Marshlands

Jag läser Marshlands (Paludes) av André Gide. Det är en satir som handlar om en man med en know-it-all-attityd som skriver en bok för att övertyga folk att de är ignoranta, nöjda med livet trots att de inte borde vara det. Han vill bevisa att det liksom fattas något, de kan inte vara lyckliga, de bara tror att de är det. Vilket faktiskt gör mig själv lite nedstämd, det känns ju vanligare att det är tvärtom.
Gide är rolig. Jag tror att han ofta är det utan att själv inse det, även om just Marshlands är en bok skriven för att vara humoristisk. Han är bra på att skriva satir - Prometheus illbound, som jag nyligen läste om, är märklig och fantastisk. Marshlands blir jag inte lika omedelbart förälskad i, men den är definitivt mer än läsvärd. Han skrev den som ung, och hans tidiga verk såsom de två nämnda och även Jordisk föda har en slags fräschör som är helt fantastisk. Det känns som att de har varit så enkla och lustfyllda att skriva! Som att han bara fått en idé och satt den på pränt direkt, utan att tänka efter för mycket före.

Jag har lärt mig ett nytt ord!

Jag tänkte vänta tills den kom i pocket, alternativt låna den av en vän, men den såg så fin och lockande ut på bokrean. Konsten att vara kvinna av Caitlin Moran alltså. Det var liksom silverbokstäver på den... och fina ornament... eh. Jag gillar fina utgåvor. Även om utgåvan antagligen är tryckt på ordinärt papper och den ser ut som vilken svart bok som helst naken och det egentligen bara är skyddsomslaget i kombination med en inbunden bok som är fin. HUR SOM HAVER!

Jag tyckte om boken. Moran är kvick, och hennes texter är väldigt lättlästa och lätta att ta till sig - jag tänker att det nog är lätt för every(wo)man att uppskatta vad hon skriver. Det är liksom... eh, vasst och ändå ganska ofarligt samtidigt. Lättillgängligt. Inget SCUM-manifest direkt. Nu läste jag den på svenska och inte på engelska, men det störde inte, vilket jag tänkte att det kanske skulle göra eftersom a) humor kan vara svåröversatt och b) hon skriver om namn på könsorgan och andra kroppsdelar because of stora olikheter mellan språken när det gäller just slang och sådant. Det måste ha varit en bra översättning eftersom jag inte satt och tänkte"men vad FAAN" hela tiden.

Jag håller inte med Moran på alla punkter, och det behöver jag inte göra heller. Vi behöver inte vara hundra procent kompatibla i våra feministiska tankegångar för att jag ska gilla boken och tycka att Moran verkar vara en skön typ. Det är lite väl mycket "oss kvinnor emellan, höhö"-skämt, det känns gammalt och generaliserande, men det är som det är, ingenting som man kan göra något åt, etcetera. Det var nog mitt största störningsmoment, och det var ju knappast hela världen.

Det nya ordet förresten. När jag läste delen om namn på Det Kvinnliga Könsorganet satt jag och småskrattade hur länge som helst åt att Moran växt upp med orden "bot" för rumpa och "bot-bot" för snippa. Och det följande, om hur hon själv säger bot-bot när hon pratar med sin dotter, och hur det passar när man pratar om och med barn, men... "Det var inte Scarlett O'Haras bot-bot som fick henne att ränna runt i Atlanta efter först Ashley och sen Rhett. Det finns inga inslag av bot-bot i Georgia O'Keefes tavlor. Madonna visar inte upp sin bot-bot i Sex." HAHA. Eller när Caitlin och hennes syster diskuterade muff-namn. "Vi skulle kunna kalla den Ernest." Det hade någonting med Hemingways skägg att göra. De tittade bara på varandra efter det förslaget, men jag köper det direkt. Alltså, inte för att jag har sett någon bot-bot som ser ut som Hemingways skägg, men det låter fruktansvärt badass att ha en Ernest där nere.

Hahaha, bot-bot

Sådana där små teveserier

Jag har varit väldigt trött på senaste, och då passar det ju bra med lite teveserier på youtube för att skingra tankarna och fixera dem på något som inte har med en själv och ens egen situation, bra eller dålig, att göra.
Först var det då den vackra och melankoliska Torka aldrig tårar utan handskar. Vad jag längtar efter att läsa böckerna nu! Och det trots min ofantliga HIV-skräck. Inombords-tårar och värk i bröstet, underbara karaktärer och sorg för de som var med på riktigt, de som fick se vänner, söner, älskare, syskon begravas. Kärlek och död, sorg och skönhet.

