Vägskäl

Svart och vitt strömmar bakom mina ögonlock, svart, vitt, men inte en enda nyans av grått. Det är för mycket av det ena och för lite av det andra. Det är för mycket rött vin på ena hållet och ett lättdrucket rosé på andra, jag blir tokig på striden mellan Apollo och Dionysos i mitt huvud, jag blir tokig på att välja. Välja mellan askes och dekadens, välja mellan Berlin och Paris, välja mellan skogen, havet, landet, staden, tokig. Att äta eller ätas, att stympa eller att stympa. Att vara eller att icke vara. Ska jag plocka undan disken eller ska jag krossa tallrikarna, trampa på dem, dansa en regndans över de vassa skärvorna trots att det redan regnar ute?

Othello eller Iago? Är jag en Hamlet eller en Horatio? Asexuell eller översexuell? Desdemona eller Emilia? Är jag Jesus eller Judas? Dorian Gray eller Basil Hallward? Är jag Julia eller Mercutio?

Femtiofem nyanser av grått, och ingen av dem ser jag fladdra förbi mina stängda ögon. Sjuk eller sjukast? Galen eller smakfullt galen? Krympling i kropp eller krympling i själ?
Ska jag sabotera eller saboteras? Ska jag gömma mig för världen eller ta emot den med öppen famn? Isolering eller revolution? Skönhet eller fulhet? Enjolras eller Grantaire? Hasa fram på gatorna eller flanera? Hoppa eller hoppas? Stycka eller styckas? Svart eller vitt?

Dandy eller bohem? Luffare eller hemägare? Det är för mycket, det är för mycket, allt är för mycket, den fria viljan, den fria viljan, låt oss diskutera den fria viljan… Välsignelse eller förbannelse? Ärr eller sår? Eld eller vatten? Jag blir tokig av att välja, jag blir tokig av att se, jag är tokig, men då är frågan; är jag tokig eller är jag tokigast?
Glasögon eller kontaktlinser? God eller ond? Vit eller svart? Man eller kvinna? Så, plocka ur mina ögon, plocka ut allas ögon, gör oss alla blinda! Gör oss alla omedvetna! Trampa hål på alla vägskäl, krossa med spikskor, stålhättor, trampa på oss, trampa på alla, på varandra, trampa överallt, gör oss till en enda stor blodig smet av krossade ben och förväntningar.

Parafras på Anarchy in the UK av Sex Pistols

...skriven av mig då min syster gav mig en skrivuppgift: "Anarchy in the UK, fast mindre korkat skriven".
Here goes:

Som en antikrist färdas jag genom Storbritanniens smutsiga städer
Ropen pulserar genom mitt blodomlopp: Anarki!

Mitt hår är rufsigt men mina tankar är klara;
Jag vet vad jag vill
Jag vet vad jag inte vill
Ha och inte ha
En utopi
En blixt från en klar himmel
Omkullkastande
Kaos i ordningen

Jag ser inte mycket ut för världen, världen ser inte mycket ut för mig
Jag är ung, men jag står fast vid min ideologi; Anarki!
Mitt land känns som en främmande planet
Jag är en främmande fågel
En antikrist som inte kommer med fred utan med svärd
För att störa, för att förstöra
Englands grå betong

Jag är inte född att lyda
Lagar och normer som råder
Folket får inte sitt
Och de som har sitt på det torra skiter jag i;
Jag är ung, berusad, förbannad
Jag är ingen slav, jag är ingen betjänt
Till Lizzie eller Maggie eller Johnny-boy
Jag kommer aldrig komma och ge kejsaren vindruvor
Istället krossar jag fruktskålen

Ett rop omkullkastar lugnet från de bullriga gatorna,
Stillsamheten i stressen, de skrockande småborgarna; Anarki!

Narcissus

När Narcissus knäböjde framför sjön

Log hans spegelbild och sade:

"Jag är ledsen, unge man,

Men du är inte precis min typ."

