The male gaze

...nej, det där var faktiskt orättvist sagt. Men ur manlig synvinkel i alla fall, åtminstone i de flesta noveller i Einar Askestads Kvinnohistorier. Jag var lite skeptiskt, måste jag erkänna, att en bok med den titeln skrivits av en man. Jag tänkte; bara det inte är en sådan där bok där kvinnorna antingen är undersköna kvinnor på piedestal eller neurotiska hysterikor. Eller båda. Jag kan inte säga att mina farhågor besannades, som tur är, men visst. Det var en del vackra fresterskor och gnatiga fruar, men de känns i alla fall mänskliga. Platta men mänskliga. Männen var dessutom inte bättre eller sämre. Både männen och kvinnorna i berättelserna har goda och dåliga sidor. Jag tycker ändå att Kvinnohistorier är ett ganska missvisande namn.
För det första är det ofta männen som är i fokus, kvinnorna syns genom männen, för det andra kändes det mer som en bok om... människor? Relationer? Jag vet inte riktigt, och skämtsamt tänker jag att det hade räckt med att den hette Historier.

Mitt problem med boken var att jag inte riktigt visste vart den ville komma. En del berättelser var bara... ja, de sade mig ingenting alls. En relation där de båda är otrogna, någon pittoresk stuga där twisten tydligen är att kvinnan är intresserad av bondage, en pappa som saknar sin fru och vill att sonen ska bo hos honom... Och någonstans kommer det plötsligt en ganska chockerande novell, sedan fortsätter allt i vardaglig mak ett tag till. Jag blir kanske inte precis uttråkad... jo, smått uttråkad blir jag faktiskt ibland. Eller trött. Jag förstår inte riktigt behållningen med majoriteten av novellerna. Och språket... Det är väldigt vardagligt och det låter (med ett fåtal undantag) hela tiden som att det är samma person som berättar, oavsett ålder, kön eller livssituation; det är hela tiden samma röst, som att det är samma människa i olika förklädnader. Karaktärerna känns helt enkelt platta.
Det tar sig dock mot slutet, de sista novellerna engagerade faktiskt och höjer mitt intresse. Bäst är de noveller som sticker ut lite, där det finns bitterhet, obehag eller någon liten knorr på slutet, hoppfull eller ej. Funderingar över Laura, Himmelriket inom oss, Lilla du samt Nils var mina favoriter. Sedan tyckte jag om den extrema bitterheten i Lite egen.

Modernista x3

Jag var på biblioteket idag, jag lånade en hel del böcker, men jag läste också ett knippe böcker på stället. Förutom Marias Testamente läste jag tre böcker från förlaget Modernista, då jag inte hade så mycket tid på mig och deras böcker ofta är av det tunnare slaget. Böckerna jag läste var alla mellan 70 och 80 sidor.

Den jag läste först var Sara Shamloos Gloria, om besatthet och idoldyrkan, bokens "jag" stänger in sig, isolerar sig, det enda som betyder någonting är Han, idolen. Jag får känslan av psykos, men jag kan ha fel. Det är ett intressant upplägg, men texten flyr liksom ifrån mig, jag känner mig aldrig berörd. Det känns mest som ett litterärt och språkligt experiment och nu, bara några timmar senare känns det knappt som att jag läst boken.

Favoritcitat: "Huvudet dånar, ögonen är fulla av blod -
Jag vänder mitt ansikte från allt detta."

