsa).
Jag läser en hel del erotisk litteratur, inte för att bli upphetsad, för det blir jag inte, men för att jag finner det intressant, psykologin bakom, människans sexuella samspel, märkliga drifter och hur pass olika folk skriver om sex. Men jag har läst för lite av kvinnor, med kvinnliga huvudpersoner. Och är Pianolärarinnan lika bra som dess filmatisering (och jag vet ju vad man brukar säga, "läs boken istället", även om det givetvis finns undantag, eller bättre: böcker och filmer i samspel, där båda kompletterar varandra, kanske är mycket olika, där båda behövs, där de är lika bra fast på olika sätt) så kommer jag att älska den.

Lust

En annan bok (om kvinnor och sex) som på flera ställen äcklade mig (de värsta partierna hade inte med sex att göra, utan handlade dels om en fågel som kraschade mot en fönsterruta - jag hade en aversion mot fåglar i minst ett år efteråt - och om en tjurfäktning) var Den avklädda bruden, skriven av Nikki Gemmel, men publicerad anonymt eftersom hon märkte av en viss självcensur när hon skrev under eget namn. Jag läste den när jag var sexton, så det är hög tid att läsa om den och se hur och om min uppfattning ändrats. Jag tyckte väldigt bra om den då. Jag vet att både min mamma och min mormor försökt sig på den (vem som rekommenderade den till dem minns jag dock inte, men de visste inte att jag hade läst den något år tidigare, och ingen av dem hade ens lagt den vidriga scenen med fågeln på minnet), den föll dem inte i smaken, vilket jag förvisso kan förstå, även om jag tyckte om den varierade mina känslor under läsningen, och det är definitivt en annorlunda, för att inte säga aningen märklig (trots det verklighetsnära temat, en hemmafru som upptäcker sin sexualitet och sina egna lustar genom utomäktenskapliga förhållanden) roman.

Vad som gör mig bestört är att läsa folks recensioner om den på sidan goodreads. Givetvis får man tycka vad man vill, och jag märkte ju själv att det inte var en bok som skulle kunna passa vem som helst, men folk (främst kvinnor, vilket kanske är extra ledsamt) är extremt trångsynta och dömande, den namnlösa huvudpersonen kallas "hora" och "rövhål", ingen tycks förstå hur en kvinna kan vilja ha oromantiskt gruppsex, och att hennes man är otrogen gör det tydligen inte det minsta legitimt för henne att söka den sexuella lyckan hos andra (betänk då att hon aldrig fått en orgasm med sin man, eller alls om jag inte minns fel, och mannen har en affär med hennes sexuellt frigjorda väninna som dessutom är sexterapeut, inte konstigt om hon känner sig a) frigid och b) sugen på att ha sex på sina villkor - till skillnad från en "hora" som har sex på andras villkor).
"Sex är inte vackert längre" hör jag folk gnälla. Det är det som är grejen med boken. Sex kan vara vackert, men det behöver inte vara det. Sex kan vara vackert och romantiskt, men även fult, rått, oromantiskt, enbart köttsligt. Även när det kommer till kvinnor. Även när det kommer till alldagliga, bleka, passiva, gifta kvinnor.
Dessutom är det flera som skriver att huvudpersonen läser (tar råd från? inspireras av? det var för länge sedan jag läste boken, mitt minne kan svika mig) en "viktoriansk bok". Bara det att den är från sextonhundratalet, vad sjutton, människor!? Fast det är ändå inte hälften så upprörande att vara allmänt självrättfärdig och kalla sexuellt utlevande kvinnor för horor (maken, som också var otrogen, kallade förstås ingen för hora, honom verkade folk snarare tycka synd om för att hans karaktär inte kom till sin rätt eller vad det var). Usch. (Och ja, det hade varit precis lika vidrigt om "hora" bytts ut till "slampa", "slyna" eller dylikt.)

Den avklädda bruden

Segerhuva

Segerhuva av Martin Tistedt är ett väldigt märkligt stycke prosa. Verkligheten är skruvad - är det allegoriskt, symboliskt, metaforiskt? Eller är det en vriden sanning Tistedt berättar?
Språket är ömsom vackert, ömsom groteskt, ibland väldigt upprepande, cykliskt, nästan paradoxalt meditativt. Jag får känslan av drogfantasi eller mardröm. Att texten är skriven i ett, som i trans. Jag får även känslan av att Tistedt är smått galen (är inte vi alla det?), intelligent och pervers. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, mer än att jag vill ha mer insyn i Tistedts märkliga värld, de knappa sjuttio sidorna som denna bok tillfredsställer inte min förundran. Jag vill alltså ha mer, och det snart.

