1. Favoritbok i barndomen?
Det beror på vilken barndom. När jag var riktigt liten var det Jill Barklems Året runt på Björnbärsstigen. När jag var ganska liten gillade jag Camilla Gripe och Maria Gripes böcker för yngre barn. När jag var mellanliten gillade jag Roald Dahl. På mellanstadiet avgudade jag Skuggan över stenbänken, ...och de vita skuggorna i skogen samt Skuggornas barn av Maria Gripe. Och så älskade jag Trixarna av Margaret Mahy samt Älskade Audrina av Virginia Andrews. När jag gick i sexan började jag knarka skräck och älskade Kall eld av Dean R. Koontz.
2. Vad läser du just nu?
Jag har påbörjat en massa... Pianolärarinnan av Elfriede Jelinek. Men så läste jag en massa annat emellan...
3. Vilka böcker har du reserverade på biblioteket?
Nonni.
4. Dålig bokvana?
Att jag alltid börjar i så förbenat många böcker som sedan bara blir liggande.
5. Vad har du för tillfället hemlånat från biblioteket?
Jag har inte orkat gå till biblioteket och dumpa kassen med de böcker jag läst ut, så för tillfället är det 29 titlar, jag orkar inte räkna upp alla.
6. Har du en läsplatta?
Vill inte.
7. Föredrar du att läsa en bok åt gången eller flera på en gång (slalomläsning)?
Jag är slalomläsarnas prins.
8. Har dina läsvanor ändrats sedan du började blogga?
Jag läser mer.
9. Sämsta boken du läst i år?
Flickan från himlen av Virginia Andrews. Så trist. Så menlös. En vän lånade ut den till mig när jag låg på sjukhus eftersom jag även läste om mina gamla guilty pleasure-böcker från tonåren; Vindsträdgården och Blomblad för vinden.
10. Bästa boken du läst i år?
Shiit... Om natten i Chile? Judas and Jesus? Not exactly ghosts? Petronius? Ögats historia? Det målade rummet?Värdinnan? En liten hjälte? Jag vet inte!!
11. Hur ofta läser du utanför din egen bekvämlighetszon?
Jag vet inte?
12. Vilken är din läsebekvämlighetszon?
Det som funkar. Jag vet inte. Jag kan inte sätta fingret på det.
13. Kan du läsa på bussen?
Ibland.
14. Vilken är din favoritplats att läsa på?
På en filt i en park, hemma i soffan eller sängen, på café...
15. Vad anser du om att låna ut böcker? Regler?
Lämna tillbaks boken i samma skick som den lånades ut.
16. Viker du hundöron i dina böcker?
Om de är begagnade och redan har hundöron.
17. Skriver du någonsin i bokens marginaler?
Nej.
18. I studierelaterade då?
Nej.
19. Vilket är ditt favoritspråk att läsa böcker på?
De språk jag behärskar fullständigt - svenska och engelska.
20. Vad får dig att älska en bok?
Det där lilla extra som får den att kännas fräsch. Ett vackert språk, eller ett innovativt sådant. Originalitet. Karaktärer som en fastnar för.
21. Vad inspirerar dig att rekommendera en bok?
Mina vänner och andra närstående - när jag läser en bok som jag känner skulle passa dem.
22. Favoritgenre?
Svårt! Jag gillar magisk realism, erotik, surrealism, klassiker, samt innovativa och nyskapande böcker överlag...
23. Genre du sällan läser (men önskar att du gjorde oftare)?
Jag knarkade facklitteratur tidigare. Det borde jag börja med igen, det var intressant.
24. Favoritbiografi?
Conversations with André Gide av Claude Mariac, The secret life of Oscar Wilde av Neil McKenna och Samtal med Kafka av Gustav Janouch.
25. Har du någonsin läst en självhjälpsbok?
Jag vet inte. Jag har börjat på en del.
Visar inlägg med etikett André Gide. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett André Gide. Visa alla inlägg
lördag 28 juni 2014
måndag 9 juni 2014
En massa underbara kvinnor - Del 2.
Jag tänkte ju först bara göra en lista, men sedan blev jag lite överselotisk och började skriva utläggningar. Så här kommer del två, utan inbördes ordning, som så sig bör:
Fantine. Från Victor Hugos Samhällets olycksbarn (eller Les Misérables som aristokraterna säger). Hennes historia berör mig något så fruktansvärt - hon var ung och lite naiv, blev gravid med en snubbe som bara ville ha lite skojsigt i sänghalmen. Det hade kunnat hända vem som helst, bara det att vi har lite mer sociala skyddsnät om man säger så. Och dottern blev hennes allt. Hon offrade allt för att dottern skulle överleva, trots att de var mil ifrån varandra. Hon är inte någon slags stereotyp guldhjärtad hora, hon är en arg, rädd, ledsen, uppgiven - och god - kvinna som förlorat allt och måste ta till drastiska åtgärder - smycken, tänder och kropp säljs, inte för att hon ska överleva, utan för att dottern ska göra det. En dotter hon aldrig fick se igen. Inte ens feberillusionen om dotterns skratt fick hon behålla.
Paula Alshammar. Paula, en av huvudpersonerna i Sara Lövenstams Udda var en karaktär som verkligen växte i mina ögon. Hon kändes dryg, arrogant och bitter - och med all rätta kanske. Hon har stumpar till ben och skeva anletsdrag, därför är det ju fullt naturligt att gardera sig gentemot hånfulla blickar, medlidande och fetischister. Hon är stark, men får samtidigt lov att vara svag. Det är fint när hon tillåter sitt hårda skal att krackelera.
Gwendolen Fairfax. Nog för att hennes ömma moder också är riktigt skön så vill jag ge lite cred till Gwendolen i The importance of being earnest av Oscar Wilde. Hon är viljestark, temperamentsfull, gillar namnet Earnest (det är ett tjusigt namn!) och får lov att vara lite fjompig (hennes söta bråk med Cecily, där de strax efteråt är de käraste av vänner igen) utan att för den sakens skull vara ett våp. Jag älskar att hon inte bara är en passiv vacker blomma, utan faktiskt en viktoriansk dam som tänker för sig själv. Hon hade nog aldrig ställt sig på några barrikader och blivit suffragett några år senare, det tror jag att hon vore för bekväm för. Men det är ju inte perfekta kvinnor jag letar efter här. Åh, Gwendolen...
Lovis. Lovis från Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter. Det behövs nog inte sägas så mycket mer. Lovis är bäst. Hon är kärv och kärleksfull och bestämd och ömsint och sjunger Vargsången. Hur kan man inte älska Lovis?
Margaret Walsh. Se på fan! Chick lit! Änglar av Marian Keyes, närmare bestämt. Jag tyckte mycket om denna bok när jag var tonåring, dels för det kvicka språket och dels för Margaret Walsh. Den näst äldsta av fem irländska systrar. Hon var alltid sedd som den ordentliga, tråkiga och snåla, hon som alltid var "better safe than sorry" och aldrig roade sig som sina vildare systrar. Men så bestämmer hon sig för att ge sig iväg på ett eget äventyr - till familjens förvåning, givetvis, speciellt eftersom det är Los Angeles hon styr kosan till. Det är så befriande när stereotyper krossas - att även en lugn, ordentlig klippa till människa kan ha en vild sida. Hon festar och har till och med en liten lesbisk fling (vilket kändes stort när det gällde chick lit).
Tjocka Margot. Jag är bland annat för äckelmagad för att fullt ut uppskatta Villons Balladen om tjocka Margot, men herregud. Hon är en tjock prostituerad som släpper väder inför sin älskare. En annorlunda musa, ingen ljuv liten ängsblomma här inte. Och det känns bra nog.
Auxilio Lacoture. Den unga mexikanska poesins modersfigur! Det är i alla fall vad hon kallar sig själv i Amulett av Roberto Bolaño (hon förekommer även i De vilda detektiverna.) Hon blir inlåst på en damtoalett (eller rättare sagt; hon har låst in sig själv eftersom hon redan satt på toa) på ett universitet för att undkomma den mexikanska arméns ockupation. Hon sitter där i närmare två veckor, livnärd på vatten, sina egna tankar och minnen och vid ett tillfälle äter hon toalettpapper. Hon försöker skriva på toalettpappret, men det spolar hon ner. Hon är egentligen ingen poet, utan som sagt en modersgestalt till de unga poeterna. Hon är ett riktigt original - en lång, smal kvinna med "Prins Valiantfrisyr" och ett konspiratoriskt skratt (som beror på att hon fattas sina framtänder och därför slår handen för munnen för att detta inte ska synas). Hon är en flanör, sover på soffor, ligger med poeter... En härlig vagabond.
