Den berömda kampen om boken versus filmen

"Läs boken istället!" är något en hör ofta. Och i flera fall, antagligen de flesta, stämmer det ju, att den litterära förlagan är bättre, men... Ibland är det inte så. Ibland har regissören satt sin alldeles egen knorr på berättelsen, gjort verket till ett slags samarbete mellan författare och filmskapare. Filmmakarna lyfter fram och belyser andra sidor av verket, eller gör helt enkelt en djäkligt bra story inspirerad av boken. Sedan finns det ju utmärkta, trogna filmatiseringar som gör boken i sig rättvisa, och då känns det mest som att återbesöka en kär vän när man ser filmen.
Jag är alltså ingen "läs boken istället"-fascist. Böcker och filmer är två helt olika medier och förmedlar en berättelse på så olika sätt. Jag säger istället; gör vad fasen du känner för. Här är några exempel på filmatiseringar som i mitt tycke är antingen bättre eller lika bra som boken.

Stanley Kubricks Barry Lyndon är enligt mig en sagolikt vacker film. Den berömda ljussättningen, den fantastiska musiken, skönheten och humorn, den fascinerande och osympatiske huvudkaraktären... Jag älskar allt med den filmen, den hör definitivt till en av mina favoriter. Thackerays förlaga är helt och hållet annorlunda. Den osympatiske huvudkaraktären och hans uppgång och fall klättrandes på den sociala stegen är faktiskt en av få gemensamma nämnare. Boken har inte ens någon duellscen!
Stilarna och stämningarna är alldeles olika varandra, Thackerays roman är ett satirisk verk. Där finns ingen hisnande skönhet, istället är humorn bitskare och Barry är både roligare i sina illusioner om sin egen förträfflighet och mer osympatisk.
Här är det filmversionen som är min favorit. Jag tycker dock väldigt mycket om boken (jag borde dock läsa om den, det var flera år sedan sist), den hade massvis med roliga passager. Jag anser att boken och filmen kompletterar varandra. Jag kan varmt rekommendera båda! (Ett litet inflikande, dock; jag är i princip epokfetischist. Filmen är alltså rent ut sagt visuellt sexig i mina ögon.)

491 av Lars Görling, filmatiserad av Vilgot Sjöman. 491, 491, 491. Vad jag älskar den, både boken och filmen. Filmatiseringen är väldigt trogen boken, även om alltför "stötande" material har klippts bort. Alldeles underbar bok, nästan precis lika underbar film. Jag skrev lite kort om boken en gång. Boken och filmen är väl egentligen inte såpass olika att man "behöver" se båda, men jag vill i alla fall personligen inte vara utan någon av dem. Läs, se eller både och! Jag rekommenderar 491 av hela mitt hjärta.

Här fuskar jag lite, för jag minns inte tillräckligt mycket om varken boken eller filmen The Servant - boken är skriven av Robert Maugham och filmen är regisserad av Joseph Losey. Vad jag minns är att filmen är riktigt snyggt gjord och välspelad och att den var trogen men inte liksom bokstavstrogen förlagan. Exempelvis är boken mer homoerotisk, även om det finns symboler i filmen som för tankarna dit. Det är ett (eller två) verk om besatthet och manipulation - huvudkaraktären blir mer och mer beroende av sin betjänt, och betjänten nästlar sig in mer och mer in i huvudpersonens liv. Jag rekommenderar... ja, antingen eller egentligen. Exempelvis så är boken väldigt kort, så på det viset har filmen den fördelen att kunna bygga ut historien lite mer. Å andra sidan är boken verkligen skitbra, den också, och innehåller inte ett ord för mycket.

Trainspotting. Fantastisk film, fantastisk bok - jag älskar att den till stor del var skriven på skotsk dialekt. Boken är argare och skitigare, filmen är liksom snygg-skitig. Snygg rent visuellt, men skitig. Dock inte lika mycket som boken. (Till och med den bokstavligen skitiga scenen i filmen är vidrigare i boken.) Jag tror faktiskt att jag föredrog filmen, om jag ska vara ärlig, och om jag måste välja. Jag gillar verkligen hur Danny Boyle tagit Irvine Welshs historia och gjort den till något personligt, något riktigt filmiskt. Därför spelar det för mig ingen roll att det är många saker i filmen som inte stämmer överens med boken - om vi ska ta en enkel sak - deras utseenden. Detta kan ha med nostalgi att göra, dock. Jag såg filmen före och blev förälskad direkt, och jag har sett den massvis med gånger, därför ligger den mig extra varmt om hjärtat. Det är dock väldigt roligt att både ha läst boken och ha sett filmen - boken har ju hur många scener som helst som inte filmen har, så de kompletterar definitivt varandra.

Forrest Gump är ingen favoritfilm, men söt är den. Riktigt söt. Och jag älskar Bubba och lt. Dan. Boken, däremot... är inte söt. Nu var det längesedan jag läste den, fem eller sex år sedan, men jag tyckte inte särskilt bra om den. Det var nog tur att filmen bara var löst baserad på boken. Det var karaktären Forrest jag inte tyckte om, jag fann honom bufflig och osympatisk. Humorn var märklig. Lite pubertal, om jag inte minns fel. Där tycker jag definitivt att filmen överträffar boken. Om man anser att filmen var för sentimental och vill ha något lite mer cyniskt (det låter ju som jag, men å andra sidan så växte jag upp med Forrest Gump) så rekommenderar jag Winston Grooms roman.