Den andra bok jag läste var Jenny Häggs mamma solar brösten i vardagsrummet av Ida Säll. Det är en samling barndomsanekdoter från sent åttiotal och tidigt nittiotal blandat med små "sagor", om sjöjungfrun som ville ha kläder men inte fick några, om Ikaros som flög upp på sitt tak och sen vidare (min favorit!), om Remus och Romolus där den ene åt grus och dog. Typiska barndomsminnen; vänner man inte riktigt gillar, maskeradkalas med glasståg (där fanns Pippi Långstrump, och när berättarjaget frågar henne var hon har Herr Nilsson, varför han inte kom på kalaset, svarar "Pippi" att Herr Nilsson stannade hemma och var sjuk, vilket fick berättarjaget att oroa sig för att Herr Nilsson kanske hade cancer), skolstart med kompisar som luktar kiss och vars mammor luktar rök, prat om "cp-barnen", det vill säga specialklasserna, med en fördomsfullt fascinerad jargong som hör den ignoranta barndomen till. Jag tyckte om boken, det är nog ingen bok som kommer att sätta sig på minnet, men det var fin läsning.

Favoritstycke: "Ikaros ville flyga men från början kunde han inte. Av vax byggde Ikaros vingar som han tyckte blev så fina. De var alldeles lagom långa och skavde inte ett dugg. Han satte på sig vingarna som en ryggsäck och tog riktigt mycket sats. Först flög Ikaros upp på taket på sitt hus, och sedan flög han vidare, högre och högre. Uppifrån var allting mycket litet. En liten häst, en liten sjö, en liten väg, ett litet hus. Hästen var en ardenner. Ikaros skrattade och flög vidare. Ikaros jagade måsar och helikoptrar. Framåt kvällen blev han trött och flög ikapp med ett flygplan. Han knackade på dörren och som tur var öppnade piloten. Planet skulle till Cypern och Ikaros fick en egen stol med kräkpåse. Flygvärdinnan önskade honom välkommen och han fick välja på vatten, citronvatten eller mjölk med sugrör."

Den tredje boken var Ormar och piercing av Hitomi Kanehara. Det är den enda av böckerna som inte skrevs av en svensk författare, och dessutom den enda bok som var mer traditionellt uppbyggd. Den handlar om tungklyvning, om tatueringar, destruktivitet och ligister, alkohol, sex och livsleda. Det låter ganska intressant, men tyvärr var detta inte alls en bok i min smak. Karaktärerna var trasiga, huvudpersonen, en ung kvinna på nitton år var väldigt självdestruktiv, men jag kunde verkligen relatera eller sympatisera. Hon hade nog inte velat ha mina sympatier i vilket fall. "Giftig" har jag hört om boken. Sådant brukar locka mig. Men jag blev mest av allt uttråkad.

Favoritcitat: "Det slog mig att även sadister kunde skratta gott."

Gavalda och Karlsson

Idag har jag läst två novellsamlingar (före och efter närmare sju otroligt fina timmar på café/restaurang Satori full med samtal, vegetarisk mat, blåbärsmuffins som vi av någon outgrundlig men förmodligen ytterst logisk kallar Bosie, mer samtal, puffande på e-ciggen - för min del - och trevlig bakgrundsmusik). Den ena lånade jag av ovan nämnda goda vän, den andra hade stått i min bokhylla en lång tid och jag har antagligen köpt för en tia på någon second hand. Fast nu blev ju ordningen omvänd, det var den lånade boken jag läste sist.

Så. Den första jag läste var Anna Gavaldas Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans - en ganska allmängiltig önskan, kan tyckas. Jag hade hört mycket gott om den, och visst var den bra - men jag har väldigt svårt att beskriva den. Det är en samling berättelser om, ja, människor, rätt och slätt.
Novellerna är ofta fragmentariska, och det tycker jag om, den speciella stilen - man får egentligen inte veta så mycket om personerna, men ändå känns det... närgånget, ibland nästan påträngande. Jag tror trots det inte att det kommer att vara en bok jag går och tänker på långt efteråt, men vissa saker fastnade verkligen. The opel touch var min favoritnovell, jag kände en slags samhörighet med kvinnan. Hennes cynism, sarkasmer, distanseringen, ledan, nedstämdheten, det lilla sammanbrottet, trösten. "Vi sitter åtminstone inte i skiten."