Dravel från en svunnen tid

Jag satt i min lägenhet, ensam och stenad och kände mig provocerad över en fyrkantig form hos en keramikvas som någon herre på teve tillverkade. Var det inte fusk att göra fyrkantiga vaser? Bara lite enkelt klipp-och-klistra? Och kunde han inte se med sina egna djävla ögon att keramikvasen borde ha haft en rundad form? Djävla narr. Men det skedde ju i mörkret, klippandet och klistrandet, så det var ju helt klart något fuffens med det hela. Någon shady business liksom. Annars skulle det ha skett i dagsljus som de andra delarna.
Blev vasen fin då? Ja, ganska. Men det var fel på den. Säljer man sin själ till djävulen för att tillverka krus så får man minsann tillverka djävulens krus. Det har jag alltid sagt.

Någon jagar mig och jag har förmodligen haft snuset i alldeles för länge. Snus är ingen opiat, men det var inte det någonting skulle handla om. Hasch är ingen hallucinogen, alltså borde jag inte känna mig paranoid. Såvida jag inte var på väg mot en haschpsykos. Men det var inte så mycket jag hade tuggat i mig och svalt. Jag vet att hallucinogener inte är de enda drogerna man kan känna sig nojig av. En brasklapp bara.
Jag hörde hans vakthund eller jakthund skälla efter mig. Sedan fotsteg, snabbare och snabbare. Min mun håller på att torka ihop av torrhet men det är inte på grund av rädslan, utan på grund av drogerna. Det gör ont i hjärtat att skriva det. Drogerna. Är det så pass lågt jag sjunkit? Känner paranoian bulta i bröstet, men hjärtat dunkar som vanligt. Är jag på väg att bli vansinnig? Vad har jag reducerats till?
Fotstegen, förresten, var inga fotsteg, utan en gammal man som cyklade förbi.

Jag glömmer bort vad jag gör. Att jag har en bok att skriva. Jag har inte lång tid på mig. Två dagar. Kanske bara en. Det beror på omständigheterna.

Jag måste titta klart på videon med mannen som målar Spindelmannen. Jag vet inte varför. Fy fan. Det här är bara machodravel. Ingenting annat. Jag tycker inte ens om Spindelmannen.

Jag drömde om Peter i natt. Varför han fick heta Peter har jag ingen aning om eftersom han inte heter så på riktigt. Jag känner eller har känt Petrar och minst en av dem har varit ganska så ihärdigt irriterande. Men nu tror jag att jag vet förresten, jag drömde om Petrus lärjungen eftersom jag läst en bok om teologi innan jag somnade. Jag drömde att det fanns konspirationsteorier om att Petrus lärjungen och Jesus var samma person. Eller så stod det faktiskt så i boken. Hur som helst, drömmen, den var en pjäs. Med en drake, väldigt elegant designad i brist på bättre ord. Och jag drömde att jag spelade Peter. Peter var min karaktär, jag hade skrivit pjäsen. Han gifte sig heterosexuellt trots att han var homosexuell på grund av ungdomlig förvirring. Bakom buskarna hånglade han med marskalken. Och hans fru fick bli prinsessa. Konstigt nog förnam jag upphetsning när jag, alltså Peter, kysste sin/min brud. För det första var hon spelad av en kvinna, för det andra var hon spelad av min kusin.

Det må vara den enklaste video i världen. Det var en maskin som klippte stål, men jag såg det hela tiden som fören på ett skepp som kom åkande i isvatten. Av någon outgrundlig anledning blev jag sugen på att runka. Jag letar upp en billig djävla porrsida. Jag får se om det går. Det är inte alltid det går.
Det gick. Jag kom så hårt att jag glömde bort att skrika.
Min pitt känns fortfarande… förunderlig.

Får… inte… glömma… bort… John.
Maskinen som skär järn. Järnet skärs till klassisk musik. Mozart. Öppningsstycket till Trollflöjten. Jag finner mig rörd på gränsen till tårar. William. Hmm. Florian. Hmm. Det var nog Florian (och Peter) som grät och William som tog drogerna. Droger. Vad har jag utsatt mig själv för? Detta är verkligen inte första gången. Håller jag på att tappa förståndet?
ÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄRRRRRRRRRR DDDDDDEEEEEEEETTTTTTTTAAAAAAAA JJJJJJJJÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄRRRRRRRRRRRRNNNNNNNNN.

