Om Gud

Jag läste nyligen (i min sjukhussäng med ett bolltäcke över mig) Jonas Gardells Om Gud, en bok jag velat läsa länge, dels för att jag har varit nyfiken på alla dessa gudsbilder som genom tiderna smält ihop till en, och för att jag fann hans Om Jesus mycket intressant.Gardell skriver väldigt trevligt och lättillgängligt, både i Jesusboken och i denna. Han går igenom de olika gudsföreställningarna - hur nomadiska herdar hade en uppfattning och hur människor i landsflykt tillber något helt annat. Gud går från att kräva offer, både människor och djur, till att äcklas av blodslukten, ibland är Gud både krigisk och hämndlysten, ibland värnar hen om kärlek och medkänsla, ibland är Gud närvarande och griper in i människors liv medan hen ibland är så helig att det är ett under om man ser Guds anlete och förblir vid liv. Varför skonar gud en människa men inte en annan? Varför verkar Gud som uppviglare ibland - härdar faraos hjärta för att kunna plåga hans folk, exempelvis? Det är mycket spännande, och jag kände att jag fick svar på flera frågor jag hade om Gamla Testamentet och gudsföreställningen däri.

Jag kände att jag hade stor behållning av boken - trots att jag är väldigt fascinerad av religion och kristendom har Nya Testamentet alltid varit mitt främsta intresseområde. Det negativa med boken skulle väl vara att jag känner att Gardell upprepar sig rätt ofta. Flera gånger stannar jag upp i läsningen och tänker "men detta har jag ju läst förut", jag vet att Gud drack gräddmjölk i skuggan av ett träd med människor och att det inte går att få ihop det med tanken på en hämndlysten krigsgud! Jag vet! (Å andra sidan är Gud som dricker gräddmjölk en otroligt charmig bild och den tål kanske att upprepas.)

Visste du förresten att Gud drack gräddmjölk?

Gräddmjölk.

Gud. Drack gräddmjölk.

Gräddmjölk. Gud.

...vilket förvisso gjorde just de upprepningarna rätt rara, men det kändes som att boken hade kunnat göras lite tightare. Annars har jag ingenting att klaga på. Egentligen har jag väl ingenting att klaga på. Och precis som när jag läste Om Jesus kände och känner jag starkt för att fördjupa mig ytterligare i ämnet. Gud som dricker gräddmjölk alltså.

Torka aldrig tårar utan handskar revisited

Nu har jag läst 2/3 av böckerna också (Kärleken och Sjukdomen), förutom att ha sett den fina teveserien. Den enda irriterande faktorn är att jag hela tiden hör Jonas Gardells röst för mitt inre, vilket jag inte vill. Det är liksom inte riktigt nödvändigt.
Det är otroligt vackra böcker han har skrivit, späckade med känsla och historiska fakta, kalla och hårda rakt upp i ens ansikte. Man blir berörd, förbannad, ledsen. Själv blev jag otroligt glad över att inte ha varit bög på 70-80-talet. Det måste ha känts som en slags undergång, en dödsdom, när är det min tur? Hur många vänner ska jag se dö? Vad är det som händer?
Min HIV-skräck kom faktiskt inte och lade sig i den här gången. Jag kunde läsa det här utan att tänka på min egen (friska) kropp.
Jag rekommenderar böckerna väldigt starkt. Det är otroligt deppigt. Perfekt för den som redan deppar och vill koncentrera sig på något annat ledsamt.

Sorgligt

En bok om självmordets kulturhistoria i Sverige

Jag läser för tillfället en intressant och underbart vackert skriven bok om självmordets kulturhistoria. Den är skriven av Arne Jarrick, professor i historia, och heter Hamlets fråga - En svensk självmordshistoria. Hamlets fråga är förstås den om att vara eller att icke vara. Det är frågan. Det är Hamlets fråga.
Det är inte bara för att jag är otroligt intresserad av fenomenet självmord som gör boken läsvärd för mig, uppbyggnaden och språket är fantastiskt. Jarrick skriver, som sagt, vackert. Vackert och väldigt lärt med många referenser till bland annat litteraturen och filosofin. Jag får intrycket att han är en väldigt intelligent och sympatisk man. Nu är jag nyfiken på att läsa mer av vad denne historiker har skrivit.

Han skriver följande på sida 18-19, mycket intressant och fint formulerat enligt mig:
"Jag hade länge svårt att känna igen mig i en sådan frågeställning, eller att ens förstå den. Som sagt. 'Ska jag välja livet eller döden?' Att ställa upp på det så föreföll mig märkvärdigt sökt och konstlat litterärt på något sätt, inte som ett verkligt livsproblem. Man kunde inte ta en sådan uppmaning på allvar. Min fråga var den motsatta: 'Måste jag verkligen dö?' Den var inte kvalfylld på samma sätt som Hamlets, eftersom den inte ställde mig i en hopplös eller som bäst svårbemästrad valsituation. Men den var arbetsam nog ändå, fast av andra skäl. För det var just det: den visade att jag inte hade något val över huvud taget; jag hade ingen röst i den procedur som skulle utesluta mig från tillvaron. Spöklikt som i den där romanen av Franz Kafka. Medan Hamlet tog sig friheten att välja döden, kunde jag inte ta mig friheten att välja bort den. Han kunde löpa bort från livet, men döden kan man inte fly."

Jag hade tur! Jag hittade boken (som jag inte kände till sedan tidigare) på Emmaus second-hand. 30:- kostade den. Titeln, ämnet och omslaget med Ofelia lockade.