Kvinnan i Höga Visan. Precis som det låter. Bibeln. Höga visan. Det är så härligt att läsa en så pass gammal, riktigt passionerad dikt där både mannens och kvinnans skönhet och behag dyrkas. Lusten och passionen är verkligen på bådas villkor, och jag tror att det är därför dikten håller än - även hos de som inte är särdeles intresserade av religion.
Lo. Jag borde läsa om Eva-Maria Liffners Drömmaren och sorgen, för det var en sådan bok som växte efter att en hade läst klart den - i alla fall så var det så för mig. Lo var den som gjorde starkast intryck på mig - ett nästan eteriskt, androgynt väsen, hon kändes knappt mänsklig när det gällde vissa aspekter, en "dotter av Sapfo", intelligent, skärpt, ynglingsaktig och stilig, en kvinna som gjorde ett starkt intryck på alla hon mötte - oavsett om hon mötte dem som kvinna eller man.
Fantine. Från Victor Hugos Samhällets olycksbarn (eller Les Misérables som aristokraterna säger). Hennes historia berör mig något så fruktansvärt - hon var ung och lite naiv, blev gravid med en snubbe som bara ville ha lite skojsigt i sänghalmen. Det hade kunnat hända vem som helst, bara det att vi har lite mer sociala skyddsnät om man säger så. Och dottern blev hennes allt. Hon offrade allt för att dottern skulle överleva, trots att de var mil ifrån varandra. Hon är inte någon slags stereotyp guldhjärtad hora, hon är en arg, rädd, ledsen, uppgiven - och god - kvinna som förlorat allt och måste ta till drastiska åtgärder - smycken, tänder och kropp säljs, inte för att hon ska överleva, utan för att dottern ska göra det. En dotter hon aldrig fick se igen. Inte ens feberillusionen om dotterns skratt fick hon behålla.
 |
| Ruthie Henshall som Fantine i musikalversionen |
Paula Alshammar. Paula, en av huvudpersonerna i Sara Lövenstams Udda var en karaktär som verkligen växte i mina ögon. Hon kändes dryg, arrogant och bitter - och med all rätta kanske. Hon har stumpar till ben och skeva anletsdrag, därför är det ju fullt naturligt att gardera sig gentemot hånfulla blickar, medlidande och fetischister. Hon är stark, men får samtidigt lov att vara svag. Det är fint när hon tillåter sitt hårda skal att krackelera.
Gwendolen Fairfax. Nog för att hennes ömma moder också är riktigt skön så vill jag ge lite cred till Gwendolen i The importance of being earnest av Oscar Wilde. Hon är viljestark, temperamentsfull, gillar namnet Earnest (det är ett tjusigt namn!) och får lov att vara lite fjompig (hennes söta bråk med Cecily, där de strax efteråt är de käraste av vänner igen) utan att för den sakens skull vara ett våp. Jag älskar att hon inte bara är en passiv vacker blomma, utan faktiskt en viktoriansk dam som tänker för sig själv. Hon hade nog aldrig ställt sig på några barrikader och blivit suffragett några år senare, det tror jag att hon vore för bekväm för. Men det är ju inte perfekta kvinnor jag letar efter här. Åh, Gwendolen...
 |
| Gwendolen till höger, spelad av Irene Vanbrugh |
Geneviéve. Nu ska jag berätta om en alldeles fantastisk kvinna vid namn Geneviéve, vilket också är namnet på det tredje och sista och bästa (och, till min enorma grämelse och besvikelse ofullbordade) stycket ur André Gides Äktenskapsskolan. Geneviéve är en ung kvinna präglad av sin fars melodramatiska utspel, och hennes historia handlar mycket om att bryta sig loss. Och den är queer! Och den är feministisk! Geneviéve blir alldeles betagen i Sara, en judinna i hennes egen ålder som är den som tar det första initiativet till deras nära relation. De diskuterar många kvinnosaksfrågor tillsammans med en tredje väninna; "Hör på, sade Sara, vi kunde bilda ett förbund. Ett hemligt förbund: förbundet för kvinnors oberoende." En annan aspekt som känns härligt modern (när det är skrivet av en äldre herre på fyrtiotalet) var att Geneviéve, som trots allt inte är intresserad av män, vill hitta en man enbart i fortplantningssyfte då hon vill bli mor. Det som gör det hela så häftigt är att Gide själv gjorde på det viset - han levde ett kyskt äktenskap, men skaffade en dotter med en väninna - och därmed applicerar sina egna erfarenheter på en ung kvinna. Jag önskar bara att han inte hade "känt att han blivit för gammal" för att avsluta Geneviéves historia...
Lovis. Lovis från Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter. Det behövs nog inte sägas så mycket mer. Lovis är bäst. Hon är kärv och kärleksfull och bestämd och ömsint och sjunger Vargsången. Hur kan man inte älska Lovis?
Margaret Walsh. Se på fan! Chick lit! Änglar av Marian Keyes, närmare bestämt. Jag tyckte mycket om denna bok när jag var tonåring, dels för det kvicka språket och dels för Margaret Walsh. Den näst äldsta av fem irländska systrar. Hon var alltid sedd som den ordentliga, tråkiga och snåla, hon som alltid var "better safe than sorry" och aldrig roade sig som sina vildare systrar. Men så bestämmer hon sig för att ge sig iväg på ett eget äventyr - till familjens förvåning, givetvis, speciellt eftersom det är Los Angeles hon styr kosan till. Det är så befriande när stereotyper krossas - att även en lugn, ordentlig klippa till människa kan ha en vild sida. Hon festar och har till och med en liten lesbisk fling (vilket kändes stort när det gällde chick lit).
Tjocka Margot. Jag är bland annat för äckelmagad för att fullt ut uppskatta Villons Balladen om tjocka Margot, men herregud. Hon är en tjock prostituerad som släpper väder inför sin älskare. En annorlunda musa, ingen ljuv liten ängsblomma här inte. Och det känns bra nog.
 |
| "Ballada a vastag Margot-ról"heter tavlan på Ungerska |
Kvinnan i Höga Visan. Precis som det låter. Bibeln. Höga visan. Det är så härligt att läsa en så pass gammal, riktigt passionerad dikt där både mannens och kvinnans skönhet och behag dyrkas. Lusten och passionen är verkligen på bådas villkor, och jag tror att det är därför dikten håller än - även hos de som inte är särdeles intresserade av religion.
Lo. Jag borde läsa om Eva-Maria Liffners Drömmaren och sorgen, för det var en sådan bok som växte efter att en hade läst klart den - i alla fall så var det så för mig. Lo var den som gjorde starkast intryck på mig - ett nästan eteriskt, androgynt väsen, hon kändes knappt mänsklig när det gällde vissa aspekter, en "dotter av Sapfo", intelligent, skärpt, ynglingsaktig och stilig, en kvinna som gjorde ett starkt intryck på alla hon mötte - oavsett om hon mötte dem som kvinna eller man.
onsdag 10 april 2013
Marshlands
Jag läser Marshlands (Paludes) av André Gide. Det är en satir som handlar om en man med en know-it-all-attityd som skriver en bok för att övertyga folk att de är ignoranta, nöjda med livet trots att de inte borde vara det. Han vill bevisa att det liksom fattas något, de kan inte vara lyckliga, de bara tror att de är det. Vilket faktiskt gör mig själv lite nedstämd, det känns ju vanligare att det är tvärtom.
Gide är rolig. Jag tror att han ofta är det utan att själv inse det, även om just Marshlands är en bok skriven för att vara humoristisk. Han är bra på att skriva satir - Prometheus illbound, som jag nyligen läste om, är märklig och fantastisk. Marshlands blir jag inte lika omedelbart förälskad i, men den är definitivt mer än läsvärd. Han skrev den som ung, och hans tidiga verk såsom de två nämnda och även Jordisk föda har en slags fräschör som är helt fantastisk. Det känns som att de har varit så enkla och lustfyllda att skriva! Som att han bara fått en idé och satt den på pränt direkt, utan att tänka efter för mycket före.