I denna värld
Där annat tycks ligga bakom
I denna värld… jag vet att jag är förrådd.

Fragment

Det gjorde ont i mina sargade knogar och knän när han älskade med mig. Min ryggrad knäcktes i sjutton lika stora delar och mina jag grät blodiga tårar av smärta. Jag bestämde mig för att kräla mot en blodig knivdöd eftersom jag inte stod ut med den, smärtan, men jag hittade ingenting vassare än en kanyl, och det var ingenting jag ville ha i kroppen. Vad ironiskt. I hela mitt liv hade jag varit livrädd för nålstick.

Mellanaktens Magnum Opus

"Låt oss skriva en historia”, flämtade han i mitt öra, det öra han så sensuellt nafsat på under vår älskogslek vars efterdyningar sakta men säkert började klinga bort. Snart kunde vi vara oss själva igen. Prata i normal samtalston. Diskutera. Skratta. Dra på oss morgonrockarna, dricka kaffe, dela en cigarett. Men inte än. Vi var fortfarande i det där mellantillståndet. Efter en kärleksakt, före normalt leverne.

”Låt oss skriva en historia”, hade han alltså flämtat. ”En världsomvälvande roman. En som kommer diskuteras i århundraden efter att vi båda är döda. Efter att våra ben blottats, vita och kalla. En bok som förändrar allt! Det hade vi klarat, John. Vi är ju författare.”
Jag, som började komma ur mellantillståndet och kände mig mer och mer klar i huvudet och aningen nikotinsugen log och skakade på huvudet.
”Jag tror att vinet har stigit dig åt huvudet. Säg, har du fått hybris? Du vet vad som händer då. Titta bara på Ikaros.”
”Ikaros dog i alla fall flygandes mot solen. Den sortens död är få förunnad.”
”Så sant. Men du säger att vi ska skriva en roman. Det är du som är prosaförfattaren. Jag är bara en anspråkslös poet. Min lyrik handlar om sinnesstämningar. Min lyrik förändrar ingenting.”
”Sinnesstämningar förändrar världen. De fattigas ilska leder till uppror, medelklassens missnöje leder till revolution…”

Jag kände inte att jag var redo att förändra världen riktigt än. Jag var ung. Jag var bekväm av mig. Och nog för att jag tyckte om revolutioner i teorin var jag alldeles för feg och, som sagt, bekväm, för att vilja vara med om en sådan. Men han sade att vi inte nödvändigtvis behövde skapa revolution. Vi kunde förändra världen på andra sätt. Vi kunde framkalla kunskapstörst, inspiration och skönhetsdyrkan. Vi kunde tala om existentiella frågor.

Vi hade nästan lämnat mellantillståndet. Jag krävde att vi tog på oss morgonrockarna och delade en cigarett på balkongen i den kyliga kvällsluften. Hettan jag kände på grund av duntäcken och kroppsvärme började kväva mig. Jag var röksugen. På balkongen fortsatte vi med att diskutera hans vidsträckta planer. Jag frågade vad romanen skulle handla om. Han sade att det inte behövde vara en konventionell roman. Han sade att det kunde vara lyrisk prosa. Jag frågade vad den lyriska prosaromanen skulle handla om.
”Den bör handla om oss.”
”Om oss. Jag är tjugofyra. Du är trettioett. Ingen av oss har upplevt tillräckligt mycket för att skriva en världsomvälvande lyrisk prosaroman med oss i huvudrollerna.”
”Vi ska vara våra egna ideal. Den ska handla om oss, fast i idévärlden där vi inte bara är bleka skuggor. Den ska handla om vår existens och andras. Den ska handla om poetiken och teatern och filosofin.”