Mysterious Skin, skriven av Scott Heim och regisserad av Gregg Araki (en mycket... speciell regissör) är mitt typexempel på där filmen och boken kompletterar varandra. Det har länge varit en av mina favoritfilmer, och ungefär lika länge har den varit en av mina favoritböcker. Det är verkligen en fantastisk, ångestladdad berättelse om övergrepp och hur de formar människor. De två huvudpersonerna, unga män vid namn Brian och Neil, såg övergreppen på helt olika sätt. Neil såg dem inte ens som övergrepp, och han började tända på män som liknade hans förövare. Brian förträngde övergreppen och tror att han vid något tillfälle blivit bortrövad av aliens, detta blir till en besatthet av utomjordingar, och han hyser en stark aversion gentemot sex.
Filmen är lite "gladare" än boken - väldigt vackra färger, snyggt filmat, karaktären Eric Preston är, till skillnad från i boken där han av förklarliga skäl är mer dyster, en glad ung man. Trots detta är det inte på något sätt en film jag skulle kalla "glad" (därav citationstecknen), den är ångestfylld och äcklig, men så djävla snygg och filmisk och Gregg Arakisk. Och underbare Joseph Gordon-Levitt gör en fantastisk Neil.
Sluten är olika, det är en liten detalj som skiljer. Men oavsett om man ser filmen eller läser boken lämnar slutet samma känslor efter sig. När jag läste ut boken blev jag genast sugen på att se filmen igen (vilket jag gjorde), trots att jag mådde dåligt. Katharsisknarkare... För övrigt är det dags för en omläsning snart.

Ah, Les enfants terribles av Jean Cocteau... Jag såg filmen (regisserad av Jean Pierre Melville) strax efter att ha läst boken, och den slutsat jag drog var; de är likadana! Jag tänkte att jag antog att Cocteau älskade hur filmatiseringen blev. Här kan jag inte föredra någonting, både boken och filmen var riktigt bra. Jag känner inte att man måste läsa boken om man har sett filmen eller tvärtom (om man inte är som jag och tycker att det är roligt att se det man läst komma till liv), men de är så pass lika varandra att det inte känns alltför viktigt.

Som de flesta antagligen känner till bygger Brokeback Mountain på en novell av Annie Proloux. Det är många skillnader, och jag är imponerad av Ang Lees förmåga att ta en novell och göra till ett vackert, romantiskt, sorgligt dramamästerverk. Jag har för mig att novellen var kärvare och skitigare, och jag minns att jag verkligen gillade den. Den var olik filmen, jag tror själv att jag föredrar filmen (dock var det många år sedan jag både såg den och läste novellen), men de kompletterar definitivt varandra, och jag tycker själv att en får stor behållning av att ta del av båda.

A clockwork orange! Ytterligare en Stanley Kubrickfilm. Visuellt ögongodis, ultra violence, mjölkbaren... bara inledningsscenen i Korova Milk Bar är ju värd mer än guld. Och Anthony Burgess förlaga, även den är värd mer än guld. De är både lika och olika, jag skulle väl säga att Kubrick var hyfsat trogen förlagan (till skillnad från när han gjorde Barry Lyndon, som var mycket löst baserad på boken). Boken har sin charm, språket är riktigt coolt och jag älskar den ryskinspirerade slangen, som förvisso finns med i filmen också, fast inte till riktigt stor grad vill jag minnas. Nej, där tycker jag definitivt att boken och filmen kompletterar varandra och är lika bra. Malcolm McDowell gör en fantastiskt bra "little Alex", även om jag inte köper att snubben är fjorton! Å andra sidan; vad otroligt ruggigt det vore med en skådespelare som faktiskt såg ut som fjorton. Då hade filmen varit bra mycket obehagligare.

Filmatiseringen från åttiotalet av Stephen Kings Children of the corn har varit en guilty pleasure sedan jag var tretton. MALACHAAAAI! HE WANTS YOU TOO... MALACHAI! Jag och en vän citerade den varje gång vi sågs vid den tiden (vilket förvisso inte var så ofta, hon bodde i Göteborg vid den tiden, och jag bodde i Höör, men vi pratade ju i telefon också), vi hade gummiband med halloweenpumpor där min fick heta Isaac och hennes Malachai. Vi gjorde även en liten sång... Där deras namn var den enda texten. Det är en film som egentligen är dålig, men jag älskar den. Jag älskar sådant. B-skräck, slashers, you name it. Jag läste novellen när jag var fjorton, och den var ganska olik filmatiseringen, något som inte förvånade mig ett dugg. Då tyckte jag om båda lika mycket, fast på olika sätt. Nu antar jag att jag föredrar nostalgifilmen. De kompletterar varandra, men om du gillar Stephen King rekommenderar jag novellen. Om du gillar underbart dåliga 80-talsslashers så rekommenderar jag filmen.