Gavalda

Den andra novellsamligen jag läste var Jonas Karlssons Det andra målet. Jag har läst hans senare böcker och visste därför på ett ungefär vad jag hade att förvänta mig. Vanliga människor, vanliga och ovanliga situationer. Jag tyckte mycket om hur berättelserna här gick in i varandra, en karaktär som bara suttit vid ett bord i en novell är huvudperson i nästa. Mina favoriter var de som kretsade kring Gondolen, där folk stämde möten, satt och väntade på vänner som aldrig kom och så vidare. Särskilt tyckte jag om När jag vaknade var hon borta, om en kvinnas sönderfallande relation med en minister, titelns "hon".
Tyvärr tappade jag intresset mot slutet av boken, novellerna blev tristare och slutet kändes faktiskt aningen utspårat. Jag håller alltså med min män om att detta är Karlssons svagaste bok, men det var fortfarande mycket god läsning. Jonas Karlssons lägstanivå är hög.

Karlsson

Litterär S&M

Jag vet inte riktigt var eller hur jag skulle börja, vilket kanske passar bra eftersom jag först inte hade någon aning om vad det var jag läste. "En BDSM-lek utförd som bok" var i princip det enda jag visste om Tillhör Lyra Ekström Lindbäck - och så börjar den med att hon gormar och har sig. Om "er", de inskränkta, äckliga. Va? Är det mig hon äcklas av? Men jag... jag är ju inte sådan! Och inte är min rumpa gropig heller! Inte det minsta, faktiskt! Titta, Lyra, på min släta stjärt! Det är inte mig hon talar åt och om, jag är inte sådan, jag är inte som de. Jag är inte inskränkt, jag är ingen idiot. Nej, det är inte mig hon pratar om. Jag är bättre än så. Förmer.
Sedan kunde jag pusta ut lite. Jag var liten och vek och hon tog hand om mig, strödde kärleksord och smekande omhändertagande. Jag var hennes lilla flicka, hennes elev. Hon skötte om mig, bäddade ner mig, gav mig te med precis så mycket havremjölk som jag ville ha.
Sträng var hon stundvis. Och elak. Hon skällde på mig. Var jag ett hopplöst fall, trots allt? Var det fel av henne att välja ut mig?

Läsaren ska underkasta sig texten, ta till sig intrycken genom alla kroppsöppningar efter att ha blivit renad, tömd på andra invanda och stelnade sådana. Ibland beskrivs det litterärt, metaforiskt, ibland skrivs det sexuellt, köttsligt. Dominans och underkastelse; underkasta dig denna text.

Jag vet inte riktigt vad jag tyckte om boken. Speciell. Intressant. Det är nog de rätta adjektiven. Bra? Ja, kanske, men mer själva idén. Inte för att jag har något emot utförandet. Jag tyckte om boken och den satte spår. Men någonstans känns det ändå som att det hade kunnat utföras bättre, varför kan jag inte riktigt sätta fingret på. Det var i högsta grad en annorlunda upplevelse, i alla fall, detta dominans/underkastelsespel mellan text och läsare. Unikt.

Tranströmer på engelska

Citoyens

 

The night after the accident I dreamed of a pock-marked man,
Wandering in the alleys, singing.
Danton!
Not the other one - Robespierre never strolls about like that.
Every morning Robespierre powders, preens, washes himself, painstakingly and for an hour,
The rest of the day is dedicated to the People.
In the paradise of pampleths, among the machines of virtue.
Danton-
or whoever wore his mask-
stood as if he was standing on stilts.
I saw his face from below:
scarred and moon-shaped,
half of it light, half of it dark.
I wanted to speak.
My chest is heavy, the plumb
that sets the clocks going,
hands twisting: year one. Year two.
An acrid smell of sawdust.
And, as always in my dreams, no sun.
But the very walls shone,
lit up the alleys curling
down to the waiting room, the curved room,
the waiting room where we all…

Boye på engelska

Yes, of course it hurts when buds are breaking.
Why else would the springtime falter?
Why would all our ardent longing
bind itself in frozen, bitter pallor?
After all, the bud was covered all the winter.
What new thing is it that bursts and wears?
Yes, of course it hurts when buds are breaking,
hurts for that which grows
                         and that which bars.