Någonting började växa i mig. Vi är unga. Odödliga. Vi kan förändra världen. Vi borde skriva ett manifest. Sjuhundra sidor långt. Men inte nu. Det är inte läge för det än. Först ska vi röka klart våra cigaretter. Sedan ska vi dricka varsin kopp kaffe. Mitt kaffe ska ha mjölk. Hans kaffe ska ha socker. Och efter det ska vi fortsätta diskutera vårt odödliga ungdomsverk som inte kommer att bli någonting annat än en fåfäng ynglingsdröm. Vi kommer skriva några sidor. Kanske tio eller hundra. Men det kommer inte bli något magnum opus. Det kommer bli ett fåfängt försök att skriva tidlöst. Om sju år kommer vi hitta manuskriptet i en låda, skratta åt dess charm och naivitet och säga saker som: här finns guldkorn men skönhetsfelen är överhängande. Nybörjarfel. Jag gillar den formuleringen, snygg, men den där andra, den är inte bra alls. Den är överflödig. Efteråt kommer vi älska, hamna i mellantillståndet, filosofera, dricka kaffe, röka, diskutera vårt nya verk. Kanske ett manifest. Kanske en lyrisk prosaroman. Kanske någonting helt annat. Verket som verkligen ska förändra världen. Det som ska bli vårt sanna magnum opus. Men än är vi för unga och för oerfaret naivistiska.

Han smeker min hand. Tittar upp mot mig. Ler.
Säger: John. Nu börjar snart en alldeles ny era.
Jag ler tillbaks.

Distans

Så behagligt distanserad
Med dina armar runt min midja
Dina kalla händer som smeker mina mjuka bröst
(Jag avskyr
Att bli smekt där)
Så beklagligt distanserad
När du smakar på mig
Njuter av mina dofter
Som jag sedan länge är immun mot
Så behagligt diffust
Att känna dig genom vinångor
Genom lugnande tabletters ludd
Att inte riktigt veta vem du är
Jag är lika distanserad
Som du är närvarande
Så beklagligt att veta att jag
Imorgon kommer att vakna upp
Med en klump i bröstet
Som hotar kväva mig

En märklig krälande man

Mina lyten är tusende och en viss sorts melankolisk galenskap spelar stundom min person en rad makabra spratt. Jag lever i ett stilla halvdunkel ty mina ögon och mina sinnen är ytterst ljuskänsliga. Jag lever i en disharmonisk harmoni med mig själv. Mina öron är delikata, känsliga, vill du tala med mig måste du tala mjukt och nästan viska för att inte spränga mina flortunna trumhinnor.
   Jag är försvagad, jag kan inte gå, utan måste krypa fram för att bli nådd av mig själv och de ting jag må söka – nej inte krypa, snarare kräla då mina ben är likt björktimmer – alldeles stela från lår till knä och knä till vad. Vissa goda dagar kan jag ta hjälp av fötterna, men bara då jag vaknat på rätt sida.
   Jag väger ungefär femtio kilogram, mitt hår är kritvitt, min hy likaså på grund av det mörker jag lever i. Min ögonfärg har jag aldrig sett. Min tidsuppfattning är sedan länge förlorad så min ålder är okänd – men jag vet att jag är äldre än tjugo och yngre än fyrtio.
   En gång när jag gäspade gick min käke i lås. Jag kunde inte stänga munnen på fyra timmar. Jag kan mycket väl tänka mig att jag var en mycket spöklik syn att skåda. Mitt hår smeker golvet då jag krälar. Mitt skägg gör inte det då jag ej har något. Det växer en halv millimeter var tredje år, troligtvis på grund av något för mig okänt hormonfel, såvida skäggväxt inte är som blommor. Blommor behöver ljus, näring och värme för att växa och må bra.
   Jag bor i en skog där inga gatlyktor finns inom synhåll. Nätterna blir kolsvarta här och då kan jag kräla ut om jag vill det. Oftast vill jag det inte, nätterna är så rysligt kalla. Ibland vill jag posta brev. Jag är skyddad mot ljus men inte mot ljud. En gång ljöd en åskknall så högt att jag av ren självbevarelsedrift började kasta upp våldsamt för att sedan försjunka i en tvådagars dvala. Än kan jag inte greppa det faktum att jag inte blev döv på fläcken. Under dvalan förlorade jag allt mitt kroppsfett.

