Jag är alltså ingen "läs boken istället"-fascist. Böcker och filmer är två helt olika medier och förmedlar en berättelse på så olika sätt. Jag säger istället; gör vad fasen du känner för. Här är några exempel på filmatiseringar som i mitt tycke är antingen bättre eller lika bra som boken.
Stanley Kubricks Barry Lyndon är enligt mig en sagolikt vacker film. Den berömda ljussättningen, den fantastiska musiken, skönheten och humorn, den fascinerande och osympatiske huvudkaraktären... Jag älskar allt med den filmen, den hör definitivt till en av mina favoriter. Thackerays förlaga är helt och hållet annorlunda. Den osympatiske huvudkaraktären och hans uppgång och fall klättrandes på den sociala stegen är faktiskt en av få gemensamma nämnare. Boken har inte ens någon duellscen!
Stilarna och stämningarna är alldeles olika varandra, Thackerays roman är ett satirisk verk. Där finns ingen hisnande skönhet, istället är humorn bitskare och Barry är både roligare i sina illusioner om sin egen förträfflighet och mer osympatisk.
Här är det filmversionen som är min favorit. Jag tycker dock väldigt mycket om boken (jag borde dock läsa om den, det var flera år sedan sist), den hade massvis med roliga passager. Jag anser att boken och filmen kompletterar varandra. Jag kan varmt rekommendera båda! (Ett litet inflikande, dock; jag är i princip epokfetischist. Filmen är alltså rent ut sagt visuellt sexig i mina ögon.)
491 av Lars Görling, filmatiserad av Vilgot Sjöman. 491, 491, 491. Vad jag älskar den, både boken och filmen. Filmatiseringen är väldigt trogen boken, även om alltför "stötande" material har klippts bort. Alldeles underbar bok, nästan precis lika underbar film. Jag skrev lite kort om boken en gång. Boken och filmen är väl egentligen inte såpass olika att man "behöver" se båda, men jag vill i alla fall personligen inte vara utan någon av dem. Läs, se eller både och! Jag rekommenderar 491 av hela mitt hjärta.
Här fuskar jag lite, för jag minns inte tillräckligt mycket om varken boken eller filmen The Servant - boken är skriven av Robert Maugham och filmen är regisserad av Joseph Losey. Vad jag minns är att filmen är riktigt snyggt gjord och välspelad och att den var trogen men inte liksom bokstavstrogen förlagan. Exempelvis är boken mer homoerotisk, även om det finns symboler i filmen som för tankarna dit. Det är ett (eller två) verk om besatthet och manipulation - huvudkaraktären blir mer och mer beroende av sin betjänt, och betjänten nästlar sig in mer och mer in i huvudpersonens liv. Jag rekommenderar... ja, antingen eller egentligen. Exempelvis så är boken väldigt kort, så på det viset har filmen den fördelen att kunna bygga ut historien lite mer. Å andra sidan är boken verkligen skitbra, den också, och innehåller inte ett ord för mycket.
Trainspotting. Fantastisk film, fantastisk bok - jag älskar att den till stor del var skriven på skotsk dialekt. Boken är argare och skitigare, filmen är liksom snygg-skitig. Snygg rent visuellt, men skitig. Dock inte lika mycket som boken. (Till och med den bokstavligen skitiga scenen i filmen är vidrigare i boken.) Jag tror faktiskt att jag föredrog filmen, om jag ska vara ärlig, och om jag måste välja. Jag gillar verkligen hur Danny Boyle tagit Irvine Welshs historia och gjort den till något personligt, något riktigt filmiskt. Därför spelar det för mig ingen roll att det är många saker i filmen som inte stämmer överens med boken - om vi ska ta en enkel sak - deras utseenden. Detta kan ha med nostalgi att göra, dock. Jag såg filmen före och blev förälskad direkt, och jag har sett den massvis med gånger, därför ligger den mig extra varmt om hjärtat. Det är dock väldigt roligt att både ha läst boken och ha sett filmen - boken har ju hur många scener som helst som inte filmen har, så de kompletterar definitivt varandra.