Så fick jag därmed smak för Jonas Gardell och tittade på De halvt dolda. Torka aldrig tårar utan handskar hade ändå många ljusglimtar. Lyckliga stunder. Men De halvt dolda hade en underliggande känsla av obehag, ångest och misär - från och med de första avsnittets första minuter kändes det som att en förbannelse vilade över huvudkaraktärerna. Som att det, på något sätt, vad som än hände, trots allt skulle gå käpprätt åt helvete.

Och nu tittar jag på Glappet, en serie som jag var för liten för att riktigt sätta mig in i när jag som sjuåring år 1997 såg delar av den på teve. Den är teatralisk, realistisk och orealistisk samtidigt. Saker som känns främmande när man tänker på sitt tonåriga jag, saker som känns alltför välbekanta när det kommer till ens tonåriga jag. Var sofistikerad. Var sval. Var samtidigt förförisk, sensuell, sexig. Rolig, galen, vild. Det som spelar roll är att männen åtrår dig. Ha en önskan om självständighet, den nya kvinnan - men se samtidigt dig själv genom männens ögon. En rolig, galen, men samtidigt smärtsam serie som påminner en om den man en gång varit.

Seriealbum

Idag har jag försökt jaga bort mina demoner genom att shoppa mig lycklig.
Det lyckades inte.
Men jag är i alla fall tillfreds, och mycket nöjd med mina inköp... fast å andra sidan hade jag kanske inte så många demoner att jaga bort. Vid närmare eftertanke.
Inköpen blev i varje fall Nanna Johanssons Välkommen till din psykos samt Liv Strömquists Hundra procent fett.
Det var inte alls längesedan jag började läsa seriealbum. Någon månad. Jag har alltid tänkt att det inte är någonting för mig. Varför vet jag inte, jag uppskattar den vassa, politiska och feministiska humorn i de serier jag läser (och som jag redan innan visste fanns där) och jag uppskattar bildkonst. Jag äger nu tre seriealbum och har läst ett par till, det är i alla fall en början. Här är mina favoriter:

Prins Charles känsla av Liv Strömquist

Snyggt, snyggt

Jag har hört många säga att deras favorit av Strömquist är Ja till Liv!, alltså hennes senaste album. Jag är också väldigt glad i det albumet, men det slog mig som lite plottrigt, medan Prins Charles känsla är mer enhetligt med ett par teser som flyter genom hela albumet - det hade helt enkelt en "handling" och jag gillar Liv när hon gör på det viset. Dessutom är formgivningen hur snygg som helst och jag tycker hennes störtsköna (ursäkta min franska) illustrationer gör sig utmärkt i svartvitt.
Anledningen till att jag så gärna ville läsa albumet var att jag ungefär ett år tidigare (hur sjutton har tiden gått så snabbt!?) hade sett pjäsen baserad på albumet på Malmö Stadsteater med en god vän. Reaktionen på albumet och pjäsen var densamma: det är underbart, smart, vasst, argt, viktigt och så otroligt djäkla sant att jag ofta inte kunde skratta. Jag ville tycka att det var roligt, men det var helt enkelt för relevant och realistiskt att jag blev arg och frustrerad istället (ingen sämre reaktion!).
Det handlar om Charles och Diana, om Victoria Benedictsson, Whitney och Bobby, Nancy Reagan, folkkära torskar, nutid och dåtid, men allt har samma tema: feminism och kritik mot tvåsamheten, och då gärna den heteronormativa sådana. Tvåsamheten som en sekt, sexuell äganderätt... och så finns där en massa snygga parafraser på konstverk.
Min favorit är den med Den Döende Dandyn, där en av de ennui-fyllda sprättarna tänker "om jag fejkar ett sammanbrott så behöver jag inte hjälpa till!"

Välkommen till din psykos av Nanna Johansson

Nanna!

Detta är det hittills enda albumet jag läst av Nanna (men jag vill genast läsa fler eftersom jag älskar Nanna). Hon är alldeles galen. Får man säga att vissa av hennes teckningar har damp-tourettes? Antagligen inte, men jag gör det i alla fall. Det är feministiskt och politiskt (och fasligt snyggt formgivet), men det är så mycket annat också. Annan galenskap. Märkliga twistar. Smart, absurt och verkligen hur roligt som helst. Man får läsa om kräsna killar (en sådan där skrattet fastnar i halsen-serie), penispatrullen och lära sig vad som verkligen är fult, bland annat trestrecksrumpor. Jag må se upp till Liv Strömquist, men Nanna Johansson är jag regelrätt förälskad i.

Hundra procent fett, av Liv strömquist

Härligt kitsch-omslag

Ännu ett album av Liv Strömquist och ännu ett snyggt formgivet sådant. Det här är hennes första album (utkommet i en ny utgåva) och det har typiska Liv-kännetecken: feminism, politik, klass, skitgubbar och mansgrisar, (anti)rasism, förakt, smarta kommentarer och mycket mer i en väldigt salig blandning. Erutingar och längre serier. Läs om bananer, män som aldrig borde fått ha sex, ögonblicksbilder av ett patriarkat och dåligt sex. Underbart smart och roligt. Jag längtar något så otroligt efter att få läsa Einsteins fru.

Och till sist får vi inte glömma bort Sara Granér med exempelvis All I want for christmas is planekonomi. Otroligt politiskt och vänstervridet. Absurda situationer blandas med realism. Roligt och tänkvärt. Fina bilder som ligger på gränsen mellan det söta och det groteska.

En illa fjättrad Prometheus

André Gides Prometheus Illbound (eller misbound, beroende på översättning) börjar med att en smal, ung man vid namn Cocles får en hurring av en medelålders korpulent man - en bankir vid namn Zeus - efter ett kort samtal. Sedan presenteras huvudpersonen, Prometheus i ett modernare Paris, och han sitter på ett café där han presenteras för sagda Cocles och en Damocles som av samme bankir fått en check istället för en smäll. Därefter kommer Prometheus örn och tar sig en smakbit av dennes lever. Vilket upplägg.

En fars, en satir, en mytparodi. Prometheus Illbound är en väldigt speciell kortroman med ett budskap - örnen som äter Prometheus (som förmodligen ska föreställa André Gide själv) magrare och klenare föreställer samvetet, moralen. Gide skrev boken som en ganska ung man, ungefär i trettioårsåldern, då han levde efter immoralismen - ett liv där han förkastar sin tidigare självmedvetenhet och religiösa askes för att leva ett sorglöst och fritt liv utan att följa en viss moral, en befrielse från tidigare kedjor som bundit honom. (Det var i ungefär samma veva som Gide, när han var strax över tjugo, började bejaka sin homosexualitet.)
Och Prometheus Illbound är befriande att läsa. Den är kort och koncist, kvick och rolig med underbara formuleringar. "[...] a work of pure intellectual fantasy" står det på baksidan och det kan jag definitivt hålla med om. Jag rekommenderar starkt boken om Prometheus som velar mellan livsåskådningar, om Cocles och hans lycka och framgång trots (eller på grund av?) den oprovocerade smällen i ansiktet och om Damocles och hans förfall efter den till synes värdefulla checken.

"Eagle, vulture or dove" (V. Hugo)

Hembiträden och privatdetektiver

Jag har varit så trött på senaste tiden, främst på grund av efterdyningarna av influensa med en massa matthet och illamående som försummat läsningen. Och så har det varit lite (eller mycket, i alla fall för mycket) dramatik i min vardag, allt för en liten skitsak som blev uppförstorad till rent groteska proportioner. Jag är inte van vid drama. Och jag uppskattar inte drama. Så det har dränerat mig på energi, även om allt är löst och no hard feelings och allt sådant (och då var det ändå en grej som inte handlade om mig först och främst utan om någon i min närhet, men på grund av omständigheterna stod jag i händelsernas centrum).
Det är så fruktansvärt utmattande och jag hoppas det är slut på drama och obehagliga missförstånd och fjädrar som muterar till hönor för... åtminstone 2013, men hade jag fått välja vill jag vara utan sådant till 2113 för då är jag antingen död och begraven eller så gammal att jag inte bryr mig längre.
Men lite har jag hunnit läsa i alla fall. Och socialisera mig och fira nyår med skumpa, trevligt sällskap, goda drinkar och kindpussar a´la France.

Den första boken jag ska skriva om är Att smiska hembiträdet av Robert Coover, del av Vertigos "perversa paket" som jag gav mig själv i julklapp. Den var väldigt underlig. Jag tyckte om den. Den var drömlikt absurdistisk och cyklisk, fylld av ordvitsar, oväntat rolig. Någon kallade den "nästan beckettsk". Det kan jag hålla med om. Den handlar inte om något mer än Herrn, som vaknar (med erektion) efter en dröm om bland annat "något om en föreläsning över civilbestraffningen, vad som nu är kvar av den, och en mopp- eller hoppinventering...", märker att hans religiösa hembiträde med en vacker baksida har slarvat och måste ge henne och hennes bakdel en bestraffning. Smisk förstås. Och detta upprepas. Om och om igen. Nya drömmar, nya anledningar att smiska hembiträdet. Och detta är stor del av kortromanens charm. Den kändes mer absurdistiskt märklig än rent pornografisk. Det var roande. Jag vill gärna läsa mer av Coover, efterordet av Claes Wahlin ger mersmak. Och omslaget är sådär porrigt stilfullt.

And now for something completely different...
Jag fick Marian Keyes Hemligheten på Mercy Close i julklapp av mamma. Jag läser egentligen inte chick-lit men Marian Keyes är mitt undantag eftersom hon är så kvick och har med tyngdpunkter och svärta mellan all charm och komik. Så även denna gång. Romanen handlar om Helen Walsh, Keyes har tidigare skrivit romaner om alla hennes fyra systrar, så det var roligt att äntligen få läsa om den sista, den minst empatiska, och få lära känna henne (och hon var charmigare än vad hon hade utmålats i systrarnas ögon, men hon var fortfarande bitsk och skön). Hon lider av djupa depressioner (även Keyes har lidit av det, så hon vet vad hon snackar om), och minnen från självmordsförsök och piller och doktorer slinker in här och var. Jag gillade boken. Den hade kanske inte lika mycket flow och kvick charm som många andra böcker av Keyes, men den var fortfarande väldigt Keyes och lätt att fastna i.
Jag gillar snacket om depression, det blir en del igenkänning förstås, men samtidigt var det lite jobbigt att läsa eftersom mitt mående har varit lite upp och ner på senaste. Det var inte Marians bästa bok, men fortfarande väldigt läsvärd. Jag litar på Keyes, hon är stabil, lägstanivån är hög, och det är trevligt att både få le och bli upprörd och tycka synd om och sympatisera med.

När verkligheten överträffar dikten

Jag satt och funderade på vilka tre böcker som fått mig att skratta mest och insåg att alla tre var mer eller mindre självbiografiska; en utgiven dagbok, en självbiografi och en självbiografiskt präglad roman. (Jag är dock inte säker på att det var meningen att man skulle skratta så mycket åt självbiografin; men allt var så underbart berättat och halvabsurt spot-on.)

1. Put money in thy purse av Michéal Mac Liammóir, en dagbok som handlar om alla svårigheter och lustigheter som skedde under inspelningen av Orson Welles Othello där Michéal själv tog en paus från sin och sin partner (både företagspartner och romantiska partner) Hilton Edwards teater i Dublin för att spela Iago. Hilton Edwards, som även han var vän med Orson Welles spelade för övrigt Brabantio i samma film. Othello tog lång tid att färdigställa och det blev ett himla resande jorden runt. Michéal verkade vara en underbar människa; bildad, kvick och sarkastisk fast varmhjärtad. En sådan person jag velat känna på riktigt. En riktig excentriker. Ett original vars ansikte ständigt var täckt av teatersmink. Elegant, belevad och härligt konstig. En episod jag skrattade åt var när en flicka bad honom att rita ett självporträtt i hennes block. Han hörde först inte vad det var meningen att han skulle rita, så han ritade ett otäckt sjömonster. Flickan tyckte inte att porträttet gjorde honom rättvisa.

2. Tre män i en båt av Jerome K Jerome, som jag läste när jag var fjorton. Min pappas favoritbok, och absolut en av mina. Torr engelsk humor, massor med märkliga anekdoter och vissa scener som nästan känns på gränsen till slapstick. Enkelt, genialt.

3. Om icke vetekornet dör av André Gide. Hans självbiografi. Första delen handlar om hans barndom (bland annat om hur han lät sin lillfingernagel växa sig lång för att få ut en kula som hans döda far petat in i ett hål som barn... han fick ut kulan, tittade på den, kände ett enormt antiklimax, stoppade tillbaks kulan och klippte nageln). Andra delen handlar om hans resor och hur han upptäckte sin homosexualitet. Och en massa anekdoter om Oscar Wilde och den "fruktansvärde" Bosie, eller "Bosy" som Gide stavade det.

Tre män

Är man lite nere är Tre män i en båt en ganska så bra medicin. Den hjälper dock inte mot skurgumsknä. Detta är både ett tips och en "note to self". Den är briljant i sin enkelhet, men jag har älskat den så länge att jag nästan börjat ta den för given. Och sådant är ganska så illa.

"I never saw two men do more with one-and-twopence worth of butter in my whole life than they did. After George had got it off his slipper, they tried to put it in the kettle. It wouldn't go in, and what was in it wouldn't come out. They did scrape it out at last, and put it down on a chair, and Harris sat on it, and it stuck to him, and they went looking for it all over the room.
-I'll take my oath I put it down on that chair, said George, staring at the empty seat.
-I saw you do it myself, not a minute ago, said Harris.
Then they started round the room again looking for it; and then they met again in the centre and stared at one another.
-Most extraordinary thing I ever heard of, said George.
-So mysterious! said Harris.
Then George got round at the back of Harris and saw it.
-Why, here it is all the time, he exclaimed, indignantly.
-Where? cried Harris, spinning around.
-Stand still, can't you! roared George, flying after him.
And they got it off, and packed it in the teapot."

Mer Rosenkransar och Gyllenstjärnor

Jag skrev alldeles jättenyss (eller igår, i alla fall) om pjäsen Rosencrantz and Guildenstern are dead men jag är bara tvungen att publicera detta. För att alla som läser detta ska inse hur absurt briljant dialogen är. Just nu har jag ständigt manuset i min väska. Faktiskt. Så att jag alltid har det till hands. Innan brukade jag gå omkring med Othello i väskan men omväxling förnöjer. I vilket fall. Här pratar Rosencrantz och Guildenstern om vilket håll vinden kommer från.

Rosencrantz It's coming up through the floor. (He studies the floor) That can't be south, can it?
Guildenstern That's not a direction. Lick your toe and wave it around a bit.
Rosencrantz (he considers the distance of his foot) No, I'd think you'd have to lick it for me.
Pause
Guildenstern I'm prepared to let the whole matter drop.
Rosencrantz Or I could lick yours, of course.
Guildenstern No, thank you.
Rosencrantz I'll even wave around it for you.
Guildenstern (down Rosencrantz's throat) What in God's name is the matter with you?
Rosencrantz Just being friendly.

Rosenkrans och Gyllenstjärna är döda

Tom Stoppards pjäs heter Rosencrantz and Guildenstern are dead, men sedan jag såg den svenska översättningen på filmatiseringens namn har jag inte kunnat säga annat än det; Rosenkrans och Gyllenstjärna är döda. Dels för att det ligger bättre i munnen och dels för att det låter som en särdeles morbid barnbok. Rosenkrans och Gyllenstjärna är väldigt... oskyldiga namn. Sådana namn och ordet "döda" borde liksom inte vara i samma titel.

Hur som haver. Det är en av de absolut bästa pjäser (och filmer, Stoppard själv har regisserat, kameleonten Gary Oldman spelar underbare Rosenkrans och den fantastiske Tim Roth spelar min favorit Gyllenstjärna) jag vet. Otroligt mångbottnad, man upptäcker nya saker varje gång man läser eller ser den. Den är fantastiskt kvick och rolig och dessutom med ett filosofiskt djup. Man kan både skratta sig fördärvad och få existentiell ångest. Dessutom fungerar den även om man inte har stenkoll på Hamlet - även om det blir ännu roligare om man faktiskt har det.

Handlingen och dialogen är underbart absurd och ibland riktigt lekfull. Och de goda herrarna levererar riktigt snärtiga svar på tal här till den obehagligt omnipotente skådespelaren:

Guildenstern So you've caught up.
Player  Not yet, sir.
Guildenstern Now mind your tongue, or we'll have it out and throw the rest of you away, like a nightingale at a Roman feast.
Rosencrantz Took the very words out of my mouth.
Guildenstern You'd be lost for words.
Rosencrantz You'd be tongue-tied.
Guildenstern Like a mute in a monologue.
Rosencrantz Like a nightingale at a Roman feast.
Guildenstern Your diction will go to pieces.
Rosencrantz Your lines will be cut.
Guildenstern To dumbshows.
Rosencrantz And dramatic pauses.
Guildenstern You will never find your tongue.
Rosencrantz Lick your lips.
Guildenstern Taste your tears.
Rosencrantz  Your breakfast.
Guildenstern You won't know the difference.
Rosencrantz There won't be any.
Guildenstern We'll take the very words out of your mouth.
Rosencrantz So you've caught up.
Guildenstern So you've caught on.

Alan Davies

Igår såg jag och min syster Alan Davies stand-upföreställning i Lund. Mycket roligt! Min syster fick inte den hjärtattack hon befarat, så hon överlevde trots sin eufori.

Åh, Bernard...

Min tjusige stilikon

Den onda revolutionären som mördade ambassadören och gjorde honom till paté. Jag älskar Blackadder.

Annars brukar jag gå klädd som Jean Paul Marat i badet. Det finns ett foto som jag tog för något år sedan, men jag vet inte om det är särskilt lämpligt och vid god smak att flasha (mitt ena bröst syns alltså) folk på en blogg som handlar om litteratur och kultur, så jag avstår från att publicera det. Det räcker med att jag flashar systrar och vänner, ropandes "titta, jag är Marat!".

Tre böcker om läsning

Berätta om tre böcker som handlar (åtminstone i viss mån) om läsning!
Detta sade alltså http://lyrannobel.blogspot.se/ en gång för mycket länge sedan, ungefär 460 år sedan i bloggvärlden skulle jag tippa på. Fast det gör ju ingenting eftersom jag är en gammal stofil, fast ung.

1. Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde. Bland alla de livsfarliga sakerna som påverkar stackars herr Dorian Gray finns en livsfarlig bok med. En gul. Gul och livsfarlig. Den fanns på riktigt och var jättelivsfarlig. Jag vill läsa den.

2. Don Quijote av Cervantes (var först på väg att skriva "av Sancho Panza). Klassikernas klassiker, ungefär. Don Quijote och Sancho Panza är bedårande!

3. Vindens Skugga av Carlos Ruíz Zafón. Den fängslade mig direkt, väldigt härligt skriven trots att jag blev besviken på de överflödiga och rätt så löjliga sista kapitlena. Jag tyckte att det var roligt att jag kunde se tydliga likheter mellan bokens kommissarie Javier Fumero och Javert från Samhällets olycksbarn- inte bara namn och yrke utan även i sina starka uppfattningar om rätt och fel, ordning och reda, förakt för "slöddret", letandet efter en skuggfigur... fast Fumero är betydligt mer sadistisk och svår att känna sympati för.
Det finns ett jättefint citat om Don Quijote från Vindens Skugga:

"Barcelo hade, enligt Bernarda, ett gott hjärta, men allt läsande hade fördärvat hjärnan på honom, precis som det hade gjort på Sancho Panza." Så sött!

Jag hittade en gammal dikt

I got kissed at the age of ten
His tounge tasted like a plum
I remember the feeling back then
My heart played like a drum
I asked "where are the strings
And the sweet, playing flute
And the sound of angel wings
And the pretty lute?"
He joked about breasts
He poked my bidding ones
I made a tired protest
And he answered with puns

Men nu borde jag sluta fåna mig och vara seriös istället.
Det vill säga: leta upp en ordentlig dikt. Till ikväll.
Och rekvisita.
Helvete.

Barry Lyndon

Barry Lyndon (eller Redmond Barry som huvudpersonen heter i sin ungdom) i Thackerays bok bestämmer sig för att spela galen eftersom han är trött på att kriga:
 
"En natt viskade jag till honom [doktorn] att jag var Julius Caesar och betraktade honom som min tillkommande hustru Kleopatra, vilket övertygade honom om mitt vansinne."

Det passar sig inte!

"Det passar sig inte" är en alldeles underbar liten bok som handlar om vett och etikett och hur man för sig. Den är skriven på 1800-talet, men Känguru förlag gav ut den på nytt för något år sedan. Här får du veta hur du ska bete dig om du vill verka gentlemannamässig, några exempel är:

"Det passar sig inte, att medföra och förtära starka drycker i käpp eller dylikt."

"Det passar sig inte, att försegla bref genom slickning af omslagets gummirand, ty utom att sjukdom deraf kan uppstå, har man ingen rätt att skicka sitt spott till andra."

"Det passar sig inte, att tumma på sina egna mustascher- och ännu mindre på andras."

Min favorit är:

"Det passar sig inte, att i umgängeslifvet vara alltför älskvärd och förtrolig, klappa folk på skuldran, boxa dem eller puffa dem på refbenen, eller knipa dem i lår, armar, kinder och näsa eller ropa mot dem vid inträdet: Morjens bror Pettersson, du glada lax!"

Hehe... hehehe... haha