Stevensons Dr Jekyll and Mr Hyde är en sak. Filmen från 1939 är en helt annan. (Samma sak gäller alla andra adaptioner - de andra filmerna, musikalen, och så vidare.) Jag har skrivit långt om det tidigare; Här!, så slipper jag skriva om allt det där igen. Trots att jag tycker bättre om boken än om filmen så tycker jag ändå att de kompletterar varandra. Det freudianska i filmen är intressant, dessutom är den riktigt djäkla snygg, och det är roligt att en film från den tiden vågar hantera sexualitet som den gör. Boken är obehaglig, filmen är snygg och intressant.

Och så avslutar jag med lite mer skräck. The legend of Hell House heter filmen och är regisserad av John Hough, Hell House heter boken och är skriven av Richard Matheson. Jag skrev om den här. Först såg jag filmen, sedan läste jag boken, sedan såg jag filmen igen. Det är en relativt trogen filmatisering, men samtidigt finns det mycket i boken som gör berättelsen än mer spännande. Den innehåller fler sexuella anspelningar, och jag tycker att sex och skräck är en intressant blandning. Inte för att inte filmen innehöll sexuella anspelningar... för det gjorde den definitivt.  Filmen imponerade på mig den också, riktigt ordentligt, jag älskar den, älskar stämningen. Den skrämde mig inte, men den är riktigt intressant, stämningen är obehaglig, stämningen överlag är underbar. Jag tycker definitivt att boken och filmen kompletterar varandra, jag kan dessutom inte välja favorit.

Jag känner att jag inte riktigt kan prata om Fight Club (herregud, jag insåg inte den där referensen förrän lång efter att jag skrivit det), eftersom jag inte minns boken och filmen så väl. Jag såg filmen som tolvåring, sedan såg jag den för två år sedan - berusad - dagen efter att jag läst boken. Jag minns inte vilken som var bäst i mina ögon, en vild gissning är att de kompletterar varandra ganska bra.

Jag inser att jag äger massor av böcker som några favoritfilmer är baserade på - nu blir jag än mer sugen på att läsa dem! Och någon gång gör jag göra ett inlägg om pjäser som blivit filmatiserade.

Jag är Mercutio

En vän berättade om hennes konto på sidan boktipset, och sade att när hon skrev vilken bokkaraktär hon liknade så valde hon "Ödmjukt arrogant som Stäppvargen", vilket fick mig att börja fundera på vilken karaktär jag i sådana fall var. Jag känner igen mig i Grantaire från Les Misérables - den cyniske drinkaren som ömsom skämtar och ömsom har ennui, spleen och allt vad det kan vara. En raljerande ung herre.

Mitt alter-ego

Jag känner även igen mig aningen i Basil Hallward från Dorian Grays porträtt, han är kreativ, snäll (förr var jag ofta för snäll), passionerad men kan även verka lite timid, men det kändes ändå inte helt... Det kändes som att något fattades från blandningen mellan Grantaire och Basil.

Mitt alter-ego

Men så kom jag på det: Mercutio från Romeo och Julia! Han gör en massa sexuella innuendos, han är ganska pervers (kanske mer i teorin än i praktiken, liksom jag), och pratar lite skit om heterosex och verkar rätt queer i allmänhet (jag hade en period i mitt liv då jag hade sexual aversion syndrome, och då var det just heterosex som gjorde mig obekväm). Han är kvick och gillar att ha roligt, men är dessutom cynisk och lynnig, ja, lite labil. Han kan även vara vältalig och poetisk (som i monologen om Queen Mab, där både hans poetiska och cyniska sida skymtar fram). Han är intelligent men fattar dåliga beslut. Hans lynne skiftar häftigt, från glädje till melankoli - han tycks vara bipolär (och gissa vad som kom fram under min sjukhusvistelse). Han har även ett hett temperament - reta inte upp honom! Till och med galghumorn delar vi, när jag mår riktigt uselt har jag extra mycket sådan, och Mercurio hinner med ett sista utslag av galghumor innan han dör:  "Ask for me to-morrow, and you shall find me a grave man."

Mitt alter-ego

Så är det. Jag är en blanding mellan Mercutio, Basil Hallward och Monsieur Grantaire. An unholy trinity av queera män som jag delar vissa egenskaper med.

Mary is not impressed

Det är ingen from, helig Mariagestalt som Colm Tóbín beskriver i sin roman Marias Testamente, utan en trött, arg och ledsen kvinna som inte trodde att hennes son också var Guds son. Det var inte värt det, Jesu lidande och död på korset för "mänsklighetens frälsnings skull". Hon är arg på lärjungarna, arg på folket och makthavarna, arg på sig själv, arg på sin son.
"Omkring sig samlade han en grupp missfoster, sade jag, bara barn som han själv eller män utan fäder, eller män som inte kunde se en kvinna i ögonen. Män som log för sig själva eller som blivit gamla medan de fortfarande var unga."