Mardröm? Drogfantasi?

Det börjar arta sig

Vertigo förlag tycker att det är roligt om man fotograferar sin samling Vertigo-titlar och skickar dem. Jag vill göra det när jag a) har hittat Golem - var fanken har den gömt sig? och b) har tillgång till en vettig kamera. Som inte är en webcamera alltså.

Hur som haver så är jag stolt ägarinna till följande Vertigo-böcker (inte en jättesamling, men det börjar arta sig!):

Gustaviansk mystik
Hatets sånger 
Köttets poesi 
Köttets poesi 3 (Fjärde midvinterboken. Läste den av någon outgrundlig anledning inte förrän förra helgen. Älskade den!)
Romantiska Fragment
Magister Hoffmann av Håkan Alexandersson
De elvatusen spöna av Guillame Apollinaire
Skändlighetsutställningen av J G Ballard
Den tredje systern-trilogin av Gunnar Blå
Du äter mitt ansikte av Gunnar Blå (Har inte läst något av Blå än, fyndade på rean)
Klumpigheten Redux av Gunnar Blå
Närmare av Dennis Cooper
Kluven av Dennis Cooper
Att smiska hembiträdet av Robert Coover  
Hogg av Samuel R. Delany
Golem av Gustav Meyrink
Berättelsen om O av Pauline Réage
Venus i päls av Leopold von Sacher-Masoch
Sauermugg Redux av Stig Saeterbakken
Segerhuva av Martin Tistedt
Florina av René Vázquez Díaz
Barnahandlerskan av Gabrielle Wittkop
Nekrofilen av Gabrielle Wittkop

Fragment

Jag tycker mycket om fragment, både att läsa och att skriva. Mycket kan sägas, fast med få ord, råmaterial.

Boken Romantiska fragment, där fragmenten är skrivna av tyskar under högromantiken, innehåller många alldeles fantastiska formuleringar, däribland:

"Man kan säga att ett karakteristiskt kännetecken för det diktande geniet är att det vet långt mer än det vet sig veta."

"Många betraktar målningar med slutna ögon, för att inte störa fantasin."

"Moralitet utan sinne för paradoxi är gement."

"Goda dramer måste vara drastiska."

Den här lilla boken

Om man hade kunnat...

... ha ett passionerat förhållande med en film hade jag velat ha det med Poetens Blod av Jean Cocteau.

... tydligen inte.

Det blev ingen bok utan kroppsvätskor som nästa läsning.
Det blev Huden är det elastiska hölje som omsluter hela lekamen av Bjørn Rasmussen. Men det går lika bra ändå. Jag är ju faktiskt inte känslig - i teorin.

Jag skulle läsa den tills på torsdag because universitetet, och finfint nog var det en bok jag ganska så länge har velat läsa. Det är en vackert skriven bok, poetisk och erotisk. Någon direkt tydlig plot finns egentligen inte: det är den unge mannen och hans förälskelse i den äldre ridläraren. Ett sadomasochistiskt förhållande. Starka känslor. Självdestruktivitet. Smärta, fulhet och skönhet. Håglöshet och outtröttlig energi samtidigt. Kort, koncist och stilfullt.

Rasmussen

Rammstein - tolv år av minnen

Imorgon fyller Rammsteins sångare Till Lindemann 50. (Och idag fyller Tolkien 125 vilket egentligen passar rätt bra till denna text då mina husgudar var Rammstein och Tolkien på mellanstadiet.)
Rammstein är ett band som ligger mig varmt om hjärtat. Pappa började lyssna på dem ungefär i samma veva som han och mamma separerade, och jag började lyssna ungefär samtidigt, när min pubertet börjat ordentligt (jag var elva och hade börjat komma i puberteten ett fåtal år tidigare) - att lyssna på Rammstein kändes alltså som en slags symbol för ett helt nytt skede i livet, både för mig själv och kanske inte minst för min pappa. Min syster var knappt sju, så de har följt henne under hela hennes uppväxt.