Forrest Gump är ingen favoritfilm, men söt är den. Riktigt söt. Och jag älskar Bubba och lt. Dan. Boken, däremot... är inte söt. Nu var det längesedan jag läste den, fem eller sex år sedan, men jag tyckte inte särskilt bra om den. Det var nog tur att filmen bara var löst baserad på boken. Det var karaktären Forrest jag inte tyckte om, jag fann honom bufflig och osympatisk. Humorn var märklig. Lite pubertal, om jag inte minns fel. Där tycker jag definitivt att filmen överträffar boken. Om man anser att filmen var för sentimental och vill ha något lite mer cyniskt (det låter ju som jag, men å andra sidan så växte jag upp med Forrest Gump) så rekommenderar jag Winston Grooms roman.
Mysterious Skin, skriven av Scott Heim och regisserad av Gregg Araki (en mycket... speciell regissör) är mitt typexempel på där filmen och boken kompletterar varandra. Det har länge varit en av mina favoritfilmer, och ungefär lika länge har den varit en av mina favoritböcker. Det är verkligen en fantastisk, ångestladdad berättelse om övergrepp och hur de formar människor. De två huvudpersonerna, unga män vid namn Brian och Neil, såg övergreppen på helt olika sätt. Neil såg dem inte ens som övergrepp, och han började tända på män som liknade hans förövare. Brian förträngde övergreppen och tror att han vid något tillfälle blivit bortrövad av aliens, detta blir till en besatthet av utomjordingar, och han hyser en stark aversion gentemot sex.
Filmen är lite "gladare" än boken - väldigt vackra färger, snyggt filmat, karaktären Eric Preston är, till skillnad från i boken där han av förklarliga skäl är mer dyster, en glad ung man. Trots detta är det inte på något sätt en film jag skulle kalla "glad" (därav citationstecknen), den är ångestfylld och äcklig, men så djävla snygg och filmisk och Gregg Arakisk. Och underbare Joseph Gordon-Levitt gör en fantastisk Neil.
Sluten är olika, det är en liten detalj som skiljer. Men oavsett om man ser filmen eller läser boken lämnar slutet samma känslor efter sig. När jag läste ut boken blev jag genast sugen på att se filmen igen (vilket jag gjorde), trots att jag mådde dåligt. Katharsisknarkare... För övrigt är det dags för en omläsning snart.
Ah, Les enfants terribles av Jean Cocteau... Jag såg filmen (regisserad av Jean Pierre Melville) strax efter att ha läst boken, och den slutsat jag drog var; de är likadana! Jag tänkte att jag antog att Cocteau älskade hur filmatiseringen blev. Här kan jag inte föredra någonting, både boken och filmen var riktigt bra. Jag känner inte att man måste läsa boken om man har sett filmen eller tvärtom (om man inte är som jag och tycker att det är roligt att se det man läst komma till liv), men de är så pass lika varandra att det inte känns alltför viktigt.
Som de flesta antagligen känner till bygger Brokeback Mountain på en novell av Annie Proloux. Det är många skillnader, och jag är imponerad av Ang Lees förmåga att ta en novell och göra till ett vackert, romantiskt, sorgligt dramamästerverk. Jag har för mig att novellen var kärvare och skitigare, och jag minns att jag verkligen gillade den. Den var olik filmen, jag tror själv att jag föredrar filmen (dock var det många år sedan jag både såg den och läste novellen), men de kompletterar definitivt varandra, och jag tycker själv att en får stor behållning av att ta del av båda.