Gide är rolig. Jag tror att han ofta är det utan att själv inse det, även om just Marshlands är en bok skriven för att vara humoristisk. Han är bra på att skriva satir - Prometheus illbound, som jag nyligen läste om, är märklig och fantastisk. Marshlands blir jag inte lika omedelbart förälskad i, men den är definitivt mer än läsvärd. Han skrev den som ung, och hans tidiga verk såsom de två nämnda och även Jordisk föda har en slags fräschör som är helt fantastisk. Det känns som att de har varit så enkla och lustfyllda att skriva! Som att han bara fått en idé och satt den på pränt direkt, utan att tänka efter för mycket före.
måndag 1 april 2013
HBTQ-kanon
Jag är hemma från påskfirandet i mitt familjehem, en trevlig helg med oproportionerligt mycket sömn för min del (det gjorde nog mig gott!). Jag vill skriva en massa glada utrop om André Gide (hans brevväxling med Dorothy Bussy i boken Selected letters of André Gide and Dorothy Bussy är fantastisk och inspirerande), men jag ska lugna mig lite, det finns annat än Gide.
Jag tänker på kanoniserade böcker, och undrar vad som skulle kunna vara "top 100" när det kommer till HBTQ-litteratur. Vissa böcker och författare är givna; Wilde, Genet, Woolf, Rimbaud, Hall, Gide, Mann, Isherwood, Lorca... men detta är ju författare som skrivit klassiker. Vilken modern litteratur skulle platsa och vilken skulle inte det, vad är framtidens klassiker, så att säga? Dennis Cooper, Jeanette Winterson och Sarah Waters hade definitivt platsat i min kanon i alla fall. Förmodligen skulle även Michael Cunningham passa på en sådan lista, trots att han aldrig hänfört mig (allt jag läst av honom har varit välskrivet, men inte gett mig någon större upplevelse - Timmarna är trots det fin och jag förstår att folk älskar den).
Jag har en bok vid namn The gay canon av Robert Drake, som innehåller allt från antika skrifter till nittonhundranittiotal, men här används ordet "gay" bara till män - "Great books every gay man should read" är undertiteln. Absolut en intressant och bra samling, men jag hade även önskat läsa något mer enhetligt där kvinnor, bisexuella och transpersoner fått ta plats. Det är ju alltid lite kontroversiellt att lista "god" litteratur, men det är ofta bra riktlinjer även om man förstås inte alltid håller med om allt.
Och - åh - jag har inte 49 Gideböcker utan 50! Jag hade helt glömt bort att räkna med hans adaption av Kafkas Processen. Hurra!
Jag tänker på kanoniserade böcker, och undrar vad som skulle kunna vara "top 100" när det kommer till HBTQ-litteratur. Vissa böcker och författare är givna; Wilde, Genet, Woolf, Rimbaud, Hall, Gide, Mann, Isherwood, Lorca... men detta är ju författare som skrivit klassiker. Vilken modern litteratur skulle platsa och vilken skulle inte det, vad är framtidens klassiker, så att säga? Dennis Cooper, Jeanette Winterson och Sarah Waters hade definitivt platsat i min kanon i alla fall. Förmodligen skulle även Michael Cunningham passa på en sådan lista, trots att han aldrig hänfört mig (allt jag läst av honom har varit välskrivet, men inte gett mig någon större upplevelse - Timmarna är trots det fin och jag förstår att folk älskar den).
Jag har en bok vid namn The gay canon av Robert Drake, som innehåller allt från antika skrifter till nittonhundranittiotal, men här används ordet "gay" bara till män - "Great books every gay man should read" är undertiteln. Absolut en intressant och bra samling, men jag hade även önskat läsa något mer enhetligt där kvinnor, bisexuella och transpersoner fått ta plats. Det är ju alltid lite kontroversiellt att lista "god" litteratur, men det är ofta bra riktlinjer även om man förstås inte alltid håller med om allt.
Och - åh - jag har inte 49 Gideböcker utan 50! Jag hade helt glömt bort att räkna med hans adaption av Kafkas Processen. Hurra!
fredag 29 mars 2013
Gide och Bussy
Jag är hemma i mitt familjehem, och när jag skulle åka igår drabbades jag av en total Gidelängtan och hade svårt att bestämma mig för vilken bok som skulle med. Det fick bli Selected letters of André Gide and Dorothy Bussy som jag nu ska sätta tänderna i. Ej bokstavligt, hur mycket jag än älskar Gide. Jag har velat läsa den länge, men det har inte blivit av. Dorothy var Andrés översättare, hon var också författare, så breven ska innehålla diskussioner om både arbete och privatliv. Dorothy var förälskad i André, som inte besvarade hennes känslor. Förordet berättar om hur hon blev otroligt svartsjuk när han skaffade barn med en kvinna som inte var hans fru (av just lusten att bli far, inte av romantisk kärlek, han var homosexuell och hade inget sexliv med sin fru, därför skaffade han barn med en kvinna han var vänskapligt inställd till - modernt, tänker jag). Hon kunde tåla att han var gift och att han var homosexuell, men hon blev förkrossad över tanken på att han skulle kunna lusta efter en kvinna som inte var henne själv. Stackars Dorothy! Och även Gide, som inte ville såra någon, och hans fru, gift med en man som visst älskar henne, men enbart platoniskt. Det här kommer nog bli intressant läsning, tänker mig förtrolighet och vackra brev. Hoppas jag får rätt.
torsdag 28 mars 2013
André Gide
Jag räknade mina André Gide-böcker (alltså böcker av eller om honom). Fyrtionio stycken. Det kändes både fint (jag trodde det var färre) och otillfredsställande. Varför fyrtionio? Varför inte femtio? Varför detta udda tal? Jag behöver tänka på mer relevanta saker.
Men jag ska hälsa på familjen nu i ett par dagar. Kanske komponerar min yngsta syster fler arga sånger till min ära?
Men jag ska hälsa på familjen nu i ett par dagar. Kanske komponerar min yngsta syster fler arga sånger till min ära?
lördag 16 februari 2013
Fina småsaker och fina hyllplan
Nu har jag skaffat spotify också. Som en sådan där Alla Andra Människor-människa. Allt för en låts skull, Hand me down (my Silver Boulder knives) av The Abs. Jag hade en länk med låten för längesedan, sedan dog länken och jag blev nästan rädd att låten var lost forever då jag inte mindes namnet eller bandet, sedan hittade jag namnet (fast bara "Hand me down" och då blev det svårare) och inte bandet. Så när jag väl hittade den, efter över ett år utan den, blev jag så glad att jag skaffade Spotify.
Och min syster är också glad eftersom hon hittade en affär som sålde litchijuice. Det har varit väldigt torrt på de fronterna för henne.
Och så har hon läst Om icke vetekornet dör, alltså André Gides självbiografi. Hon tyckte att den var rolig och mysig och ansåg att man hade behållning av den även om man inte hade läst något av honom innan (vilket gällde henne). Jag blev såklart glad eftersom jag hade gett henne boken och eftersom André Gide är min älskade André Gide. Min Gidehylla i bokhyllan är min värdefullaste samling, jag vet inte hur mycket pengar jag lagt ner på alla de där böckerna. Jag blir nästan lite sentimental. Den enda författare som också har ett helt hyllplan dedikerat till sig är Oscar Wilde, men där fuskar jag lite eftersom han inte skrivit så otroligt mycket, så böckerna om hans vänner (alltså Bosie, Robbie Ross och Ada Leverson) får också vara med.
"Oscar Wilde är precis under André Gide (i bokhyllan alltså, i mitt hjärta är de sida vid sida)" sade jag.
"Det gillar nog André Gide!" sade en god vän som mindes att Gide haft en crush på den gode Wilde.
Nu dricker jag vodka och tittar på Oz. Jag lär snöa in igen. Det var trots allt fyra år sedan sist
För övrigt köpte jag boxen med alla sex säsonger efter att ha sett ett enda avsnitt. Snacka om att jag hade tilltro till den serien.
Och min syster är också glad eftersom hon hittade en affär som sålde litchijuice. Det har varit väldigt torrt på de fronterna för henne.
Och så har hon läst Om icke vetekornet dör, alltså André Gides självbiografi. Hon tyckte att den var rolig och mysig och ansåg att man hade behållning av den även om man inte hade läst något av honom innan (vilket gällde henne). Jag blev såklart glad eftersom jag hade gett henne boken och eftersom André Gide är min älskade André Gide. Min Gidehylla i bokhyllan är min värdefullaste samling, jag vet inte hur mycket pengar jag lagt ner på alla de där böckerna. Jag blir nästan lite sentimental. Den enda författare som också har ett helt hyllplan dedikerat till sig är Oscar Wilde, men där fuskar jag lite eftersom han inte skrivit så otroligt mycket, så böckerna om hans vänner (alltså Bosie, Robbie Ross och Ada Leverson) får också vara med.
"Oscar Wilde är precis under André Gide (i bokhyllan alltså, i mitt hjärta är de sida vid sida)" sade jag.