Så ofta jag har fått ställa mig i försvarsställning gentemot Rammstein! Min mamma hade fått för sig att de var rasister på grund av att hon såg att de hade en låt vid namn Weisses Fleisch (usch vad jag fick ont i magen, jag blev rädd att hon skulle ha rätt eftersom jag inte hade läst textens översättning än), mina klasskamrater tyckte att jag (och snart även en av mina vänner) hade dålig smak. Och jag, som tyckte att musik var det viktiga i mitt löjliga lilla pre-teen-liv försvarade och surade och försvarade ännu mer. Läste översatta texter och blev förälskad i det morbida, poetiska och vackra som Till Lindemann författat. Och jag hade en enorm pubertal förälskelse i både Till Lindemann och trummisen Christoph Schneider. Min kompis föredrog Richard Kruspe, den ene gitarristen.
Min tyske morfar anklagade Rammstein för att vara för tvetydliga (hast och hasst - har och hatar i låten Du hast). Och när jag var en tolv år gammal översminkad modemedveten Rammsteinälskare fick jag en avhyvling på lunarstorm av en femtonårig flicka som inte tyckte att modeintresserade tolvåriga blondiner hade någon rätt att lyssna på Rammstein. Jag svarade henne sakligt och hon blev imponerad över hur väl jag tog utskällningen. Sedan pratade vi om Rammstein ett tag.

Jag minns när pappa hade skaffat Rammsteins live-DVD Live aus Berlin. Jag var väl på mitt tolfte år. Vi satt och åt tacos och tittade, jag, han och min syster. Det var ren magi. Så vackert filmat! Och tänk att vara så lyckligt lottad att man får se Rammstein på riktigt!
Sedan började jag lyssna på annan musik, som jag därefter tröttnade på, men Rammstein har alltid följt med mig, pappa och min syster. 2004, när jag var fjorton såg jag dem för första gången, tillsammans med pappa, en vän till mig och hennes pappa, och det var något av det bästa jag någonsin varit med om. Jag såg dem för andra gången i början av 2010, jag var i ganska dåligt skick på grund av min depression och mina sömnsvårigheter och egentligen inte pigg på att gå på konsert - men allt glömdes bort för ett par timmar när de underbara, underbara Rammstein spelade.

Jag förstår att Rammstein är så populära. Musiken håller en otroligt hög lägstanivå, texterna är fantastiska och musiken är originell, med spridda influenser. Och deras musikvideos är något alldeles speciellt! Jag förstår även om man inte gillar dem - musiken är väldigt speciell och kan till och med tyckas obehaglig. De är inte för alla. Jag kan dock varmt rekommendera även er som inte gillar Rammsteins musik att läsa texterna (http://herzeleid.com/en/lyrics har översättningar till det mesta för alla som inte är så haj på tyska - som jag, som bara förstår sammanhang men inte detaljer om jag inte får en översättning). De är, som sagt, väldigt originella och poetiska.
Rammstein har betytt så otroligt mycket för mig. Och bandmedlemmarna verkar vara riktigt sympatiska och intelligenta individer. Jag och min syster ser Till Lindemann som en slags musikalisk, kulturell fadersfigur. Han känns trygg. Rammstein känns trygga. De tröstar, musiken finns alltid där. De är udda, stabila, roliga, galna, intressanta, innovativa, stiliga och alldeles, alldeles wunderbar. Jag hoppas att Till Lindemann får en underbar femtioårsdag.

Bild från www.eroglamour.com-9-rammstein .

Vertigoperversitet x 2

Nu har jag läst två av böckerna ur förlaget Vertigos "perversa paket". En mådde jag illa av i över trehundra sidor men kunde trots det inte avsky den, en älskade jag trots grymheten.

Hogg av Samuel R. Delany:
Äckel, smuts, pedofili, mord, våldtäkter, vidrighet, perversitet, grymheter, allehanda kroppsvätskor, infekterade könsdelar... en (dessutom väldigt repetitiv) bok som jag inte kan rekommendera någon jag känner att läsa. Egentligen. Men så finns det ju där. Det där som gör att jag inte avskyr den. Vad är det för något? Karaktärerna som har gjort det till sin grej att vara vidriga (i ett vidrigt samhälle, kanhända?)? Den märkliga, nästan kärleksfulla ömheten? Nej, jag kan inte rekommendera mina vänner att läsa denna bok. Den är svår att tvätta bort efteråt. Men du som är härdad, luttrad och som liksom jag alltid testar sina gränser kanske vill dras med i det höga tempot och den vansinniga berättarglädjen mitt i allt äckel som är Hogg.

