Ur Paulo Coehlos Djävulen och fröken Prym:

När Leonardo da Vinci skulle skapa denna målning ställdes han inför en stor svårighet. Han måste måla det goda i Jesus och det onda i Judas, vännen som bestämmer sig för att förråda honom under måltiden. Han avbröt arbetet när han hunnit halvvägs, för att återuppta det först när han lyckats hitta de rätta modellerna.
En dag när han satt och lyssnade på en kör fick han i en av de unga männen se den fulländade bilden av Kristus. Han bjöd honom till sin ateljé och tecknade en mängd studier och skisser.
Tre år gick. "Nattvarden" var nästan klar - men da Vinci hade ännu inte funnit den idealiske modellen för Judas. Kardinalen, som hade ansvaret för kyrkan, började pressa honom och krävde att han snart skulle färdigställa muralmålningen.
Efter många dagars sökande fann målaren en ung, trasig, försupen och i förtid åldrad man liggande i rännstenen. Han bad sina medhjälpare att föra honom till kyrkan, för han hade inte tid att göra några skisser.
Tiggaren bars dit utan att riktigt förstå vad som hände. Medhjälparna höll honom på fötter medan Leonardo da Vinci avbildade gudlöshetens, syndens och egoismens drag som var så väl tecknade i det där ansiktet.
När han var klar spärrade tiggaren, som hunnit återhämta sig en del från sitt onyktra tillstånd, upp ögonen och lade märke till målningen framför sig. Och med en blandning av förvåning och vemod sade han:
"Den där målningen har jag sett förut!"
"När då?" frågade da Vinci förbluffad.
"För tre år sedan, innan jag förlorade allt jag ägde. Jag sjöng i en kör på den tiden, mitt liv var fullt av drömmar och en konstnär bad mig att stå modell för att han skulle måla Jesu ansikte."

Seriealbum

Idag har jag försökt jaga bort mina demoner genom att shoppa mig lycklig.
Det lyckades inte.
Men jag är i alla fall tillfreds, och mycket nöjd med mina inköp... fast å andra sidan hade jag kanske inte så många demoner att jaga bort. Vid närmare eftertanke.
Inköpen blev i varje fall Nanna Johanssons Välkommen till din psykos samt Liv Strömquists Hundra procent fett.
Det var inte alls längesedan jag började läsa seriealbum. Någon månad. Jag har alltid tänkt att det inte är någonting för mig. Varför vet jag inte, jag uppskattar den vassa, politiska och feministiska humorn i de serier jag läser (och som jag redan innan visste fanns där) och jag uppskattar bildkonst. Jag äger nu tre seriealbum och har läst ett par till, det är i alla fall en början. Här är mina favoriter:

Prins Charles känsla av Liv Strömquist

Snyggt, snyggt

Jag har hört många säga att deras favorit av Strömquist är Ja till Liv!, alltså hennes senaste album. Jag är också väldigt glad i det albumet, men det slog mig som lite plottrigt, medan Prins Charles känsla är mer enhetligt med ett par teser som flyter genom hela albumet - det hade helt enkelt en "handling" och jag gillar Liv när hon gör på det viset. Dessutom är formgivningen hur snygg som helst och jag tycker hennes störtsköna (ursäkta min franska) illustrationer gör sig utmärkt i svartvitt.
Anledningen till att jag så gärna ville läsa albumet var att jag ungefär ett år tidigare (hur sjutton har tiden gått så snabbt!?) hade sett pjäsen baserad på albumet på Malmö Stadsteater med en god vän. Reaktionen på albumet och pjäsen var densamma: det är underbart, smart, vasst, argt, viktigt och så otroligt djäkla sant att jag ofta inte kunde skratta. Jag ville tycka att det var roligt, men det var helt enkelt för relevant och realistiskt att jag blev arg och frustrerad istället (ingen sämre reaktion!).
Det handlar om Charles och Diana, om Victoria Benedictsson, Whitney och Bobby, Nancy Reagan, folkkära torskar, nutid och dåtid, men allt har samma tema: feminism och kritik mot tvåsamheten, och då gärna den heteronormativa sådana. Tvåsamheten som en sekt, sexuell äganderätt... och så finns där en massa snygga parafraser på konstverk.
Min favorit är den med Den Döende Dandyn, där en av de ennui-fyllda sprättarna tänker "om jag fejkar ett sammanbrott så behöver jag inte hjälpa till!"