Yes, it is hard when drops are falling.
Trembling with fear, and heavy hanging,
cleaving to the twig, and swelling, sliding -
weight draws them down, though they go on clinging.
Hard to be uncertain, afraid and divided,
hard to feel the depths attract and call,
yet sit fast and merely tremble -
hard to want to stay
                    and want to fall.

Then, when things are worst and nothing helps
the tree's buds break as in rejoicing,
then, when no fear holds back any longer,
down in glitter go the twig's drops plunging,
forget that they were frightened by the new,
forget their fear before the flight unfurled -
feel for a second their greatest safety,
rest in that trust
                   that creates the world.

27

Jag gav min syster ett teaterbesök i julklapp, 27, som är en teaterkonsert som spelades på Hipp i Malmö och handlade om sex rockstjärnor från "27-klubben" - Brian Jones, Amy Winehouse, Curt Kobain, Jim Morrison, Jimi Hendrix och Janis Joplin.
Jag vet inte vad jag förväntade mig, men Scheisse vad bra det var. Helt galet kreativt, underbara sångprestationer, ångestfyllt och obehagligt och med döden ständigt närvarande. Döden, som även var en karaktär, spelad av Lindy Larsson (som jag för övrigt älskar älskar älskar). Han har en otrolig karisma, jag älskar hans röst, och han utstrålar så mycket charm att man nästan drunknar, trots att hans roll här var obehaglig och liksom sleazy.
Alla rockstjärnorna var också riktigt, riktigt bra. Brian Jones spelades av en kvinna, Winehouse av en man, Kobain av en kvinna (alla var otroliga, men hennes röst var bara så djäkla bra), Jim Morrison av en man, Janis Joplin av en kvinna och Jimi Hendrix av en man. Jag gillade det, att skådespelarna inte begränsades av sitt kön och könet på den de spelade. Mari Götesdotter var för övrigt så lik Brian Jones att det nästan var obehagligt.
Min syster (som är väldigt intresserad av rockmusik, hennes favoriter ur 27-klubben är Robert Johnson och Brian Jones... mina med) var lika nöjd som jag (som inte kan överdrivet mycket om modern musik, men blev väldigt inspirerad här) var. Och det var ju nästan det viktigaste.

Maran

Nu har jag varit sådär otroligt dålig på att blogga, men jag har varit otroligt dålig på det mesta den senaste tiden så det är som det är.

Jag har ganska länge velat läsa Maran av Lina Neidestam eftersom jag är väldigt förtjust i hennes teckningsstil. Det är feministisk porr (jag brukar säga erotik, men detta är fan i mig porr) blandat med folktro i serieformat, men det känns som ett sådant album som jag är den sista att läsa, så jag antar att världen redan vet detta. I vilket fall som helst har jag läst den nu.
Jag kan tänka mig att den var väldigt rolig att teckna! Jag älskar kvinnokropparna, de ser så otroligt mjuka ut. Och jag gillar ramhistorien, en ung kvinna som hyr en stuga för att skriva en generationsroman men allt hon får ur sig är sago-pornografi. Hehe. Det kan säkerligen hända den bästa. Jag har sagt det förr; jag tycker att det är roligt att läsa erotik, men jag blir inte upphetsad. Så även här, men jag kan absolut inte neka till att jag såg det sexiga i den. Jag älskar att det är olika kroppstyper (fast detta gäller främst kvinnokropparna... men det är många bröst av modell större) med olika kroppsbehåring och alla möjliga sexuella läggningar. Det blir mycket roligare så.
Och den är så snygg. Underbar att bara sitta och bläddra i.
Jag tyckte väldigt mycket om den.

