Les Misérables på bio

Det blev bio i helgen, med min mamma och syster (som för övrigt blir myndig idag). Vi såg Les Misérables som jag ju svurit lite åt när jag bara hört lite av musiken (Les Misérables är en hjärtefråga) - de tama sånginsatserna! Varför inte casta människor som kan sjunga ut ordentligt? Och det behövdes mer orkester! Jag är otroligt tänd på det där superpampiga som är Les Misérables.
Jag kapitulerade inte. Så mycket. Men jag fick faktiskt rysningar någon gång. Och scenografin var snygg, som jag hade trott. Och helheten var, om än väldigt spretig, bra. Inte i Les Misérables-mått såklart. Men det var en fin film (min kära mor tyckte bättre om filmen än om musikalen på Malmö Opera, jag kan verkligen inte relatera... men förklaringen ligger väl i att jag är pamp-nörd medan mamma blir rörd av ansiktsuttryck och gester mer än perfekta sånginsatser och mäktiga orkestrar).

Vissa saker var klart trista. Onödiga repliker. Än mer onödiga småsånger som inte gjorde någonting bättre. Och det värsta - en massa bortklippt. Min favoritsångreplik att störa vänner med på fyllan, exempelvis: "Give me brandy on my breath, and I'll breath 'em all to death!" (Min favorit Grantaire, till höger, med flaskan - en njutningslysten vindrickande cyniker som jag definitivt kan identifiera mig med.) Annars gillar jag såklart Enjolras (till vänster om Grantaire). Och Bahorel och Combeferre när det kommer till identifikation.Vet ej vilka de är i filmen, men i boken är de underbara. Och Joly är så fin och... jag gillar studenterna.
Anne Hathaway är inte Fantine. Russel Crowe sjunger nasalt. Men Hugh Jackman är en djäkel på att skådespela, barrikadscenerna var gripande som bara den, Eponine-tjejen hade vacker röst och Helena Bonham Carter och Sacha Baron Cohen var fräcka som Thénardierparet.
Fint men spretigt. Spretigt men fint. Jag är kluven men kommer inte att kapitulera inför sångversionerna. Det är för tamt.

Studenterna på Café ABC!