Välkommen till din psykos av Nanna Johansson

Nanna!

Detta är det hittills enda albumet jag läst av Nanna (men jag vill genast läsa fler eftersom jag älskar Nanna). Hon är alldeles galen. Får man säga att vissa av hennes teckningar har damp-tourettes? Antagligen inte, men jag gör det i alla fall. Det är feministiskt och politiskt (och fasligt snyggt formgivet), men det är så mycket annat också. Annan galenskap. Märkliga twistar. Smart, absurt och verkligen hur roligt som helst. Man får läsa om kräsna killar (en sådan där skrattet fastnar i halsen-serie), penispatrullen och lära sig vad som verkligen är fult, bland annat trestrecksrumpor. Jag må se upp till Liv Strömquist, men Nanna Johansson är jag regelrätt förälskad i.

Hundra procent fett, av Liv strömquist

Härligt kitsch-omslag

Ännu ett album av Liv Strömquist och ännu ett snyggt formgivet sådant. Det här är hennes första album (utkommet i en ny utgåva) och det har typiska Liv-kännetecken: feminism, politik, klass, skitgubbar och mansgrisar, (anti)rasism, förakt, smarta kommentarer och mycket mer i en väldigt salig blandning. Erutingar och längre serier. Läs om bananer, män som aldrig borde fått ha sex, ögonblicksbilder av ett patriarkat och dåligt sex. Underbart smart och roligt. Jag längtar något så otroligt efter att få läsa Einsteins fru.

Och till sist får vi inte glömma bort Sara Granér med exempelvis All I want for christmas is planekonomi. Otroligt politiskt och vänstervridet. Absurda situationer blandas med realism. Roligt och tänkvärt. Fina bilder som ligger på gränsen mellan det söta och det groteska.

Underbara fotografier

Jag upptäckte nyligen Joel-Peter Witkins underbara fotokonst. Nyskapande, gammaldags, burleskt och kyligt elegant. Titta och njut.
http://www.edelmangallery.com/Witkin/witkin.htm

Lite frågor om litteratur, okänt ursprung

Vilken är den första bok du minns du läste och tyckte om?
Jill Barlkems Året runt på Björnbärsstigen och allt annat om Björnbärsstigen - de underbart vackert och charmigt illustrerade böckerna med små skogsmöss i huvudrollerna. Min favorit var berättelsen om hösten, och jag hade prydnadstallrikar på mitt flickrum föreställande bilder från de olika årstidssagorna. 

Läser du serietidningar eller manga och isåfall vilka?
Nej, det kan jag inte säga att jag gör. Jag läste dock relativt nyligen Ghost World som en vän lånade ut till mig, och jag är väldigt nyfiken på att läsa mer än det otroligt lilla jag läst av Liv Strömquist. När jag var fjorton-femton läste jag en del manga. Bland annat Gravitation, Fruits Basket, Petshop of horrors samt mina favoriter Legal Drug - och Miyuki-chan in wonderland som inte hade någon vidare handling, men var väldigt söt och sexig för en hormonstinn tonårsflicka med a thing for kvinnor i uniform - sjuksköterskor, French maids och så vidare.

I vilka omgivningar läser du helst? På bussen, i bilen? Fåtöljen? Sängen?
Soffan, i parker när det är fint väder samt på caféer (som för övrigt är en underbar skrivmiljö).

Vad är det bästa att dricka/äta till en riktigt bra bok?
Eftersom jag tycker om att läsa på caféer - polkamaräng och iste. Eller vin. Vin funkar alltid.

Lånar du ofta på biblioteket?
Väldigt sällan. Kanske alldeles för sällan.

Handlar du böcker på nätet och isåfall var? Brukar du jämföra priser?
Jag brukar jämföra priser lite sisådär. Jag handlar ofta böcker på nätet. Främst från eBay och Adlibris. Ibland från Bokbörsen och Amazon.

Hundörar du? Skriver i marginalen?
Jag skriver aldrig i marginalen. Jag hundörar biblioteksböcker som redan är hundörade.

Tjocka eller tunna böcker?
Det spelar absolut ingen roll, en bra bok är en bra bok oavsett om den är 100 eller 800 sidor lång.
 