Två lärjungar, en som förmodligen är Johannes ("Av de båda män som kommer hit var en med oss intill slutet. Det fanns stunder då han var mild, snar att hålla om mig och trösta mig, lika snar som han nu är att blänga otåligt är det jag berättar inte håller sig inom de ramar som han har ställt upp.") kommer till hennes hem, pratar med henne, skriver texter de inte vill läsa upp för henne, kanske för att deras tolkning av Jesus och hennes egen är så annorlunda. För dem är han Messias som ska återuppstå och frälsa mänskligheten, för henne är han hennes son som började vandra omkring med dessa "missfoster", tala med en högmodig stämma, föra sig kungligt - men samtidigt var han ju hennes älskade barn som hon sett växa upp och sedan maktlöst ser pinas och avrättas. Hon hör inte hans sista ord.
Språket i boken var utsökt, och jag tyckte om den bittra Mariagestalten som inte imponeras av sonens "mirakel", den irriterade Maria som tycker att lärjungarna mest är till besvär och förorenar hennes rum med "stanken av män".

En man

Mina favoritdelar i boken är nog de om Lasarus som visst blev uppväckt från de döda - men till vilket pris? Här låter det som att det varit bäst om han fortsatt vara död, han tycks än en gång döende och kan knappt äta uppblött bröd ens en gång. Det är obehagligt och han verkar sjuklig och traumatiserad. "Det fanns något fundamentalt ensamt hos honom, och om han verkligen hade legat död i fyra dagar och kommit till liv igen var han i besittning av en kunskap som föreföll mig ha brutit ner honom; han hade smakat något eller sett eller hört något som uppfyllt honom med renaste smärta, något som på ett otäckt och obeskrivligt sätt skrämt honom bortom all fattningsförmåga."

Jag hade inte hört talas om boken förut (surprise, surprise, jag är en dinosaurie och boken är ny), men nu när jag läser recensioner tycks de ganska negativa. Själv tyckte jag att det var en väldigt fin bok med ett annorlunda perspektiv, jag kanske är partisk då jag är mycket intresserad av bibliska gestalter och händelser, men... Ja. Och vilket språk.

Joyce

Once upon a time and a very good time it was there was a moocow coming down along the road and this moocow that was coming down along the road met a nicens little boy named baby tuckoo...

Ja, James Joyce, man vet var man har den mannen, alltid.
Ur A portrait of the Artist as a Young Man.

Finfint

Förklaringen till allt

Detta är anledningen till varför jag blev som jag blev.
Min far tyckte nämligen om att sjunga den här för mig när jag var sisådär en fyra-fem år gammal. Det förklarar så mycket.

Hembiträden och privatdetektiver

Jag har varit så trött på senaste tiden, främst på grund av efterdyningarna av influensa med en massa matthet och illamående som försummat läsningen. Och så har det varit lite (eller mycket, i alla fall för mycket) dramatik i min vardag, allt för en liten skitsak som blev uppförstorad till rent groteska proportioner. Jag är inte van vid drama. Och jag uppskattar inte drama. Så det har dränerat mig på energi, även om allt är löst och no hard feelings och allt sådant (och då var det ändå en grej som inte handlade om mig först och främst utan om någon i min närhet, men på grund av omständigheterna stod jag i händelsernas centrum).
Det är så fruktansvärt utmattande och jag hoppas det är slut på drama och obehagliga missförstånd och fjädrar som muterar till hönor för... åtminstone 2013, men hade jag fått välja vill jag vara utan sådant till 2113 för då är jag antingen död och begraven eller så gammal att jag inte bryr mig längre.
Men lite har jag hunnit läsa i alla fall. Och socialisera mig och fira nyår med skumpa, trevligt sällskap, goda drinkar och kindpussar a´la France.

Den första boken jag ska skriva om är Att smiska hembiträdet av Robert Coover, del av Vertigos "perversa paket" som jag gav mig själv i julklapp. Den var väldigt underlig. Jag tyckte om den. Den var drömlikt absurdistisk och cyklisk, fylld av ordvitsar, oväntat rolig. Någon kallade den "nästan beckettsk". Det kan jag hålla med om. Den handlar inte om något mer än Herrn, som vaknar (med erektion) efter en dröm om bland annat "något om en föreläsning över civilbestraffningen, vad som nu är kvar av den, och en mopp- eller hoppinventering...", märker att hans religiösa hembiträde med en vacker baksida har slarvat och måste ge henne och hennes bakdel en bestraffning. Smisk förstås. Och detta upprepas. Om och om igen. Nya drömmar, nya anledningar att smiska hembiträdet. Och detta är stor del av kortromanens charm. Den kändes mer absurdistiskt märklig än rent pornografisk. Det var roande. Jag vill gärna läsa mer av Coover, efterordet av Claes Wahlin ger mersmak. Och omslaget är sådär porrigt stilfullt.