Omslaget är otroligt tjusigt!

Sex och sjöpungar

Jag förstod inte riktigt grejen med den korta lilla romanen Ciona, skriven av pseudonymen Tamara T (Torkel Wächter ligger bakom). Den handlade om en kvinna eller två (jag fick det till att det var två sidor av samma dam, men jag var groteskt trött när jag läste den så jag kan ha missuppfattat), sexualitet, fortplantning och sjöpungar - därav titeln. Jag önskar verkligen att jag hade tyckt om den, förstått grejen med den. Upplägget är ju verkligen intressant, liksom undertiteln, "en självbiologi", det bådade gott - en smått erotisk Augustprisnominerad roman, kort och koncis, som blandar in sjöpungar i det hela. Det låter nytt och spännande, men det kändes som att jag läst det förut (förutom själva inblandningen av sjöpungarna, ett ord jag för övrigt aldrig använt så frekvent som i detta inlägg). Ja, Paris. Ja, kvinnor och sexualitet, ja, kravlösa ligg som inte är så kravlösa egentligen, ja två totalt olika synsätt på sex (jag fick nästan lust att skriva horor och madonnor, men nej, så illa är det lyckligtvis inte, det vore bara orättvist att säga så). Språket var fint, och som sagt, jag gillade upplägget. Men trots det kändes det inte nytt eller särskilt spännande. Tyvärr.

För övrigt fick ett parti mig att rysa och nästan ångra att jag inte råkat missa den sidan. Det hade med en sax att göra. Och jag som inte ens blinkade åt klitorisklippningen i von Triers Antichrist!

Två sjöpungar i skor

Dagerman

Jorden kan du inte göra om.
Stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra:
en annan människa väl.

Men detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer.

~Stig Dagerman

Jesus, Gud och sådant

Jag läste (relativt) nyligen Om Jesus av Jonas Gardell, en väldigt intressant och fin bok som jag hittade på årets bokrea. Ganska precis före läste jag Annika Borgs Bibeln på mitt sätt, även detta en fin bok som hittades på en bokrea, fast denna gången förra årets. Är man intresserad av kristendomen kan jag rekommendera båda, och är man intresserad av den historiske Jesus är Om Jesus ett väldigt trevligt val! Jag har en soft spot för troende människors fina ord, så de sista sidorna i Gardells bok berörde mig väldigt mycket.
Jag är en Jesus-diggande agnostiker. Jag må vara värre än Tomas Tvivlaren när det kommer till min egen religionsåskådning (låt oss säga att jag är öppen för olika möjligheter, men jag vill samtidigt se hålen i dina händer, Jesus), men ja, Jesus alltså. Han var tuff. Jag gillar allt från Nya Testamentet till Jesus Christ Superstar. Jag gillar inte fanatism, men jag beundrar tänkande, smarta och fördomsfria kristna (känn dig träffad, äldsta lillasyster).
När jag var riktigt liten trodde jag på Gud, på ett sådant där barnsligt sätt. Sedan lärde jag mig, i femårsgruppen, om när Abraham skulle offra Isak. Min omedelbara reaktion var ett otroligt obehag, samt att genast sluta tro på Gud. Jag ville inte tro på en Gud som skulle göra på det viset, och jag tycker fortfarande att det är en hemsk historia. Därför tycker jag att det är så fint att Annika Borg, präst (och därmed inte som undertecknad, som förvisso skulle älska att vara kristen, men sådant går absolut inte att tvinga fram) belyser just det hemska och fanatiska i den berättelsen i sin Bibeln på mitt sätt. Jag känner mig liksom mindre ensamt fjompig då. Det är, för övrigt, en väldigt trevlig bok då en del av fokuset är feministiskt. Jag har aldrig tvivlat på att det går utmärkt att vara kristen och feminist, men det finns tyvärr de som väljer ut delar av Bibeln som passar de själva och samtidigt spottar på de som gör detsamma (fast med mer människovänliga partier). Det gör ont i min hjärna (jag vet att man inte kan få ont i hjärnan) och jag orkar inte tänka på det.
En tredje bok jag nyligen läst om kristendomen: Kryddad olja av Ylva Eggehorn. Den handlar om kvinnor i Bibeln och är väldigt fin och trevlig läsning.
Se detta som ett tidigt påskinlägg.