Vilken är den senaste boken du läst och tyckt om?
Karin Boyes Kallocain som jag lånade av min syster efter att ha hört henne prisa den. Och den var faktiskt väldigt bra!

Vad läser du just nu?
Massor. Jag slalomläser hela tiden. Jag läser bland annat Skulle jag dö under andra himlar av Johannes Anyuru. Den har ett väldigt vackert språk! Fast det tar tid att läsa den eftersom den gör mig så deppig. Men fin är den. Jag hoppas inte att min gode kursare som lånat mig den misstycker alltför mycket angående mitt segande!

Nämn någon bok du tyckte var hopplöst dålig! 
Först blev jag tvingad att läsa Fogelströms Mina drömmars stad i åttan eller nian. Jag läste bara några kapitel. Sedan tvingades jag återigen att läsa den i ettan på gymnasiet. Usch vad den tråkade ut mig! Jag borde kanske ge den en ärlig chans nu några år senare, men jag känner mig tyvärr avskräckt.

Tvingade du dig igenom den ändå?
Ja. Jag snabbläste den.

Fem böcker du älskar?
Det känns dödssvårt, så jag tar fem jag läst relativt nyligen: De vilda detektiverna av Roberto Bolaño, Magister Hoffmann av Håkan Alexandersson, 491 av Lars Görling, Med livet framför sig av Èmile Ajar samt Ilustrado av Miguel Syjuco.

Favoritförfattare?
André Gide! Han är fantastisk och lite sorgligt bortglömd. Annars Oscar Wilde, Franz Kafka, Shakespeare, Victor Hugo, Roberto Bolaño, Federico García Lorca och... ja. Många fler.
 
Någon som du gärna skulle vilja läsa, men inte kommit dig för?
Boktjuven av Markus Zusak! Och en massa av John Fowles, däribland Illusionisten och Den franska löjtnantens kvinna. För att inte tala om alla Bret Easton Ellis-romaner jag har liggande.

Läser du faktaböcker? Vilka genrer föredrar du?
Jag läser gärna litteraturhistoria, konsthistoria, filmhistoria... och jag äger en massa böcker om psykisk ohälsa, depressioner och självmord. Självmord är ett otroligt obehagligt och intressant fenomen.

Om en bok blivit film: läser du helst boken först och ser filmen sen, eller tvärtom?
Det beror helt på situationen!

Favoritfilm (baserad på bok)?
Jag är ju väldigt svag för Trainspotting. Annars älskar jag bland annat The Servant och Diary of a country priest samt en massa äldre filmatiseringar av Ringaren i Notre Dame.

Om du ”upptäcker” en bok via film, brukar du läsa den då?
Ja, absolut, om filmen tilltalar mig ordentligt försöker jag alltid leta rätt på förlagan.

Läser du lyrik? 
Jag älskar bra lyrik, både klassisk, gammal och modern. Min favorit är nog The ballad of Reading gaol av Oscar Wilde. Den är helt fantastisk. Annars älskar jag Lorca, Rimbaud, Villon, Sapfo, Catullus och en massa märkliga moderna poeter.

Har du dolt vad du läser nångång? För att du kanske känt dig ”nördig” eller nåt sånt?
Nej för sjutton.

Känner du nånsin stress över alla böcker du skulle vilja hinna med att läsa, men inte hinner?
Naturligtvis.

Bilitis

André Gide var övertygad om att karaktären Bilitis i vännen Pierre Louÿs Songs of Bilitis var baserad på en prostituerad tjej, Meriem, de båda männen låg med (Pierre visste inte om Andrés homosexualitet och övertalade honom till det, André själv berättar i den självbiografiska Om icke vetekornet dör att anledningen till att han lyckades fullborda samlaget var att han fantiserade om hennes bror) under en av sina resor. Jag vet inte hur detta påverkade min läsning. Om det var positivt eller negativt eller ingetdera, men det var ganska intressant.