"Det gillar nog André Gide!" sade en god vän som mindes att Gide haft en crush på den gode Wilde.
Nu dricker jag vodka och tittar på Oz. Jag lär snöa in igen. Det var trots allt fyra år sedan sist
För övrigt köpte jag boxen med alla sex säsonger efter att ha sett ett enda avsnitt. Snacka om att jag hade tilltro till den serien.
tisdag 8 januari 2013
Lite Gide-glorifiering
Inledningen till en gammal uppsats jag skrev om André Gides författarskap:
André Gide var en väldigt mångfacetterad person och författare, inte alltid helt lätt att få grepp om. ”Individualism- kollektivism, askes- sensualism, intellektualism- primitivism, egoism- självförnekelse, romantisk omåttlighet- klassisk behärskning, se där några av de motsatser som Gides personlighet omspänner och som gör intryck av att trotsa varje försök till en enhetlig tolkning” skriver Göran Schildt år 1946 i sin bok Gide och människan.
Under hela sitt långa författarskap var sanningen det André Gide främst strävade efter. Att förvränga eller dölja denna, hur obekväm den än kunde vara, var inte någonting för honom- utan vare sig självglorifiering eller överdriven självkritik erkände han sina styrkor och brister, sin ständiga ambivalens, sin politiska åskådning och sexuella läggning i en samtid där dessa frågor väckte stor kontrovers. Ett grunddrag hos honom var att aldrig någonsin svika sig själv.
Det var André Gide som myntade det berömda uttrycket ”det är bättre att bli hatad för den man är, än älskad för någon man inte är” och detta citat sammanfattar på ett bra sätt både Gides person och författarskap. Eftersom Gide styrdes av denna sanningslängtan men samtidigt under hela sitt liv förehöll sig ambivalent och kritisk till vad som egentligen var det rätta och riktiga i livet präglades hans författarskap av teser och antiteser. Hans böcker tycktes ofta vara försvarstal till olika livsåskådningar ända till slutet av dessa då han ofta tycks ändra sig totalt och istället förespråka åskådningen i frågas absoluta motsats.
Om romanerna speglade hans tankar speglade ofta karaktärerna honom själv och personer i hans omgivning på mer eller mindre uppenbara sätt. Vissa böcker har tydliga likheter med hans eget liv medan andra böcker är metaforer för hans själsliv och inre stridigheter. Därför innehåller många av hans romaner självbiografiska element trots att de är skrivna som skönlitterära verk.
André Gide var en väldigt mångfacetterad person och författare, inte alltid helt lätt att få grepp om. ”Individualism- kollektivism, askes- sensualism, intellektualism- primitivism, egoism- självförnekelse, romantisk omåttlighet- klassisk behärskning, se där några av de motsatser som Gides personlighet omspänner och som gör intryck av att trotsa varje försök till en enhetlig tolkning” skriver Göran Schildt år 1946 i sin bok Gide och människan.
Under hela sitt långa författarskap var sanningen det André Gide främst strävade efter. Att förvränga eller dölja denna, hur obekväm den än kunde vara, var inte någonting för honom- utan vare sig självglorifiering eller överdriven självkritik erkände han sina styrkor och brister, sin ständiga ambivalens, sin politiska åskådning och sexuella läggning i en samtid där dessa frågor väckte stor kontrovers. Ett grunddrag hos honom var att aldrig någonsin svika sig själv.
Det var André Gide som myntade det berömda uttrycket ”det är bättre att bli hatad för den man är, än älskad för någon man inte är” och detta citat sammanfattar på ett bra sätt både Gides person och författarskap. Eftersom Gide styrdes av denna sanningslängtan men samtidigt under hela sitt liv förehöll sig ambivalent och kritisk till vad som egentligen var det rätta och riktiga i livet präglades hans författarskap av teser och antiteser. Hans böcker tycktes ofta vara försvarstal till olika livsåskådningar ända till slutet av dessa då han ofta tycks ändra sig totalt och istället förespråka åskådningen i frågas absoluta motsats.
Om romanerna speglade hans tankar speglade ofta karaktärerna honom själv och personer i hans omgivning på mer eller mindre uppenbara sätt. Vissa böcker har tydliga likheter med hans eget liv medan andra böcker är metaforer för hans själsliv och inre stridigheter. Därför innehåller många av hans romaner självbiografiska element trots att de är skrivna som skönlitterära verk.
lördag 5 januari 2013
En illa fjättrad Prometheus
André Gides Prometheus Illbound (eller misbound, beroende på översättning) börjar med att en smal, ung man vid namn Cocles får en hurring av en medelålders korpulent man - en bankir vid namn Zeus - efter ett kort samtal. Sedan presenteras huvudpersonen, Prometheus i ett modernare Paris, och han sitter på ett café där han presenteras för sagda Cocles och en Damocles som av samme bankir fått en check istället för en smäll. Därefter kommer Prometheus örn och tar sig en smakbit av dennes lever. Vilket upplägg.
En fars, en satir, en mytparodi. Prometheus Illbound är en väldigt speciell kortroman med ett budskap - örnen som äter Prometheus (som förmodligen ska föreställa André Gide själv) magrare och klenare föreställer samvetet, moralen. Gide skrev boken som en ganska ung man, ungefär i trettioårsåldern, då han levde efter immoralismen - ett liv där han förkastar sin tidigare självmedvetenhet och religiösa askes för att leva ett sorglöst och fritt liv utan att följa en viss moral, en befrielse från tidigare kedjor som bundit honom. (Det var i ungefär samma veva som Gide, när han var strax över tjugo, började bejaka sin homosexualitet.)
Och Prometheus Illbound är befriande att läsa. Den är kort och koncist, kvick och rolig med underbara formuleringar. "[...] a work of pure intellectual fantasy" står det på baksidan och det kan jag definitivt hålla med om. Jag rekommenderar starkt boken om Prometheus som velar mellan livsåskådningar, om Cocles och hans lycka och framgång trots (eller på grund av?) den oprovocerade smällen i ansiktet och om Damocles och hans förfall efter den till synes värdefulla checken.
En fars, en satir, en mytparodi. Prometheus Illbound är en väldigt speciell kortroman med ett budskap - örnen som äter Prometheus (som förmodligen ska föreställa André Gide själv) magrare och klenare föreställer samvetet, moralen. Gide skrev boken som en ganska ung man, ungefär i trettioårsåldern, då han levde efter immoralismen - ett liv där han förkastar sin tidigare självmedvetenhet och religiösa askes för att leva ett sorglöst och fritt liv utan att följa en viss moral, en befrielse från tidigare kedjor som bundit honom. (Det var i ungefär samma veva som Gide, när han var strax över tjugo, började bejaka sin homosexualitet.)
Och Prometheus Illbound är befriande att läsa. Den är kort och koncist, kvick och rolig med underbara formuleringar. "[...] a work of pure intellectual fantasy" står det på baksidan och det kan jag definitivt hålla med om. Jag rekommenderar starkt boken om Prometheus som velar mellan livsåskådningar, om Cocles och hans lycka och framgång trots (eller på grund av?) den oprovocerade smällen i ansiktet och om Damocles och hans förfall efter den till synes värdefulla checken.
 |
| "Eagle, vulture or dove" (V. Hugo) |
måndag 31 december 2012
Litterära nyårslöften
Nej, några sådana hade jag inte tänkt att jag skulle haha. Mitt enda nyårslöfte i år skulle vara att spendera mindre pengar (jag har varit lat, har inte orkat laga mat och ätit ute väldigt ofta vilket såklart sätter ett stort avtryck i plånboken).
Men jag har ett litterärt tips för alla andra nu såhär inför det nya året, så länge, innan jag avslöjar mina litterära nyårslöften:
Läs André Gide. Han förtjänar det.
Gide, som förr blivit kallad "ungdomens förförare" (känns detta igen från ännu äldre tider?), har nu blivit lite sorgligt bortglömd trots ett nobelpris år 1947. (Jag blev förstås jätteglad över att de gav ut Falskmyntarna och Den Omoraliske i nyutgåvor för bara ett par år sedan.) Det är inte svårt att hitta de Gideböcker, som inte kommit i nytryck, kolla på antikvariat, på bokbörsen, på e-bay och Adlibris eller Bokus - där finns många verk på engelska.
Varför vill jag att fler läser Gide?
För att han är en så fantastiskt intressant personlighet och det lyser igenom starkt i böckerna. För att han skriver fint. För att han är ärlig (de flesta böcker har en stor dos självbiografi mellan raderna). För att han är klok och rolig. Och i många fall modern, definitivt långt före sin tid. Han förtjänade det där nobelpriset. Han förtjänar inte att glömmas bort, han behöver ett rejält uppsving!