Den tredje systern

Det är liksom... trevligt på något vis att läsa Gunnar Blå. Trevligt och galet och perverst och obehagligt på samma gång. Inte helt illa, måste jag säga. Jag köpte pocketutgåvan med Den tredje systern-trilogin och jag har avslutat den första, vid namn Den tredje systern. Det är en slags deckare, eller man kanske ska säga parafras på en deckare, med en massa extra galenskaper som man inte förväntar sig av klassiska verk i genren. Fast det var ganska väntat eftersom det trots allt är Gunnar Blå det handlar om. Gunnar, som här är huvudperson, en medelålders blandmissbrukare som hamnar i märkliga situationer efter att han har vaknat upp bredvid en död kvinna. Läs! Men förvänta dig att bli mer eller mindre galen på ordet "pang"! Det förekommer ofta. Pang!
Jag måste säga att jag, av vad jag läst av Gunnar Blå, föredrar hans noveller, men detta var absolut inte illa det heller. Väldigt underhållande på ett lite deppigt sätt. Omslaget är väldigt... jag vet inte om det ska vara gulligt, men jag tycker att det är mycket sött. Gott så.
För övrigt älskar jag namnet Gunnar. Jag tror att det är Gunnar Björnstrands förtjänst.

Gunnar och bebbe

Drömmaren och sorgen

Jag älskar titeln på Eva-Marie Liftners roman Drömmaren och sorgen, och bokens kapitel har lika vackra namn, exempelvis Vierge moderne, Världslighetens tumlande Sodom och Vari bonden förvandlas till dam. Vad beträffar själva boken visste jag först inte vad jag skulle tycka, den började lovande, men efter ett tag kändes det som att berättelsen gick på tomgång. Olika tidsperioder, anekdoter och episoder skildrades på sätt som kändes likartade och nästan ytliga, jag förstod inte vart boken ville komma, vad det var meningen skulle sägas och vad saker hade för mening.
Jag fick länge lite samma känsla som när jag läste Paul Austers roman Osynlig - lätt att ta sig igenom, ovanliga händelser - men varför? Varför dessa memoaranteckningar och brev som behandlas som om de vore av enorm betydelse, varför dessa händelser på händelser som verkar helt slumpmässiga? Det var inte förrän jag var på de sista sidorna som jag insåg att jag faktiskt uppskattade boken mer än vad jag trodde, när vissa trådar knöts ihop tydligt och andra vagt, när jag förstod att allt nödvändigtvis inte hörde ihop på ett precist sätt och att det faktiskt var bra så. Att det kanske till och med var det som var det fina och ovanliga.
Och det är definitivt en ovanlig bok, ett mysigt (men inte för den sakens skull sådär puttrigt) tidsfördriv - och jag kan tänka mig att den vinner på en omläsning, faktiskt. En drömsk saga med ett njutbart språk. Inte det bästa jag läst, men definitivt tillfredsställande, definitivt elegant och definitivt nog för att jag ska vilja läsa mer av författaren (som den vackert betitlade Lacrimosa). Under läsningen fördes tankarna till Maria Gripe, Sarah Waters och på sätt och vis även Poe. Det finns värre författare.