Hur som helst. The songs of Bilitis är en diktsamling tillskriven den fiktiva grekiska unga kvinnan Bilitis. En riktig manlig fantasi, hon är ung, vacker, naiv, bisexuell och väldigt amorö... jag menar kåt. Hon är trots sin naivitet väldigt medveten om sin dragningskraft. Först är hon avundsjuk på alla sina gifta medsystrar eftersom hon själv är oskuld (och tydligen knappt har kommit i puberteten än). Sedan träffar hon en man som hon förälskar sig i.
Deras första samlag låter väldigt mycket som en våldtäkt i mina öron (eller ögon eller vad man ska säga), men sedan fogar hon sig och njuter av extasen etc. Sedan plötsligt har hon fött ett barn (när hon var runt 15-16 eller så) och därefter, lika plötsligt, befinner hon sig på Lesbos - "åh, jag älskade ju den där mannen, men herregud vad det är sexigt med vackra kvinnor" och ingår något slags skenäktenskap med en annan kvinna, men det blir (tyvärr, för kärleksdikterna till den kvinnan var väldigt vackra) inte särskilt långvarigt. Och plötsligt, igen, är Bilitis en firad kurtisan som verkar vara en stereotyp "lycklig hora" trots att hon inte finner den manliga kontakten nog och fortsätter att fantisera om/ligga med vackra kvinnor. Mot slutet verkar hon nästan ha blivit någon slags hallick som erbjuder männen de bästa unga flickorna. Och sig själv. Hm.
Hela konceptet kändes ganska trött, det var för mycket manlig, heterosexuell porrfantasi över det hela. Men visst. Många av dikterna var riktigt vackra och roliga att läsa, och jag tyckte om de fina illustrationerna av Willy Pogany.

Så ja. Jag har blandade känslor. En del av mig tycker om det frisläppta och samtidigt lite oskyldiga hos Bilitis, och sångerna är som sagt fina, men som sagt. "Hennes" sånger var nog mer gjorda för straighta (eller ja, för all del, bisexuella) män än för kvinnor som uppskattar kvinnlig fägring - även om jag kan förstå om även kvinnor finner situationerna och sångerna erotiskt tilltalande.
En lustig sak är att Bilitis påminner mycket om två kvinnor jag varit involverad med (de båda har dessutom samma smeknamn). Den ena av dem, den jag mest förknippar med Bilitiskaraktären, var hon som tipsade om denna bok.

En erotisk och samtidigt smakfull illustration av Pogany.

Ibland tycker jag om måndagar

Bob Geldof sjöng om att han inte gillade måndagar, det brukar jag förvisso inte heller göra, men detta känns som en bra måndag.
 Jag dricker vin med cola light (höhö, klockan är alltid fem någonstans i världen, höhö), kikar lite på hemtentan med fredag som deadline och funderar på att börja fila lite på den, lyssnar på Edguy
(nostalgi på högsta nivå, jag kan fortfarande alla texter skrivna före 2005, hela min högstadietid och tonårsrevolt definierades fan av Edguy... till skillnad från Rammstein som definierar min uppväxt, pubertet och min relation till pappa - som fick mig att börja lyssna på dem - det kanske är därför Till Lindemann är en musikalisk fadersfigur till mig)
och dessutom har jag en massa projekt att leka med när jag får lust med det.

Två längre berättelser - en ungdomsbok (jag trodde att jag inte kunde skriva sådana, men det gäller bara att tänka som en dryg cynisk gymnasieungdom så har man det... dessutom måste jag ju blanda in lite sex och droger också, och det är jag bra på... heh.) och en ordentligt tilltwistad Narcissusberättelse med lyckligt slut (som innehåller prat om sex, dock inga illegala droger, men vin i mängder).Två pjäser. En novell/novella. Och kanske skulle man försöka sig på lite poesi också. Kanske.

Dessutom har jag massor med roliga böcker att läsa. Vissa saker måste jag läsa lite extra inför hemtentan, men annars har jag redan läst det mesta inför den. Så nu kan jag nöjesläsa hur mycket jag vill. Måndagar är inte alltid så farliga.

Ett till favoritkonstverk! Echo and Narcissus av Waterhouse.

En blogg man bör kika på

Min goda vän driver för övrigt en härlig, finurlig blogg med fotografier, konst, böcker och underfundigheter: http://klo.blogg.se/

Man bör kika på den. Definitivt. Hon skriver finfint och fotograferar och tecknar fantastiskt.

Dante

Nu dagen led, och mörkret, som föll på,
tog mödans tyngd från varelsernas skara.
Och jag allenast redde mig att gå

i kamp mot vekhetens och vägens fara
den kamp, som nu med trofasthet jag går
att här i min berättelse bevara.

O höga genius, giv att kraft jag får!
I sångmör hjälpen! Minne, som har skrivit
vad jag sett, se till vad du förmår!