And now for something completely different...
Jag fick Marian Keyes Hemligheten på Mercy Close i julklapp av mamma. Jag läser egentligen inte chick-lit men Marian Keyes är mitt undantag eftersom hon är så kvick och har med tyngdpunkter och svärta mellan all charm och komik. Så även denna gång. Romanen handlar om Helen Walsh, Keyes har tidigare skrivit romaner om alla hennes fyra systrar, så det var roligt att äntligen få läsa om den sista, den minst empatiska, och få lära känna henne (och hon var charmigare än vad hon hade utmålats i systrarnas ögon, men hon var fortfarande bitsk och skön). Hon lider av djupa depressioner (även Keyes har lidit av det, så hon vet vad hon snackar om), och minnen från självmordsförsök och piller och doktorer slinker in här och var. Jag gillade boken. Den hade kanske inte lika mycket flow och kvick charm som många andra böcker av Keyes, men den var fortfarande väldigt Keyes och lätt att fastna i.
Jag gillar snacket om depression, det blir en del igenkänning förstås, men samtidigt var det lite jobbigt att läsa eftersom mitt mående har varit lite upp och ner på senaste. Det var inte Marians bästa bok, men fortfarande väldigt läsvärd. Jag litar på Keyes, hon är stabil, lägstanivån är hög, och det är trevligt att både få le och bli upprörd och tycka synd om och sympatisera med.

Helvetes julhelvete

Nej, jag skojar bara (delvis). Det har varit en bra jul. Förutom att mina bröder, som nyligen blivit friska från någonting djäkligt infernaliskt, råkade smitta mig och min syster när vi firade jul med pappas släkt. Så juldagen var ganska så vidrig, jag kände mig som en välanvänd bultbräda. Läsning, socialiserande och ätande har blivit gravt försummat på grund av detta.

De bra sakerna:
- Gott sällskap!
- Jag använde min fina grevinneklänning för första gången och kände mig extra majestätisk i en vacker håruppsättning min syster gjort på mig.
- Urtjusiga julklappar såsom ett halsband med en liten Shakespearetext (jag älskar att min äldsta lillasyster köpte det av någon som hette Titti!), presentkort på operan, prydnadskudde med Shakespearecitat ("Älska alla, lita på några få, handla inte fel mot någon"), ett annorlunda frågespel ("Hur fan visste du det?"), en ringhållare i form av en svan som min femåriga syster valt till mig, Marian Keyes (den enda chick-lit-författaren jag läser) senaste bok Hemligheten på Mercy close och mycket annat jättefint.

- Vin.
- Mycket "kalendern" och prat om den med yngsta systern. Igen. Exempelvis: Staffan-frisyrer (syster tyckte inte att munkfrisyr vore något för henne), Jean-frisyrer, Greven-frisyrer, talande ökenråttor, Sven Ahlström som fäktas med Sven Ahlström och påminnelser om att gripen hette Garm och inte Gran.
- Flickan på stenbänken med yngsta systern (som har varit min ständiga följeslagare under dagarna). Hon ville se något på svenska och den serien (baserad på Maria Gripes underbara böcker Skuggan över stenbänken, ... och de vita skuggorna i skogen samt Skuggornas barn) hade råkat slinka ner när jag packade. Det är så bra med henne... hon blir inte uttråkad av filmer för andra åldersgrupper. Två av hennes favoritfilmer är Barry Lyndon och Othello (den från 1995). Hon är ett märkligt, härligt barn.

Något slags julinlägg (med litteratur) och två dödsårsdagar

Jag var tvungen att sticka ut och köpa de sista julklapparna idag och jag hade verkligen, verkligen, verkligen ingen lust eller ork. Och det är två dagar tills julafton och det finns inte den minsta lilla julstämning yrandes runt i min kropp. Jag försöker bota det med lite julmusik, den där listan från igår. ("Stick your christmas up your arse, ho ho,fucking ho!" som Monty Python sade.)Men den infinner sig inte, och lär inte göra det förrän vid glöggdrickandet på julafton - det var nämligen så det var förra året. Och förra igen.

Men shoppingen gick bra. Jag lyckades hitta presenter till alla efter något telefonsamtal med systern, vi brukar nämligen slå ihop summan och köpa julklappar tillsammans. Så att folk kan få lite dyrare presenter från en student (jag) och en gymnasist (systern).

Sedan tyckte jag så synd om mig själv att jag begav mig till Emmaus secondhand för att skämma bort mig själv lite. Hittade en jättefin slags grön och mönstrad kavaj med puffiga axlar/ärmar och tjusiga knappar. Känner mig som Guildenstern eller kanske Rosencrantz - men nej jag är ju Guildenstern (Hamlet, Rosencrantz and Guildenstern are dead). Och med ett par knäbyxor och långa strumpor till hade jag känt mig som en vän till Oscar Wilde. Ett plagg med många möjligheter alltså! Jag kan även känna mig som en historisk greve. Tyvärr är den lite för stor, kavajen alltså, inte greven. Men äsch.

Stor kavaj, liten greve, vedervärdig bildkvalitet

Jag hittade även lite böcker. Som Silke av Alessandro Baricco. Det är en sådan där liten tunn djäkla bok som ska vara sådär "förförisk" och "vacker". Om den inte är bra kommer jag i alla fall inte ha slösat mycket tid på att läsa den - 120 sidor

Idag var det för övrigt tjugotre år sedan utmärkte Samuel Beckett dog, och tio år sedan underbare Joe Strummer dog. Drick deras skål och må de fortfarande vila i frid!