Böckerna om samhällets syn på våldtäkt

Jag läste nyligen om Katarina Wennstams bok Flickan och skulden och läser nu om hennes En riktig våldtäktsman, båda med undertiteln En bok om samhällets syn på våldtäkt, den första koncentrerar sig på skuldbeläggandet av flickors och kvinnors beteende, den andra på föreställningen av hur en våldtäktsman agerar.
Böckerna är ungefär tio år gamla, men attityderna som presenteras i dem känns fortfarande skrämmande angelägna - det finns fortfarande folk som nedvärderar kvinnor och deras sexualitet, tycker att felet är deras om de blir våldtagna, det finns fortfarande folk som nedvärderar män och deras sexualitet, tror att män är kåta djur som inte kan hålla fingrarna i styr om en tjej flirtar, har haft många sexpartners (då är tjejerna allmängods), har utmanande kläder på sig eller bara råkar finnas i närheten. Väldigt farliga människosyner, som om det vore den naturliga världsordningen att flickor måste "hålla på sig" så att inte de stora, stygga männen ska komma och stoppa kuk, fingrar eller andra tillhyggen i dem. Att tro att det ligger till på det viset gynnar absolut ingen. Våldtäkt handlar inte (generellt) om sex eller kåthet utan om makt, att tro att man äger en annan människa, att inte förstå (eller vilja förstå) att var och en har bestämmanderätt över sin egen kropp.
Jag vill att alla ska läsa de här böckerna, speciellt folk som jobbar med lag och rätt. Jag vill att böckerna ska delas ut i skolor. Jag önskar att böckerna kändes passé idag, tio år senare, att attityderna hade förändrats, men dessvärre är det inte så.

Läs och äcklas

Fragment

Det gjorde ont i mina sargade knogar och knän när han älskade med mig. Min ryggrad knäcktes i sjutton lika stora delar och mina jag grät blodiga tårar av smärta. Jag bestämde mig för att kräla mot en blodig knivdöd eftersom jag inte stod ut med den, smärtan, men jag hittade ingenting vassare än en kanyl, och det var ingenting jag ville ha i kroppen. Vad ironiskt. I hela mitt liv hade jag varit livrädd för nålstick.

Erotik och ätande

Jag tog nyligen del av något väldigt underligt, nämligen Gunnar Blås Du äter mitt ansikte och ännu fler historier, en novellsamling som främst behandlar erotik och ätande. Jag vill inte komma med en dålig ordvits här, men snacka om att jag fick mersmak. Det låg en märklig, suggestiv stämning över novellerna, ibland var det vackert, ibland obehagligt, ibland både och. Jag tyckte om det. Jag tror till och med att jag älskade det, på ett egendomligt, skevt och ljuvligt vis. Jag hade en sådan där märklig, härlig känsla i bröstet under läsningen...
Jag försöker komma på vilken som var min favorit. Jag gillade Livets gåva och Anteckningar... men nej, jag tror inte att jag har någon favorit. Alla berättelser behövdes, de kompletterar varandra på det där underbara, vackra, groteska sättet.

Får man ha någon slags crush på en pseudonym?

Våldtäkt & romantik

Jag hittade Våldtäkt & romantik av Katrine Kielos på bokrean. Jag läste den när jag var nitton och bekämpade demoner genom att läsa om dem, men jag mindes inte så mycket av den. Det var trots allt några år sedan, även om det inte riktigt känns så.
Jag läser om den nu. Jag tycker om den, och den är mycket bra skriven. Kielos är intelligent, och trots att hon skriver om ett ämne som nästan alltid blir otroligt självutlämnande, så har hon integritet. Jag tycker om det. Boken handlar alltså om våldtäkt, men även om kvinnlig sexualitet i sig, om föreställningarna och åsikterna om kvinnans kön och drift.

Ett otroligt bra citat:
"Vi kan inte uppmuntra föreställningar om att en kvinna börjar och slutar med vem som knullar henne."