Ur Dantes Den Gudomliga komedin, Helvetet

Och mitt favoritkonstverk: Bouguereaus Dante och Vergilius i helvetet.

Min vän och hennes fotograferande

Min vän Yeni med en fin blogg tar oförskämt tjusiga bilder. Till och med jag, som brukar se mer än lovligt ointelligent på bilder tagna av andra, blir nöjd med porträtten hon tar på mig.

Ett undantag finns; på folk som faktiskt kan ta vettiga bilder på mig alltså. En Ellie:

Jag föreställer mig ändå franska revolutionärer rätt stornästa så det gör ingenting att min näsa är i fokus!

Orphée av Jean Cocteau

Orfeus kom i mitt brevinkast.
Det blev våldsamt kladdigt.

Förlåt. Jag är förkyld. Jag är inte mig själv.

Cocteaus filmkonst (och hans författarskap och bildkonst) är fantastisk, och nu har jag äntligen den kompletta "Orfeustrilogin" av Cocteau - Poetens blod, Orfeus och Orfeus Testamente som de heter på svenska. Rekommenderar dem väldigt, väldigt varmt. Min personliga favorit är Poetens Blod (som för övrigt känns aningen distanserad från de andra filmerna, nu var det förvisso alldeles för länge sedan jag såg den, och jag måste erkänna att jag bara har sett den en enda gång) som är visuella orgasmer, ögongodis om man vill ha ett lite mer oskyldigt uttryck, mums för ögonen om man vill ligga lite i mitten och... ja. En otroligt vacker film helt enkelt.
Å andra sidan är det inte helt enkelt att välja favorit. Alla tre filmer har rent sublima moment! Jag älskar verkligen Cocteau. Älskar. Passionerat

Från Poetens Blod. Vackert, vackert och alldeles galet.

Från Orfeus. Även det en otroligt estetisk film

Och här är en bild från Orfeus Testamente, föreställande Cocteau själv. Han var över sjuttio år gammal men fortfarande en otroligt stilig herre.

Universitetet som Bolaño glömde

Imorgon börjar mina universitetsstudier. Det låter så seriöst. "Då är man ju vuxen!" instämde min sjuttonåriga syster vars sällskap jag avnjutit under helgen. Vilken tur att jag valde Lund istället för min hemstad Malmö. I Malmö heter det ju högskola, det låter inte lika posh. Jag är fortfarande aningen nervös över att inte hitta rätt sal. Därför sätter jag in en bild på Jean-Paul Marat i badet av en konstnär vars namn jag inte minns. För att lugna nerverna lite, liksom. En annan blödande man är Tim Roth i Reservoir Dogs (som jag såg med min syster och en god vän igår). Mr Orange. Jag tycker om orange. Det är en färg som symboliserar bra saker såsom kreativitet och smakfull galenskap.

Pure av Andrew Miller

Jag läste ut Pure av Andrew Miller för ett par dagar sedan. Det var en väldigt speciell roman, den utspelar sig i Paris några år innan Revolutionen, nämligen 1785, och handlar om den tjugoåttaårige Jean-Baptiste Baratte. En karaktär man inte riktigt lär känna på djupet, det är snarare så att man känner att man beskådar vad som händer alla karaktärer istället för att verkligen komma platserna och personerna nära inpå.
Jag irriterande mig på det till en början, jag vill lära känna de jag läser om, men när jag vant mig vid det tyckte jag snarare att det var mysigt - och jag fick en otroligt mysig känsla av hela romanen, dess teman (trots att det är en del tunga saker som händer) och dess språk.
Romanen handlar i stort sett om hur ingenjören Jean-Baptiste och hans vänner och ett antal arbetare jobbar för att riva kyrkogården Les Innocents och kyrkan som tillhör den.

(En lustig sak angående språk; det är en britt som skrivit den och därför känns hela tonen i boken väldigt brittisk, istället för fransk, och att vokabulären är väldigt brittisk och då menar jag självklart inte det faktum att boken är skriven på engelska. Utan som att han har använt väldigt brittiska ordval. Språket är, förutom det, enkelt utan att vara simpelt eller spartanskt. Snarare så att han inte använder fler ord än vad som behövs.)

