Torka aldrig tårar utan handskar revisited

Nu har jag läst 2/3 av böckerna också (Kärleken och Sjukdomen), förutom att ha sett den fina teveserien. Den enda irriterande faktorn är att jag hela tiden hör Jonas Gardells röst för mitt inre, vilket jag inte vill. Det är liksom inte riktigt nödvändigt.
Det är otroligt vackra böcker han har skrivit, späckade med känsla och historiska fakta, kalla och hårda rakt upp i ens ansikte. Man blir berörd, förbannad, ledsen. Själv blev jag otroligt glad över att inte ha varit bög på 70-80-talet. Det måste ha känts som en slags undergång, en dödsdom, när är det min tur? Hur många vänner ska jag se dö? Vad är det som händer?
Min HIV-skräck kom faktiskt inte och lade sig i den här gången. Jag kunde läsa det här utan att tänka på min egen (friska) kropp.
Jag rekommenderar böckerna väldigt starkt. Det är otroligt deppigt. Perfekt för den som redan deppar och vill koncentrera sig på något annat ledsamt.

Sorgligt