Älskarinnorna

Det är en Mycket Munter Bok, Elfride Jelineks Älskarinnorna. Berättelsen om Brigitte och Paula. De vill uppnå lycka, och eftersom de är kvinnor är det ju självklart hur denna lycka uppnås, nämligen genom äktenskap. Paula söker kärlek. Brigitte söker framgång och ekonomisk stabilitet. Paula har fått upp ögonen på Erich, en riktig drömprins med ett fagert anlete, och Brigitte suktar efter Heinz, en äkta karlakarl. Och sluga som de är lyckas de med att få de karlar de vill ha genom kvinnlig list, nämligen att bli med barn och därmed tvinga de stackars arma karlslokarna att ingå äktenskap med dem. Annars skulle det ju avlas oäktingar, för abort är tvi och finns inte på kartan, en ogift mor... Kommer inte på fråga!
Paula förför slugt fyllbu... jag menar den härligt dekatente drinkaren Erich och blödningar och smärta kommer ur hennes fi... vänta ett tag, jomenvisst, det måste ha varit skönt. Redan efter denna finstämda första gång blir Paula gravid, som en ung och spänstig flicka på inte ens sexton år, som sig bör.
Brigitte är redan älskarinna till Heinz, även hon blir till slut befruktad av denne underbare mans fina säd, även de delar som gör henne till kvinna fungerar och får henne därmed också att bli det ädlaste en (gift) kvinna kan bli - moder. Slutet gott, allting gott!

...nej. Låt oss nu spola tillbaks det här lite. Det är alltså en roman om förtryck - hur kvinnor och flickor indoktrinerades (vilket tyvärr fortfarande förekommer, kanske inte till lika stor del ekonomiskt, men det råder fortfarande en stark tvåsamhetsnorm och kvinnor som väljer bort barn ifrågasätts) till att tro att den enda vägen till ett rikt liv var genom en man, att leva genom sin man, att inte vara sin egen person, ingen hel person förrän en karl fanns med i bilden.
Det är en bok om kvinnor som böjs och böjs tills de nästan bräcks under patriarkatet - inte för att de är korkade, utan för att de har växt upp i ett samhälle där detta är norm. Detta är vad de har fått lära sig sedan barnsben. Så Är Det. Det förekommer inte en "män är svin"-jargong i boken, det är inte vad det handlar om. (Det känns trist att jag ens måste ta upp det, men det finns så många fördomar om feministiska verk att jag känner att jag behöver en brasklapp.) Det finns gott om vidriga män i romanen. Det finns även gott om vidriga kvinnor. Och huvudpersonerna är varken madonnor eller horor - snarare symboler (inte för att "madonnor" och "horor" inte är det).
Hade det inte varit för det finurliga språket, sarkasmerna och den svarta humorn hade detta varit en mycket tung och jobbig roman att ta sig igenom. Det gör fortfarande ont, men läsningen blir aldrig sådär kvävande deprimerande. Man blir arg, men man får någon slags distans. Rekommenderas!

Pondus, säger jag bara

"paulas ynkliga lilla mage som snart kommer att vara tjock och svullen så att man för samma summa pengar skulle få många fler kilo paula, bjuds ut på auktion. men det är ingen som vill ha den. hos en gris vore det en enorm värdestegring. hos paula är det ett tecken på att hon var lätt att få, för lätt, och därför nu är så mycket svårare att bli av med."