Planering för revisitation av mina värsta läsupplevelser aka mer pornografi

Jag läste båda vid samma tillfälle; jag var i övre tonåren, sjuk, sömnlös och gjorde ingenting annat än att gå till biblioteket och sedan läsa hela nätterna (förutom att prata nätterna långa med vänner via msn). Den första har jag redan nämnt ett par gånger på bloggen; Lust av Elfriede Jelinek, som jag enbart blev illa till mods och äcklad av. En bok som jag förmodligen skulle ha uppskattat betydligt mer idag, när jag vet vad jag har att förvänta mig - dessutom har allt annat jag läst av Jelinek fallit mig mycket väl i smaken.
Den föreföll mig inte bara äcklig, utan även... snårig. Jag skummade i princip igenom den (eller åtminstone så läste jag den i ultrarapid till skillnad från mitt vanliga rapid) och jag kan ärligt säga att jag inte minns någonting av den. Jag planerar att låna den på biblioteket när jag läst klart Pianolärarinnan.

Den andra boken läste jag också ut väldigt snabbt. Jag minns betydligt mer av den, men jag lyckades visst förtränga alla de värsta sakerna, där minns jag bara bits and pieces. Som ormen. Och det bultande hjärtat. Det är alltså De 120 dagarna i Sodom av Markis de Sade jag pratar om. Jag tyckte väl inte att det var en dålig bok, men jag räknade ändå den till en av de värsta upplevelserna eftersom jag, särskilt mot slutet, där jag förträngt så mycket, mådde så otroligt dåligt av allt. All brutalitet, död, misshandel som på något vis skulle vara "sensuell", jag tyckte allt var vidrigt... och det var ju det som var meningen. Att det skulle vara vidrigt, men det var skrivet som att det skulle vara upphetsande, och det hade jag svårt för. Jag blev illa berörd av att de flesta var där mot sin vilja, men det jag verkligen hade aversioner mot var det faktum att huvudpersonerna fann det upphetsande med "lekar" med dödlig utgång. (Det var därför jag mådde så djävla dåligt när jag läste Dennis Coopers Kluven kanske ett halvår senare.)
Sedan hjälper det ju inte att jag a) var djupt deprimerad vid tillfället och b) sömnlös, och då blir ju en, eller åtminstone jag, mer lättpåverkad av intryck och stimuli och känslorna slår bakut.

Jag hade för mig att boken var taffligt skriven, det vill säga att de bara radade hemskhet på hemskhet och blandade in lite berättelser från de prostituerade historieberättarna då och då. Jag har lånat boken igen, jag har inte läst den, men jag har bläddrat, och inte verkar den dåligt skriven i alla fall. Äcklig och ond och omoralisk, men inte dåligt skriven. Egentligen lånade jag boken för att läsa det fragmentariska slutet (han hann aldrig skrivit klart hela, så slutet är bara perversioner som radas på varandra, den ena hemskare än den andra och de flesta med dödlig utgång) av morbid nyfikenhet, men nu vill jag nästan läsa om hela.

"Antinoüs, han hette så eftersom han liksom Hadrianus passive sodomit förenade världens vackraste pitt med den mest vällustiga röv vilket är mycket sällsynt, var bärare av ett redskap som var åtta tum i omkrets och tolv tum långt. Han var trettio år och hade världens snyggaste ansikte."
Antinoüs, alltså. Världens vackraste ansikte och pitt. Må han skatta sig lycklig.