Jean-Baptiste faller för en prostituerad kvinna, den bildade, söta och trevliga Héloïse. Jag tyckte att det kändes väldigt gammalt och slitet. Horan med ett hjärta av guld, som huvudpersonen (som inte har en tanke på att utnyttja henne, allt är ren kärlek) faller för. Men sedan kan jag inte ens störa mig på det eftersom deras kärlek är väldigt fin och på bådas villkor. Jean-Baptiste är dygdig på ett lite strängt sätt (exempelvis bannar han sina vänner för att de är drinkare), vilket också var en sak jag inte riktigt gillade till en början. Men sedan växte även den egenskapen och blev fin, charmig. Det fanns något rent, oförstört hos denne man.

Pure är inget mästerverk, ingen favorit, men den är otroligt god läsning som ger en fin känsla i hjärnan och hjärtat och själen. Rekommenderas definitivt. Omslaget är, för övrigt, underbart. Baserat på en bild av Goya, The Sleep Of Reason Rroduces Monsters. Okey, jag erkänner. Jag köpte boken mycket på grund av dess omslag. Det och att den utspelade sig i en tidsepok jag finner mycket intressant.

Och Goyas bild.

Fynd

Jag hittade en jättefin gammal bok som hette Bibeln i bilder på Emmaus second-hand för 20 kronor. En bok helt full med illustrationer av Doré! Det tyckte jag inte var illa. Doré är fantastisk. Hans bibelillustrationer är vackra, men allra mest älskar jag nog hans illustrationer till Den gudomliga komedin.

Ner med flarran, Grantaire!

Klockan är massor och jag sitter och tittar på illustrationer från Victor Hugoromaner. Vilket jag borde sluta med, men mamma jag är inte tröööött! Och jag kom till bilder från Les Misérables och studentvännerna på ABC Café (ett sannerligen fult och oinspirerande namn om ni frågar mig) och - och - och det fanns en illustration som föreställde Grantaire. Min favoritstudent. Han har en ganska liten roll i romanen (och musikalen) men är cool som bara den. Han är lite grovkornig sådär. En stor drinkare. Cynisk, skeptisk. Verkar inte sådär jättehetero. Vet var man hittar livets njutningar. Och så ska han vara väldigt ful. Hur kan jag inte älska honom då?

Jag får inte sjunga "Jag är full som en kanon, om jag andas stupar de!" alternativt "Give me brandy on my breath or I'll breath 'em all to death!" när jag är berusad längre. En god vän tycker inte att jag ska göra det. Men jag tror att jag råkar göra det ändå, då och då...

Jag sätter ner flaskan när du gör det.

Och som kolasås på glassen hittade jag en urtjusig bild på Grantaire från Malmöuppsättningen. Han dröp av karisma, sjöng finfint, hade en stilig peruk på huvudet och fick en spark i baken. Nu kan jag titta på den bilden och dagdrömma om den gamla goda tiden när Les Misérables gick i Malmö. När Fred Johansson spelade Javert så underbart. När jag hängde på operan och drack champagne och kände mig sådär härligt lyxig.

Je suis sur le cul… de ma bouteille,
Marius a pris un coup de soleil.
Il nous sort les violons, ouh la la!
Nous on se prépare à l’attaque
Et voilà Don Juan qui débarque.
On est mieux ici qu’à l’Opéra

Icke-veganska skor

En gång för ganska längesedan målade den italienske Bartolomeo Della Gatta en fräsig bild av ärkeängeln Mikael. Jag tycker dock lite synd om ormarna. För visst står han i deras gap och använder dem som skor? Eller är de ormarna som försöker äta upp honom?

Desperata romantiker

Väldigt mycket på min att se-lista. Tack, Morosgovany!

Alastair

Jag har fastnat väldigt mycket för bildkonstnären Alastair. Jag älskar den enkla stilen, den som jag även fastnat för hos Cocteau och Beardsley. Här är en bild på Dorian Gray. Det var lustigt, för så fort jag såg den tänkte jag "Åh, det är Dorian", och det var det! Jag känner igen en Dorian när jag ser honom. (Dock inte Ben Barnes i den där gräsliga Dorian Grayfilmen som utkom för något år sedan. Honom hade jag inte känt igen som en Dorian för han är ingen Dorian. Han är Prins Caspian taking the piss. Nu kommer snart ett rabiat Lewisfan och slår ner mig, vrålandes "Det där är inte Caspian!"...)