Barnahandlerskan av Gabrielle Wittkop:
Varför älskar jag en bok så ondskefullt pervers, så brutal, så grym som denna - om en kvinna som driver en barnbordell? Jo, på grund av skönheten som skiner in som en solstråle genom persiennerna. På grund av det utsökta språket. På grund av miljöerna - revolutionens Frankrike med sin paradoxala skönhet och smuts. På grund av en underskön hermafrodit.
Markis de Sades ande genomsyrar berättelsen.

Ett ordens konstverk

Jag hittade boken Vid Grand Central Station där satt jag och grät av Elisabeth Smart på en second-handaffär för tio kronor och hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig. Den var beskriven som en kärlekshistoria som förflöt "som en feberdröm", och det var just ordet feberdröm som fick mig att bli intresserad, även om jag varken var särskilt förtjust i titeln eller går igång på böcker om unga kvinnors förälskelser till gifta män, som boken alltså handlar om.
Egentligen spelar det inte så stor roll vad boken faktiskt handlade om, det märkte jag när jag började läsa den. För språket är helt fantastiskt, det är det som gör boken så otroligt läsvärd, det är det som gör boken till ett ordens konstverk, det är estetik klädd i prosa. Den är alldeles full av fantastiska formuleringar som gör att man bara dras med i den till synes tunna, oansenliga boken.

Två utdrag:

När vi var ute och körde på kvällen berättade han för mig, lika opersonligt som om det var en debatt i radio: "En pojke med gröna ögon och långa ögonfransar, en som jag aldrig träffat förut, tog mig med sig in i ett rum innanför en konsthandel och älskade med mig, och i två veckor gick jag omkring och kom ihåg numren på busskonduktörernas mössor."

Illvilliga gastar visar sig vid de svarta fönsterrutorna, utan att låta sig skrämmas av fönsterkarmens bleka kors, ty nu går Jesus på en annan planets vatten, och det är bara historia som blöder ur hans gamla sår.

Elizabeth Smart

Jag sitter här och lyssnar på Jacques Brel

Jacques Brel får mig av någon anledning att känna mig mer levande och glad än en hel del annan modernare musik (det vill säga icke-klassisk musik). Han är underbar på alla sätt och vis, en utmärkt och vacker karl med en fantastisk röst.
Det dåliga är att jag förknippar hans musik med att röka cigaretter (jag minns när jag satt och skrev på min roman - det är dags för mig att jobba på redigeringen av den nu, ordentligt, jag tror att tiden är mogen!- och rökte och lyssnade på Brel). Och läste översättningar av hans underbara, underbara texter.

Åh, Jacques. Min älskade, älskade, vackre Jacques. Du ger mig förutom röksug, inspiration. Min belgiske manlige musa!

Melankoli och språklig skönhet

Jag blev för ett litet tag sedan klar med Johannes Anyurus bok Skulle jag dö under andra himlar, som en kursare rekommenderat och lånat mig. Jag hade läst någon enstaka artikel om den och visste att jag tänkt att jag ville läsa den, men egentligen visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig mer än att språket var vackert. Och det var det, riktigt vackert. Ibland avskalat, ofta poetiskt. Det är alltså inte det minsta förvånande att författaren även skriver dikter (som jag är väldigt sugen på att läsa). Detta är hans debutroman.
Först orkade jag inte riktigt läsa boken då stämningen var nästan genomgående melankolisk, men när jag väl började läsa på allvar var det svårt att sluta. Det är mycket sorg, smärta, ångest, glimtar av kärlek, Madrid, mer sorg, glimtar av vänskap, Gud, smärta, sorg, Gud... Detta i ungefär fyrahundra sidor utan en riktig plot. Det är njutbart och vackert, dock får jag ibland en känsla av att boken är mig övermäktig, jag blir lite trött, får en känsla av monotoni - det hade nog inte gått någon nöd på den om den var hundra sidor kortare. Men jag tyckte bra om boken och vill gärna läsa hans nya roman En storm kom från paradiset.

