Älskarinnorna

Det är en Mycket Munter Bok, Elfride Jelineks Älskarinnorna. Berättelsen om Brigitte och Paula. De vill uppnå lycka, och eftersom de är kvinnor är det ju självklart hur denna lycka uppnås, nämligen genom äktenskap. Paula söker kärlek. Brigitte söker framgång och ekonomisk stabilitet. Paula har fått upp ögonen på Erich, en riktig drömprins med ett fagert anlete, och Brigitte suktar efter Heinz, en äkta karlakarl. Och sluga som de är lyckas de med att få de karlar de vill ha genom kvinnlig list, nämligen att bli med barn och därmed tvinga de stackars arma karlslokarna att ingå äktenskap med dem. Annars skulle det ju avlas oäktingar, för abort är tvi och finns inte på kartan, en ogift mor... Kommer inte på fråga!
Paula förför slugt fyllbu... jag menar den härligt dekatente drinkaren Erich och blödningar och smärta kommer ur hennes fi... vänta ett tag, jomenvisst, det måste ha varit skönt. Redan efter denna finstämda första gång blir Paula gravid, som en ung och spänstig flicka på inte ens sexton år, som sig bör.
Brigitte är redan älskarinna till Heinz, även hon blir till slut befruktad av denne underbare mans fina säd, även de delar som gör henne till kvinna fungerar och får henne därmed också att bli det ädlaste en (gift) kvinna kan bli - moder. Slutet gott, allting gott!

...nej. Låt oss nu spola tillbaks det här lite. Det är alltså en roman om förtryck - hur kvinnor och flickor indoktrinerades (vilket tyvärr fortfarande förekommer, kanske inte till lika stor del ekonomiskt, men det råder fortfarande en stark tvåsamhetsnorm och kvinnor som väljer bort barn ifrågasätts) till att tro att den enda vägen till ett rikt liv var genom en man, att leva genom sin man, att inte vara sin egen person, ingen hel person förrän en karl fanns med i bilden.
Det är en bok om kvinnor som böjs och böjs tills de nästan bräcks under patriarkatet - inte för att de är korkade, utan för att de har växt upp i ett samhälle där detta är norm. Detta är vad de har fått lära sig sedan barnsben. Så Är Det. Det förekommer inte en "män är svin"-jargong i boken, det är inte vad det handlar om. (Det känns trist att jag ens måste ta upp det, men det finns så många fördomar om feministiska verk att jag känner att jag behöver en brasklapp.) Det finns gott om vidriga män i romanen. Det finns även gott om vidriga kvinnor. Och huvudpersonerna är varken madonnor eller horor - snarare symboler (inte för att "madonnor" och "horor" inte är det).
Hade det inte varit för det finurliga språket, sarkasmerna och den svarta humorn hade detta varit en mycket tung och jobbig roman att ta sig igenom. Det gör fortfarande ont, men läsningen blir aldrig sådär kvävande deprimerande. Man blir arg, men man får någon slags distans. Rekommenderas!

Pondus, säger jag bara

"paulas ynkliga lilla mage som snart kommer att vara tjock och svullen så att man för samma summa pengar skulle få många fler kilo paula, bjuds ut på auktion. men det är ingen som vill ha den. hos en gris vore det en enorm värdestegring. hos paula är det ett tecken på att hon var lätt att få, för lätt, och därför nu är så mycket svårare att bli av med."

Seriealbum

Idag har jag försökt jaga bort mina demoner genom att shoppa mig lycklig.
Det lyckades inte.
Men jag är i alla fall tillfreds, och mycket nöjd med mina inköp... fast å andra sidan hade jag kanske inte så många demoner att jaga bort. Vid närmare eftertanke.
Inköpen blev i varje fall Nanna Johanssons Välkommen till din psykos samt Liv Strömquists Hundra procent fett.
Det var inte alls längesedan jag började läsa seriealbum. Någon månad. Jag har alltid tänkt att det inte är någonting för mig. Varför vet jag inte, jag uppskattar den vassa, politiska och feministiska humorn i de serier jag läser (och som jag redan innan visste fanns där) och jag uppskattar bildkonst. Jag äger nu tre seriealbum och har läst ett par till, det är i alla fall en början. Här är mina favoriter:

Prins Charles känsla av Liv Strömquist

Snyggt, snyggt

Jag har hört många säga att deras favorit av Strömquist är Ja till Liv!, alltså hennes senaste album. Jag är också väldigt glad i det albumet, men det slog mig som lite plottrigt, medan Prins Charles känsla är mer enhetligt med ett par teser som flyter genom hela albumet - det hade helt enkelt en "handling" och jag gillar Liv när hon gör på det viset. Dessutom är formgivningen hur snygg som helst och jag tycker hennes störtsköna (ursäkta min franska) illustrationer gör sig utmärkt i svartvitt.
Anledningen till att jag så gärna ville läsa albumet var att jag ungefär ett år tidigare (hur sjutton har tiden gått så snabbt!?) hade sett pjäsen baserad på albumet på Malmö Stadsteater med en god vän. Reaktionen på albumet och pjäsen var densamma: det är underbart, smart, vasst, argt, viktigt och så otroligt djäkla sant att jag ofta inte kunde skratta. Jag ville tycka att det var roligt, men det var helt enkelt för relevant och realistiskt att jag blev arg och frustrerad istället (ingen sämre reaktion!).
Det handlar om Charles och Diana, om Victoria Benedictsson, Whitney och Bobby, Nancy Reagan, folkkära torskar, nutid och dåtid, men allt har samma tema: feminism och kritik mot tvåsamheten, och då gärna den heteronormativa sådana. Tvåsamheten som en sekt, sexuell äganderätt... och så finns där en massa snygga parafraser på konstverk.
Min favorit är den med Den Döende Dandyn, där en av de ennui-fyllda sprättarna tänker "om jag fejkar ett sammanbrott så behöver jag inte hjälpa till!"

Välkommen till din psykos av Nanna Johansson

Nanna!

Detta är det hittills enda albumet jag läst av Nanna (men jag vill genast läsa fler eftersom jag älskar Nanna). Hon är alldeles galen. Får man säga att vissa av hennes teckningar har damp-tourettes? Antagligen inte, men jag gör det i alla fall. Det är feministiskt och politiskt (och fasligt snyggt formgivet), men det är så mycket annat också. Annan galenskap. Märkliga twistar. Smart, absurt och verkligen hur roligt som helst. Man får läsa om kräsna killar (en sådan där skrattet fastnar i halsen-serie), penispatrullen och lära sig vad som verkligen är fult, bland annat trestrecksrumpor. Jag må se upp till Liv Strömquist, men Nanna Johansson är jag regelrätt förälskad i.

Hundra procent fett, av Liv strömquist

Härligt kitsch-omslag

Ännu ett album av Liv Strömquist och ännu ett snyggt formgivet sådant. Det här är hennes första album (utkommet i en ny utgåva) och det har typiska Liv-kännetecken: feminism, politik, klass, skitgubbar och mansgrisar, (anti)rasism, förakt, smarta kommentarer och mycket mer i en väldigt salig blandning. Erutingar och längre serier. Läs om bananer, män som aldrig borde fått ha sex, ögonblicksbilder av ett patriarkat och dåligt sex. Underbart smart och roligt. Jag längtar något så otroligt efter att få läsa Einsteins fru.

Och till sist får vi inte glömma bort Sara Granér med exempelvis All I want for christmas is planekonomi. Otroligt politiskt och vänstervridet. Absurda situationer blandas med realism. Roligt och tänkvärt. Fina bilder som ligger på gränsen mellan det söta och det groteska.