Beckett

Strummer (älskade!)

Oscar Wilde och Bosie

Lucky tänker

LUCKY                                Given the existence as uttered forth in the public works of Puncher and Wattmann of a personal God quaquaquaqua with white beard quaquaquaqua outside time without extension who from the heights of divine apathia divine athambia divine aphasia loves us dearly with some exceptions for reasons unknown but time will tell and suffers like the divine Miranda with those who for reasons unknown but time will tell are plunged in torment plunged in fire whose fire flames if that continues and who can doubt it will fire the firmament that is to say blast hell to heaven so blue still and calm so calm with a calm which even though intermittent is better than nothing but not so fast and considering what is more that as a result of the labors left unfinished crowned by the Acacacacademy of Anthropopopometry of Essy-in-Possy of Testew and Cunard it is established beyond all doubt all other doubt than that which clings to the labors of men that as a result of the labors unfinished of Testew and Cunnard it is established as hereinafter but not so fast for reasons unknown that as a result of the public works of Puncher and Wattmann it is established beyond all doubt that in view of the labors of Fartov and Belcher left unfinished for reasons unknown of Testew and Cunard left unfinished it is established what many deny that man in Possy of Testew and Cunard that man in Essy that man in short that man in brief in spite of the strides of alimentation and defecation wastes and pines wastes and pines and concurrently simultaneously what is more for reasons unknown in spite of the strides of physical culture the practice of sports such as tennis football running cycling swimming flying floating riding gliding conating camogie skating tennis of all kinds dying flying sports of all sorts autumn summer winter winter tennis of all kinds hockey of all sorts penicillin and succedanea in a word I resume flying gliding golf over nine and eighteen holes tennis of all sorts in a word for reasons unknown in Feckham Peckham Fulham Clapham namely concurrently simultaneously what is more for reasons unknown but time will tell fades away I resume Fulham Clapham in a word the dead loss per head since the death of Bishop Berkeley being to the tune of one inch four ounce per head approximately by and large more or less to the nearest decimal good measure round figures stark naked in the stockinged feet in Connemara in a word for reasons unknown no matter what matter the facts are there and considering what is more much more grave that in the light of the labors lost of Steinweg and Peterman it appears what is more much more grave that in the light the light the light of the labors lost of Steinweg and Peterman that in the plains in the mountains by the seas by the rivers running water running fire the air is the same and then the earth namely the air and then the earth in the great cold the great dark the air and the earth abode of stones in the great cold alas alas in the year of their Lord six hundred and something the air the earth the sea the earth abode of stones in the great deeps the great cold on sea on land and in the air I resume for reasons unknown in spite of the tennis the facts are there but time will tell I resume alas alas on on in short in fine on on abode of stones who can doubt it I resume but not so fast I resume the skull fading fading fading and concurrently simultaneously what is more for reasons unknown in spite of the tennis on on the beard the flames the tears the stones so blue so calm alas alas on on the skull the skull the skull the skull in Connemara in spite of the tennis the labors abandoned left unfinished graver still abode of stones in a word I resume alas alas abandoned unfinished the skull the skull in Connemara in spite of the tennis the skull alas the stones Cunard (mêlée, final vociferations) 
. . . tennis . . . the stones . . . so calm . . . Cunard . . . unfinished . . . 

~Samuel Beckett, Waiting for Godot

Vackert! Och en stilig karl.

Lite frågor om litteratur, okänt ursprung

Vilken är den första bok du minns du läste och tyckte om?
Jill Barlkems Året runt på Björnbärsstigen och allt annat om Björnbärsstigen - de underbart vackert och charmigt illustrerade böckerna med små skogsmöss i huvudrollerna. Min favorit var berättelsen om hösten, och jag hade prydnadstallrikar på mitt flickrum föreställande bilder från de olika årstidssagorna. 

Läser du serietidningar eller manga och isåfall vilka?
Nej, det kan jag inte säga att jag gör. Jag läste dock relativt nyligen Ghost World som en vän lånade ut till mig, och jag är väldigt nyfiken på att läsa mer än det otroligt lilla jag läst av Liv Strömquist. När jag var fjorton-femton läste jag en del manga. Bland annat Gravitation, Fruits Basket, Petshop of horrors samt mina favoriter Legal Drug - och Miyuki-chan in wonderland som inte hade någon vidare handling, men var väldigt söt och sexig för en hormonstinn tonårsflicka med a thing for kvinnor i uniform - sjuksköterskor, French maids och så vidare.

I vilka omgivningar läser du helst? På bussen, i bilen? Fåtöljen? Sängen?
Soffan, i parker när det är fint väder samt på caféer (som för övrigt är en underbar skrivmiljö).

Vad är det bästa att dricka/äta till en riktigt bra bok?
Eftersom jag tycker om att läsa på caféer - polkamaräng och iste. Eller vin. Vin funkar alltid.

Lånar du ofta på biblioteket?
Väldigt sällan. Kanske alldeles för sällan.