Så därför tänker jag skriva mer om André Gide i bloggen, om hans böcker, om hans liv. Som ett litet litterärt nyårslöfte, trots allt. Recensera någon bok då och då. Det räcker liksom inte med att säga "jag tycker att han är fantastisk" för att folk ska bli intresserade. Jag måste komma med något konkret.
Mitt andra litterära nyårslöfte är att bli medlem i Vertigo Förlags "Stormtrupper", dvs en prenumeration på titlar som kommer lite då och då. Jag gillar förlaget och vill stödja, dessutom får man rabatt på andra Vertigoböcker vilket känns utmärkt då jag ändå tänkt införskaffa en hel del.
Men jag har ett litterärt tips för alla andra nu såhär inför det nya året, så länge, innan jag avslöjar mina litterära nyårslöften:
Läs André Gide. Han förtjänar det.
Gide, som förr blivit kallad "ungdomens förförare" (känns detta igen från ännu äldre tider?), har nu blivit lite sorgligt bortglömd trots ett nobelpris år 1947. (Jag blev förstås jätteglad över att de gav ut Falskmyntarna och Den Omoraliske i nyutgåvor för bara ett par år sedan.) Det är inte svårt att hitta de Gideböcker, som inte kommit i nytryck, kolla på antikvariat, på bokbörsen, på e-bay och Adlibris eller Bokus - där finns många verk på engelska.
Varför vill jag att fler läser Gide?
För att han är en så fantastiskt intressant personlighet och det lyser igenom starkt i böckerna. För att han skriver fint. För att han är ärlig (de flesta böcker har en stor dos självbiografi mellan raderna). För att han är klok och rolig. Och i många fall modern, definitivt långt före sin tid. Han förtjänade det där nobelpriset. Han förtjänar inte att glömmas bort, han behöver ett rejält uppsving!
Så därför tänker jag skriva mer om André Gide i bloggen, om hans böcker, om hans liv. Som ett litet litterärt nyårslöfte, trots allt. Recensera någon bok då och då. Det räcker liksom inte med att säga "jag tycker att han är fantastisk" för att folk ska bli intresserade. Jag måste komma med något konkret.
Mitt andra litterära nyårslöfte är att bli medlem i Vertigo Förlags "Stormtrupper", dvs en prenumeration på titlar som kommer lite då och då. Jag gillar förlaget och vill stödja, dessutom får man rabatt på andra Vertigoböcker vilket känns utmärkt då jag ändå tänkt införskaffa en hel del.
 | |
| Bara för att den här bilden är så söt. Och lustig. André Gide på sin ålders höst underhåller barn och... räcker finger? |
fredag 16 november 2012
Lite frågor om litteratur, okänt ursprung
Vilken är den första bok du minns du läste och tyckte om?
Jill Barlkems Året runt på Björnbärsstigen och allt annat om Björnbärsstigen - de underbart vackert och charmigt illustrerade böckerna med små skogsmöss i huvudrollerna. Min favorit var berättelsen om hösten, och jag hade prydnadstallrikar på mitt flickrum föreställande bilder från de olika årstidssagorna.
Läser du serietidningar eller manga och isåfall vilka?
Nej, det kan jag inte säga att jag gör. Jag läste dock relativt nyligen Ghost World som en vän lånade ut till mig, och jag är väldigt nyfiken på att läsa mer än det otroligt lilla jag läst av Liv Strömquist. När jag var fjorton-femton läste jag en del manga. Bland annat Gravitation, Fruits Basket, Petshop of horrors samt mina favoriter Legal Drug - och Miyuki-chan in wonderland som inte hade någon vidare handling, men var väldigt söt och sexig för en hormonstinn tonårsflicka med a thing for kvinnor i uniform - sjuksköterskor, French maids och så vidare.
I vilka omgivningar läser du helst? På bussen, i bilen? Fåtöljen? Sängen?
Soffan, i parker när det är fint väder samt på caféer (som för övrigt är en underbar skrivmiljö).
Vad är det bästa att dricka/äta till en riktigt bra bok?
Eftersom jag tycker om att läsa på caféer - polkamaräng och iste. Eller vin. Vin funkar alltid.
Lånar du ofta på biblioteket?
Väldigt sällan. Kanske alldeles för sällan.
Handlar du böcker på nätet och isåfall var? Brukar du jämföra priser?
Jag brukar jämföra priser lite sisådär. Jag handlar ofta böcker på nätet. Främst från eBay och Adlibris. Ibland från Bokbörsen och Amazon.
Hundörar du? Skriver i marginalen?
Jag skriver aldrig i marginalen. Jag hundörar biblioteksböcker som redan är hundörade.
Tjocka eller tunna böcker?
Det spelar absolut ingen roll, en bra bok är en bra bok oavsett om den är 100 eller 800 sidor lång.
Vilken är den senaste boken du läst och tyckt om?
Karin Boyes Kallocain som jag lånade av min syster efter att ha hört henne prisa den. Och den var faktiskt väldigt bra!
Vad läser du just nu?
Massor. Jag slalomläser hela tiden. Jag läser bland annat Skulle jag dö under andra himlar av Johannes Anyuru. Den har ett väldigt vackert språk! Fast det tar tid att läsa den eftersom den gör mig så deppig. Men fin är den. Jag hoppas inte att min gode kursare som lånat mig den misstycker alltför mycket angående mitt segande!
Nämn någon bok du tyckte var hopplöst dålig!
Först blev jag tvingad att läsa Fogelströms Mina drömmars stad i åttan eller nian. Jag läste bara några kapitel. Sedan tvingades jag återigen att läsa den i ettan på gymnasiet. Usch vad den tråkade ut mig! Jag borde kanske ge den en ärlig chans nu några år senare, men jag känner mig tyvärr avskräckt.
Tvingade du dig igenom den ändå?
Ja. Jag snabbläste den.
Fem böcker du älskar?
Det känns dödssvårt, så jag tar fem jag läst relativt nyligen: De vilda detektiverna av Roberto Bolaño, Magister Hoffmann av Håkan Alexandersson, 491 av Lars Görling, Med livet framför sig av Èmile Ajar samt Ilustrado av Miguel Syjuco.
Favoritförfattare?
André Gide! Han är fantastisk och lite sorgligt bortglömd. Annars Oscar Wilde, Franz Kafka, Shakespeare, Victor Hugo, Roberto Bolaño, Federico García Lorca och... ja. Många fler.
Någon som du gärna skulle vilja läsa, men inte kommit dig för?
Boktjuven av Markus Zusak! Och en massa av John Fowles, däribland Illusionisten och Den franska löjtnantens kvinna. För att inte tala om alla Bret Easton Ellis-romaner jag har liggande.
Läser du faktaböcker? Vilka genrer föredrar du?
Jag läser gärna litteraturhistoria, konsthistoria, filmhistoria... och jag äger en massa böcker om psykisk ohälsa, depressioner och självmord. Självmord är ett otroligt obehagligt och intressant fenomen.
Om en bok blivit film: läser du helst boken först och ser filmen sen, eller tvärtom?
Det beror helt på situationen!
Favoritfilm (baserad på bok)?
Jag är ju väldigt svag för Trainspotting. Annars älskar jag bland annat The Servant och Diary of a country priest samt en massa äldre filmatiseringar av Ringaren i Notre Dame.
Om du ”upptäcker” en bok via film, brukar du läsa den då?
Ja, absolut, om filmen tilltalar mig ordentligt försöker jag alltid leta rätt på förlagan.
Läser du lyrik?
Jag älskar bra lyrik, både klassisk, gammal och modern. Min favorit är nog The ballad of Reading gaol av Oscar Wilde. Den är helt fantastisk. Annars älskar jag Lorca, Rimbaud, Villon, Sapfo, Catullus och en massa märkliga moderna poeter.
Har du dolt vad du läser nångång? För att du kanske känt dig ”nördig” eller nåt sånt?
Nej för sjutton.
Känner du nånsin stress över alla böcker du skulle vilja hinna med att läsa, men inte hinner?
Naturligtvis.
Jill Barlkems Året runt på Björnbärsstigen och allt annat om Björnbärsstigen - de underbart vackert och charmigt illustrerade böckerna med små skogsmöss i huvudrollerna. Min favorit var berättelsen om hösten, och jag hade prydnadstallrikar på mitt flickrum föreställande bilder från de olika årstidssagorna.