Utrag ur Skulle jag dö under andra himlar:

När han går hemåt har det slutat regna. Natten har kommit. En taxi står vid en korsning och väntar och han går rakt ut i framlyktornas fotovita flod, i löven som blåser. Skarpa skuggor, som på fotografierna av månens yta. Ramadan är över. Nu stängs portarna till paradiset. Nu släpps viskningarna åter ut i människornas hjärtan.

Den unge Werthers lidanden

Jag tycker om Sturm und Drang med alla dessa översvallande känslor, och jag älskar Goethe. Min första bekantskap med denne var Erlkönig (efter att min pappa sagt att jag skulle kolla upp dikten, då Rammsteins Dalai Lama är en parafras på denna, det var någon gång under min högstadietid). Min andra bekantskap var Den unge Werthers lidanden, som definitivt förtjänade en omläsning. Det är en roman jag håller mycket kär, språket är underbart och den är väldigt vacker i sin tragik - jag får tankarna att Werther i princip var dömd att gå under (hade han levt idag hade det förmodligen varit enklare att rädda denna stackars olycklige man med mediciner, kunskap och terapi) - hade han inte förälskat sig i Lotte känns det som att han ändå oundvikligen sjunkit ner i depressionens och ledans träsk. Lotte i sig känns mer som en symbol han blir besatt av, en slags avgudabild, hade det inte varit henne han levde och dog för under sin sista tid vore det någon eller något annat.
Det är smärtsamt att läsa Werthers till en början uppsluppna brev till vännen Wilhelm, som sedan blir mer och mer sorgsna och med en slags blandning mellan håglöshet och mani.
Jag undrar lite om Werther eventuellt skulle kunna ha varit bipolär. Det känns inte uteslutet.

Utdrag:
"Missmod och olust hade slagit allt djupare rötter i Werthers själ, allt fastare tvinnat sig samman och småningom helt vunnit herravälde över honom. Hans själsliga jämvikt var fullständigt rubbad, en inre hetsighet och häftighet som helt undergrävde hans konstitution, frambragte de hemskaste verkningar och utlämnade honom åt en utmattning, ur vilken han sökte kämpa sig ännu mer ångestfullt än han innan dess bekämpat sina lidanden. Hans hjärtas ångest tärde på hans övriga själskrafter, på hans vitalitet och skarpsinne: han blev en sorglig figur i sällskapslivet, allt olyckligare och allt mer orättvis ju mer olycklig han kände sig."

Poetry Slam... med Lorca?

Jag har anmält mig till ett Poetry Slam i december. Det är lite annorlunda regler, man ska läsa upp en dikt som man inte själv har skrivit - det är "Döda Poeters Slam". Jag skrev till min syster att jag inte riktigt visste vad jag skulle läsa upp, och så skrev jag lite om de jag funderat på. Min syster kontrade då med ett fint rim för att hjälpa mig:

Gå inte runt med idétorka
Välj en vacker dikt av Lorca

Så då måste jag ju nästan göra det. Då kommer jag i alla fall inte bli frestad att läsa en snuskdikt av Villon eller Catullus: "Jag ska knulla er jag i mun och arsle..."

Hej! Välj en vacker dikt av mig!

Ixander vid Metasoxl

Jag läste en jättefin bok av Hansi Linderoth, titeln är Ixander vid Metasoxl. Språket är poetiskt och sparsmakat, inte ett ord överflödigt - romanen är bara ungefär 110 sidor lång. Den handlar egentligen inte om så mycket, Ixander (som jag antar är en slags parafras på Alexander den Store) och hans mannar ska erövra en ö, men landstigningsförsöken är mycket svåra.
Berättare är "Flogiston son av Merkator, älsklingars älskling åt Ixander." En underbar karaktär. Bokens stora behållning är Flogiston, Ixander, det vackra språket och alla märkliga saker de får se. En otroligt mysig bok.

Utdrag:
"En del finns inom ögat. Vid solnedgången visade sig på vågornas skuggsida kvicka färger av violett. Ingen källa annan än mitt öga fanns till dem. Då jag finner sådana ting brukar jag lägga dem på minnet. Sedan uppmanar jag Ixander att se noga i mina ögon och försöka upptäcka dessa ting. Sålunda sluter han inte ögonen vid våra famntag. Blott på hänryckningens högsta höjd glömmer han sig.
Då blundar även en gud."