A clockwork orange! Ytterligare en Stanley Kubrickfilm. Visuellt ögongodis, ultra violence, mjölkbaren... bara inledningsscenen i Korova Milk Bar är ju värd mer än guld. Och Anthony Burgess förlaga, även den är värd mer än guld. De är både lika och olika, jag skulle väl säga att Kubrick var hyfsat trogen förlagan (till skillnad från när han gjorde Barry Lyndon, som var mycket löst baserad på boken). Boken har sin charm, språket är riktigt coolt och jag älskar den ryskinspirerade slangen, som förvisso finns med i filmen också, fast inte till riktigt stor grad vill jag minnas. Nej, där tycker jag definitivt att boken och filmen kompletterar varandra och är lika bra. Malcolm McDowell gör en fantastiskt bra "little Alex", även om jag inte köper att snubben är fjorton! Å andra sidan; vad otroligt ruggigt det vore med en skådespelare som faktiskt såg ut som fjorton. Då hade filmen varit bra mycket obehagligare.
Filmatiseringen från åttiotalet av Stephen Kings Children of the corn har varit en guilty pleasure sedan jag var tretton. MALACHAAAAI! HE WANTS YOU TOO... MALACHAI! Jag och en vän citerade den varje gång vi sågs vid den tiden (vilket förvisso inte var så ofta, hon bodde i Göteborg vid den tiden, och jag bodde i Höör, men vi pratade ju i telefon också), vi hade gummiband med halloweenpumpor där min fick heta Isaac och hennes Malachai. Vi gjorde även en liten sång... Där deras namn var den enda texten. Det är en film som egentligen är dålig, men jag älskar den. Jag älskar sådant. B-skräck, slashers, you name it. Jag läste novellen när jag var fjorton, och den var ganska olik filmatiseringen, något som inte förvånade mig ett dugg. Då tyckte jag om båda lika mycket, fast på olika sätt. Nu antar jag att jag föredrar nostalgifilmen. De kompletterar varandra, men om du gillar Stephen King rekommenderar jag novellen. Om du gillar underbart dåliga 80-talsslashers så rekommenderar jag filmen.
Stevensons Dr Jekyll and Mr Hyde är en sak. Filmen från 1939 är en helt annan. (Samma sak gäller alla andra adaptioner - de andra filmerna, musikalen, och så vidare.) Jag har skrivit långt om det tidigare; Här!, så slipper jag skriva om allt det där igen. Trots att jag tycker bättre om boken än om filmen så tycker jag ändå att de kompletterar varandra. Det freudianska i filmen är intressant, dessutom är den riktigt djäkla snygg, och det är roligt att en film från den tiden vågar hantera sexualitet som den gör. Boken är obehaglig, filmen är snygg och intressant.
Och så avslutar jag med lite mer skräck. The legend of Hell House heter filmen och är regisserad av John Hough, Hell House heter boken och är skriven av Richard Matheson. Jag skrev om den här. Först såg jag filmen, sedan läste jag boken, sedan såg jag filmen igen. Det är en relativt trogen filmatisering, men samtidigt finns det mycket i boken som gör berättelsen än mer spännande. Den innehåller fler sexuella anspelningar, och jag tycker att sex och skräck är en intressant blandning. Inte för att inte filmen innehöll sexuella anspelningar... för det gjorde den definitivt. Filmen imponerade på mig den också, riktigt ordentligt, jag älskar den, älskar stämningen. Den skrämde mig inte, men den är riktigt intressant, stämningen är obehaglig, stämningen överlag är underbar. Jag tycker definitivt att boken och filmen kompletterar varandra, jag kan dessutom inte välja favorit.
Jag känner att jag inte riktigt kan prata om Fight Club (herregud, jag insåg inte den där referensen förrän lång efter att jag skrivit det), eftersom jag inte minns boken och filmen så väl. Jag såg filmen som tolvåring, sedan såg jag den för två år sedan - berusad - dagen efter att jag läst boken. Jag minns inte vilken som var bäst i mina ögon, en vild gissning är att de kompletterar varandra ganska bra.
Jag inser att jag äger massor av böcker som några favoritfilmer är baserade på - nu blir jag än mer sugen på att läsa dem! Och någon gång gör jag göra ett inlägg om pjäser som blivit filmatiserade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar