Parafras på Anarchy in the UK av Sex Pistols

...skriven av mig då min syster gav mig en skrivuppgift: "Anarchy in the UK, fast mindre korkat skriven".
Here goes:

Som en antikrist färdas jag genom Storbritanniens smutsiga städer
Ropen pulserar genom mitt blodomlopp: Anarki!

Mitt hår är rufsigt men mina tankar är klara;
Jag vet vad jag vill
Jag vet vad jag inte vill
Ha och inte ha
En utopi
En blixt från en klar himmel
Omkullkastande
Kaos i ordningen

Jag ser inte mycket ut för världen, världen ser inte mycket ut för mig
Jag är ung, men jag står fast vid min ideologi; Anarki!
Mitt land känns som en främmande planet
Jag är en främmande fågel
En antikrist som inte kommer med fred utan med svärd
För att störa, för att förstöra
Englands grå betong

Jag är inte född att lyda
Lagar och normer som råder
Folket får inte sitt
Och de som har sitt på det torra skiter jag i;
Jag är ung, berusad, förbannad
Jag är ingen slav, jag är ingen betjänt
Till Lizzie eller Maggie eller Johnny-boy
Jag kommer aldrig komma och ge kejsaren vindruvor
Istället krossar jag fruktskålen

Ett rop omkullkastar lugnet från de bullriga gatorna,
Stillsamheten i stressen, de skrockande småborgarna; Anarki!

27

Jag gav min syster ett teaterbesök i julklapp, 27, som är en teaterkonsert som spelades på Hipp i Malmö och handlade om sex rockstjärnor från "27-klubben" - Brian Jones, Amy Winehouse, Curt Kobain, Jim Morrison, Jimi Hendrix och Janis Joplin.
Jag vet inte vad jag förväntade mig, men Scheisse vad bra det var. Helt galet kreativt, underbara sångprestationer, ångestfyllt och obehagligt och med döden ständigt närvarande. Döden, som även var en karaktär, spelad av Lindy Larsson (som jag för övrigt älskar älskar älskar). Han har en otrolig karisma, jag älskar hans röst, och han utstrålar så mycket charm att man nästan drunknar, trots att hans roll här var obehaglig och liksom sleazy.
Alla rockstjärnorna var också riktigt, riktigt bra. Brian Jones spelades av en kvinna, Winehouse av en man, Kobain av en kvinna (alla var otroliga, men hennes röst var bara så djäkla bra), Jim Morrison av en man, Janis Joplin av en kvinna och Jimi Hendrix av en man. Jag gillade det, att skådespelarna inte begränsades av sitt kön och könet på den de spelade. Mari Götesdotter var för övrigt så lik Brian Jones att det nästan var obehagligt.
Min syster (som är väldigt intresserad av rockmusik, hennes favoriter ur 27-klubben är Robert Johnson och Brian Jones... mina med) var lika nöjd som jag (som inte kan överdrivet mycket om modern musik, men blev väldigt inspirerad här) var. Och det var ju nästan det viktigaste.

Musiktips

In på Spotify (jag kan knappt fatta hur ultramodern jag är som ens använder det, trots att jag är sist av alla) och sök på Romeo & Juliakören. De är fantastiska, och speciellt skivan Vergene Bella. Fantastiska tolkningar av renässansmusik. Downland och sådant. Otroligt behagligt och vackert och rekommenderas som bara den.
Jag såg dem på Sommarscen i Malmö (Pildammsparken) i somras, där sjöng de, spelade och tolkade Decamerone. Underbart, burleskt och så vackra kläder, epokfetischist som jag är. Ett par av mina favoriter av deras sångtolkningar är Fair Phyllis I saw sitting, Scaramella, Baisez Moi, A shepherd in the shade samt Come heavy sleep. Fast det är otroligt svårt att välja.

De stiliga körmedlemmarna

Höga förväntningar

Hamrelius (min favoritbokhandel som inte är ett antikvariat i Malmö) säljer ut en del engelska titlar väldigt billigt. Jag tänkte egentligen inte köpa någonting, men så såg jag en bok för 39:- vid namn The Bells skriven av Richard Harvell. Jag hade aldrig hört talas om den tidigare, men den såg så fin ut och handlar bland annat om opera, och när jag bläddrade i den fick jag i alla fall intrycket att den skulle vara fint skriven. Jag läser om den på amazon nu och mina förväntningar stiger ännu mer.

"...but he [huvudpersonen Moses] falls under the power of a man who will do anything to preserve Moses' angelic voice forever" står det på baksidan. En (inte så) vild gissning: kastration?

Utgåvan jag köpte

Fina småsaker och fina hyllplan

Nu har jag skaffat spotify också. Som en sådan där Alla Andra Människor-människa. Allt för en låts skull, Hand me down (my Silver Boulder knives) av The Abs. Jag hade en länk med låten för längesedan, sedan dog länken och jag blev nästan rädd att låten var lost forever då jag inte mindes namnet eller bandet, sedan hittade jag namnet (fast bara "Hand me down" och då blev det svårare) och inte bandet. Så när jag väl hittade den, efter över ett år utan den, blev jag så glad att jag skaffade Spotify.

Och min syster är också glad eftersom hon hittade en affär som sålde litchijuice. Det har varit väldigt torrt på de fronterna för henne.

Och så har hon läst Om icke vetekornet dör, alltså André Gides självbiografi. Hon tyckte att den var rolig och mysig och ansåg att man hade behållning av den även om man inte hade läst något av honom innan (vilket gällde henne). Jag blev såklart glad eftersom jag hade gett henne boken och eftersom André Gide är min älskade André Gide. Min Gidehylla i bokhyllan är min värdefullaste samling, jag vet inte hur mycket pengar jag lagt ner på alla de där böckerna. Jag blir nästan lite sentimental. Den enda författare som också har ett helt hyllplan dedikerat till sig är Oscar Wilde, men där fuskar jag lite eftersom han inte skrivit så otroligt mycket, så böckerna om hans vänner (alltså Bosie, Robbie Ross och Ada Leverson) får också vara med.
"Oscar Wilde är precis under André Gide (i bokhyllan alltså, i mitt hjärta är de sida vid sida)" sade jag.
"Det gillar nog André Gide!" sade en god vän som mindes att Gide haft en crush på den gode Wilde.

Nu dricker jag vodka och tittar på Oz. Jag lär snöa in igen. Det var trots allt fyra år sedan sist
För övrigt köpte jag boxen med alla sex säsonger efter att ha sett ett enda avsnitt. Snacka om att jag hade tilltro till den serien.

Godnatt, barn!

Finfint

Giovanni

Les Misérables på bio

Det blev bio i helgen, med min mamma och syster (som för övrigt blir myndig idag). Vi såg Les Misérables som jag ju svurit lite åt när jag bara hört lite av musiken (Les Misérables är en hjärtefråga) - de tama sånginsatserna! Varför inte casta människor som kan sjunga ut ordentligt? Och det behövdes mer orkester! Jag är otroligt tänd på det där superpampiga som är Les Misérables.
Jag kapitulerade inte. Så mycket. Men jag fick faktiskt rysningar någon gång. Och scenografin var snygg, som jag hade trott. Och helheten var, om än väldigt spretig, bra. Inte i Les Misérables-mått såklart. Men det var en fin film (min kära mor tyckte bättre om filmen än om musikalen på Malmö Opera, jag kan verkligen inte relatera... men förklaringen ligger väl i att jag är pamp-nörd medan mamma blir rörd av ansiktsuttryck och gester mer än perfekta sånginsatser och mäktiga orkestrar).

Vissa saker var klart trista. Onödiga repliker. Än mer onödiga småsånger som inte gjorde någonting bättre. Och det värsta - en massa bortklippt. Min favoritsångreplik att störa vänner med på fyllan, exempelvis: "Give me brandy on my breath, and I'll breath 'em all to death!" (Min favorit Grantaire, till höger, med flaskan - en njutningslysten vindrickande cyniker som jag definitivt kan identifiera mig med.) Annars gillar jag såklart Enjolras (till vänster om Grantaire). Och Bahorel och Combeferre när det kommer till identifikation.Vet ej vilka de är i filmen, men i boken är de underbara. Och Joly är så fin och... jag gillar studenterna.
Anne Hathaway är inte Fantine. Russel Crowe sjunger nasalt. Men Hugh Jackman är en djäkel på att skådespela, barrikadscenerna var gripande som bara den, Eponine-tjejen hade vacker röst och Helena Bonham Carter och Sacha Baron Cohen var fräcka som Thénardierparet.
Fint men spretigt. Spretigt men fint. Jag är kluven men kommer inte att kapitulera inför sångversionerna. Det är för tamt.

Studenterna på Café ABC!

Förklaringen till allt

Detta är anledningen till varför jag blev som jag blev.
Min far tyckte nämligen om att sjunga den här för mig när jag var sisådär en fyra-fem år gammal. Det förklarar så mycket.

Till och Jacques

Idag fyller Rammsteins Till Lindemann alltså 50, och min mamma mailade mig angående Rammsteininlägget nedan: att efter min första Rammsteinkonsert 2004 mindes hon en genomfrusen men lycklig tjej som, efter att inte ha lyssnat på mammas förmaningar om en varmare tröja, fick komma hem och värmas. Det var väldigt rart.

Till Lindemann

Och så har jag varit på restaurang med gott sällskap och slösat pengar på gin & tonic och god mat, och så har jag fått en tjusig julklapp av en vän: en tröja som det sitter en otroligt stilig karl på. Jacques Brel.

Tant Tönt/Titti Tönt och Jacques

Och jag ska sätta in bildhelveten men djävla helvetet funkar inte fan skit.
Nu ska jag gå och tvätta munnen med tvål och sprit.
(Nu funkar ju förvisso bilderna men jag gillade rimmet.)

Dödsdag för Christopher Isherwood och Albert Camus.

Rammstein - tolv år av minnen

Imorgon fyller Rammsteins sångare Till Lindemann 50. (Och idag fyller Tolkien 125 vilket egentligen passar rätt bra till denna text då mina husgudar var Rammstein och Tolkien på mellanstadiet.)
Rammstein är ett band som ligger mig varmt om hjärtat. Pappa började lyssna på dem ungefär i samma veva som han och mamma separerade, och jag började lyssna ungefär samtidigt, när min pubertet börjat ordentligt (jag var elva och hade börjat komma i puberteten ett fåtal år tidigare) - att lyssna på Rammstein kändes alltså som en slags symbol för ett helt nytt skede i livet, både för mig själv och kanske inte minst för min pappa. Min syster var knappt sju, så de har följt henne under hela hennes uppväxt.

Så ofta jag har fått ställa mig i försvarsställning gentemot Rammstein! Min mamma hade fått för sig att de var rasister på grund av att hon såg att de hade en låt vid namn Weisses Fleisch (usch vad jag fick ont i magen, jag blev rädd att hon skulle ha rätt eftersom jag inte hade läst textens översättning än), mina klasskamrater tyckte att jag (och snart även en av mina vänner) hade dålig smak. Och jag, som tyckte att musik var det viktiga i mitt löjliga lilla pre-teen-liv försvarade och surade och försvarade ännu mer. Läste översatta texter och blev förälskad i det morbida, poetiska och vackra som Till Lindemann författat. Och jag hade en enorm pubertal förälskelse i både Till Lindemann och trummisen Christoph Schneider. Min kompis föredrog Richard Kruspe, den ene gitarristen.
Min tyske morfar anklagade Rammstein för att vara för tvetydliga (hast och hasst - har och hatar i låten Du hast). Och när jag var en tolv år gammal översminkad modemedveten Rammsteinälskare fick jag en avhyvling på lunarstorm av en femtonårig flicka som inte tyckte att modeintresserade tolvåriga blondiner hade någon rätt att lyssna på Rammstein. Jag svarade henne sakligt och hon blev imponerad över hur väl jag tog utskällningen. Sedan pratade vi om Rammstein ett tag.

Jag minns när pappa hade skaffat Rammsteins live-DVD Live aus Berlin. Jag var väl på mitt tolfte år. Vi satt och åt tacos och tittade, jag, han och min syster. Det var ren magi. Så vackert filmat! Och tänk att vara så lyckligt lottad att man får se Rammstein på riktigt!
Sedan började jag lyssna på annan musik, som jag därefter tröttnade på, men Rammstein har alltid följt med mig, pappa och min syster. 2004, när jag var fjorton såg jag dem för första gången, tillsammans med pappa, en vän till mig och hennes pappa, och det var något av det bästa jag någonsin varit med om. Jag såg dem för andra gången i början av 2010, jag var i ganska dåligt skick på grund av min depression och mina sömnsvårigheter och egentligen inte pigg på att gå på konsert - men allt glömdes bort för ett par timmar när de underbara, underbara Rammstein spelade.

Jag förstår att Rammstein är så populära. Musiken håller en otroligt hög lägstanivå, texterna är fantastiska och musiken är originell, med spridda influenser. Och deras musikvideos är något alldeles speciellt! Jag förstår även om man inte gillar dem - musiken är väldigt speciell och kan till och med tyckas obehaglig. De är inte för alla. Jag kan dock varmt rekommendera även er som inte gillar Rammsteins musik att läsa texterna (http://herzeleid.com/en/lyrics har översättningar till det mesta för alla som inte är så haj på tyska - som jag, som bara förstår sammanhang men inte detaljer om jag inte får en översättning). De är, som sagt, väldigt originella och poetiska.
Rammstein har betytt så otroligt mycket för mig. Och bandmedlemmarna verkar vara riktigt sympatiska och intelligenta individer. Jag och min syster ser Till Lindemann som en slags musikalisk, kulturell fadersfigur. Han känns trygg. Rammstein känns trygga. De tröstar, musiken finns alltid där. De är udda, stabila, roliga, galna, intressanta, innovativa, stiliga och alldeles, alldeles wunderbar. Jag hoppas att Till Lindemann får en underbar femtioårsdag.

Bild från www.eroglamour.com-9-rammstein .

Fan också, Les Misérables!

Det kan ha varit så att jag har lyssnat på delar av soundtracket till den där filmatiseringen av musikalversionen av Les Misérables.
Det kan vara så att det är under all kritik och allt saknar energi och vitalitet och charm och varför i helvete låter Russel Crowe så djäkla nasal och askorkad och vem fan castade Hathaway som Fantine anyway och varför sjunger de inte utan halvpratar och varför låter alla ABC-vännerna exakt likadana (och mesiga, de är ju ascoola egentligen) och... och... det känns så slött och blekt och oengagerat att jag bara vill sova och sucka och sura och svära.
Allt är inte vedervärdigt, men nästan, och jag fick inte en enda djävla rysning. Jag trodde inte att någon kunde misslyckas så med musiken därifrån. Jag som faktiskt, på allvar, längtade. Tänkte att jag skulle stuva undan fördomarna och se om jag kanske skulle bli positivt överraskad över insatserna. Men alltså, jag tror att jag stuvade undan de där fördomarna lite väl långt. Synd att filmen ser snygg ut i trailern, då känner jag liksom att jag vill se den i alla fall men assåh näe det är inte bråttom längre. Ingenting att lägga några biopengar på precis.
Fan också.

Studentdjävlar

Julsånger och liknande

Eftersom alla behöver lite stämningsfull julmusik för att få den där julkänslan (som jag vanligtvis får någon gång på julaftons eftermiddag, gärna efter några hinkar glögg och en julsnaps eller tre) - här kommer några länkar:

Julen är ingenting utan Fairytale of New York av ett av mina absoluta favoritband The Pogues
Bachs Jesus bleibet meine Freude - eller Jesus är min fröjd och glädje
En vacker version av O, holy night, sjungen av en bedårande liten åttaårig gosse
Have yourself a merry little christmas, en lite melankolisk version av Bright Eyes
Mary's boy child, här sjunger Harry Belafonte
Ramones säger god jul
En brittisk klassiker, riktig skönsång
Tommy Körbergs fina version av O, helga natt
Julen är inte bara för snälla barn
Do they know it's christmas time... att aaaaall?
Ebba Grön önskar en glad jul
Josh Grobans O come all ye faithful
Bekämpa intoleransen! Jul åt alla!(!?)

Sådär. Nu tänker jag inte vara präktig igen förrän nästa år.

Jag är kär!

Jag är kär i låten Rosenrot av The Inchtabokatables, ett folk/punkband där Oliver Riedel var med före han blev basist i Rammstein (nu råkar jag ju älska Rammstein hur mycket som helst, men om ni inte gör det - bli inte avskräckta, detta låter inte alls likt Rammstein). Helt underbar. Lyssna!

'

Tyska är SNYGGT!

Jag sitter här och lyssnar på Jacques Brel

Jacques Brel får mig av någon anledning att känna mig mer levande och glad än en hel del annan modernare musik (det vill säga icke-klassisk musik). Han är underbar på alla sätt och vis, en utmärkt och vacker karl med en fantastisk röst.
Det dåliga är att jag förknippar hans musik med att röka cigaretter (jag minns när jag satt och skrev på min roman - det är dags för mig att jobba på redigeringen av den nu, ordentligt, jag tror att tiden är mogen!- och rökte och lyssnade på Brel). Och läste översättningar av hans underbara, underbara texter.

Åh, Jacques. Min älskade, älskade, vackre Jacques. Du ger mig förutom röksug, inspiration. Min belgiske manlige musa!

Lascia ch'io pianga

Kulturtest

Kulturtest från Sveriges Radios hemsida. Ganska roligt faktiskt, men jag var tvungen att göra testet två gånger eftersom det var två frågor jag kunde ha svarat vilket som på. Jag fick olika resultat trots den lilla skillnaden, och resultatet blev följande:

Jag har inte ens pluggat ett halvår. Jag är född efter den ironiska generationen och jag har inga barn. Och jag lyssnar verkligen inte på Beyoncé. Den första stämde trots det ganska bra (fast jag vet inte riktigt om jag gillar namnen Lou, John, Sterling, Angus, Maureen, Doug, Walter eller Willie tillräckligt mycket för att döpa några eventuella framtida barn till det). Men hur som haver. Hur som haver - jag är alltså lite av en tant. En kulturtant med barnsliga och ungdomliga drag.
Och den andra. Jag åker förvisso kollektivt och gillar te, men barn begriper jag mig inte på (bara mina småsyskon och andra släktingar) och jag är ingen djurmänniska. Dessutom har jag ingen bokcirkel.
SÅ DET SÅ! Men de stämde bra. Jag är en blandning av det där.

Vackert! Och en stilig karl.

Lite irländsk patriotism