För övrigt älskar jag att erövraren heter Ixander, får mig att tänka på Mary Renaults Alexander min härskare där Bagoas, den persiska eunucken och älskaren till Alexander, först bara kan uttala hans namn "Iskander". Alexander min härskare rekommenderar jag verkligen. Den är otroligt vacker och väldigt romantisk, men samtidigt med skärpa och kärvhet. Inger Edefeldt har gjort en otroligt bra översättning.

Utkast till ett mörker

Alexander Nyströms novellsamling Utkast till ett mörker är en absurdistisk och suggestiv samling noveller, somliga obehagliga, somliga enbart bisarra. Jag tycket mycket om samlingen, den är skriven med ett vackert språk, känslan man får är väldigt speciell. Novellerna har väldigt snygga namn, bland annat Alfabetet enligt Judas, Dalìs delirium och Notturne.
Mina favoriter var den märkliga Alfabetet enligt Judas, som var som många små, märkliga noveller och fragment i ett, och den ganska obehagliga men underbara Notturne.

Ur Alfabetet enligt Judas, bokstaven A står för ATLANTISK SÖMN:
Förmodad vilometod praktiserad av invånarna i den förlorade staden Atlantis. Under atlantisk sömn rör sig den sovandes ögonlock precis som i remsömn, men i mönster som ingen känd vetenskapsman lyckats dechiffrera. Beroende på hastigheten och stabiliteten i vibrationerna kan den sovande snabba upp eller sakta ner tiden efter eget huvud. För att framkalla den här typen av sömn intages en speciell soppa på växter och mineraler före sänggåendet. Atlantisk sömn är alltid drömlös.

Jag är inte säker, men jag tror att jag vill sova den atlantiska sömnen.

Solen och månen knackar på din dörr

Tyvärr har min onda hals förstört för mig så att jag inte kan vara med på poetry slam imorgon. Men på tal om poesi, här kommer en sångtext av The Pogues (de har många fantastiska texter, på albumet Hell's Ditch finns Lorca's Novena som handlar om Lorcas brutala död, och det bittra titelspåret Hell's Ditch handlar om Jean Genet - jag blir fantastiskt glad när ett av mina absoluta favoritband sjunger om en av favoritpoeterna och en av favoritprosa/pjäsförfattarna, tack Shane MacGowan!).

Den här texten är otroligt obehaglig. Det är ett subtilt sorts obehag, som görs ännu starkare av den mjuka melodin och rösten som sjunger. Jag rekommenderar att man lyssnar på den, texten kan stå för sig själv, men med själva låten blir man liksom invaggad i någon slags falsk trygghet känns det som... Låten är skriven av Peter ("Spider") Stacy (som dessutom sjunger den och för övrigt så är han väldans cool).

The snakes they can crawl and the cheetahs they can bawl 

And their ghosts can wait for the hereafter 

But if you are so proud as to say that's not allowed 

We will get sick and choke ourselves with laughter

 
And the girlfriends that you knew to whom you promised to be true  

Will have their sisters hanging from the rafters 

And every dirty shade will rise rotting from its grave  

Tomorrow will be just like the day after
 

Oh, and this bitter desert wind will come ripping through your skin 

And everything that's calm will turn to madness  

And all of your false tears will come whirling down the years  

And what was kind and warm will turn to sadness
 

And the sun and the moon will come begging at your door  

The stars will turn to rust and drop from the skies 

And everybody soon will be asking you for more  

And everybody will be telling lies
 

And the girlfriends that you knew to whom you promised to be true  

Will have their sisters hanging from the rafters 

And every dirty shade will rise rotting from its grave  

Tomorrow will be just like the day after, yeah
 

By now the girlfriends that you knew to whom you promised to be true  

Will have their sisters hanging from the rafters  

And every dirty shade will rise rotting from its grave  

Tomorrow will be just like the day after
 

Tomorrow will be just like the day after 

Tomorrow will be just like the day after  

Tomorrow, just like the day after

Här är låten, The Sun and the Moon 

...och här är något jag nästan tyckte var obehagligt och tyckte det var både roligt och väldigt märkligt, tills jag insåg att jag undermedvetet associerade den med The Sun and the Moon 

Chris hade fel!

Fel enligt min subjektiva smak då, alltså. Jag tyckte om Falkenlands Vinterträdgården. Den var stillsam, vacker, erotisk, själslig, kroppslig, sinnlig, bitterljuv, vemodig. Språket var skört som kristall.