Nej, det kan jag inte säga att jag gör. Jag läste dock relativt nyligen Ghost World som en vän lånade ut till mig, och jag är väldigt nyfiken på att läsa mer än det otroligt lilla jag läst av Liv Strömquist. När jag var fjorton-femton läste jag en del manga. Bland annat Gravitation, Fruits Basket, Petshop of horrors samt mina favoriter Legal Drug - och Miyuki-chan in wonderland som inte hade någon vidare handling, men var väldigt söt och sexig för en hormonstinn tonårsflicka med a thing for kvinnor i uniform - sjuksköterskor, French maids och så vidare.
Soffan, i parker när det är fint väder samt på caféer (som för övrigt är en underbar skrivmiljö).
Vad är det bästa att dricka/äta till en riktigt bra bok?
Eftersom jag tycker om att läsa på caféer - polkamaräng och iste. Eller vin. Vin funkar alltid.
Lånar du ofta på biblioteket?
Väldigt sällan. Kanske alldeles för sällan.
Handlar du böcker på nätet och isåfall var? Brukar du jämföra priser?
Jag brukar jämföra priser lite sisådär. Jag handlar ofta böcker på nätet. Främst från eBay och Adlibris. Ibland från Bokbörsen och Amazon.
Hundörar du? Skriver i marginalen?
Jag skriver aldrig i marginalen. Jag hundörar biblioteksböcker som redan är hundörade.
Tjocka eller tunna böcker?
Det spelar absolut ingen roll, en bra bok är en bra bok oavsett om den är 100 eller 800 sidor lång.
Vilken är den senaste boken du läst och tyckt om?
Karin Boyes Kallocain som jag lånade av min syster efter att ha hört henne prisa den. Och den var faktiskt väldigt bra!
Massor. Jag slalomläser hela tiden. Jag läser bland annat Skulle jag dö under andra himlar av Johannes Anyuru. Den har ett väldigt vackert språk! Fast det tar tid att läsa den eftersom den gör mig så deppig. Men fin är den. Jag hoppas inte att min gode kursare som lånat mig den misstycker alltför mycket angående mitt segande!
Nämn någon bok du tyckte var hopplöst dålig!
Först blev jag tvingad att läsa Fogelströms Mina drömmars stad i åttan eller nian. Jag läste bara några kapitel. Sedan tvingades jag återigen att läsa den i ettan på gymnasiet. Usch vad den tråkade ut mig! Jag borde kanske ge den en ärlig chans nu några år senare, men jag känner mig tyvärr avskräckt.
Tvingade du dig igenom den ändå?
Ja. Jag snabbläste den.
Fem böcker du älskar?
Det känns dödssvårt, så jag tar fem jag läst relativt nyligen: De vilda detektiverna av Roberto Bolaño, Magister Hoffmann av Håkan Alexandersson, 491 av Lars Görling, Med livet framför sig av Èmile Ajar samt Ilustrado av Miguel Syjuco.
André Gide! Han är fantastisk och lite sorgligt bortglömd. Annars Oscar Wilde, Franz Kafka, Shakespeare, Victor Hugo, Roberto Bolaño, Federico García Lorca och... ja. Många fler.
Någon som du gärna skulle vilja läsa, men inte kommit dig för?
Boktjuven av Markus Zusak! Och en massa av John Fowles, däribland Illusionisten och Den franska löjtnantens kvinna. För att inte tala om alla Bret Easton Ellis-romaner jag har liggande.
Läser du faktaböcker? Vilka genrer föredrar du?
Jag läser gärna litteraturhistoria, konsthistoria, filmhistoria... och jag äger en massa böcker om psykisk ohälsa, depressioner och självmord. Självmord är ett otroligt obehagligt och intressant fenomen.
Om en bok blivit film: läser du helst boken först och ser filmen sen, eller tvärtom?
Det beror helt på situationen!
Favoritfilm (baserad på bok)?
Jag är ju väldigt svag för Trainspotting. Annars älskar jag bland annat The Servant och Diary of a country priest samt en massa äldre filmatiseringar av Ringaren i Notre Dame.
Ja, absolut, om filmen tilltalar mig ordentligt försöker jag alltid leta rätt på förlagan.
Läser du lyrik?
Jag älskar bra lyrik, både klassisk, gammal och modern. Min favorit är nog The ballad of Reading gaol av Oscar Wilde. Den är helt fantastisk. Annars älskar jag Lorca, Rimbaud, Villon, Sapfo, Catullus och en massa märkliga moderna poeter.
Nej för sjutton.
Känner du nånsin stress över alla böcker du skulle vilja hinna med att läsa, men inte hinner?
Naturligtvis.
Bilitis
André Gide var övertygad om att karaktären Bilitis i vännen Pierre Louÿs Songs of Bilitis var baserad på en prostituerad tjej, Meriem, de båda männen låg med (Pierre visste inte om Andrés homosexualitet och övertalade honom till det, André själv berättar i den självbiografiska Om icke vetekornet dör att anledningen till att han lyckades fullborda samlaget var att han fantiserade om hennes bror) under en av sina resor. Jag vet inte hur detta påverkade min läsning. Om det var positivt eller negativt eller ingetdera, men det var ganska intressant.
Hur som helst. The songs of Bilitis är en diktsamling tillskriven den fiktiva grekiska unga kvinnan Bilitis. En riktig manlig fantasi, hon är ung, vacker, naiv, bisexuell och väldigt amorö... jag menar kåt. Hon är trots sin naivitet väldigt medveten om sin dragningskraft. Först är hon avundsjuk på alla sina gifta medsystrar eftersom hon själv är oskuld (och tydligen knappt har kommit i puberteten än). Sedan träffar hon en man som hon förälskar sig i.
Deras första samlag låter väldigt mycket som en våldtäkt i mina öron (eller ögon eller vad man ska säga), men sedan fogar hon sig och njuter av extasen etc. Sedan plötsligt har hon fött ett barn (när hon var runt 15-16 eller så) och därefter, lika plötsligt, befinner hon sig på Lesbos - "åh, jag älskade ju den där mannen, men herregud vad det är sexigt med vackra kvinnor" och ingår något slags skenäktenskap med en annan kvinna, men det blir (tyvärr, för kärleksdikterna till den kvinnan var väldigt vackra) inte särskilt långvarigt. Och plötsligt, igen, är Bilitis en firad kurtisan som verkar vara en stereotyp "lycklig hora" trots att hon inte finner den manliga kontakten nog och fortsätter att fantisera om/ligga med vackra kvinnor. Mot slutet verkar hon nästan ha blivit någon slags hallick som erbjuder männen de bästa unga flickorna. Och sig själv. Hm.
Hela konceptet kändes ganska trött, det var för mycket manlig, heterosexuell porrfantasi över det hela. Men visst. Många av dikterna var riktigt vackra och roliga att läsa, och jag tyckte om de fina illustrationerna av Willy Pogany.
Så ja. Jag har blandade känslor. En del av mig tycker om det frisläppta och samtidigt lite oskyldiga hos Bilitis, och sångerna är som sagt fina, men som sagt. "Hennes" sånger var nog mer gjorda för straighta (eller ja, för all del, bisexuella) män än för kvinnor som uppskattar kvinnlig fägring - även om jag kan förstå om även kvinnor finner situationerna och sångerna erotiskt tilltalande.
En lustig sak är att Bilitis påminner mycket om två kvinnor jag varit involverad med (de båda har dessutom samma smeknamn). Den ena av dem, den jag mest förknippar med Bilitiskaraktären, var hon som tipsade om denna bok.
En erotisk och samtidigt smakfull illustration av Pogany.
Hur som helst. The songs of Bilitis är en diktsamling tillskriven den fiktiva grekiska unga kvinnan Bilitis. En riktig manlig fantasi, hon är ung, vacker, naiv, bisexuell och väldigt amorö... jag menar kåt. Hon är trots sin naivitet väldigt medveten om sin dragningskraft. Först är hon avundsjuk på alla sina gifta medsystrar eftersom hon själv är oskuld (och tydligen knappt har kommit i puberteten än). Sedan träffar hon en man som hon förälskar sig i.
Deras första samlag låter väldigt mycket som en våldtäkt i mina öron (eller ögon eller vad man ska säga), men sedan fogar hon sig och njuter av extasen etc. Sedan plötsligt har hon fött ett barn (när hon var runt 15-16 eller så) och därefter, lika plötsligt, befinner hon sig på Lesbos - "åh, jag älskade ju den där mannen, men herregud vad det är sexigt med vackra kvinnor" och ingår något slags skenäktenskap med en annan kvinna, men det blir (tyvärr, för kärleksdikterna till den kvinnan var väldigt vackra) inte särskilt långvarigt. Och plötsligt, igen, är Bilitis en firad kurtisan som verkar vara en stereotyp "lycklig hora" trots att hon inte finner den manliga kontakten nog och fortsätter att fantisera om/ligga med vackra kvinnor. Mot slutet verkar hon nästan ha blivit någon slags hallick som erbjuder männen de bästa unga flickorna. Och sig själv. Hm.