Gin och absinth

Du kan knappt svälja ner den färglösa vätskan
Det sticker och bränner i din hals, din platta bröstkorg
Och den smärtsamma sensationen glider ner i magen
Så jag petar dig på axeln
Säger
Min vän, drick lite av det här
Drick lite av min gröna vätska, drick och hosta tills du nästan storknar
Då kommer din färglösa vätska att smaka precis som vatten
Du kommer inte att känna någonting
Ingen eld
Ingen smärta
Du kommer att le ett drömskt leende
Medan du glider in i det overkliga landet
Där vi alla vill spendera våra liv

Till en sällsam man från en sörjande excentriker

Jag letade igenom mina lådor idag
Och fann direkt en bild på dig
Ett gammalt svartvitt foto
Mitt hjärta visste fortfarande var det låg
Trots att min hjärna glömt för längesedan
Hur det var när du var min
Åtminstone i tanken

Jag ville alltid följa dig
Till Vesoul, Paris, till Amsterdam
Till Bryssel, till en katedral
Varthän du vill, jag följer dig
Jag minns hur du alltid brukade
Egga mig med dina rörelser
Dina läppar var till för att sjunga
Och kyssa och protestera

Du får inte gå!
På det slitna svartvita fotot
Röker du en cigarett
Som på många andra bilder
Jag vet att det var därför
Du gick bort så ung
Varför älskar du inte med mig
I en säng eller på golvet
Heta och svettiga av passion
Ger vi oss hän
Din nakna kropp mot min

Varför är det inte vi?
Varför var det aldrig vi?
Du hade inte behövt vara mig trogen
Du hade kunnat skråla med dina vänner
Voltaire och Casanova
Natten lång
Du hade inte behövt ge mig rosor
Jag skulle så glatt nöja mig
Med sötsaker i en strut
Och ett löfte
”Igen”

Den som gissar rätt angående vem den okände excentrikern sörjer får en strut godis.

Nocturne

För första gången känner jag mig riktigt ensam.
Min kropp skälver av frossbrytningar, min bröstkorg värker för varje andetag jag tar och jag har en bultande värk i huvudet. Man behöver någon som tar hand om en när man är sjuk, det spelar ingen roll hur gammal man är.
Man behöver ömhet. En hand som stryker en över pannan. Någon som kokar varm buljong och te åt en och som sedan läser En Midsommarnattsdröm högt. Med olika röster och tonlägen för varje karaktär.
Hela min kropp värker.
Jag önskar att du var här hos mig. Du skulle väl bli vansinnigt uttråkad förstås… Eller så skulle du inte alls bli det. Du kanske skulle njuta av att äntligen få rå om någon på riktigt, vara den omhändertagande för en gångs skull.
Mina ögon svider. Jag vågar inte gnugga dem.
Mina tankar går i underliga banor. Sentimentala. Jag får mig själv att tro att jag nästan är lite förälskad i dig. Det är antagligen för att det är dig jag spontant längtar efter när jag vill ha någon att stryka min panna, koka mig en kopp te och läsa högt för mig.
Varför ska någon jag håller så nära mitt hjärta vara så långt bort,
rent geografiskt vill säga?
Jag minns din röst som om det var igår vi träffades. Ingen har en röst som du. Så fängslande, så stark och samtidigt vänlig. Jag hoppas att du är rädd om din röst. Jag hoppas att du har lagt av med cigarillerna du alltid tyckt så mycket om.
Eller så hoppas jag inte alls det. Doften av tobak, liggande över dig som en tunn slöja, är för mig en trygghetskälla, att bara tänka på den är behagligt. Jag känner mig nästan mindre ensam.
Jag läste en dikt som påminde mig om dig.
Till min stora förtret kan jag inte återfinna den.
Kanske nästa gång.