Handlar du böcker på nätet och isåfall var? Brukar du jämföra priser?
Jag brukar jämföra priser lite sisådär. Jag handlar ofta böcker på nätet. Främst från eBay och Adlibris. Ibland från Bokbörsen och Amazon.

Hundörar du? Skriver i marginalen?
Jag skriver aldrig i marginalen. Jag hundörar biblioteksböcker som redan är hundörade.

Tjocka eller tunna böcker?
Det spelar absolut ingen roll, en bra bok är en bra bok oavsett om den är 100 eller 800 sidor lång.
 
Vilken är den senaste boken du läst och tyckt om?
Karin Boyes Kallocain som jag lånade av min syster efter att ha hört henne prisa den. Och den var faktiskt väldigt bra!

Vad läser du just nu?
Massor. Jag slalomläser hela tiden. Jag läser bland annat Skulle jag dö under andra himlar av Johannes Anyuru. Den har ett väldigt vackert språk! Fast det tar tid att läsa den eftersom den gör mig så deppig. Men fin är den. Jag hoppas inte att min gode kursare som lånat mig den misstycker alltför mycket angående mitt segande!

Nämn någon bok du tyckte var hopplöst dålig! 
Först blev jag tvingad att läsa Fogelströms Mina drömmars stad i åttan eller nian. Jag läste bara några kapitel. Sedan tvingades jag återigen att läsa den i ettan på gymnasiet. Usch vad den tråkade ut mig! Jag borde kanske ge den en ärlig chans nu några år senare, men jag känner mig tyvärr avskräckt.

Tvingade du dig igenom den ändå?
Ja. Jag snabbläste den.

Fem böcker du älskar?
Det känns dödssvårt, så jag tar fem jag läst relativt nyligen: De vilda detektiverna av Roberto Bolaño, Magister Hoffmann av Håkan Alexandersson, 491 av Lars Görling, Med livet framför sig av Èmile Ajar samt Ilustrado av Miguel Syjuco.

Favoritförfattare?
André Gide! Han är fantastisk och lite sorgligt bortglömd. Annars Oscar Wilde, Franz Kafka, Shakespeare, Victor Hugo, Roberto Bolaño, Federico García Lorca och... ja. Många fler.
 
Någon som du gärna skulle vilja läsa, men inte kommit dig för?
Boktjuven av Markus Zusak! Och en massa av John Fowles, däribland Illusionisten och Den franska löjtnantens kvinna. För att inte tala om alla Bret Easton Ellis-romaner jag har liggande.

Läser du faktaböcker? Vilka genrer föredrar du?
Jag läser gärna litteraturhistoria, konsthistoria, filmhistoria... och jag äger en massa böcker om psykisk ohälsa, depressioner och självmord. Självmord är ett otroligt obehagligt och intressant fenomen.

Om en bok blivit film: läser du helst boken först och ser filmen sen, eller tvärtom?
Det beror helt på situationen!

Favoritfilm (baserad på bok)?
Jag är ju väldigt svag för Trainspotting. Annars älskar jag bland annat The Servant och Diary of a country priest samt en massa äldre filmatiseringar av Ringaren i Notre Dame.

Om du ”upptäcker” en bok via film, brukar du läsa den då?
Ja, absolut, om filmen tilltalar mig ordentligt försöker jag alltid leta rätt på förlagan.

Läser du lyrik? 
Jag älskar bra lyrik, både klassisk, gammal och modern. Min favorit är nog The ballad of Reading gaol av Oscar Wilde. Den är helt fantastisk. Annars älskar jag Lorca, Rimbaud, Villon, Sapfo, Catullus och en massa märkliga moderna poeter.

Har du dolt vad du läser nångång? För att du kanske känt dig ”nördig” eller nåt sånt?
Nej för sjutton.

Känner du nånsin stress över alla böcker du skulle vilja hinna med att läsa, men inte hinner?
Naturligtvis.

Lite irländsk patriotism

I'll be back! //Godot

Jag tittade alldeles nyss på den irländska filmatiseringen av Samuel Beckett's pjäs I väntan på Godot, och jag tycker ju mycket om pjäsen, det gör jag... men den är ganska jobbig att se eller läsa. Jag mår så otroligt märkligt av den, den där stämningen... den där djäkla stämningen. Didis rådlöshet och Gogos hopplöshet. Bozzo och Lucky. Hur allt känns cykliskt och hur verkligheten är aningen förvriden, som i en återkommande dröm.

"The skull of Connemara!"

Jag tycker att det är roligt när Gogo föreslår att de ska hänga sig för att fördriva tiden, jag tycker att det är roligt när de växlar hattar och jag tycker att det är roligt att Gogo och Didi känns lite som Rosencrantz och Guildenstern (hur de är i Stoppards Rosencrantz and Guildenstern are dead alltså, men den är trots allt inspirerad av I väntan på Godot) som gamla (med en gaggig Rosencrantz och en Guildenstern med prostatabesvär) och det finns definitivt flera kvicka repliker, men... den där stämningen, ibland blir det nästan för mycket för mig. Det är utmärkt men samtidigt plågsamt.