Hela konceptet kändes ganska trött, det var för mycket manlig, heterosexuell porrfantasi över det hela. Men visst. Många av dikterna var riktigt vackra och roliga att läsa, och jag tyckte om de fina illustrationerna av Willy Pogany.
Så ja. Jag har blandade känslor. En del av mig tycker om det frisläppta och samtidigt lite oskyldiga hos Bilitis, och sångerna är som sagt fina, men som sagt. "Hennes" sånger var nog mer gjorda för straighta (eller ja, för all del, bisexuella) män än för kvinnor som uppskattar kvinnlig fägring - även om jag kan förstå om även kvinnor finner situationerna och sångerna erotiskt tilltalande.
En lustig sak är att Bilitis påminner mycket om två kvinnor jag varit involverad med (de båda har dessutom samma smeknamn). Den ena av dem, den jag mest förknippar med Bilitiskaraktären, var hon som tipsade om denna bok.
tisdag 30 oktober 2012
Oscar, Alfred och André
Allt finns att läsa om i den eminenta självbiografin Om icke vetekornet dör av André Gide.
Charmerande bokomslag
Eftersom jag publicerat ett obehagligt bokomslag till en av André Gides böcker kommer här ett par betydligt sötare och trevligare (okey, det är en dödskalle med på ett, men den rare gossens läppar får kompensera för detta):
fredag 26 oktober 2012
Ett obehagligt bokomslag
Jag tittade på det här omslaget (på e-bay) i lugn och ro, tänkte tankar som "ja, det var ju ett häftigt omslag som speglar kortromanen bra... och den ljuse mannen var ju till och med lite lik André Gide på ögonen..." tills jag upptäckte det. Det där. Det där!
hJkQJy2BMfonEoyN!~~_12.jpg)
Hennes förvridna, plågade ansikte!
hJkQJy2BMfonEoyN!~~_12.jpg)
Hennes förvridna, plågade ansikte!
lördag 8 september 2012
När verkligheten överträffar dikten
Jag satt och funderade på vilka tre böcker som fått mig att skratta mest och insåg att alla tre var mer eller mindre självbiografiska; en utgiven dagbok, en självbiografi och en självbiografiskt präglad roman. (Jag är dock inte säker på att det var meningen att man skulle skratta så mycket åt självbiografin; men allt var så underbart berättat och halvabsurt spot-on.)
1. Put money in thy purse av Michéal Mac Liammóir, en dagbok som handlar om alla svårigheter och lustigheter som skedde under inspelningen av Orson Welles Othello där Michéal själv tog en paus från sin och sin partner (både företagspartner och romantiska partner) Hilton Edwards teater i Dublin för att spela Iago. Hilton Edwards, som även han var vän med Orson Welles spelade för övrigt Brabantio i samma film. Othello tog lång tid att färdigställa och det blev ett himla resande jorden runt. Michéal verkade vara en underbar människa; bildad, kvick och sarkastisk fast varmhjärtad. En sådan person jag velat känna på riktigt. En riktig excentriker. Ett original vars ansikte ständigt var täckt av teatersmink. Elegant, belevad och härligt konstig. En episod jag skrattade åt var när en flicka bad honom att rita ett självporträtt i hennes block. Han hörde först inte vad det var meningen att han skulle rita, så han ritade ett otäckt sjömonster. Flickan tyckte inte att porträttet gjorde honom rättvisa.
2. Tre män i en båt av Jerome K Jerome, som jag läste när jag var fjorton. Min pappas favoritbok, och absolut en av mina. Torr engelsk humor, massor med märkliga anekdoter och vissa scener som nästan känns på gränsen till slapstick. Enkelt, genialt.
3. Om icke vetekornet dör av André Gide. Hans självbiografi. Första delen handlar om hans barndom (bland annat om hur han lät sin lillfingernagel växa sig lång för att få ut en kula som hans döda far petat in i ett hål som barn... han fick ut kulan, tittade på den, kände ett enormt antiklimax, stoppade tillbaks kulan och klippte nageln). Andra delen handlar om hans resor och hur han upptäckte sin homosexualitet. Och en massa anekdoter om Oscar Wilde och den "fruktansvärde" Bosie, eller "Bosy" som Gide stavade det.
1. Put money in thy purse av Michéal Mac Liammóir, en dagbok som handlar om alla svårigheter och lustigheter som skedde under inspelningen av Orson Welles Othello där Michéal själv tog en paus från sin och sin partner (både företagspartner och romantiska partner) Hilton Edwards teater i Dublin för att spela Iago. Hilton Edwards, som även han var vän med Orson Welles spelade för övrigt Brabantio i samma film. Othello tog lång tid att färdigställa och det blev ett himla resande jorden runt. Michéal verkade vara en underbar människa; bildad, kvick och sarkastisk fast varmhjärtad. En sådan person jag velat känna på riktigt. En riktig excentriker. Ett original vars ansikte ständigt var täckt av teatersmink. Elegant, belevad och härligt konstig. En episod jag skrattade åt var när en flicka bad honom att rita ett självporträtt i hennes block. Han hörde först inte vad det var meningen att han skulle rita, så han ritade ett otäckt sjömonster. Flickan tyckte inte att porträttet gjorde honom rättvisa.
2. Tre män i en båt av Jerome K Jerome, som jag läste när jag var fjorton. Min pappas favoritbok, och absolut en av mina. Torr engelsk humor, massor med märkliga anekdoter och vissa scener som nästan känns på gränsen till slapstick. Enkelt, genialt.
3. Om icke vetekornet dör av André Gide. Hans självbiografi. Första delen handlar om hans barndom (bland annat om hur han lät sin lillfingernagel växa sig lång för att få ut en kula som hans döda far petat in i ett hål som barn... han fick ut kulan, tittade på den, kände ett enormt antiklimax, stoppade tillbaks kulan och klippte nageln). Andra delen handlar om hans resor och hur han upptäckte sin homosexualitet. Och en massa anekdoter om Oscar Wilde och den "fruktansvärde" Bosie, eller "Bosy" som Gide stavade det.
söndag 26 augusti 2012
Tematrio om yrken
Berätta om tre böcker som skildrar
huvudpersonernas yrken. (Från Lyrans Noblesser, som vanligt.)
1. André Gides Falskmyntarna handlar om väldigt många olika människor, men den egentliga huvudpersonen som knyter de flesta samman är Edouard, en man i yngre medelåldern (som för övrigt bär många likheter med André Gide själv, exempelvis yrket och preferensen för vackra ynglingar) som är författare. Tredjepersonsperspektiv blandas med Edouards dagböcker där man får veta att han arbetar med en roman som heter just Falskmyntarna.
2. Doktor Jekyll och Mister Hyde av R. L. Stevenson handlar om en man som arbetar som... Ja, det hörs ju på titeln! Jag köpte boken till min syster som var intresserad av den, jag tänkte först låna ut den till henne men sedan hittade jag en fin utgåva för bara femton kronor på en second-handaffär. Det var tur att jag köpte den åt henne, för nu är det en av hennes favoritböcker.
3. Chelsea horror hotel av Dee Dee Ramone handlar om... ja, Dee Dee valde att ha sig själv som huvudperson i denna otroligt skruvade historia. Och vet man att han var en Ramone så känns det ganska onödigt att berätta vilket yrke han hade. Det säger liksom sig självt.
1. André Gides Falskmyntarna handlar om väldigt många olika människor, men den egentliga huvudpersonen som knyter de flesta samman är Edouard, en man i yngre medelåldern (som för övrigt bär många likheter med André Gide själv, exempelvis yrket och preferensen för vackra ynglingar) som är författare. Tredjepersonsperspektiv blandas med Edouards dagböcker där man får veta att han arbetar med en roman som heter just Falskmyntarna.
2. Doktor Jekyll och Mister Hyde av R. L. Stevenson handlar om en man som arbetar som... Ja, det hörs ju på titeln! Jag köpte boken till min syster som var intresserad av den, jag tänkte först låna ut den till henne men sedan hittade jag en fin utgåva för bara femton kronor på en second-handaffär. Det var tur att jag köpte den åt henne, för nu är det en av hennes favoritböcker.
torsdag 9 augusti 2012
Tematrio, omläsning
Lånad av http://lyrannobel.blogspot.se/ och efter min tid som så sig bör.