Segerhuva

Segerhuva av Martin Tistedt är ett väldigt märkligt stycke prosa. Verkligheten är skruvad - är det allegoriskt, symboliskt, metaforiskt? Eller är det en vriden sanning Tistedt berättar?
Språket är ömsom vackert, ömsom groteskt, ibland väldigt upprepande, cykliskt, nästan paradoxalt meditativt. Jag får känslan av drogfantasi eller mardröm. Att texten är skriven i ett, som i trans. Jag får även känslan av att Tistedt är smått galen (är inte vi alla det?), intelligent och pervers. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, mer än att jag vill ha mer insyn i Tistedts märkliga värld, de knappa sjuttio sidorna som denna bok tillfredsställer inte min förundran. Jag vill alltså ha mer, och det snart.

Mardröm? Drogfantasi?

Fejkad orgasm

Jag läser en bok vid namn Fejkad orgasm, skriven av diverse personer, sammanställd av Susanna Alakoski och Amanda Mogensen. Väldigt snygg med guldornament och grejer. Ehrm. Ja. Det finns annat än ornament i världen. Men i varje fall. Jag minns att jag läste om den när den kom (öhöhö), 2008, men jag har inte tänkt på den alls sedan dess, tills jag hittade den utread. Tänkte direkt att jag måste läsa den, jag som försöker skaffa mig en mer naturlig och icke-rigid-låtsasperfekt syn på sex och muffen (bot-bot!) och sådant. I en rigid syn på sex, där sex är låtsas-perfekt, ingår nämligen fejkade orgasmer. Hundratals. Jag är bra i sängen och kan komma och du är bra i sängen och får mig att komma, etcetera etcetera etcetera.
Jag är varken porrstjärna eller prostituerad, jag får för helskotta inte betalt för att fejka!
Det är så cyniskt och kontraproduktivt alltihop, men jag är i alla fall medveten om att jag är cynisk och kontraproduktiv och försöker göra någonting åt det hela.

Det är en rolig och sorglig och snygg och informativ och djäkligt angelägen bok. För jag tänker lite cyniskt: vem sjutton fejkar inte? Och sedan inser jag att alla inte fejkar. Faktiskt. Det finns till och med (!) kvinnor (!) som aldrig fejkat (!) i hela sitt liv (!!!).

Jag tycker att Ann Söderlund verkar vara en ganska jobbig människa, men hon skrev en väldigt skojsig sak i denna bok: "Kanske uppfanns 'le fejk orgasm' vid franska hovet när Marie Antoinette insåg hur mycket snabbare det gick att sparka den där fumlige träbocken Louis ur den kungliga sängen och smyga tillbaka till älskaren Fersen om hon bara överdrev en smula." Hehe. Men nej, jag tror inte att det stämmer. Anledningen kan mycket väl stämma: få fumlig träbock att ge sig. Men sjuttonhundratalet? Nej, jag tror att det var betydligt tidigare än så. Jag tror Jungfru (hm) Maria fejkade med Josef ibland. Jag tror att Eva fejkade med Adam. Jag tror att antikens grekiskor fejkade hela tiden eftersom de sågs som andra klassens medborgare och tänkte att de skulle göra karlarna nöjda och glada. Och så vidare.

För övrigt fejkar kvinnor som ligger med kvinnor också, även om vissa verkar vilja tro annat. Ja, även när de ligger med kvinnor.

... tydligen inte.

Det blev ingen bok utan kroppsvätskor som nästa läsning.
Det blev Huden är det elastiska hölje som omsluter hela lekamen av Bjørn Rasmussen. Men det går lika bra ändå. Jag är ju faktiskt inte känslig - i teorin.

Jag skulle läsa den tills på torsdag because universitetet, och finfint nog var det en bok jag ganska så länge har velat läsa. Det är en vackert skriven bok, poetisk och erotisk. Någon direkt tydlig plot finns egentligen inte: det är den unge mannen och hans förälskelse i den äldre ridläraren. Ett sadomasochistiskt förhållande. Starka känslor. Självdestruktivitet. Smärta, fulhet och skönhet. Håglöshet och outtröttlig energi samtidigt. Kort, koncist och stilfullt.

Rasmussen