Filmatiseringen var fin. Barry McGovern, som spelade Didi, var min favorit. Han var med sina buskiga ögonbryn och sin stora näsa väldigt lik Ernest Torrence, en av mina absoluta favoritskådespelare (den mannen hade karaktär!), vilket inte fick mig att gilla honom mindre.

Solen och månen knackar på din dörr

Tyvärr har min onda hals förstört för mig så att jag inte kan vara med på poetry slam imorgon. Men på tal om poesi, här kommer en sångtext av The Pogues (de har många fantastiska texter, på albumet Hell's Ditch finns Lorca's Novena som handlar om Lorcas brutala död, och det bittra titelspåret Hell's Ditch handlar om Jean Genet - jag blir fantastiskt glad när ett av mina absoluta favoritband sjunger om en av favoritpoeterna och en av favoritprosa/pjäsförfattarna, tack Shane MacGowan!).

Den här texten är otroligt obehaglig. Det är ett subtilt sorts obehag, som görs ännu starkare av den mjuka melodin och rösten som sjunger. Jag rekommenderar att man lyssnar på den, texten kan stå för sig själv, men med själva låten blir man liksom invaggad i någon slags falsk trygghet känns det som... Låten är skriven av Peter ("Spider") Stacy (som dessutom sjunger den och för övrigt så är han väldans cool).

The snakes they can crawl and the cheetahs they can bawl 

And their ghosts can wait for the hereafter 

But if you are so proud as to say that's not allowed 

We will get sick and choke ourselves with laughter

 
And the girlfriends that you knew to whom you promised to be true  

Will have their sisters hanging from the rafters 

And every dirty shade will rise rotting from its grave  

Tomorrow will be just like the day after
 

Oh, and this bitter desert wind will come ripping through your skin 

And everything that's calm will turn to madness  

And all of your false tears will come whirling down the years  

And what was kind and warm will turn to sadness
 

And the sun and the moon will come begging at your door  

The stars will turn to rust and drop from the skies 

And everybody soon will be asking you for more  

And everybody will be telling lies
 

And the girlfriends that you knew to whom you promised to be true  

Will have their sisters hanging from the rafters 

And every dirty shade will rise rotting from its grave  

Tomorrow will be just like the day after, yeah
 

By now the girlfriends that you knew to whom you promised to be true  

Will have their sisters hanging from the rafters  

And every dirty shade will rise rotting from its grave  

Tomorrow will be just like the day after
 

Tomorrow will be just like the day after 

Tomorrow will be just like the day after  

Tomorrow, just like the day after

Här är låten, The Sun and the Moon 

...och här är något jag nästan tyckte var obehagligt och tyckte det var både roligt och väldigt märkligt, tills jag insåg att jag undermedvetet associerade den med The Sun and the Moon 

När verkligheten överträffar dikten

Jag satt och funderade på vilka tre böcker som fått mig att skratta mest och insåg att alla tre var mer eller mindre självbiografiska; en utgiven dagbok, en självbiografi och en självbiografiskt präglad roman. (Jag är dock inte säker på att det var meningen att man skulle skratta så mycket åt självbiografin; men allt var så underbart berättat och halvabsurt spot-on.)

1. Put money in thy purse av Michéal Mac Liammóir, en dagbok som handlar om alla svårigheter och lustigheter som skedde under inspelningen av Orson Welles Othello där Michéal själv tog en paus från sin och sin partner (både företagspartner och romantiska partner) Hilton Edwards teater i Dublin för att spela Iago. Hilton Edwards, som även han var vän med Orson Welles spelade för övrigt Brabantio i samma film. Othello tog lång tid att färdigställa och det blev ett himla resande jorden runt. Michéal verkade vara en underbar människa; bildad, kvick och sarkastisk fast varmhjärtad. En sådan person jag velat känna på riktigt. En riktig excentriker. Ett original vars ansikte ständigt var täckt av teatersmink. Elegant, belevad och härligt konstig. En episod jag skrattade åt var när en flicka bad honom att rita ett självporträtt i hennes block. Han hörde först inte vad det var meningen att han skulle rita, så han ritade ett otäckt sjömonster. Flickan tyckte inte att porträttet gjorde honom rättvisa.

2. Tre män i en båt av Jerome K Jerome, som jag läste när jag var fjorton. Min pappas favoritbok, och absolut en av mina. Torr engelsk humor, massor med märkliga anekdoter och vissa scener som nästan känns på gränsen till slapstick. Enkelt, genialt.

3. Om icke vetekornet dör av André Gide. Hans självbiografi. Första delen handlar om hans barndom (bland annat om hur han lät sin lillfingernagel växa sig lång för att få ut en kula som hans döda far petat in i ett hål som barn... han fick ut kulan, tittade på den, kände ett enormt antiklimax, stoppade tillbaks kulan och klippte nageln). Andra delen handlar om hans resor och hur han upptäckte sin homosexualitet. Och en massa anekdoter om Oscar Wilde och den "fruktansvärde" Bosie, eller "Bosy" som Gide stavade det.

Åh, Bernard...