Jag älskar omläsning!
1. Falskmyntarna av André Gide. En av mina absoluta favoritböcker, och jag kan läsa den om och om igen och ständigt hitta nya detaljer att fastna för.
2. Narcissus av Ovidius. Den korta, underbara texten om stackars olycklige Narcissus. Mycket romantiskt! Målningen av Waterhouse har jag både som skrivbordsunderlägg på datorn och som favorithalsband, fast på halsbandet är inte Eko med.
3. Othello av William Shakespeare. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag älskar Othello! Bilden föreställer Edwin Booth (bror till en lite mer ökänd Booth) som Iago. Jag har bilden som örhänge. Jag gillar Etsy.
Jag älskar omläsning!
1. Falskmyntarna av André Gide. En av mina absoluta favoritböcker, och jag kan läsa den om och om igen och ständigt hitta nya detaljer att fastna för.
2. Narcissus av Ovidius. Den korta, underbara texten om stackars olycklige Narcissus. Mycket romantiskt! Målningen av Waterhouse har jag både som skrivbordsunderlägg på datorn och som favorithalsband, fast på halsbandet är inte Eko med.
3. Othello av William Shakespeare. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag älskar Othello! Bilden föreställer Edwin Booth (bror till en lite mer ökänd Booth) som Iago. Jag har bilden som örhänge. Jag gillar Etsy.
lördag 28 juli 2012
Tematrio - Nobelpristagare
Snällt lånat från http://lyrannobel.blogspot.se/!
Vilka är dina tre favoritböcker skrivna av författare som erhållit Nobelpriset?
1. Falskmyntarna av André Gide, som fick priset 1947. Den är självklar. Ett väldigt självklart val. Gide är en av mina absoluta favoriter och jag upptäckte honom av en slump - det vill säga utan att veta att han känt Oscar Wilde och fått Nobelpriset. Det enda jag visste var att han skrivit en bok vid namn Falskmyntarna (som jag hittat för 60:- på ett trevligt antikvariat i Lund) och så antog jag att han var fransk. Det var Falskmyntarna som fick mig att bli upp över öronen platoniskt jätteförälskad i André Gide. När jag läser Gide känner jag mig trygg på något sätt. Som om vi verkligen har en djup vänskapsrelation, jag och han.
2. Andningsgunga av Herta Müller, som fick priset 2009. En alldeles underbar bok. Jag älskar Müller i allmänhet, men den här är hennes bästa. Underbart språk. Fascinerande huvudperson. Läs och njut, njut, njut.
3. Midaqq-gränden av Naguib Mahfouz, som fick priset 1988. Jag minns att jag tyckte väldigt mycket om den. Det är nog dags för en omläsning snart.
Sedan fanns det ju en massa bubblare också förstås. Tranströmer, exempelvis. Början av min roman blev jämförd med hans dikt Minusgrader av en kompetent författare. Det kändes väldigt fint. Andra bubblare är Thomas Mann, Pablo Neruda, Sartre, Lagerkvist, Camus och några till. Och Selma är ju så fin.
Vilka är dina tre favoritböcker skrivna av författare som erhållit Nobelpriset?
1. Falskmyntarna av André Gide, som fick priset 1947. Den är självklar. Ett väldigt självklart val. Gide är en av mina absoluta favoriter och jag upptäckte honom av en slump - det vill säga utan att veta att han känt Oscar Wilde och fått Nobelpriset. Det enda jag visste var att han skrivit en bok vid namn Falskmyntarna (som jag hittat för 60:- på ett trevligt antikvariat i Lund) och så antog jag att han var fransk. Det var Falskmyntarna som fick mig att bli upp över öronen platoniskt jätteförälskad i André Gide. När jag läser Gide känner jag mig trygg på något sätt. Som om vi verkligen har en djup vänskapsrelation, jag och han.
2. Andningsgunga av Herta Müller, som fick priset 2009. En alldeles underbar bok. Jag älskar Müller i allmänhet, men den här är hennes bästa. Underbart språk. Fascinerande huvudperson. Läs och njut, njut, njut.
3. Midaqq-gränden av Naguib Mahfouz, som fick priset 1988. Jag minns att jag tyckte väldigt mycket om den. Det är nog dags för en omläsning snart.
Sedan fanns det ju en massa bubblare också förstås. Tranströmer, exempelvis. Början av min roman blev jämförd med hans dikt Minusgrader av en kompetent författare. Det kändes väldigt fint. Andra bubblare är Thomas Mann, Pablo Neruda, Sartre, Lagerkvist, Camus och några till. Och Selma är ju så fin.
måndag 11 juni 2012
André Gide
Underbara, fina André Gide... Jag blir varm i hjärtat bara av att tänka på honom. Han är en jordnära motpol till min andra favoritförfattare, Oscar Wilde (som han kände, och dessutom hade en crush på ett tag).
Jag upptäckte faktiskt Gide av en ren slump. Jag var väldigt inne på fransk litteratur under den perioden, början av 2010, och jag var på ett av mina favoritantikvariat. Där stod en bok som var fint inbunden och hette "Falskmyntarna". Jag hade inte mycket att gå på. Det fanns ingen baksidetext, så jag hade ingen aning om vad den handlade om, och det stod inte vilket år den var från, varken när den skrevs eller när själva utgåvan var från. Jag fick bara en bra känsla av titeln och namnet på författaren. Min magkänsla hade rätt, jag blev förälskad när jag läste den och började samla på hans böcker (i svensk eller engelsk översättning eftersom jag tyvärr bara kan ett par ord på franska).
Jag rekommenderar Falskmyntarna (som kom i ny svensk utgåva för ett par år sedan, så även Den Omoraliske som jag bara läst på engelska, där den heter The Immoralist)... eller hans självbiografiska Om Icke Vetekornet Dör, där man får reda på en massa anekdoter (många var rörande, många - förmodligen oavsiktligt gjort av Gide - så roliga att jag fick skrattanfall... det kan ha varit eftersom jag vill minnas att jag var ganska berusad första gången jag läste den... men förmodligen inte eftersom jag skrattat åt dem flera gånger... speciellt en lilljulafton då jag var nästan insnöad i min lägenhet tillsammans med min syster... ack, härliga tider...) och kan läsa om hans äventyr i Nordafrika och hans vänskap med Oscar Wilde. Eller den helkvicka Prometheus Illbound, en modernare tolkning av Prometheusmyten. För att inte tala om den härliga Jordisk Föda som han skrev när han var ung. Oscar Wilde var tyvärr inte så glad i den. Men det gör ingenting, för jag, likt min käre Wilde, bryr mig inte särskilt mycket om vad andra tycker.
Titta vilka fina kläder Gide bar!
Jag upptäckte faktiskt Gide av en ren slump. Jag var väldigt inne på fransk litteratur under den perioden, början av 2010, och jag var på ett av mina favoritantikvariat. Där stod en bok som var fint inbunden och hette "Falskmyntarna". Jag hade inte mycket att gå på. Det fanns ingen baksidetext, så jag hade ingen aning om vad den handlade om, och det stod inte vilket år den var från, varken när den skrevs eller när själva utgåvan var från. Jag fick bara en bra känsla av titeln och namnet på författaren. Min magkänsla hade rätt, jag blev förälskad när jag läste den och började samla på hans böcker (i svensk eller engelsk översättning eftersom jag tyvärr bara kan ett par ord på franska).
Jag rekommenderar Falskmyntarna (som kom i ny svensk utgåva för ett par år sedan, så även Den Omoraliske som jag bara läst på engelska, där den heter The Immoralist)... eller hans självbiografiska Om Icke Vetekornet Dör, där man får reda på en massa anekdoter (många var rörande, många - förmodligen oavsiktligt gjort av Gide - så roliga att jag fick skrattanfall... det kan ha varit eftersom jag vill minnas att jag var ganska berusad första gången jag läste den... men förmodligen inte eftersom jag skrattat åt dem flera gånger... speciellt en lilljulafton då jag var nästan insnöad i min lägenhet tillsammans med min syster... ack, härliga tider...) och kan läsa om hans äventyr i Nordafrika och hans vänskap med Oscar Wilde. Eller den helkvicka Prometheus Illbound, en modernare tolkning av Prometheusmyten. För att inte tala om den härliga Jordisk Föda som han skrev när han var ung. Oscar Wilde var tyvärr inte så glad i den. Men det gör ingenting, för jag, likt min käre Wilde, bryr mig inte särskilt mycket om vad andra tycker.
Titta vilka fina kläder Gide bar!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)